I internt snack inom förlagsbranschen och även i mycket av affischreklamen för att prenumerera på ljudbokslyssning framhålls berättelsen som litteraturens väsen. Det är berättelsen som är konstant genom alla format och spridningsformer. Och det är berättelsen som lockar till njutningskonsumtion: att vara belöning för lidandet i vardagen.

Boken är inte längre den primära formen. Det är den närmast immateriella berättelsen som kommer först. Den behöver inte tryckas på dyrbart papper och staplas på dyrbara lager, utan pappersboken kan framställas så fort nån lägger en beställning; och dom digitala formaten ligger där snällt på olika servrar.

Berättelsen är det som säljs och köps. Boken är det som (möjligen) recenseras och ger anledning till intervjuer. Och i bästa fall säljer rätt hyfsat genom dom bokhandlar som finns kvar, eller via nätbokhandeln.

Det här är inte alldeles nytt. Den som har försökt skriva baksidestexter vet vad jag menar. Då är det storyn som ska beskrivas. Inte det som är bra och unikt med boken. Utom möjligen ifall det är en klassiker.

Men det har skett ett paradigmskifte till berättelsens fördel under 2010-talet.

Berättelse uppfattad som spänning. Som en vara som bedöms utifrån sin konsumtionsbarhet.

Och det njutandet vill jag inte förneka eller ta ifrån nån.

Det är bara det att så mycket av litteraturen hamnar i skymundan när berättelsen görs till huvudsaken. Språk, stil, och inte minst det som kanske kännetecknar den moderna romanen: berättaren. Hen som inte är lika med författaren även om hen kanske låtsas vara det, utan som iakttar och kommenterar, ofta med väldigt subtila medel, från en obestämd plats i fiktionens geografiska, tidsliga och sociala rum.

Ja, man kan säga att upptagenheten med berättelsen ställer fiktionen i skamvrån. Vi blir kvar ett fåtal som intresserar oss för hur berättelsen berättas – till exempel är det översättarens första fråga i varje bit av boken: “Vem är det som ser det här? Vem är det som tänker eller säger det här?”

Berättaren är nämligen en funktion och inte en person. En funktion vars läge förändras och vars värden byter plats många gånger, till exempel under loppet av en roman.

Sen är det ett annat problem att så oerhört mycket av litteraturen inte består av berättelser utan av beskrivningar, citat, betraktelser över kroppens signaler, världens gång och litteraturens mening, teologi, agitation, etc. För att inte tala om poesin. Den är väldigt svår att sälja in som berättelse. Trots att en bra dikt ofta är just en berättelse. Men inte en story som skapar spänning. Poesin är en berättelse berättad inifrån, inte med en handling. Liksom för övrigt ofta novellen.

Jakten på den lättsäljbara berättelsen ställer sig i vägen för förståelsen av det här, marginaliserar det litterära med litteraturen. Vilket i ett långt folkbildningsperspektiv kommer att utarma den kollektiva förståelsen och försvåra litteraturundervisningen.

Jag hävdar alltså inte att dom många underbara berättelser som numera skrivs direkt för att streamas inte skulle vara litteratur; men att det finns vida aspekter av litteraturen som har hamnat i kläm just på den svenska marknaden.

Det viktigaste beviset för denna underordning är att så många böcker aldrig har en chans att bli ljudböcker därför att dom bedöms inte skulle funka för lyssning. Dom är för komplicerade, för spretiga. Det enda goda exempel jag kommer på är Bonniers stordådiga satsning på James Joyce Ulysses i Erik Anderssons översättning, uppläst av Reine Brynolfsson. Det finns säkert några fler.

Men jag tror faktiskt att det skulle finnas utrymme också för dom riktigt egenartade böckerna. Knappast en så lukrativ marknad i vårt lilla språkområde, men med en stor folkbildande verkan – eftersom inläsningarnas existens skulle återge litteraturen förlorad mark, lägga större delar av dess mångfald i dagsljus. En god inläsning av en svår eller knepig bok kan helt enkelt vara en stor upplevelse, och så var också fallet på den tiden en ljudbok gavs ut i kassettformat.

