Månad: juni 2019

Urkundsförfalskning

faaangst Pubiceringsformer, Samhällsdebatt

Den som får tag på min kod är jag tills jag lyckats bevisa motsatsen och kan spärra kontot. Vad hette din första hund? Det skulle vara fullt möjligt att vara död och fortsätta medverka på Facebook, uppbära stipendier och pension, köpa resor och låta andra genomföra dom. Men då får dessa andra frystorka kroppen nånstans.

Kanske är detta bara en parentes i historien, kanske kommer ansiktsigenkänningen att ta över helt och hållet, liksom irisscanningen. Men jag kan inte tänka mig att koderna och lösenorden försvinner, snarare att identitetsdelandet utvecklas. Redan nu parasiterar ju många på samma månatliga inbetalning till Spotify eller Storytel. Men kan dock inte lyssna samtidigt.

”För säkerhets skull tog jag med mig huvudet”, som en berömd göteborgare sa i hattaffären när han tillfrågades om hattnummer.

Min identitet är alltså förytterlig tills jag gör anspråk på den. Samtidigt som ett annat slags identitet bevakas som en skatt och försvaras med näbbar och klor: den som har med grupptillhörighet att göra.

Skrev han på den anonyma bloggen.

Eller kanske var det nån annan.

En vokal som pekar fel

faaangst Översättning, Pubiceringsformer

Hittade i en sökning efter nåt helt annat min version av Bulat Okudzjavas ”Sången om den blå ballongen”; jag översatte och sjöng den på en fest med ballongtema.

Mycket är bra: som alltid utgår jag mer från språkmusiken än från det metriska mönstret och skapar avvikelser där sången måste anstränga sig och på så vis tillföra ny energi.

Lillpojken gråter: ballongen flög iväg
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Ynglingen gråter: ingen flickvän än
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Fullvuxen karl gråter: frun stack, hon fick nog
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Nu gråter en gubbe: han hann knappt leva alls
Ballongen är tillbaka – oj vad den är blå

Men det som stör mig är y-ljudet i ”flyr”. Det är för kraftfullt och pekar åt fel håll, stiger snett uppåt istället för vertikalt. När syrran tog studenten när jag var fyra år fick jag en blå elefantballong och tappade den rakt upp i skyn. Så jag vet vad jag pratar om.

Ryskan har så muskulösa verb. Jag är väldigt avundsjuk på klangen i ”ljetit”. Svenska enstaviga verb kan knappast matcha.

Så nu gäller det att grunna. Återkommer om det dyker upp nåt. Gärna jätteenkelt. Men ”far” funkar inte på grund av att det låter som om en pappa tilltalas.

(Och varför jag lade den i maskulinum då för tjugo år sen måste också utredas.)

Hursomhelst, roligt att hitta gamla grejer och se vad man blivit bättre på. Kanske.

Semikolon hos Wittgenstein

faaangst Översättning

Senaste numret av Filosofisk tidskrift är ovanligt innehållsrikt. En Lévinasinspirerad läsning av Clarice Lispectors Passionen enligt G H; en tänkvärd diskussion av nya betydelser av ”pappa” och ”mamma”; en skarpsinnig beskrivning av hur och varför ”empati” har blivit business inom vården, med en blick på vilka som inte omfattas av empatin.

Men underbart nördigast är Lars Hertzbergs och Martin Gustafssons beskrivning av sin nyöversättning av Wittgensteins filosofiska undersökningar.

Nördigt är alltså en hedersbetygelse. Jag tror själv också att tänkandet är kopplat till hurdant man skriver.

Här några väldigt bra observationer.

• Wittgenstein är ingen aforistiker, utan beskriver konkreta problem, som går att lösa eller ej. Och jag instämmer att aforistiker jobbar med motsatser, inte med språk i första hand.

• Wittgenstein jobbar mycket med pedagogiska analogier. Jämförelser som förklarar. Och det är här den centrala upptäckten kommer. Han använde semikolon på ett egenartat vis, som försvann i Anders Wedbergs översättning. Således visar Hertzberg och Gustavsson att W inte tyckte att filosofin var terapeutisk, men att dess praktik kunde speglas i medicinen.

Filosofin behandlar en fråga som en sjukdom.

Vs.

Filosofen behandlar en fråga; som en sjukdom.

