Månad: december 2016

Nyårsessä

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

Att översätta dom största

faaangst Översättning

vinduetomslagDen norska tidskriften Vinduet har givit ut ett nummer med rubriken ”oversettelse”, där förlagsredaktören Jannike Øverlands namn återkommer i den ena artikeln efter den andra; och hon blir också föremål för en lång intervju som visar upp en som det verkar outtömlig nyfikenhet.

 

Förutom några utmärkta mer traditionella författarskapspresentationer låter numret översättare av de stora författarskapen komma till tals. Introduktionen av Elena Ferrante i Norge får en särskild översiktsartikel, därpå följer en djupintervju med hennes översättare Kristin Sørsdal, som själv bott i Neapel. Det är riktigt djuplodande och går rakt på små viktiga detaljer och stilgrepp, till exempel hur det är nödvändigt att översätta klichéer som Sørsdal aldrig skulle använda i sina egna romaner:

Jeg skjønner att dette er litterære teknikker for å gi mer kropp til karaktererne, for å la leseren få en følelse av å kjenne dem. Det blir bara enda en dypevirkning.

Jon Rognliens intervju ger också en häpnadsväckande insikt i hur ambitiöst dom norska förlagens språkgranskare jobbar med översättarens text (”pirke” betyder ”peta”):

vinduetvasker

Övriga storfräsare som presenteras av sina översättare är Sebald, Thomas Mann, Faulkner, Rimbaud, Céline och Bolaño. Citeras kan Mannöversättaren Per Qvales arbete med Trolldomsfjellet, vars första översättare skar ner med 25% genom strykningar av långa textsjok, bantning av persongalleriet, och förenkling av syntaxen.

vinduettyska

Qvales överväganden är rena läroboken i vilken komplex konstruktion/komposition en roman kan vara.

Avslutningsvis gör litteraturprofessorn Poul Behrendt en genomgång av vilken roll Ingmar Bergmans översättning av Ibsens Gengangere spelar i K O Knausgårds Min kamp – och avslutar med en katalog över hur rena felöversättningar kan bli föremål för litterär tolkning – i synnerhet den engelska översättarens miss av att samma stycke återkommer ordagrant i början och slutet av romansviten.

Kräftgång

faaangst Översättning, Samhällsdebatt

Att kunna påstå att språket inte styr tanken förutsätter att en är filosofiskt otränad, vilket ju också är fallet med många språkforskare. Påståendet kan kokas ner till den realistiska tesen att ”det som formuleras på ett språk kan också formuleras på ett annat, eller i en vetenskaplig beskrivning”.

Språket styr tanken. Eller rättare sagt finns ett pågående samspel, om vilket det minsta man kan säga är att kunskap om ett språks uppbyggnad och begränsningar befrämjar tänkandet – eller åtminstone en viss typ av tänkande.

Själva påståendet exemplifierar sig självt. Översätt det till ett annat språk, gärna ett utan bestämda artiklar, och fundera över vilka vitt skilda aspekter som det täcker. I synnerhet i språk utan ord för språk, eller språk där ”språk” och ”tunga” är samma ord.

Sapir och Whorf sägs ha ställt upp en hypotes om detta. Vad dom gjorde var att redovisa det kunskapsteoretiska problemet att dom språk som beskriver andra språk själva har begränsningar dom inte riktigt kan göra reda för. Sen sammanställde Whorf också bl a en buskul katalog från sin tid som försäkringshandläggare över olyckor som uppstått på grund av språkliga missförstånd.

Inom politiken är det alltmer självklart att det pågår ett krig om vad saker ska kallas, vilka verklighetstolkningar som ska få spridning. Det är en central del av ”sjätte generationens krigföring”, som ryssarna kallar det: detta att det viktiga är inte vad som händer utan vad som berättas.

Hamnar vi därmed i relativism? Nä – bara ifall vi går på dom enklaste grejerna. Språket, medvetet hanterat, är en omväg till att se vad en inte hade förstått. Språket är abduktivt. Språket är bayesianskt – ifall du vill.