Mitt förslag är att dom gamla inspelningarna, inte minst från Sveriges Radios arkiv, görs allmänt tillgängliga, givetvis med ekonomisk kompensation till författare och uppläsare. Och att det införs statliga stöd för inläsningar av viktiga verk eller författarskap. Det är ju nämligen en kostsam affär att göra en inspelning. Möjligen skulle dom litterära sällskapen kunna spela en roll som ideellt arbetande inläsare – och på köpet få till dom rätta dialekterna.

Många jag känner vittnar om att dom inte hinner läsa skönlitteratur, men att lyssnandet ger dom en chans. Nämnas måste också succén med vägkrogsbibliotek, som fick många som haft det svårt med läsningen att bli ivriga lyssnare. Ytterligare en aspekt är alla dom som håller på att lära sig svenska. Mötet med den bästa litteraturen framförd av stora skådespelare med imponerande diktion skulle kunna ge intryck och förebilder som boostar andraspråksutvecklingen.

*

Men jag skulle vilja avsluta med att titta lite närmare på berättelsen om berättelsen. Jag hade tänkt börja med en historisk genomgång, men då skulle du knappast ha lyssnat ända hit.

Det muntliga berättandet är lika gammalt som det mänskliga samhället. Att samlas för att höra om gudar, hjältar och tricksters. Epos ofta i ett slags versformat som gör dom lätta att minnas. Och många av lyssnarna lyssnar också aktivt för att lära sig och kunna återberätta i framtiden. Men då har detaljer förändrats, därför att den verkliga världen har förändrats från generation till generation, från boplats till boplats.

Skrivkonsten gör det möjligt att fixera berättelserna. Och gör dom också åtkomliga för kritik, att dom är osanna. Mythos betyder bara berättelse, men idag är myt nästan ett negativt laddat ord. Islänningarna fäster historien på pergament, och ordet saga är nästan oöverskådligt: det betyder berättelse, historia (dvs historisk kunskap och forskning), men också själva den nedskrivna texten. (Det här är ett evigt översättningsproblem!)

Tryckkonsten ger berättelserna en spridning som gräshoppssvärmar. Nya upplagor, översättningar, plagiat, fortsättningar. Och alla pengar hamnar hos den som äger tryckpressen! Långsamt växer det fram en medvetenhet om att det som ger en bok dess värde och långsiktiga hållbarhet är hur den är berättad. Det uppstår en berättarfunktion, som ovan nämndes, där själva osäkerheten, svävningarna, motsägelsefullheterna, ironierna är grundvalen – och än i dag är det svårgripbara kriterium som vi finsmakare letar efter och hyllar. Och som alltså filtreras bort av kommersiella hänsyn.

Nu står vi mitt i ett nytt teknologiskifte vars konsekvenser ingen kan förutsäga. Desto viktigare är det då att försvara litteraturens inneboende avdrift från det raka berättandet. Att dess väsen är att både vara spännande och motsägelsefull, och att det där hänger ihop när det är dags att utnämna mästerverken. Jag ser framför mig en syntes som för oss tillbaka från njutningslyssnandet till lägereldarna. Uppläsning istället för inläsning. Liveframträdanden som spelas in. Högläsning som ett centralt inslag i skolundervisningen (här tänker jag särskilt på Anne-Marie Körlings arbeten).

Och det finns faktiskt ytterligare en aspekt, ytterligare en berättelse om berättelsen. Jean-François Lyotard beskriver i sin berömda utredning beställd av kanadensiska staten att det postmoderna tillståndet består i att ”dom stora berättelserna” om t ex framsteg och emancipation har förtvinat och därför inte kan hålla ihop samhällena längre. Han har fått rätt. I synnerhet i politiken är det dom simpla, affektstyrda berättelserna som har framgång och vinner anhängare.

Därför är det också politiskt viktigt att försvara den litterära bildningen och ge dom komplexa, motsägelsefulla, tokiga berättelserna den plats och den kredd dom förtjänar. För att på så vis träna upp den allmänna sensitiviteten för att känna igen och peka ut bluffmakare.