När jag läser om gamla egna texter kan jag urskilja årsringarna. En hård mörk kärna, i början och i metaforiken, som är själva idén, eller den bild jag gjorde mig av idén, idéer är ju oformliga. Sen en massa slumpvisa tillväxter och skott, informerade av vad som dök upp längs vägen just då. Men ändå relaterade till kärnan, delar av samma omlopp.
Däremot är det svårare att få syn på kärnan i andras texter. En som kunde det var Maurice Blanchot. Han släpper in läsaren i andra författares mörkrum.
Jag råkar börja titta på omslagsbilden till arbetarrörelsens kulturkommittés betänkande till socialdemokraternas partikongress 1952, utgiven som bok med titeln Människan och nutiden, redigerad av en ung Birger Norman och min upplaga är det elfte tusendet, så den spriddes rejält …
Det är en diger utredning som både skisserar upp de historiska och ideologiska sammanhangen, referar till aktuell psykologisk och sociologisk forskning och kommer med konkreta förslag, varav många känns igen från den kulturpolitik som genomfördes.
Men det är alltså omslagsteckningen som fångar mitt intresse, utförd av konstnären Pelle Engström, född 1920 direkt för tvåfärgstryck i svart och gråblått. Dom vita fälten bildar människor och vissa möbler, medan kläderna på modetecknarmanér bara återges med sina mönster eller med helsvart, utan konturer. Föremål och inredning avbildas däremot med stiliserade linjer.
Idén är att tränga ihop alla mänskliga aktiviteter i samma rum, vilket ger samma effekt som en huggen fris eller en gobeläng. Perspektivet är fixerat ovanifrån, men Engström förhåller sig ganska fritt, vilket bidrar till rytmen och gör det plausibelt att alla dessa människor samexisterar med högst olika aktiviteter, som annars försiggår var för sig.
Två direktörer har ett sammanträde och deras sekreterare antecknar. En man med verktyg monterar en maskin som består av ett stort kugghjul, på väggen bakom hänger en statistisk graf, kanske en vinstkurva. Det modernaste inslaget är teven med antenn till vänster, som visar upp en boxare. Framför teven, som ingen tittar på, gör en man atletiska övningar och en flicka i bikini ligger och solar; hon är en direkt pendang till kvinnan som i ungefär samma kroppsställning knäskurar golvet.
Men resten av deltagarna ägnar sig åt kultur. En spelar luta, en sjunger i mikrofon, två skapar konst, den ena lekfullt, den andra djupsinnigt. På skurerskans rygg rider en liten gosse med en spade och en ballong han håller upp. Att hon orkar!
Pelle Engström har löst illustrationsuppdraget genom att gestalta en samexistens där alla utom businessmännen är glada och engagerade. Det blir en bild av ett samhälle som är en söndagstillvaro där både dom nyttiga och dom kreativa verksamheterna utförs med glädje. Och det är underförstått att rollerna inte är fixerade; växlingen mellan arbete och fritid delas av alla. Alltsammans väldigt mycket i bokens anda. En av dom bärande övertygelserna är att kulturen måste gå ut och möta människorna där dom befinner sig, och att det inte hjälper saken framåt att upprätta eller hålla fast vid nedvärderingar och hierarkier.
Det tilltagande bortfallet av valmöjligheter.
Som om ett mörker föll från alla håll över protagonisten.
Slumpen elimineras i ett slags bayesiansk process.
Detta behöver inte berättas kronologiskt eller ens gestaltas. Det bara liksom har hänt.
Och det finns alltid en möjlig ljusning eftersom ödet är cykliskt och inte deterministiskt. Slutet beror av den position åskådaren tilldelats från början och av föreställningens fysiska längd. På fyra timmar hinner mycket hända som annars vore osynligt eller bara antytt.
Luc Boltanski, en av dom sociologer som bäst beskrivit samhällets förändring under dom senaste femti åren, gav förra året tillsammans med den yngre kollegan Arnaud Esquerre ut en broschyr på 75 sidor som analyserar hur det har gått till att extremhögern blivit en dominerande pol i samhällsdebatten: Vers l’extrême. Extension des domaines de la droite (Éditions Dehors). (Mot ytterligheten. Utvidgningen av högerns områden.)
I synnerhet vänder författarna sig till en fransk vänster som verkar ha tappat initiativet och till och med är på väg att ge efter.
Analysen av extremhögerns strategier är bestämd och skarp, Boltanski och Esquerre är på det klara med att målet är att vinna den administrativa makten och ta över nationalstaterna. Dom är även klarsynta beträffande samspelet mellan den våldsamma extremismen och den mer salongsfähiga högerpopulismen.
