En av dom stora nordiska diktarna har lämnat oss. Men storheten hos Ingibjörg Haraldsdóttir kommer så lätt bort på grund av hennes dikters anspråkslöshet. Först när jag fick tillfälle att översätta, först för Lyrikvännen, sen för Nordiska rådets pris, uppfattade jag till fullo samklangen mellan form och existens, ljudens exakthet. Sen dess finns den alltid med mig.

Ingibjörg pluggade i Moskva, och översatte sedermera många ryska klassiker. Senare hamnade hon på Kuba, som återkommer i många av hennes dikter. Men det är den inre uppgörelsen som är så stark, i diktsamlingar som Kvinnans huvud och Vart än det bär. Ingibjörg använde diktens form för att ställa dom där frågorna som inte har nåt annat svar än ”Jag vet inte, jag har bara levat.”

Det passar väl att publicera den minnesdikt hon skrev till en diktarväninna. Och tända ett ljus: