Egentid

Sen jag drog ner på förvärvsarbetandet har jag kommit tiden närmare. Ålder, rutin och erfarenhet spelar förstås också roll.

Den produktiva tiden kan vara oerhört kort, och det gäller att ta vara på infallen och skriva ner dom. Egentligen kanske med ständig loggbok. Den här anteckningen är ett sånt exempel.

Jag har precis nu en timma över i biblioteket innan det är dags för en välplanerad shoppingrunda som börjar på en affär på Stora Nygatan.

Genomförandetiden är däremot  lång. En idé som ska stavas ut, en roman som ska översättas. Rättare sagt oförutsägbar växling mellan produktiva infall och rent slit.

Men genomförandetiden känns kort, rent mentalt. Först efteråt märks det att den slitit på krafterna och kräver återhämtning. Däremot kan ett sjok av produktiv tid kännas nästan oändligt, trots att klockan knappt rört sig.

Den improduktiva tiden är också nödvändig, om än frustrerande. Ingen riktig kontakt vare sig med omvärlden eller den inre världen. Perfekt för hushållssysslor och sortering, upprättandet av listor och referat, plikter. Men den går inte att planera in. Här är det en stor fördel att vara frilans, och kunna ställa in alla anspråk för ett tag — väl införstådd med att också dom viktiga uppgifterna kan ta stora steg nästan utan att jag märker av det, som om hustomten har varit framme och skrivit ett par riktigt bra sidor.

Men jag tror det är viktigt att utnämna den improduktiva tiden till improduktiv på förhand. “Idag rör jag mig inte framåt.”

Värst är förflyttningarna, och letandet efter borttappade grejer. Då går tiden oberoende av mig. Visst, jag kan jobba på en buss, eller göra andra fynd medan jag letar efter det bortsprungna lexikonet. Men  är liksom bortkopplad, inte i tjänst. Långpromenader kan kännas outhärdliga, även om jag har dedikerat dom till att tänka igenom nånting. Outhärdligt långa, kan dom kännas.

Förmodligen har jag anpassat mig till att snabbt kunna byta syssla, ungefär som man på datorn växlar mellan olika dokument, olika program.

Det är en ofattbar lyx att kunna hålla på så. Och väldigt effektivt. Och slitsamt. Måste balanseras av vila, rekreation, människor. Det är prioriterat. Hellre pruta på ambitionerna än att bli uppslukad. Förutom under särskilt intensiva genomförandefaser, när grejer ska bli färdiga. Då jävlar.

En improviserande tillvaro. Mitt i ett alldeles vanligt liv, som också har sina mödor, njutningar och årstidsväxlingar, kalendrar. Den temporalitet jag ovan försökt beskriva är inskjuten i en massa andra temporaliteter, som jag bara mer eller mindre råder över.

Men just det här nedtecknandet är ett exempel på autonomins alldeles egna tidslighet. Den gyllene egentiden.

Unik kunskap

Det kändes mycket meningsfullt att demonstrera utanför Riksdagshuset mot den stora nedskärningen av kulturtidskriftsstödet. Det fanns en skärmaskin, och många redaktörer visade vad som blir kvar genom att skära bort 79 %. Tyvärr blir det ju noll kvar för dom allra flesta, eftersom utgivningen omöjliggörs.

Många viktiga saker sas också. Jag fastnade för Birgitta Wallins påpekande att kulturtidskrifterna tillverkar unik kunskap, som inte begränsas till dom tryckta sidorna, även om dessa är förutsättningen.

Ett ambitiöst tidskriftsnummer gör nya sammankopplingar, ger upphov till nya tankar som sen både fortsätter och bevaras till framtiden. Nånting har förändrats. Och det märks inte i själva konsumtionsögonblicket.

Tänkandet tar nämligen mycket lång tid på sig att bli aktuellt.

Du sköna multipolära värld

Intressant seminarium om ”Världen 2030” på Utrikespolitiska institutet. (Jag är stödmedlem och får tidskrifter och seminarieinbjudningar, väldigt givande.)

Tre med bred trendkoll redovisade: Matthew Burrows, Bi Puranen och Johan Eriksson.