En av dom mest framgångsrika operationerna från extremhögerns sida har varit att skilja ut “det sanna folket” från muslimerna, snyltarna och bohemvänstern, för att på så vis både vinna nya anhängare och underminera motståndarnas utsägelseposition.
En annan viktig kraftkälla är den allmänna omsvängning som har gjort att diskussioner kring privatmoral överlag ersatt den politiska diskussionen.
Enligt Boltanski och Esquerre förlamas vänstern av sin egen nostalgi. För att kunna matcha extremhögern behövs en uppdaterad beskrivning av hur dom västerländska samhällena har förändrats i och med uppkomsten av helt nya klasser, och utifrån den analysen kunna leverera en alternativ bild, som tar för givet att alla är lika goda medborgare, som tar den existerande mångfalden till utgångspunkt för ett förnyat jämlikhetsarbete.
…det är nödvändigt att hänvisningen till folket verkligen gör reda för dess nuvarande sammansättning, dess mångfald av ursprung, levnadssätt och arbete, till priset av ett (säkerligen smärtsamt) uppgivande av tanken på ett folk som är absolut och evigt.
Men den primära uppgiften för dom intellektuella är att omgående ta tillbaka det vanställda språket. Boltanski och Esquerre beskriver hur många viktiga ord har ryckts upp med rötterna och blivit “flytande betydelser” som kan inrymma lite av varje och lämnar stort utrymme för antydningar och halvkvädna visor.
Boltanski och Esquerre vill återinföra ett klarhetsideal i demokratins tjänst:
… att med ord beskriva verkligheten sån den upplevs av personer för vilka talet och i synnerhet skriften inte är deras huvudsakliga yrke, och ofta inte heller en av de allra enklaste sysslorna.
Broschyren är en av dom mest uppfriskande böcker jag läst på länge, tack vare sitt brutala allvar. Den borde översättas. Även om läget i Sverige inte alls är lika hotfullt som i Frankrike eller Ungern, så finns det all anledning att ta in det latenta hotet om maktövertagande, att aktivt rensa den offentliga diskursen från oklarheter och “flytande betydelser”, och framför allt att etablera en uppdaterad samhällsanalys som inte bara riktar in sig på att tävla om medelklassväljarnas gunst.
15 augusti är ett förgänglighetsdatum, eftersom det var den traditionella dan för att flytta hem från landet. Hem från en tillvaro där jag ägde tiden och en hel dag kunde gå åt till utforskning av ingenting. I stan var allting mycket mer oöverskådligt. Jag hade ingen kontroll över människolivet utan deltog på dom villkor som ställdes utan att ta några särskilda initiativ. Betecknande för hemkomsten var upplevelsen av kort eko från väggarna i stadslägenheten och den egendomliga doften av instängdhet i kylskåpet när det öppnades första gången. Jag kunde ta turer till kiosken och upp över Norrliden, men hela tiden med känslan av främlingskap, och om jag hälsade på nån var det som om vi hade varit bekanta för mycket länge sen. I synnerhet var det färgerna som var fel; det låg som en grå diskvattenshinna över teglet och gräset och asfalten. Kanske var det en korrekt observation, eftersom luften på den tiden verkligen var mer bemängd med partiklar.
Dom senaste decennierna har jobbplikter och skolstarter alltid tvingat mig att avbryta sommarvistelsen i förväg, men i år, när jag råder mig själv (och har återtagit känslan av att äga tiden) blir det möjligt att stanna kvar och se 15 augusti komma och passera, men hela tiden med stan inom pendlarhåll ifall det skulle dyka upp nånting som kräver min närvaro. Sommaren har varit skonsam och nästan all grönska finns kvar. Och det inre livet är inte så mycket ett sökande efter former som förvaltande och kombination av dom former som blivit mina – till exempel den här typen av texter som egentligen inte söker kontakt.
Länge var det tillfredsställande att ha ett uppdrag, eller ett utrymme som måste fyllas. Men tänkandets och skrivandets former behöver också ett stort mått av självalstring, som nog också är stommen i dom texter som har ett liv utöver bästföredatum.
Genitiv är en hopkoppling av två substantiv till en större enhet. Hopkopplingen kan utföras med prepositioner (engelskans ”of”), eller genom att substantiven ställs bredvid varann så att det står klart att dom bildar en enhet, ofta med en enda huvudbetoning, inklusive sammansättningar: “lastbil”.
