Arkéer

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Natur

Bakom idrottsplatsen (Släda) låg en äng mitt i skogen, rektangulär, välskött, som om nån var inriktad på själva artrikedomen. Den ledde heller ingenstans. Det var verkligen bara en äng mitt i skogen, omskött.

Där hade jag möte med korsspindlarna, skulle jag säga i en annan litterär tradition. Sanningen är att jag en gång kom in där, på väg ingenstans (dagarna på Alnön var långa och måste fyllas med ingenting). Det hade just regnat och ljuset var snett (sommarkväll). Då stannade jag upp och tittade på ett spindelnät; det var väl nånting i formen som tilltalade mig. Och i nätet arbetade en spindel, eller bara hängde där, och den hade som ett kors på ryggen. Jag tänkte, utan insektsbok eller insektskunskap, att det måste vara en korsspindel.

Varför kommer jag att tänka på det här dryga fyrtio år senare? Vi planerar ett utomhusseminarium om Gunnar Ekelöfs och Harry Martinsons naturdikter, det måste vara triggern. Och vi har pratat mycket äng och ”hålla i hävd” på gården i Roslagen under sommaren. Men jag fick aldrig nån kontakt med spindeln, annat än att ge den ett artnamn som dessutom förmodligen var fel. Och den kom inte med nåt religiöst budskap, för jag är allergisk mot symbolik.

Det bärande i själva hågkomsten måste vara identifikationen med en okänd person som låter ängen änga för dess egen skull –och för dom förbipasserandes, människor och spindlar och andra. Nätet är också viktigt, och ljuset som föll över det, grått: en levande organisk struktur av nyss dött material, topologiskt oregerlig, växande. Dess underförstådda motsats är den kommunala fotbollsplanen, och tanken på lagidrott överhuvudtaget.

Ensamhet, det är kanske själva minnesbildens kärna. Inklusive att avbryta en arbetsträngd dag för att skriva ner det här till ingen som helst nytta, men med ett ilsket begär att formulera det som sen växte fram. Dom långa minuterna innan datorn vaknade var fulla av ilska och vresighet: jag hann gå igenom bilden från många olika håll och samla goda formuleringar av vilka sen nästan ingen kom till användning, och en av dom citerar jag bara för att sen göra narr av.

Är mitt språk då så artrikt som jämförelsen hävdar? Nej knappast, det känns bara så inifrån. Och det är nödvändigt att ha den känslan. Ett poetiskt språk är ett språk som inte benämner, men som sätter världen i arbete.

Arbetet som rit

Väldigt väldigt stimulerande med Philip Glass på Folkoperan i Stockholm, Gandhiberättelsen Satyagraha i nycirkusgestaltning av Tilde Björfors. Dom oändliga meloderna som långsamt vrider sig, så fint genomförda av orkester och sångare. Dom omsorgsfullt förberedda överraskningarna. Den lösa anknytningen till storyn om facklig och medborgerlig kamp i Sydafrika under början av nittonhundratalet lämnar stort utrymme för fantasi, eftertanke och identifikation. Det är högt i tak.

Men innerst och innerligast är det en föreställning om arbete som rit, tydligast manifesterad i den avslutande spinnhjulsscenen som verkligen får kosmiska dimensioner på riktigt. Alltsammans samverkar till hyllningar och gestaltningar av det goda arbetet: dom konstnärliga insatserna såväl som den långa drömscenen från kooperativa Tolstojfarmen. Arbetet driver världen framåt och står för det goda – men ibland uppstår behovet av enorma självförglömmande insatser, när det onda hotar att ta över.

Och den extraordinära kampen är vad texterna ur Bhagavadgita, sjungna på sanskrit och fint projicerade på väggar och draperier (grafiken ska också ha en honnör), förkunnar. På så vis skjuts verkligheterna in i varandra, och vi får en egenartad bild av en evighet som inte är ett tomrum utan en pågående, självalstrande verksamhet, i ständig kamp med en timlighet vars parametrar är moraliska och ställer individen inför prov på mod att leva upp till eller svika. Cirkusnumrens målmedvetna hängivenhet blir i den här ramen mer än prestationer och symboler: dom växer inifrån, organiskt, liksom livgivna av musiken, och den allvarliga dialektiken mellan kropp, attiraljer och gravitation blir ytterligt meningsfull. Det reproduktiva arbetet och hjältearbetet som två samverkande dimensioner, kanske två aspekter av ett och detsamma. Och med en liknande estetisk dimension: hantverk såväl som underverk.

 

 

Ekojaget

grengreider

Trevligt samtal på Rönnells mellan Jonas Gren och Göran Greider. Den förstnämnde läste ur sin senaste diktbok, Antropocen, den sistnämnde ur sin första, från 1981. Den håller än, men är väldigt ungdomlig och jagcentrerad. Vilket gjorde att det väldigt mycket kom att handla om jaget i poesin. Att också det förändras när vi måste utgå från att vi är dom jag som håller på att förstöra sina levnadsbetingelser. Då blir det liksom en annan sak att säga ”jag”, vilket poesin registrerar. Gren kan skilja mellan dikter där han själv talar och dikter där ett mer allmänmänskligt medvetande har ordet (och dom två interfererar givetvis). Dessutom en intressant diskussion om huruvida termen antropocen sätter människan i centrum bara ännu en gång. Förvisso, men det handlar samtidigt ändå om decentrering, ett avbräck för narcissismen, en detronisering som rimmar väl med den modernistiska poesins pågående reträtt från dom höga hästarna – som pågått länge och nu får en ny dimension.

