Jag råkar börja titta på omslagsbilden till arbetarrörelsens kulturkommittés betänkande till socialdemokraternas partikongress 1952, utgiven som bok med titeln Människan och nutiden, redigerad av en ung Birger Norman och min upplaga är det elfte tusendet, så den spriddes rejält …

Det är en diger utredning som både skisserar upp de historiska och ideologiska sammanhangen, referar till aktuell psykologisk och sociologisk forskning och kommer med konkreta förslag, varav många känns igen från den kulturpolitik som genomfördes.

Men det är alltså omslagsteckningen som fångar mitt intresse, utförd av konstnären Pelle Engström, född 1920 direkt för tvåfärgstryck i svart och gråblått. Dom vita fälten bildar människor och vissa möbler, medan kläderna på modetecknarmanér bara återges med sina mönster eller med helsvart, utan konturer. Föremål och inredning avbildas däremot med stiliserade linjer.

Idén är att tränga ihop alla mänskliga aktiviteter i samma rum, vilket ger samma effekt som en huggen fris eller en gobeläng. Perspektivet är fixerat ovanifrån, men Engström förhåller sig ganska fritt, vilket bidrar till rytmen och gör det plausibelt att alla dessa människor samexisterar med högst olika aktiviteter, som annars försiggår var för sig.

Två direktörer har ett sammanträde och deras sekreterare antecknar. En man med verktyg monterar en maskin som består av ett stort kugghjul, på väggen bakom hänger en statistisk graf, kanske en vinstkurva. Det modernaste inslaget är teven med antenn till vänster, som visar upp en boxare. Framför teven, som ingen tittar på, gör en man atletiska övningar och en flicka i bikini ligger och solar; hon är en direkt pendang till kvinnan som i ungefär samma kroppsställning knäskurar golvet.

Men resten av deltagarna ägnar sig åt kultur. En spelar luta, en sjunger i mikrofon, två skapar konst, den ena lekfullt, den andra djupsinnigt. På skurerskans rygg rider en liten gosse med en spade och en ballong han håller upp. Att hon orkar!

Pelle Engström har löst illustrationsuppdraget genom att gestalta en samexistens där alla utom businessmännen är glada och engagerade. Det blir en bild av ett samhälle som är en söndagstillvaro där både dom nyttiga och dom kreativa verksamheterna utförs med glädje. Och det är underförstått att rollerna inte är fixerade; växlingen mellan arbete och fritid delas av alla. Alltsammans väldigt mycket i bokens anda. En av dom bärande övertygelserna är att kulturen måste gå ut och möta människorna där dom befinner sig, och att det inte hjälper saken framåt att upprätta eller hålla fast vid nedvärderingar och hierarkier.