Jag älskar vetenskap, jag blir till och med uppspelt av att läsa nån som lyckas påstå nånting som är sant. Men varför måste texten ta formen av hypotesprövning? Är inte det naturvetenskapliga förhållningssättet en oredovisad del av förförståelsen? Jag menar: ingången är den hittillsvarande kunskapen. Och den kan redovisas på så många olika sätt, inte nödvändigtvis i ett inledningskapitel. Men själva dramat är hur den konfronteras med nya data och måste tänka om, kanske till och med ta formen av nya begrepp och modeller. Varför fortsätter så många låtsas vara induktiva eller deduktiva när själva berättelsen är abduktiv:

Vi trodde så här, men det visar sig vara så här, och då måste vi tro nånting annat, så länge…