Ekomoduset

Jag tänker så här om ekopoesi: det är ingenting nytt; poesin har i alla tider gestaltat människans samspel och brott med naturen. Men läsmoduset är nytt; och det är därför termen behövs och gör nytta.

I min poetik handlar det om att göra det osynliga betydelsebärande, betydelseskapande. Grammatiken, ljuset, kroppen. Det som annars bara finns där, tyst.

Om vi nu lever i en tid där allting håller på att gå åt helvete och alla vet om det, till och med förnekarna, då blir den medvetenheten ett grundläggande existensvillkor, som en ny dimension, och letar sig in i poesin, programmatiskt eller underförstått.

Poesin har alltid varit förkämpe för att tillerkänna naturen röst i all dess olikhet, arters levnadsvillkor, individualitet, ofta med profetisk undertext om att det är vi mänskor som måste ändra vårt liv eftersom vi kan det.

Men nu i början till dom yttersta dagarna blir skulden tydligare, skulden vi ärvt utan att be om det, skulden för dom oförlåtliga ingreppen.

Jag tänker på en dikt i The Ecopoetry Anthology, ”First lessons in beekeeping” av Laura Gray-Street, publicerad på eget förlag 2014. Det är tentativa anteckningar kring upplevelsen av att kompisens bin sökte plats i hennes hår, som doftade av artificiella parfymer. Övningen går ut på att inte bli rädd, att låta dem slicka av apelsinkärnorna i hennes hand. Den slutar:

I can still taste that first kiss
of bees in my hair.

If I could have walked
calmly with them from there to here.

Ett speciellt modus, som sagt. Ett hur det är och hur det borde/skulle ha kunnat vara. Ett för sent. En personlig insikt, nästan en kallelse. Det är klart att det blir poesi av sånt. Det är klart att det blir en viktig del av poesin.

Och kritikens uppgift borde då vara att få med detta. Inte att göra kategoriseringar. Det är inte en ny genre. Det är ett nytt läge.

Muskelmassa och varaglömska

Hittade en vetenskaplig sajt som hävdade att vildlax och norsk odlad lax är samma sak, eftersom dom innehåller samma näringsämnen. Ett typiskt vetenskapligt förhållningssätt: att bryta ner och inte se helheten, samspelet.

Vildlaxen har varit omkring i världen, varit i rörelse, svultit och frossat och tänkt en massa. Och allt det där sitter i smaken och konsistensen. Den odlade har stillastående fullföljt sitt genetiska tillväxtprogram. Och förmodligen tänkt mycket litet.

Just nu under sommaren är det säsong.

Också för det vilda tänkandet. Det som inte utgår från substanserna utan från öppenheten mot varat.

Ingångshypoteser ekopoesi

Naturens processer av förvandling och adaption

Språkets processer av förvandling och adaption

 

Epigenes: embryonal tillväxt i samspel med omgivningen

Människans samspel med naturen, det brutna kontraktet, återställelsen

 

Kretslopp och reparation
Språket: förstörelse och möjlig reparation, adaption

Den reparativa upplevelsen av att vara en del av kretsloppet, eller att vara typ en fågel
Schamanism i motsats till “det sublima”

 

Kartsevski: Språket förändras varje gång det används
Men språket bär också med sig minnet av förstörelsen, över generationer, epoker

Läkning, kan ett brutet kontrakt läkas (nej det upprättas ett nytt likadant istället)
Symbolisering, språkets förmåga att omförhandla den biologiska individens plats i samhället och i kretsloppet

 

Liknelser, läknelser

 

Sorg, förstås, enligt Freud en ersättningsprocess för det förlorade objektet, ett återskapande av dom förlorade sammanhangen

 

I förvandlingen ligger homologin mellan naturens processer och språkets

Språket som kontinuerlig reparation inte som benämnande
Benämnandet, klassifikationen är förbrytelsen, syndafallet

Och så miljökatastrofen som akut chocktillstånd, då. Mycket värre än nånsin. Smärta, vånda i raderna. Förvandling. Förhandling.

 

Epoker i det här: samspel–utsugning/ackumulation–förstörelse av själva livsbetingelserna. Med olika slags språk. Från restitution av det förlorade sammanhanget (symboliskt, religiöst) (eller i ett annat slags liv) till gestaltningen av själva sammanhangslösheten, algi utan nostos, språk på gränsen till mening överhuvudtaget som överlevnadsstrategi och kanske ny symbolisering, adaption.

Eller dom här epokerna: poesi som en del av skapelsen, poesi som ersättning för skapelsen, poesi som skapelsens vrål genom civilisationen som har förrått den.

 

Att läsa, kommentera texter och tankemodeller på det här viset.

Ekokritik. Med läkningen i språket som huvudspår kring vad som är oikos. För det är vad språket är bra på. Att reparera, även sina egna skövlingar. Särskilt sina egna skövlingar. Att sona kategoriseringarna.