Det finns en satirdimension som är viktig att hålla i minnet: förståelsedjupet.

En initierad satir kommunicerar väldigt mycket i detaljerna, och är full av motsägelser och ambivalenser, med motsvarighet i den händelse eller situation som porträtteras. Och det finns en motsvarande initierad läsning — eller rättare sagt många; ingen tolkning är entydig, det går att bråka rejält.

I en ytligt läst satir framträder däremot bara det plumpa, det lätt avläsbara, det allmänmänskliga. Och framstår då som själva meningen med alltsammans. Allt det kontextspecifika försvinner och bara överträdelsen blir kvar. (Och samma kritik kan riktas, estetiskt, mot en misslyckad satir.)

Den initierade läsningen går på innehållet; den ytliga läsningen går på formen. Som om hädelsen vore huvudsaken, som om det inte alls handlade om politik.

Det handlar om två olika slags uppmärksamhet. Och därmed också två olika slags kritik.

“Jag förstår vad du säger, och jag håller med / håller delvis med / håller inte alls med.”

“Jag accepterar / tar avstånd från det sätt du uttrycker dig på. Med den eller den motiveringen. Men därmed tar jag inte ställning i själva sakfrågan.”

Fast så enkelt och renodlat är det inte heller. Eftersom normbrottet sker inom en tradition, och i tät dialog inte bara med samtiden utan även med föregångarna, är normbrottet en konstitutiv del av själva reflexionen, med fullt av underförstådda citat och referenser.

Det initierade har således två aspekter. Förståelse av den aktuella situationen och hemmastaddhet i traditionen. Överskridandet är historiskt specifikt, men alls inte originellt. Det har sina rötter långt tillbaka.

Det här resonemanget är giltigt på alla möjliga estetiska diskussioner. Fördömandet kan vara mer eller mindre rätt, mer eller mindra välgrundat. Men det äger rum på en annan scen, där själva konstverket bara spelar en statistroll och skulle kunna bytas ut mot ett annat exempel. Det finns egentligen ingen beröring. Förrän den som kritiserar ger sig in i en allvarligt syftande tolkningsprocess.