Hopkopplingen kan även göras med hjälp av kasusböjning: specifika genitivändelser på substantiven och deras bestämningar, som till exempel i äldre indoeuropeiska språk; varvid genitivkasuset då även har andra användningar, till exempel att vissa verb tar genitivobjekt, som “sakna” i isländskan, det betyder ungefär samma sak som på svenska men konstrueras med genitiv: ég sakna hans.
Det är också från kasuset som genitiven har fått sitt namn, vilket fördunklar att grundfunktionen är alla slags hopkoppling, som därefter får olika betydelser och bruk alltefter tradition och situation.
Svenskans genitiv, jämte pronomina vår enda återstående kasusböjning, är en nödlösning, precis som i engelskan. Att använda sibilanten /s/ som fogeelement för att signalera att hopkoppling äger rum mellan eller inuti ord (och det finns också gott om andra fogemetoder, ofta av äldre datum, med vokalförändringar (”gata”-”gatukorsning”) eller inskottsvokaler (/e/ i ordet “fogeelement”)). Att jag kallar det en nödlösning är av estetiska skäl: det blir aldrig vackert utan på sin höjd funktionellt, och det där /s/ är så påträngande att dess användning måste minimeras i poesi eller god prosa.
Vad genitiven betyder är alltså situationsbestämt och måste läras in från användning till användning, vilket ger många anledningar till missförstånd, förvirring och otydlighet; särskilt som hopkopplingarna ofta semantiskt sett motsvarar hela satser (”höstens ankomst” har samma argumentstruktur som “hösten kommer” men når inte upp till att vara ett påstående – nånting som kan användas i osund argumentation). Men det största missförståndet är ändå det utbredda teoretiska antagandet att genitiv-s skulle signalera ägande i bemärkelsen “innehav” eller “förfoganderätt”. Så är inte fallet. Det är en användning bland många men som av obegripliga skäl har vunnit hegemoni, kanske som en återspegling av kapitalismens logik.
Som översättare tycker jag alltmer att genitiv-s är en styggelse och går ofta på <s>-jakt i slutredigeringen, till förmån för antingen sammansättningar eller prepositionskonstruktioner, gärna med “hos”. Avundsjukt konstaterar jag att jämtskan saknar genitivformer, och dessa är också mycket mer sällsynta i norska dialekter, varav några ju också har tillgång till garpegenitiven “Ole sin hest”, som är mycket tydligare och snyggare.
Anledningen till att jag kom att tänka på genitiv där jag sitter och skriver på bryggan i sensommarsolen (knappast “sensommarens sol” …) var ett resonemang kring metaforer. Det finns en utbredd estetisk avsky hos många mot alltför ostentativa metaforer – samtidigt som språket till själva sin natur alltid är metaforiskt, eftersom betydelsen hos ord och konstruktioner förskjuts vid varje användning så att dom förändras och spaltas upp över tid: en avdrift som formulerades av Sergej Karcevskij och utarbetades av Roman Jakobson.
Vantrivseln avser dom metaforer som gör anspråk på att vara metaforer, genom att erbjuda en alltför rättfram symbolisk tolkning eller genom att signalera “här kommer en metafor”, mest typiskt genom en genitivkonstruktion, som hos Karlfeldt “höstmånens röda kastrull”, där han i dalmålningsanda gör liknelsen så övertydlig att det blir själva pekgesten som gör störst intryck: fingret kastar en skarp skugga på månen.
På samma sätt skymmer användningen av -s för att signalera ett samband byggt på likhet metaforens sanna väsen. Nämligen att det litterära språket begär att användas på fel sätt, eller åtminstone nya häpnadsväckande sätt.
En förening för ensamstående mammor som uppstår av en slump, och upplever en blomstringstid med rekorderliga offentliga bidrag vilket medför möjlighet till ett mångfacetterat konstruktivt arbete, innan den går under efter förskingringar, inbördes groll och helt enkelt därför att dess tid är ute.
Det låter fascinerande, och är också spännande som en teveserie när prosaförfattaren Ann-Marie Ljungberg eftersinnande och ofta humoristiskt beskriver den här perioden i sitt liv, höjdpunkterna såväl som ökenstunderna. Hennes illusionslöshet gör långessän I fallinjen (Korpen, 2015) till ett viktigt stycke folkbildningshistoria och även föreningslivsskildring.
Men det som får boken att framstå som helt speciell är att den är skriven i direkt dialog med två filosofer för vilka erkännandet är en central del av förståelsen av den mänskliga tillvarons mål och drivkrafter: Hegel (1770–1831) och Charles Taylor (f 1931).
Under tiden Ljungberg drar sig till minnes skeendena, ofta koncentrerade i dramatiskt laddade minnesbilder, intensivläser hon Victoria Farelds doktorsavhandling Att vara inom sig utom sig. Charles Taylor, erkännandet och Hegels aktualitet, och citerar flitigt olika passager, konfronterar dom med sina egna erfarenheter på ett sätt som blir ytterst produktivt.
