Att träffa andra översättare från hela världen via vårt gemensamma språk isländska gör att redan själva umgänget blir en master class, även fast kunskaperna är väldigt olika; själv pratar jag till exempel rätt illa eftersom jag aldrig har bott eller pluggat på Island men jag kan bidra på andra sätt i ett jämlikt samtal kring ämnen och texter som den här gången var väldigt väl förberedda.

Den höga nivån gör i sin tur att lyssnandet blir väldigt kvalificerat, till exempel när författarna vi översätter kommer och presenterar sin erfarenhet av samarbetet. Auður Ava var inne på en väldigt komplex tanke om att det är det oöversättbara som ska översättas – en idé som utanför sammanhanget låter som en sofism men allesammans förstod vad hon menade med att översätta tystnaderna och den avslutande liknelsen om att befinna sig på en roddbåt ute på Atlanten.

Sen manifesteras den här känsligheten i själva övningsuppgifterna som aldrig blir tävlingar och där missförstånden nästan är mera givande än dom lyckade lösningarna. Också den allra enklaste mening kan översättas på tiotusen sätt, och mångfalden inspirerar till att välja dom lite ovanligare lösningarna och se vad som händer.

Jag tar med mig från tvådagarsseminariet i Reykjavík ett slags skapande distans till texterna. Vi utnämndes gång på gång till ambassadörer, sendiherrar, och det är en viktig funktion. Men framför allt är vi hantverkare i varsitt språk och känner igen vad bordsgrannen gör eller när hen berättar om vad som inte går att uttrycka på sitt språk. Exempelvis finns inte verbet ”vada” på särskilt många språk (fastän det kommer från latinets vadere, ”gå” upplyste Valentin) — och det ledde till att jag strök ”vada” i min egen översättning och nöjde mig med ”gick ut i ån” eftersom allt blev tydligare då i Vilborgs dikt.

Erfarenhet

Jag tror det var i slutet av den sommarn jag fyllde åtta år. Det var mitt på dan som jag begav mig ner till ån på egen hand. Det stod alltid ett träkar fullt med vatten invid ån, tanterna använde det till tvätten men vi barn stoppade ibland ner småfisk som vi hade fiskat i ån. Vi släppte ut dom igen ganska snart, vi ville bara titta på dom. Jag tog av mig skorna och gick ut barfota i den den grunda ån. Vattnet var klart och kallt. Stora öringar pilade fram mellan stenarna. Jag lyckades fånga en och tog upp den med händerna och lade ner den i karet. Då upptäckte jag att vattnet var kokhett, det var tvätt på gång – öringen hov upp ett skärande vrål och flöt omkring död så att den vita magen stack upp ur vattnet. Vad är fakta och förnuft ifall erfarenheten utmanar bägge två? Fiskar har ingen röst säger du kanske; dom kan inte åstadkomma ljud. Men jag kommer att minnas den där öringens genomträngande skrik så länge jag lever.

Sen hamnade alla i en intressant genrediskussion. Är detta en prosadikt (prósaljóð) eller kortnovell (örsaga)? Diskussionen är livlig på Island där traditionen är så stark. Jag föreslog i kaffesamtalet efteråt att dikten (som jag gjorde till en kortnovell) också skulle kunna översättas på ett helt annat sätt, till en prosadikt, med helt annat tempo och många pauser.