Den sammantagna bild jag fick är så här: Investeringarna just nu sker i tillväxtekonomierna världen runt. Det hänger samman med växande inflyttning till städerna och att allt fler blir (vad som med en förenklande överdrift kallas) medelklass. Och det leder till en värld med många centrum, som knyts samman via Internet, så att världsmakternas och dom internationella institutionernas inflytande sjunker.

Men inte ett ord sades om arbete, än mindre om klass. Människorna är i såna här översikter konsumenter och attitydbärare (två dimensioner som liknar varann på ett makroplan). Produktionen hamnar i skuggan.

Bi Puranen är generalsekreterare för den pågående attitydundersökningen World Values Survey och berättade om långsamma förskjutningar i världens värderingar längs axeln självförverkligande, med ökad tolerans som följd.

Men alla tre verkade överens om att det är tillväxten som är motorn, att politiken spelar en alltmer underordnad roll. Anmärkningsvärd var Burrows lovsång till nya former av utvinning av gas och olja. Eller Erikssons konstaterande att stater och företag alltmer blir samarbetspartners – vilket illustrerades av en privatägd rymdfarkost som dockade med en internationell rymdstation.

Det perspektiv jag hade önskat mig är huruvida en multipolär värld också kan bli multipolitisk. Om stater och regioner kan utvecklas ifred från dom nyliberala styrelseformerna kanske dom också kan utveckla nya styrelseskick, på hela skalan från diktatur till social utjämning, under hela världens överinseende, och med tät kontakt mellan olika klassintressens företrädare i olika länder.

Kartongbärarens kommentar

Jag har arbetat med kulturtidskrifter i snart 25 år, och som allra mest nån gång fått ut ett par tusenlappar per månad, samt ett antal gratismiddagar.

Det hör nämligen till att den som är med i en redaktion skriver gratis, redaktörar gratis, konferencierar gratis, fyller i ansökningar gratis, bär kartonger till och från bokmässor gratis.

Engagerar sina vänner att skriva gratis, och därför skriver gratis också i sina vänners tidskrifter.

Dealen är sen första början att gratisarbete ersätts med statliga pengar till tryck och distribution – och för några kulturtidskrifter till administrativa tjänster, där arbetsinsatsen ligger långt över vad en får betalt för.

En rätt okej deal, särskilt om det ibland blir pengar över till att betala skribenter och uppträdande en slant.

Jag har ställt upp eftersom jag vet av egen erfarenhet att ett nummer av en kulturtidskrift har ett liv långt utöver själva publiceringsögonblicket (som så gott som alltid passerar obemärkt). Att sätta ihop ett nummer är ett tankearbete som skapar nya kombinationer, nya tolkningar av hur världen hänger ihop. Och sen hänger det kvar i pappersform och bevarar sin tidstypiska analys och kan få helt oväntade genomslag – samt utgöra framtidens ingång till det förflutna.

Jag ställde därför glatt upp på en tvivelaktig deal, med hjärna och muskler (få i landet har kånkat så många tolvkiloskartonger som jag), därför att det var ytterst meningsfullt. Jag har nästan aldrig tackat nej till att skriva hos andra för mellan 0 och 995 kr (det klassiska arvodet), därför att meningsfullheten lockade fram det bästa i mig.

Nu kommer allt det där att förstöras därför att nyliberala, okunniga klåpare ser sin chans till en blixtattack mot sina fiender, därför att det parlamentariska systemet genom en ytterst olycklig konjunktur hålls som gisslan av ett f d nazistparti.

Med Kulturutskottets aktuella förslag kommer inga kulturtidskrifter att kunna komma ut. Det hör nämligen också till dealen att det inte finns nåt reservkapital hos kulturtidskrifterna: varenda krona går till omkostnader.

Det kommer att innebära ett avbräck i själva vanan att prenumerera, som blir svårreparabelt. Det kommer också att leda till ett avbräck i själva viljan att gratisarbete, som ständigt står i konflikt med faktorer som familj och försörjning.

Ja, ifall dom här dilettanterna lyckas i sitt uppsåt (som jag är övertygad om att det inte är deras eget påfund) så kommer vi att få se en total omstrukturering av branschens villkor, där det inte är tänkbart eller görligt att investera sitt gratisarbete i vad som kan sammanfattas i ett enda ord: folkbildning.

Och därmed kommer inte nya generationer att kunna skolas in. Genom att hitta dom här tidskrifterna på sina hemorter under formbara år, genom att utvecklas tack vare chansen att publicera sig, genom att delta i det tidskriftsarbete som är en av de främsta tankeformer jag överhuvudtaget kan tänka mig.

Skadan kommer att bli väldigt svår att reparera. Det kommer att behövas en katastrofkommission. I det bästa av scenarion kommer statsmakterna då att inse vad det är som har funnits, och framledes ta det steg som egentligen behövs: att den som skriver också ska få hederligt betalt.

Pappkartonger tänker jag fortsätta bära gratis, på rollatorn om så behövs. För jag är oändligt tacksam över att få ha varit med om det här. Och får jag se den nyliberala nihilismen ställas i skamvrån och Alliansens högerextrema hjälptrupper förvisas till historiens sophög, och om jag dessutom får vara med om att nån gång i livet betala ut ett skäligt arvode för en kulturtidskriftstext som kostat månader av arbete så kommer jag att vara en ytterst lycklig människa.

John Swedenmark

Högerns och extremhögerns hjärnor

Vi får inte utesluta möjligheten att dråpförslaget mot kulturtidskrifterna är del av en strategi. Kanske inte uttänkt på främmande ort (förmodligen inte), men att tankesmedjorna fungerar mobiliserande inom högern innan dom propagerar utåt mot opinionerna, så att det stod klart för vissa av borgerlighetens hjärnor att här fanns ett tillfälle.

Extremhögern kan ju som bekant Gramsci utantill och vet att det är genom att förändra tänkesätten  som man vinner makten över samhället. Kent Ekeroths motion om registrering av invandrare inom kriminalvården är inte en infallsnyck utan en välavvägd taktisk framryckning. Den kan inte gå igenom, och uppväcker rättmätig avsky; men den avser också att ha nån form av politisk effekt, som vi inte riktigt förstår.

Överlag tycker jag att det har hamnat utanför debatten och analysen att extremhögern inte bara är spontan utan ingår i ett europeiskt nätverk av propagandateknologi, med en mycket pragmatisk syn på det politiska systemet – till exempel som nånting som kan ge gratis reklamtid.

Den vanliga Högern jobbar inte så kallhamrat. Även om Alliansens maktegoism efter senaste riksdagsvalet är anmärkningsvärd. Men nyliberalismen har sina interna tankesmedjor, som har satt djupa avtryck både i politiken och i mediabevakningen; det finns en intern medvetenhet om att det pågår ett klasskrig uppifrån, som helst inte ska synas.

Och i det sammanhanget finns en medvetenhet om att dom vänsterintellektuella (inklusive gammeldags liberaler) utgör ett hot mot herraväldet över tänkesätten, och en implicit instruktion att sätta åt oss när tillfälle ges, men aldrig gå i debatt.

Propaganda är inte korvförsäljning. Propaganda är ett gradvis nedbrytande av tänkesätt och moral hos alla inblandade.

Språkets mångdimensionalitet

Metafor, jag inser att jag aldrig riktigt begripit. Dom självutpekande hittar jag åtminstone en del av (dom med -s), men resten är en skala i flera dimensioner. Allt är mer eller mindre metafor, beroende på sammanhang och språkligt tolkningsdjup. Utom möjligen i en inlärningssituation (”det här är en majrova”). Men också den situationen kan man skoja med, särskilt med barn.

Jag skulle vilja säga så här: Verb är alltid metaforiska, därför att dom alltid är färska. Dom används liksom alltid för första gången, till exempel när en ska beskriva ett motorljud. Substantiven däremot är fixerade, så att det märks mer när dom får utvidgad användning.

Karcevskis beskrivning av hur det språkliga tecknets betydelse ständigt förskjuts blir ännu bättre om en tänker att det i första hand är verbet han snackar om.

Föregå och upptas

Gesterna (kroppen, dialogen, samhället) föregår språket. Men när en gest upptas i språket förvandlas viktiga viktiga den, både till sin form och till sin funktion. Blir stiliserad. Blir dubbeltydig. Både spontan och konventionaliserad, både oöversättbar och tolkningsbar.

Apropå diskussioner på Fria seminariet i helgen.

