Vadslagning och vägledning

Pascal hamnade helt säkert i helvetet för sitt tilltag att spekulera i den eviga saligheten som om det handlade om tulpanlökar. Åtminstone torde få vara mer förtjänta av en sån överraskning.

Men på ett vardagsplan? Kan man inte tänka att den som tror sig vägledd av en högre eller bortre makt ligger bättre till för att ta vara på de möjligheter som erbjuds? Ungefär som Dummerjöns. Eller som en riktig spelare, en som väntar tills det rätta tillfället infinner sig.

(Filosofen och matematikern Pascal gjorde alltså en logisk kalkyl och kom fram till att det är bäst att investera i att tro på ett liv efter detta, eftersom man inte får uppleva motsatsen ifall döden är det totala utslocknandet. Förmodligen var hela argumentationen bara ett belevat, eller kanske giftigt skämt.)

Villovägar

Jag älskar vetenskap, jag blir till och med uppspelt av att läsa nån som lyckas påstå nånting som är sant. Men varför måste texten ta formen av hypotesprövning? Är inte det naturvetenskapliga förhållningssättet en oredovisad del av förförståelsen? Jag menar: ingången är den hittillsvarande kunskapen. Och den kan redovisas på så många olika sätt, inte nödvändigtvis i ett inledningskapitel. Men själva dramat är hur den konfronteras med nya data och måste tänka om, kanske till och med ta formen av nya begrepp och modeller. Varför fortsätter så många låtsas vara induktiva eller deduktiva när själva berättelsen är abduktiv:

Vi trodde så här, men det visar sig vara så här, och då måste vi tro nånting annat, så länge…

Kapitalismens ekosystem

Nancy Fraser är bland dom främsta att länka samman socialismen med dimensionerna kön och etnicitet. Hon borde vara mer i ropet. I senaste New Left Review (86 2014) finns en mycket tankeväckande samhällsfilosofisk essä, ”Hidden Abodes”. Hon utgår ifrån och accepterar Marx beskrivning av hur värde uppstår i ett kapitalistiskt system. Men sen gör hon en utzoomning för att se varifrån värdena kommer, förutom från exploateringen av dom arbetande: Från exploatering av det reproduktiva (kvinno)arbetet. Från rovjakt på naturresurserna. Och från staten, som garanterar att marknaden fungerar.

Men sen kommer den tunga dekonstruktiva poängen. Fraser visar att det är centralt för kapitalismen att göra denna uppdelning mellan det ekonomiska och det övriga (kvinnor, naturen, det politiska). I våra sinnen och i samhällets institutioner. Hon hävdar att kampen handlar om var gränserna ska dras, olika i varje land och tidsskede, mellan ekonomin och resten.

Förebilden är hur Marx raserade den klassiska nationalekonomin genom att dra in den konkreta produktionen i beskrivningen. Fraser fyller på med kön, miljö och politik som lika grundläggande men undanskymda förutsättningar och ger därför en stor hjälp åt övningen att sluta tänka bara i ekonomiska termer och därmed kunna länka samman motstånden mot alla olika slags exploatering. Och bättre undersöka hur dom samspelar.

Privatiseringarna av välfärden, för att bara ta ett exempel, skulle i den här samhällsbeskrivningen handla om hur det reproduktiva arbetet till stor del har garanterats av staten men nu säljs ut till att bli en kortsiktig spekulationsvara, till förfång för resultatet och för hela samhället.