Gísla saga Súrssonar är en stående text på landets litteraturvetenskapliga grundkurser, och det med all rätt. Få böcker är lika fängslande och outgrundliga.

För att inte tvinga studenterna att köpa fem band islänningasagor har förlaget Faethon med vederbörligt tillstånd givit ut Mats Malms översättning i en trevlig pocket med ovanligt omslag: en närbild av en av Klara Kristalovas emaljerade skulpturer.

Boken har också ett långt, intressant efterord av Frederik Wallenstein, som forskar på islänningasagorna vid Stockholms universitet. Förutom en allmän diskussion av verket och handlingen, lyfter han fram några religionsvetenskapliga frågor som Gísla saga väcker hos en nutida läsare, bland annat seden att ”binda helskor” och föreställningar om fylgjor: själens förmåga att ta gestalt utanför kroppen.

Wallenstein har en ödmjuk inställning till kombinationen av muntlig och skriftlig tradition i sagorna, och sammanfattar sin inställning i en fin akustisk metafor:

”I den enskilda sagan hör vi i själva verket en kör av röster, somliga starka och dominerande[,] andra svagare och utan riktning, ytterligare andra som knappt hörbara ekon.”