Kärleksransonering

Mina utländska vänner i bokbranschen undrar varför det är så svårt att få ut en bok på svenska, hur bra den än är. De upplever till och med att det är svårt att få svar på brev från förlagen!

Jag försöker förklara för dem att även om en bok har stora utsikter att gå ihop – tack vare sjunkande produktionskostnader och ett ganska fungerande litteraturstöd – så finns det brist på andra resurser.

Produktionen behöver arbetskraft. Distributionen behöver arbetskraft. Och att få boken att synas bland alla andra böcker kräver stor och utdragen möda.

Och det där finns det begränsat med pengar till, eftersom bokpriserna är för låga.

En bok som går ihop ekonomiskt kan betala tryckkostnader och arvoden. Men den kan inte driva ett förlag.

Små förlag kan kompensera underskottet genom gratisarbete på olika led i produktionsprocessen. Stora förlag kan kompensera underskottet genom att med företagsekonomisk sakkunskap slimma organisationen och istället lägga pengarna på sån marknadsföring som når den stora publiken.

Egentligen har egenutgivaren det bäst förspänt i nuläget, särskilt som böcker kan tryckas upp efter hand – och i synnerhet ifall hen känner sin målgrupp: lokalhistoria, hälsokost, berättelser om trasig ungdom.

Egenutgivaren satsar sitt skrivarbete och kan i sämsta fall få lägga till lite till tryckeriräkningen, i bästa fall casha in en hel del.

Att ge ut en översatt bok – där ju översättningen kostar en hel del – handlar alltså om att allokera arbetstid, marknadsföring och inte minst kärlek.

Också på dom stora förlagen hör kärlek verkligen till kalkylen, åtminstone beträffande en del av sortimentet.

Och det är här resurserna tryter. Orkar vi satsa på X? Kan vi hoppas på att X överhuvudtaget blir synlig på bokmarknaden? Sunda förnuftet säger att det är bäst att inte lova för mycket; annars kan till och med ett visat intresse kosta en massa arbetstid under kommande år. Enklast därför att inte ens svara på förfrågningar.

Om det funnes en fungerande bokdistribution, med fler självständiga bokhandlar (på stan och på webben). Och om det funnes en fungerande litteraturkritik, inte detta lotteri där bara vissa får rekommendationer, några till och med ambitiösa recensioner. Då skulle landet ligga annorlunda till.

Om det ginge att kalkylera med viss försäljning, då skulle dom pengarna kunna investeras i inköp av arbete på lösa timmar, kanske till och med nyanställningar på vissa förlag.
Men också alldeles utmärkta böcker löper alldeles för hög risk att aldrig nå dom tilltänkta läsarna/köparna.

Dagspressen och tidskrifterna har precis motsvarande allokeringsproblem, samma kärleksransonering. Bloggarna klarar sig däremot bättre, tack vare specialisering.

Det behövs ett nytt slags offentligt samtal för att få hjulen att snurra. Och folkbiblioteken skulle, som Magnus William-Olsson ofta framhållit, kunna vara den naturliga basen för ett brett, offentligt samtal om litteratur.

Vad jag ser framför mig ibland är ett slags aktiv sammanlänkning av alla de diskurser som ändå förs kring skön- och facklitteratur. En uppvisad mångfald, som i sin tur skulle stimulera fler till att delta på sina egna villkor.

Eller låt mig säga det så här: Google funkar inte för den som vill hålla koll på litteraturutgivningen. Det kommer bara upp en massa sälj sälj sälj.

Får jag upp ett litterärt spår vill jag veta vad som sagts, vad som liknar detta, vilken tradition det tillhör. Jag kanske vill höra författarens röst, se en filmning av ett framträdande i Arboga, besöka hens hemsida, få en introduktion till gurlesque-traditionen.

Primärt är det här kanske ett katalogproblem. Hur definiera litteraturen som litteratur; hur tillhandahålla de relevanta sökfunktionerna, inklusive möjligheten att köpa boken: men säljet får ej vara överordnat.

Och det är bland annat därför jag hoppas på folkbiblioteken.

Allokering av tid och kärlek: på läsarens nivå är resurserna obegränsade. Och ökar intresset, så ökar därmed också viljan att lätta på plånboken.