Och då har jag ännu inte kommit in på att diskutera syntaxen …

”Rebell” i rapporteringen från Syrien är ett bra exempel. Det styr tänkandet mot förenkling. Alla som kämpar mot regimstyrkorna kokas ner till en enda upprorsman. Utan historia och utan kontext. Resultatet blir en abstraktion som kan fyllas med vad som helst och som blir en bra grogrund för allehanda misstankar. Urtypen för rebellen blir den som glömt vad krigandet går ut på och bara lever för att kriga. Och såna finns det förstås gott om i varje krig. Men dom är inte representativa.

Abstraktionen blir liksom självbekräftande om den inte ifrågasätts.

I stället för taxonomier

faaangst Pubiceringsformer

”Litteratur” är inte en klassifikation utan ett förhållningssätt. Att utnämna/upphöja nånting till litteratur är en instruktion om hur den språkartefakten ska användas. Likadant med subgenrer som ekopoesi, aforistik, etc. Genre är en bruksanvisning, en rekommendation som naturligtvis inte alls behöver åtlydas, eftersom genretillhörighet inte är en egenskap hos verket.

Litteratur är storgenren, vari ingår många förhållningssätt, flera bortglömda, i träda eller ännu ej uppfunna. Men gemensamt för dom alla är öppenheten, förväntan om förvandlingar.

bokill001Likaså är förvisningen från litteraturen inte så mycket en degradering som en handhavandeinstruktion. Den här texten ska åtlydas, beundras, informera. Och du får inte göra vad du vill med den. Den är inte din.

Litteraturen är din. Den är öppen för dig. Den vill att du ska öppna dig för den, och därmed för språket, för världen.

(Flera tankar, dock inte alla, inspirerade av Juan Wilhelmis wittgensteinianska estetikbok Smak eller värde.)

… en kör av röster

faaangst Okategoriserade

aiolosgisli

Gísla saga Súrssonar är en stående text på landets litteraturvetenskapliga grundkurser, och det med all rätt. Få böcker är lika fängslande och outgrundliga.

För att inte tvinga studenterna att köpa fem band islänningasagor har förlaget Faethon med vederbörligt tillstånd givit ut Mats Malms översättning i en trevlig pocket med ovanligt omslag: en närbild av en av Klara Kristalovas emaljerade skulpturer.

Boken har också ett långt, intressant efterord av Frederik Wallenstein, som forskar på islänningasagorna vid Stockholms universitet. Förutom en allmän diskussion av verket och handlingen, lyfter han fram några religionsvetenskapliga frågor som Gísla saga väcker hos en nutida läsare, bland annat seden att ”binda helskor” och föreställningar om fylgjor: själens förmåga att ta gestalt utanför kroppen.

Wallenstein har en ödmjuk inställning till kombinationen av muntlig och skriftlig tradition i sagorna, och sammanfattar sin inställning i en fin akustisk metafor:

”I den enskilda sagan hör vi i själva verket en kör av röster, somliga starka och dominerande[,] andra svagare och utan riktning, ytterligare andra som knappt hörbara ekon.”

Zoom

faaangst Kort, Samhällsdebatt

I det mättade sidoljuset från den lågt stående solen blir många äldre byggnader vackra och imponerande. Det är som om dom framkallades. Dom blir begripliga. Mer samtida mästerverk får inga såna bonuseffekter.

Jag tänker på ett samtal som matematikern Mandelbrot förde där han nämnde Parisoperan, att den är byggd för att förändras beroende på hur långt bort betraktaren befinner sig, och så att en vandring framåt leder till formförändringar.

Och motsvarande med historien. Ju längre bort en kommer framträder andra mönster, framträder konstruktionen. Eller en ny aspekt på konstruktionen. Eller i ett annat, mer deprimerat ljus. Hur ska vår tids palats te sig om bara hundra år? Kommer dom ens att stå sig? Är dom tillräckligt komplexa för att kunna härbärgera historien?