Det litterära växthusklimatet på Island: Exemplet Jónas Reynir

En makalös litterär rivstart gjorde islänningen Jónas Reynir Gunnarsson, född 1987. Under sitt trettionde levnadsår, efter examen i kreativt skrivande, gav han ut inte mindre än tre böcker, som samtliga fick ett gott mottagande. 

Diktsamlingen Leiðarvísir um þorp (”Bruksanvisning till en liten stad”) utkom i serien Meðgönguljóð – tunna men välredaktörade och vackra häften, alltid med en kaffefläck på omslaget. Upplaga 200 ex.

Den andra diktsamlingen Stór olíuskip (”Stora oljefartyg”) tilldelades det prestigefyllda Tómas Guðmundsson-priset och fick även i övrigt goda recensioner. Om Jónas Reynirs lyriska stil kan man säga att den är både lättsam och sorgsen, både tillgänglig och hemlighetsfull, med mångtydig symbolik, ofta hämtad från vardagen, och starka känslor som anas. Han lägger ner stor möda på att rytm och klang ska sitta exakt rätt, trots att formen är fri.

Den tredje boken var en roman med kvinnlig huvudperson, en ung utlandsboende som tillbringar ett dygn i Reykjavík för att uträtta ett viktigt ärende: Millilending (”Mellanlandning”), som fick välförtjänst omtycke och även finns översatt till danska. 

Den följdes upp av romanen Krossfiskar (”Sjöstjärnor”) som skildrar en universitetsstudent som har svårt att bli vuxen och hamnar i en Lewiscarrolsk drömvärld; också en bok med starkt sug. 

Diktsamlingen Þvottadagur (”Tvättdag”)” kom ut året därpå och tilldelades priset Maístjarnan som årets bästa diktsamling. 

2020 var det dags för mästarprovet Dauði skógar (”Skogens död”): en tät småstadsskildring där ytterst absurda händelser målas upp med exakt trovärdighet, och dessutom tar med drönare och sociala medier i handlingen.

Det enda som finns på svenska är en novell som skrevs och översattes för Sveriges radios serie med nordiska noveller 2019: ”Syrran”. Tyvärr är texten och uppläsningen redan nedplockade av upphovsrättsskäl.

Detta bara meddelat som exempel på att det litterära klimatet på Island är så hot att det är möjligt att börja starkt och sen gå i blom på bara fyra år. Och han är inte alls den ende. 

Alternativ iscensättning av Kurt Haijby

Här är mitt synopsis till en alternativ dramatisering av berättelsen om Kurt Haijby. Ingen kung, inga restaurangmiljöer. Allt försiggår i ett slutet rum, som förändras med belysningar och projektioner. Drivkraften i dramaturgin är istället att olika slags förhörssituationer framkallar motsägelsefulla minnen i stunden, som sen vävs ihop till hans berättelse. Man ska se på honom att han hela tiden spelar ut olika kort och håller noga koll på vad som tar skruv. Men tyngdpunkten ligger på nederlagen, förödmjukelserna. Patrik Kaijson går igen och andra texter kan framföras som marionetteater. Robert Fux som Herbert Tingsten är en stor inspiration, liksom Beckett och Kafka. Men en undertext är att huvudpersonens psyke liknar en envåldshärskares. Han är liksom en Hitler fastän nere i dyn.