Om Hegel beskrev subjektstillblivelsen som en tämligen abstrakt process, kompletteras hans tänkande av Taylor, som framhållit att erkännandet först äger rum i samspel med andra människor, innanför dom olika institutioner och gemenskaper som samhället tillhandahåller. Där Hegel talar om dialektik, är Taylor inne på dialog, påpekar Ljungberg och hänvisar till Fareld.
Och det belysande är att dom här två nivåerna av erkännande återkommer i det dubbla perspektiv som är genomgående i Ljungbergs bokessä.
På en abstrakt, men ack så drabbande nivå är dom ensamma mammorna misskända av samhället och institutionerna. Dom missgynnas och syns inte ens, och det är det föreningen motverkar, utåt. Men på en dialogisk nivå upprätthåller deras samarbete en inbördes gemenskap som är både praktisk och maktförstärkande. Och dom två kamperna samspelar givetvis.
Särskilt intressant blir uppgörelsen med medelklassfeminismen, främst representerad av Jens Orback och Lena Sommestad, men också i form av ett kontinuerligt filosofiskt nappatag med Nina Björk. Obligatoriska pappamånader och höjda tak känns som ett hån mot den ensamstående mamma som kämpar för existensminimum medan barnets pappa håller sig osynlig eller är rent motarbetande. Dom villkoren är så olika dom officiella att Ljungberg tvekar mellan termerna “misärfeminism” och “prekärfeminism” för att framhålla att hon och hennes medsystrar befinner sig under samhällets radar.
Men här kommer Taylor in, både som teoretiker bakom den gemenskap som dom ensamstående mammorna har skapat och som nån som tillhandahåller dom deskriptiva redskapen för att kunna säga att strävan efter likställdhet inte med nödvändighet skapar jämlikhet, utan tvärtom kan fungera som extra börda på dom mest utsatta.
Som ytterst privilegierad på många olika sätt är jag djupt tacksam för den här välskrivna tankeställaren, som både reder ut samhällsskildringen till det tydligare och lyfter fram den tragiska sidan hos Hegel. Att hans optimism kring världsandens tillväxande inte utesluter många offer längs vägen, som aldrig får skåda den kommande harmoniska syntesen under sin livstid. Kanske det slutmålet inte ens finns.
Sensibiliteten för krafs i väggar och hörn följer med in till stan där det garanterat inte finns några möss. Och det är nånting besläktat med den litterära uppmärksamheten.
Anna-Lena Lauréns och Peter Lodenius bok Ukraina—Gränslandet (Atlantis) är en journalistisk fullpoängare. Kombinationen av hennes förmåga att vara på plats och hans förmåga att sammanställa mängder av fakta i begripliga mönster samverkar; de rullar upp Majdanprotesterna och deras efterverkningar i stor detalj och med stor omsorg om komplikationerna, till exempel beträffande kulturell och språklig tillhörighet.
Särskilt intressant är Lauréns perspektiv på det journalistiska arbetets nödvändighet i en värld där desinformationen ständigt accelererar tack vare dom nya medierna.
Hon noterar att läsarkommentarerna i samband med Ukraina överträffar allt hon varit med om, från bägge sidor.
”Hur det kan finnas så många personer som tror att de vet vad som sker i Donbass på basis av twitter övergår min fattningsförmåga. Det enda sättet att förstå något om vad som pågår i Donbass är att resa dit så ofta man kan.”
I synnerhet ett av hennes resonemang får mig att tänka vidare. Det handlar om hur den ryska propagandan riktad mot västvärlden, till exempel Russia Today, sipprar in i bedömningarna, inte minst hos antiimperialister på vänsterkanten.
”Jag var inte med på 1970-talet och förstod inte genast kopplingen mellan Sovjetnostalgi och ståndpunkt i Ukrainakrisen. Det må låta naivt men det är fullkomligt sant. Jag trodde inte att så många debattörer levde kvar i sextiotalet. Jag hade helt fel.”
Nu är det Finland Laurén beskriver, med en annan och mycket mer djupgående kommunistisk tradition. Men problemet är relevant för Sverige med. Fenomenet får mig att tänka så här, särskilt utifrån egendomliga dimensioner i debatter kring läget i Syrien, där liksom hemliga fakta och analyser haft stor inverkan på opinionen utan att särskilt ofta stavas ut:
Det finns ett behov av geopolitiska analyser som reducerar alla världshändelser till verkningar av hemliga operationer från USA:s sida, hos människor som vill upprätthålla den världsbild dom fostrats in i. En världsbild är ju nästan mer personlig och oskattbar än att förlora en eller annan kroppsdel.
