Balkongdörren slogs upp av en vindby i förmiddags och spärren som håller den i önskad vinkel gick sönder. Därför petade jag dit vädringssnöret utifrån för att kunna jobba i lugn och ro. Eller så mycket lugn och ro var det inte pga blåsten. Som förstärktes megalomant därför att huset mittemot är inplastat.

Nåväl, när jag skulle in igen var det helt omöjligt att få loss snöret som slutar i en plastrundel som sticks ner i ett fack. Jag försökte lirka, jag försökte med råstyrka. Ingenting gick. Jag övervägde att såga av snöret med fickkniven, men bedömde att det skulle ta en timma. Pillade därför planlöst med kniven, eller rättare sagt ölöppnaren bakom rundeln, och då kom den loss lätt som en plätt.

Sensmoralen är att jag har använt den här grejen hur ofta som helst under 20 års tid. Men när jag skulle visualisera den utomhusifrån såg jag inte framför mig den lilla plastklaffen som fixerar rundeln. Och som jag alltså har tryckt på tusentals gånger utan att den fastnat i minnet.

Dom ryska formalisterna gav poesin rollen som desautomatiserare; orden skulle avslöja vanans makt och samtidigt leva upp till sig själva igen. Jag säger snarare: det är festligt att konfronteras med sin egen dumhet. Och tur att det var en varm sommardag.