Månad: januari 2015

Chronos och Kairos, evigheten och samtiden

faaangst kulturekonomi

Den tibetanska känslan av att tiden är outtömlig (t ex Tarthang Tulku) och samtidskänslan av att tiden är knapp och noga måste sorteras; dom två kan samexistera i det målinriktade planeringsmötet när man slår sig ner för att hitta på nånting som sen ska genomföras, på befintliga villkor: rent materiella grejer som budget, lokaler och informationskanaler.

Och i motsats till detta den onda stressen, som bara kämpar för att uppnå mål som uppsatts utifrån, projektplaner som en gång utformats för att passa in i en ansökan.
Strategin måste bli att vänta tills tillfället är moget, och att ladda upp inför de schemalagda tillfällena för att då göra sitt relativt bästa.

Att forcera tiden tömmer den på innehåll.

Att spela med spelet

faaangst Översättning, Poesi, Pubiceringsformer

Jag avskyr tävlingar. Blir uttråkad både av att vinna och förlora, och av att tillhöra mellangruppen. Det roligaste är samvaron. Det blir ett tillfälle att umgås utan mål, intresselöst.

Men det enda som ger mig egentlig tillfredsställelse är själva klurandet. Att omvärdera strategierna och hitta nya vägar och genvägar. Att stanna upp inför ett sudokuresonemang och försöka analysera det för att sen både komma ihåg det och glömma bort det.

Man skulle kunna säga att jag i lyckliga stunder spelar med spelet och samtidigt umgås socialt. Och att på en högre abstrakt nivå själva klurandet har oförutsägbara effekter i hela tillvaron. Nya slags beredskap gör sig beredda.

;

faaangst Kort

Avfärdandet av författare, tankeströmningar, revolutioner, katastrofer … på grundval av rykten och befläckande associationer, ej efter egen kunskapsinhämtning eller läsning ; det har helt enkelt blivit nödvändigt att hushålla med sina engagemang, och alla svepskäl som underlättar sorteringen emottas tacksamt av medborgaren, eller ska vi kalla henom motborgaren?

;

faaangst Kort

Nu är vi fria att se politiken som enbart språk; och därmed också fria att definiera en politik för dom som det språket utesluter.

Händelse eller hädelse?

faaangst Pubiceringsformer

Det finns en satirdimension som är viktig att hålla i minnet: förståelsedjupet.

En initierad satir kommunicerar väldigt mycket i detaljerna, och är full av motsägelser och ambivalenser, med motsvarighet i den händelse eller situation som porträtteras. Och det finns en motsvarande initierad läsning — eller rättare sagt många; ingen tolkning är entydig, det går att bråka rejält.

I en ytligt läst satir framträder däremot bara det plumpa, det lätt avläsbara, det allmänmänskliga. Och framstår då som själva meningen med alltsammans. Allt det kontextspecifika försvinner och bara överträdelsen blir kvar. (Och samma kritik kan riktas, estetiskt, mot en misslyckad satir.)

Den initierade läsningen går på innehållet; den ytliga läsningen går på formen. Som om hädelsen vore huvudsaken, som om det inte alls handlade om politik.

Det handlar om två olika slags uppmärksamhet. Och därmed också två olika slags kritik.

“Jag förstår vad du säger, och jag håller med / håller delvis med / håller inte alls med.”

“Jag accepterar / tar avstånd från det sätt du uttrycker dig på. Med den eller den motiveringen. Men därmed tar jag inte ställning i själva sakfrågan.”

Fast så enkelt och renodlat är det inte heller. Eftersom normbrottet sker inom en tradition, och i tät dialog inte bara med samtiden utan även med föregångarna, är normbrottet en konstitutiv del av själva reflexionen, med fullt av underförstådda citat och referenser.

Det initierade har således två aspekter. Förståelse av den aktuella situationen och hemmastaddhet i traditionen. Överskridandet är historiskt specifikt, men alls inte originellt. Det har sina rötter långt tillbaka.

Det här resonemanget är giltigt på alla möjliga estetiska diskussioner. Fördömandet kan vara mer eller mindre rätt, mer eller mindra välgrundat. Men det äger rum på en annan scen, där själva konstverket bara spelar en statistroll och skulle kunna bytas ut mot ett annat exempel. Det finns egentligen ingen beröring. Förrän den som kritiserar ger sig in i en allvarligt syftande tolkningsprocess.

The format is the message

faaangst Pubiceringsformer

Just efter att jag i ett samtal spontant lyft fram särtryckens förträfflighet – dom extraexemplar som man kunde få på boktryckeriernas tid om man medverkade i en tidskrift eller en antologi, och som alltså bara bestod av ens eget bidrag – råkar jag läsa senaste Biblis, kvartalstidskrift för bokvänner.

Där skriver idéhistoriaprofessorn Gunnar Broberg med många exempel om hur systemet med särtrycken fungerade, som socialt kapital. En utmärkt artikel, liksom flera andra i numret (68, vintern 2014/15), inte minst Jonas Ellerströms intervju med Claes Bäckström om dennes tidiga bokomslag.

