Hej Gunnar! 

Jag kände mig otacksam när vi hade kontakt och jag ännu inte hade läst din Nervösa nationer, så jag bestämde mig för att genast göra det. Läsningen tog ändå tid trots att boken är tunn, men nu har jag nått fram till ett slags överblick, eller vad det nu ska kallas. Och känner mig tacksam över vad jag fått vara med om.

Det är en nedstigning i tiden. Bland annat i den underliga samtid där självklara värderingar och värden satts ur spel, och med de begränsningar som pandemin och kanske även åldrandet sätter upp och drar åt. Den poetiska lekfullheten bjuder strid mot förfallet, och skapar på så vis en kompensation för de generella känslor av desorientering vi som fostrades in i en annan tid ofta kan vagt förnimma.

Storslaget är det med den uppbrutna form som det här reorienteringsprojektet har fått. Inte klagan eller nostalgi; däremot en polyfonisk representation inifrån ett bara sällan explicit specificerat nu av alla de röster som jämt är igång samtidigt – de utifrån kommande och de inifrån kommande; bådadera som det verkar utan avstängnings- eller mute-knapp. Den ständiga uppkopplingens era. Störningar från omvärlden eller citat och rent nonsens gör sig påminda. Och så huvudrollen: den röst (eller de röster) som ändå gör försök att sortera och hålla ordning på tjattret genom kommentarer och sammanfattningar i olika tonlägen och med olika slags ironi. Ibland närmar sig hans/deras kommentarer klangen av utomjordiska ordspråk. 

Jag skulle vilja kalla den här uppbrutna tekniken för ”poetisk mosaik” – just därför att de ingående yttrandena och citaten bildar (eller skapar behov av) ett mönster som i sin tur är inplacerat i en ännu större, ännu mer osammanfattbar storform – till exempel det ovanliga mötet mellan prosadikt, sorl och sonettkrans i ”Nervösa nationer”. Det uppstår ur paniken hos läsaren ett större mönster med återkommande teman och osinnliga likheter (Benjamins ”mimetiska förmåga”). Men mönstret kan bara varseblis (anas) bottom-up, och med den hårt arbetande och ibland även motargumenterande läsarens bistånd. En klar parallell är Ralf Andtbackas mäktiga prosadiktsvit i Bok av råd (2021). 

Överlag tror jag att begreppet språkmosaik, som har en hel del av Bachtin i sig, skulle kunna göra stor nytta för att beskriva sånt som är på gång inom den samtida litteraturen och ta oss förbi den alltför begränsande kategoriseringen mellan Poesi och Prosa.

En språkmosaik är uppställd som prosa (om än ofta med väldigt gott om tomrum runt orden: jag tänker på diktare som Petra Mölstad och Oscar Rossi), men kan inte läsas enbart sekventiellt utan inhämtar ett poetiskt förhållningssätt från läsarens sida – varvid en uppläsning tarvar närapå en förberedande regiinsats för att hitta den rätta balansen mellan de ingående elementen, fragmenten … för att hos vart och ett eller i varje fall några få av dem lyfta fram de ingående motsägelserna, undertexterna och ironierna.

Detta slags inställning sker då i extrem opposition till det allmänna kravet idag på att prosan ska vara lättflytande och användar­vänlig. En mosaik står man framför eller mitt i: man kan inte förhålla sig passivt konsumerande ifall man vill att det ska hända grejer. Och det är här runstenarna och andra mångtydiga dokument från äldre tider kommer in i sammanhanget. 

Eftervärlden känner ett behov av att tyda det förflutna; men det filologiska arbetet som sträcker sig över generationer måste hela tiden revideras och polemiseras kring, på grund av nya fynd och på grund av att vetenskapen tilldelar sig eller tilldelas nya uppgifter och syften. Numera lever vi – och det är absolut ett framsteg – i en tid som inte tror på den absoluta sanningen och som poetiskt kan uppskatta olösbara tvister kring t ex en text: det produktiva i att olika skolbildningar eller teorier står sida vid sida och bekämpar varann, just därför att de ställer väsensskilt olika slags frågor … som i den stora vävens perspektiv kompletterar varandra.

Men vad Dikten själv kan effektuera är att tillämpa den här ovissheten, den här outtydbarheten också på en pågående samtid som undandrar sig all generell beskrivning – och på levda liv som blir alltmer oöverskådliga. 

Språkmosaiken kan visa upp motstridigheterna utan att genast släta över med förklaringar eller andra anspråksfulla halvmesyrer. Mening och intention reduceras då till en momentan upplevelse bland andra, som genast överflyglas. Men arbetet med läsningen ger i bästa fall insikter och ifrågasättanden som i det fördolda tolkar och kanske helar litegrann på en omedveten, inte en rationell, nivå.

Och så förstås detta som mest av allt håller oss upprätta, tvärs igenom alla epoker: humorn. Dess centrala roll i prosadiktens upp­byggnad har beskrivits av Michel Riffaterre. I mötet med den poetiska mosaiken tar humorn form av skänkt frihet. Leksaker äro alla människor. Leksak var jag själv igår. Idag är jag den som öppnar mysteriet. För att citera Södergran. Men i språkmosaikpoesin betyder öppna inte ”packa upp” utan ”skapa givmild öppenhet kring”.

Bästa hälsningar, och tack igen

John (skrivet förrförra veckan, restaurerat idag den 20 februari)