Subtilt? Ja. Viktigt? Ja. Det leder till ett annat centralt ord som diskuteras: Aufleuchten. Det bestående resultatet av den filosofiska insikten. Till slut skapar dom ett nytt ord som bevarar stämningen: ”framskina” med substantivet ”framskinande”. Mycket snyggt. Jag ser fram emot boken som kommer i höst, och hoppas den blir ljudbok också. För även om W inte är aforistiker så är han fruktansvärt rolig. Ja eller absurdistisk. Och så ska jag läsa vidare i det digra numret. Filosofisk tidskrift är ett unikum.

Sorgbrev

faaangst Pubiceringsformer

I kvarterets pappersinsamling låg det en bunt sorgbrev, såna där med bred sorgkant. Tänk att oväntat få ett sånt med posten i en tid utan andra kommunikationer!

Utsidan är för adressen, men nån har med tanke på eftervärlden också skrivit med blyerts årtal och vad den bortgångne kallades inom släkten. Jag har av integritetsskäl strukit över alla namn.

Insidan för själva sorgebudet, och för inbjudan.

Mest anslående är nästan den enda långa meningen, inledd av en enorm bisats och förstärkt med bestämningen ”smärtsamma” till ordet ”plikten”.

”Samling i sorgehuset på lördag” är också gripande. För sorgens skull, och med tanke på ritualerna. Alla vet vad som förväntas.

Arket, med tryck bara på en sida, verkar förhandstillverkat. Sorgen är inte fastlimmad i efterskott. Förmodligen var också hela satsen förberedd, med undantag för namn och släktskapsförhållanden. Inklusive den långa meningen. Som klingar av klockor och doftar granris.

Nu blir dom andra papper igen. Men den här behåller jag. Som en påminnelse.

Fabel om vanans makt

faaangst Kort, Poesi

P2680750

Balkongdörren slogs upp av en vindby i förmiddags och spärren som håller den i önskad vinkel gick sönder. Därför petade jag dit vädringssnöret utifrån för att kunna jobba i lugn och ro. Eller så mycket lugn och ro var det inte pga blåsten. Som förstärktes megalomant därför att huset mittemot är inplastat.

Nåväl, när jag skulle in igen var det helt omöjligt att få loss snöret som slutar i en plastrundel som sticks ner i ett fack. Jag försökte lirka, jag försökte med råstyrka. Ingenting gick. Jag övervägde att såga av snöret med fickkniven, men bedömde att det skulle ta en timma. Pillade därför planlöst med kniven, eller rättare sagt ölöppnaren bakom rundeln, och då kom den loss lätt som en plätt.

Sensmoralen är att jag har använt den här grejen hur ofta som helst under 20 års tid. Men när jag skulle visualisera den utomhusifrån såg jag inte framför mig den lilla plastklaffen som fixerar rundeln. Och som jag alltså har tryckt på tusentals gånger utan att den fastnat i minnet.

Dom ryska formalisterna gav poesin rollen som desautomatiserare; orden skulle avslöja vanans makt och samtidigt leva upp till sig själva igen. Jag säger snarare: det är festligt att konfronteras med sin egen dumhet. Och tur att det var en varm sommardag.

Om Erlebnis och Erfahrung

faaangst Kort

Vad vi ser är en tolkning, ett ”jaha”, ofta förankrat i språket.

En bofink. En Schjerfbeck.

Den inre bokföraren blir nöjd.

Det finns två vägar ut ur det där.

Det ena är att bli berörd av att nånting inte stämmer. Framför allt i en tavla. Den behöver bearbetas. Med hjälp av annat i själen som inte heller stämmer.

Det andra är att stanna upp och gå in i materialet. Färgerna, formerna, klangerna.

Utan ord. Eller med orden bara som odugliga mätinstrument som förkastas.

Det tar tid. Den inre bokföraren blir sur och vill gå vidare till nästa bofink.

Hermeneutiken kallar, utifrån Hegel tror jag, det enkla registrerandet för Erlebnis, ”upplevelse”. Och uppstannandet för Erfahrung, ”erfarenhet”. Engelskan har samma ord för bägge, experience, vilket ger dom grava kognitiva problem.

Tanken är att erfarenheten förändrar nånting inom en. Också rent anatomiskt. Nervsystemet modifieras. Nästa upplevelse blir annorlunda. Och relationen till språket kompliceras. Den inre bokföraren får svagare inflytande.

Tydligast är det här om en äger ett konstverk. Det är sig aldrig likt.

Eller en älsklingsdikt.

Eller bofinken.