Broberg ser särtrycken som en del av det förflutna; men mitt hugskott var redan att återuppliva bruket: det är just enstaka artiklar som behöver cirkulera och nå fram till rätt mottagare nu och i framtiden.

Problemet är A4-formatet.

Inget kan bli kul i A4 eller andra liknande proportioner. Framför allt inte på vitt kopieringspapper.

Jag skickar dig en PDF, du skriver ut den, den blir liggande i en hög.

Ett annat format och ett roligare papper skulle ha givit artikeln ett helt annat öde.

Det går till och med att tänka sig att skriva för ett format och bifoga anvisningar för material och skärning, och inte ens ha en tidskrift eller en antologi.

Direktcirkulation.

Planering och improvisation

faaangst Kort

Improviserade nödlösningar blir ofta bestående, i heminredningen som i politiken. Välöverlagda planer, om dom alls kommer till genomförande, blir däremot sällan beboeliga förrän dom nötts ner av vardagen och det uppstått annorlunda rutiner och genvägar. Lägger vi inte mödan på fel saker. Borde vi inte vistas mycket mer bland möjligheterna, eftersom aktualiteterna är så motsträviga, ja egentligen rent olydiga.

Trestämmigt: Hallberg och Södergran

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Två nyutkomna diktsamlingar som jobbar partiturlikt över bokuppslaget, men på så helt olika sätt: Anna Hallbergs Ljusgrönt och aska (Albert Bonniers förlag) och Matilda Södergrans Lotusfötter (Schildts&Söderströms).

Tre register, men ögat förmår inte som örat ta in dom alla tre samtidigt. Eller också är det just vad som händer, även om sammanfallen inte är kognitivt tolkningsbara utan kanske mer fungerar på en undermedveten nivå.

Det är alltid en gåta hur mycket ögat tar in egentligen.

Anna Hallberg är en av våra mest innerliga och innovativa poeter, som gärna prövar bokformatets möjligheter för att skapa helt nya språkliga perspektiv, på ett sätt som ligger bildkonsten nära, även om hennes språkliga intensitet är remarkabel.

Den nya boken har överst en uppräkning av olika gröna saker från växtriket. Mittenfältet är en experimentell lek med poesins och språkets ramar och möjligheter, medan längst ner på sidorna fetstilta språkexplosioner ger konvulsiva uttryck för hur kroppen känns inifrån, med stort utrymme åt smaksinnet.

Dessa tre nivåer löper alltså konsekutivt genom hela boken, som har ett bedårande ljusgrönt linneomslag, och det är markant hur svårt jag har att läsa linjärt, utan gång på gång går underbart vilse. Blicken liksom studsar mellan de olika stämmorna, tar in mycket mer än vad medvetandet registrerar, och blir på så vis fri att improvisera och gå åt olika håll, stanna upp olika mycket, meditera, läsa högt …

Matilda Södergran (född 1987) har givit ut fyra diktsamlingar, och den senaste har alltså tre register, eller rättare sagt tre rader som löper på och löper på sida ut och sida in och berättar varsin berättelse, eller kanske tre olika perspektiv på en och samma berättelse, eller en persons utveckling mot större stadga och handlingsförmåga.

Södergran uppvisar stor berättarskicklighet. Situationerna fylls på och utvidgas hela tiden, på ett överraskande sätt som tvingar en att revidera och tänka om. Det gäller också vid läsningen av de tre berättelseplanen i följd efter varann. Både tydligheten och ovissheten tätnar.

Den översta berättelsen handlar om en bilresa, ett olyckligt och ojämlikt par, skildrat ur kvinnans perspektiv. Den mellersta berättelsen är mer drömbaserad och växer till en gruvlig hämnd. Den nedersta är en helt hjärteknipande skildring av ett fysiskt och psykiskt återuppbyggnadsarbete, träning som närmar sig späkning.

Och berättelserna kompliceras ytterligare av att det finns ett genomgående du-tilltal som känns allt mindre trovärdigt för varje genomläsning, och mer våldsamt.

Jag måste också fundera över vad dessa två böcker har för relation till att bli upplästa. Går dom ens att förverkliga i linjär tid? Samtidighet är uteslutet, alla tre nivåerna på samma gång. Särskilt som sidorna inte alls är komponerade (tror jag) utan sammanfallen är mer slumpstyrda. Hallbergs bok behöver dessutom gott om pauser.

Ett framförande jag gärna skulle vilja se för bägge är att skapa ett rum (ungefär som Brian Enos installation på Fylkingen i höstas) där de tre serierna kommer svagt ur olika högtalare så att man kan välja hur man vill relatera till dom, en åt gången eller samtidigt, genom var i rummet man rör sig eller ställer sig.