Därför sväljer och smälter dom propagandan likt bulimiker på en McDonaldsrestaurang, men är samtidigt medvetna om att källorna inte riktigt låter sig redovisas, emedan dom inte håller för inspektion i dagsljus.
Produkten blir ett slags halvkväden visshet.
Även jag tror ju, inte minst efter vad som framkommit via Wikileaks, att USA i ofattbar utsträckning påverkar andra staters och organisationers politik och göranden. Men det allvarligaste med dom arkana geopolitiska analyserna och den lögnaktiga desinformation som dom rättfärdiggör, det är att konspirationsteorierna omyndigförklarar dom folkliga protesterna, kollektivt och på individnivå. Här framträder en etisk skiljelinje inom vänstern och andra emancipatoriska rörelser, en linje som ofta korsas under en individuell karriär: från att se mänskorna som subjekt till att uppfatta dom som boskap.
Svartblankt, tjockvitt och djuprött och blekgult med ett virrvarr av sensommargrönska runtom. I det blanka fanns svaga ansatser till spektralfärger, såna som ögat bara nätt och jämt uppfattar, förmodligen inte med fokusseendet utan med dom mer perifera syncellerna.
Jag såg en skata palla hallon. Hon var slank och blank, förmodligen ung och hungrig, men framför allt orutinerad. Ställde sig nedanför den allra lägsta busken, tog sen ett vingligt flaxskutt för att komma åt med näbben. Det lyckades och kunde lika gärna ha misslyckats. Sen flög hon genast iväg över vallen bort mot skogen, kanske för att leverera sin fångst nån annanstans.
Över alltsammans sol och blå himmel.
“I en karg trakt som vår
motsvarar en dag om våren
en vecka om hösten
Vi la ut gödslet redan på snön,
vi plöjde ner den kvarliggande
snön i åkern för att kunna så
Vi kunde ta in stora skördar av råg
och havre”
För mössen är stugan en stor utmaning, en mångdimensionell labyrint av ingångar utgångar övergångar mellan trängre och vidare mörkare och ljusare rum. Dom har ingen överblick utan det enda som behövs är ett ytterst gott detaljminne för komplicerade serier av förflyttningar som nöts in genom trial-and-error. Dom mänskliga forskningsexperimenten är således högst realistiska men oftast förbålt enkla. I mössens värld kan man tänka sig stugan liksom ut-och-invrängd, varvid mellanrummen mellan ytter- och innerväggar är själva centrum, infrastrukturen, där det gäller att hitta och lära sig passagerna till yttervärlden och till människorymderna; detta är varje mus egen uppgift eftersom dom förmodligen inte kan kommunicera utan bara lära av varandra genom imitation och doftspår. Mössens tillvaro är ju en rotlös slumptillvaro där lyckade operationer bevaras som minnesspår och förstärks när dom upprepas; förmodligen blir vissa banor så automatiserade i hjärnan att en mus kan besluta sig för ungefär ”nämen tänk om man skulle kila opp högst opp och tugga lite madrass idag och kanske träffa nåra polare”. Därmed har en modell av stugan fått ett neurologiskt korrelat! Allra mest imponerande är kanske beslutet att gnaga sig igenom på ett visst ställe, därför att materialet ger vika eller därför att nånting mycket lockande och ätbart kan anas på andra sidan väggen. Ibland är det projektet så målmedvetet att ett insisterande skrap till och med når människornas öron. I andra fall kanske det är mer en förströdd hobby att gnaga lite där nån annan (eller var det jag själv, minns inte?) redan har börjat och kanske bryta igenom först efter ett par generationer. Ute i dom stora upplysta salarna krävs ett annat slags vaksamhet och framför allt förmågan att hitta en osynlig position och vänta där tills det rätta tillfället infinner sig: till flykt eller till kalas. Man undrar verkligen hur livet i skogen eller i åkern skiljer sig från livet inomhus och inne i väggarna. Är det vissa individer som specialiserar sig på symbios med människorna, av slump och på grund av specialbegåvningar? Så att vissa hittar tillbaka gång på gång och blir alltmer hemmastadda, medan andra gav upp redan ett par decimeter in i sprickan i cementgrunden? Du som ligger här på en träplatta med nacken knäckt av en kopparbygel, vad skulle väl du ha kunnat berätta, hur skulle dina memoarer se ut från några sommarmånader år 2015, och kanske en oändlig vinter dessförinnan?
Fångst 