Antingen i form av kontinuerliga loopar eller med gemensam start på bestämda klockslag. Södergran i ganska raskt tempo, Hallberg med stora variationer och uppstannanden: kanske till och med att vissa sekvenser där ord och vokaler ställs mot varandra skulle kunna bli egna ljudskulpturer. Ja, hennes bok är nog en park mer än ett slutet mörkt rum.

Illouz i ”Sex and the City”

faaangst Samhällsdebatt

Jane Austen mot ”Sex and the City”. Det är en av parametrarna i den oerhört intelligenta boken Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring, av Eva Illouz, det första verk som översätts till svenska av denna viktiga kultursociolog. Engagerad översättning dessutom, av Svenja Hums (förlag: Daidalos).

Jane Austens romaner står för det gamla sättet att hitta en livspartner; ”Sex and the City” (och hundratals intervjuer och närläsningar av bloggar, chatfora, självhjälpsböcker och rådgivningsspalter) står för det moderna sättet att aldrig hitta en livspartner.

Illouz är en rasande skicklig vetenskapsman. Hon är nästan brutal i sin vilja att själv definiera vad det är hon studerar, och att hålla laboratoriet fritt från fördomar och pseudoförklaringar. Det leder till många påståenden som har ett eget aforistiskt värde, till exempel:

”Det faktum att vi är psykologiska varelser – dvs. att vår psykiska natur har så stort inflytande på vårt öde – är i sig ett sociologiskt faktum.”

Vad Illouz ser och beskriver är att kärleken har marknadiserats, och därmed människornas självförståelse och självvärdering. De västerländska överklasserna beter sig som konsumenter och gör sig själva till varor. Rent strålande är hennes ekonomiska analys av varför män backar ut ur förhållanden och varför klängighet är en dålig affärsstrategi. Likaså är skildringen av autonomi – ”älska dig själv” – som kompensation för uteblivet erkännande både skarp och mångdimensionell.

Det skulle vara en deprimerande bok om inte slutkapitlet begick en demaskering där Illouz förklarade att hon tycker att det inte alls bör eller behöver vara så här. Hon jämför sig med Marx när han avmystifierade varans natur, och får även i övrigt ett helt annat tonfall.

Med andra ord att bokens generella stämning av hopplöshet och babylonisk fångenskap i konsumtionssamhället är en konsekvens av perspektivet. Alla dom kollektiva och individuella praktiker som förmår stärka subjektiviteten och skänka agens har satts inom parentes av själva undersökningen.

Jag tänker på kärlek, engagemang, tro, bildning och andra kumulativa processer.

Och på att Illouz i själva undersökningen gör sig cynisk på så vis att hon underkänner ideal som autenticitet och autonomi, därför att också dessa korrumperas i ”Sex and the City”-tillvaron. Exempelvis hennes svepande avfärdande av psykoanalysen som ett sätt att systematiskt  skuldbelägga sig själv för sina sociala misslyckanden. Det är ju verkligen bara en del av bilden, och handlar egentligen om en allmänkulturell diskurs med inslag av determinism, som ser vuxenlivet som en upprepning av barndomen.

Därför blir hänvisningarna till Freud märkligt platta. Hans tro på att psyket kan omformas och begärsstrukturerna omförhandlas kommer inte med på kartan. Ett annat exempel är att Jean-Luc Marion citeras med gillande på flera ställen, utan att hans brinnande utvidgning av människans gudsrelationer ens antyds.

Metoden, i all sin elegans, har snävat in perspektivet. Liksom urvalskriterierna: intervjupersonerna har fått tipsa om bekanta att intervjua, vilket gör att den kreativa övre medelklassen (i all sin osäkra prekaritet) dominerar starkt.

Boken är således ett unikt bidrag, just därför att den reducerar allt till sociala relationer. Men den måste läsas tillsammans med andra perspektiv. Inte minst anar jag att ett äktenskap mellan tankarna hos Badiou och Illouz skulle bli lyckat: hans hyllande av trohet som grundläggande etisk kategori skulle balansera den bild hon implicit ger av samtiden som en enda stor otrohetsmarknad.

Drabbades i natt …

faaangst kulturekonomi, Pubiceringsformer, Samhällsdebatt
Statligt 14-juli-fyrverkeri vid Medelhavet.

Statligt 14-juli-fyrverkeri vid Medelhavet.

… verkligen av fyrverkerifåfänglighet. Inte att raketerna skulle vara en retorisk figur för livets snöpliga uppflammande och försvinnande, utan snarare meningslösheten i den anonyma riktningslösheten. Konsumismen.

Det borde verkligen införas statligt monopol på fyrverkerier. Man skulle få ansöka med en liten projektbeskrivning, helst upprättad i samarbete med en fyrverkerimästare, därefter tilldelas en plats och en tid, och uppskjutningen skulle dokumenteras och publiceras. Helst bör den heta nånting också, typ ”Lone Rocket” eller ”Samoasymfoni”.

Avnjutandet skulle vara en medborgerlig rättighet, inte avskjutandet

Därmed skulle en estetik uppstå. En kollektiv förmåga att dela, värdera och kommentera en gemensam upplevelse.