Kanske är hela litteraturen ett stort sorgearbete, eller rättare sagt många större eller mindre sorgearbeten – ansträngningar för att förlika sig med vad som gått förlorat genom att återskapa det i andra medier än verkligheten. Arbete är ju dessutom ett så vackert, dubbeltydigt ord, eftersom det avser både verksamheten och resultatet. ”Det här var verkligen ett fint sorgearbete”, skulle nån kunna säga till en diktare och samtidigt låta som en idrottskommentator och en hemslöjdsspecialist.

Men det gäller att begreppsligt hålla isär två av det litterära sörjandets funktioner. Dels det ovannämnda, att i nån mån ersätta vad som gått förlorat. Dels att utåt ge gestalt åt sina egna sorgekänslor och därmed väga förlusten. En privat sida och en monumental sida, som förstås inte utesluter varann. Utan tvärtom säkert kan fungera förstärkande på diverse vis. Till exempel när uppdraget att ge sin sorg en officiell form får en terapeutisk verkan. Som hos Egill Skallagrímsson, vikingen och diktaren, den man som gav oss slutrimmet.

Efter att hans son omkommit drabbas han av en livsfarlig depression som dottern bryter med stor, nästan komisk förslagenhet, bland annat genom att lura honom att börja äta igen. Och genom att påminna om att det måste skrivas en arvedikt.

Den dikten, ”Sonförlusten”, är en av världslitteraturens allra vackraste, inte minst därför att den beskriver ett tillfrisknandeförlopp. Den börjar i stumhet och slutar i uthärdlig depression och ett beslut att leva vidare. Om sonen nämns inte mycket, och då bara i form av berövelse.

”Sonförlusten” är ett sorgearbete; den är också ett sorgesmycke som på sätt och vis fungerar som symbolisk ersättning för den döde. Och därigenom uppfyller den en socialt förväntad funktion. Som naturligtvis de flesta stormän i forna tider inte skötte genom att dikta själva utan betalade nån annan för att göra det. Vilket väl inte bara var en yttre plikt utan säkert gjorde gott även i själen.

På tal om beställda sorgedikter bör även nämnas Daniel Möllers litteraturvetenskapliga avhandling Fänad i helgade grifter från 2011, som utgör viktig forskning genom att ta ett ämne som verkar apart – gravskrifter över döda sällskapsdjur under svenskt sexton- och sjuttonhundratal – och visa vilken central roll dessa epitafier spelade i de sörjande ägarnas liv just som meningsskapare.

Det vill säga inte bara tillfällig tröst, utan mening som känslan av ordning, av sammanhang att ingå i.

Följer vi tanken att all diktning är ett sorgearbete, inte bara de dikt-ting som officiellt utnämnts till det, då hamnar vi innerst inne hos frågan om mening. Om mening trots allt. Om mening som hela tiden bär på hotet att slå över i meningslöshet och död (jag tänker på förintelseförfattarna). Ta en av de stora litterära sörjarna: Landsvägs-Maja hos Fröding, som blev tokig när barnet dog och låtsas vagga det och sjunger en förunderlig vaggvisa:

kom, sola mi, nu skola vi i jorden, för där får vi fred en gång!

Visan skapar mening och köper extra livstid, samtidigt som den egentligen inte rymmer några illusioner. Just det där tilltalet till nånting som föreställer ett barn som om det levde och därför kallas för en sol, samtidigt som begränsningarna är uppenbara, känns så äkta tragiskt.

I en nyskriven essä om den nutida amerikanska poesins förfall misströstar Marjorie Perloff (som vanligt) över möjligheten av att vara originell. Den poesi som försöker vara ett personligt uttryck hamnar bara i stereotyper och vinner en massa priser för det. Så kan man sammanfatta hennes sluggermatch mot en nyutkommen antologi.

Men Perloff lyfter istället fram poesi som jobbar med färdigt språkmaterial och gör nånting nytt av det istället. Till exempel när poeten Susan Howes make plötsligt dog. Då inleddes projektet That this, som fortfarande pågår och utvecklas, även fast det finns utgivet som vacker bok, ja verkligen ett sorgesmycke. Jag har den och kan inte sluta vistas i den.

Centraldelen består av ett slags utställning av bitar av en sjuttonhundratalsdagbok med sorgeanteckningar från en kvinna som verkligen trodde på en meningsskapande ingripande Gud, och dessa fragment blir så otroligt vackra när man kan vandra runt dem på boksidan; det är som om de snöade ner till en från en evighet som inte finns. Sen avslutas boken That this med mer vanliga dikter som liksom efterhandsutvärderar projektet, fantastiska de med, men det verkliga sorgearbetet består i detta att skapa nya minimala språkgestalter, samtliga på gränsen till meningslösheten, av ett språkligt material som självt trodde på en övergripande mening.

kom, sola mi, nu skola vi i jorden, för där får vi fred en gång!

Vilket leder oss fram till den verkliga klassikern. Nox av Anne Carson. Hon är en av världens bästa poeter tack vare sin självklara sammansmältning av det antika och det nutida. När hennes bror, som hon aldrig hade haft mycket kontakt med, dog i fjärran land, tillverkade hon ett långt dokument i ett enda exemplar, ett hundratal hoplimmade sidor vars ram är en dikt av Catullus, också den riktad till en död bror, den förklaras etymologiskt ord för ord, stramt och ingående så att man får en inblick i latinets själva språkvärld, men uppblandat med allehanda former av dokument: fotografier, sparade lappar, beskrivningar av begravningen, tidlösa minnesanteckningar, skisser.

Och allt detta finns det noga utgivet en kopia av, med fuktfläckar, häftklamrar och allt, som man kan köpa som bok och bläddra i, ströva i som för att få tröst, fast man inte är personligen berörd den här gången.

Bland de dokumentaristiska fragmenten finns också då en massa språkbitar som nästan är dikter (oavsett om det är original eller citat – det litterära ligger snarast i detta ”nästan”). Som när det står på en liten fastklistrad lapp invid en obegriplig färgteckning av ett grodben (?):

Why do we blush before death?
Varför rodnar vi innan/inför döden?

En fullständigt obestämbar och obesvarbar fråga. Den kan handla om så många saker. Och så många människor kan tänkas inbegripna i detta ”vi”. Först och främst inklusive alla de som bläddrar i en färgkopia av Nox (vilket betyder ”natt” på latin) och på så vis nästan deltar i sörjandet, fortsätter med sorgearbetet. Bland annat är det vi som rodnar, därför att vi fortfarande lever, och får ta del av dessa dokument i en form som bara nästan är poesi, eller där det aldrig riktigt går att säga vad som är poesi och inte. Men att hela Nox är ett etymologiskt sorgearbete kan man utan tvekan hävda, och från den insikten kanske gå vidare till att på ett nytt och uppdaterat sätt ställa den stora inledningsfrågan: Är all litteratur ett sorgearbete, informerat av förlusten av ett älskat objekt och en vilja att återskapa det? Åtminstone känns den frågan som en oerhört produktiv läsanvisning. En text kanske kan mångfaldigas i massupplaga, men egentligen finns den bara i ett enda exemplar, som i sin tur ersätter nån eller nånting som inte ens finns i ett enda exemplar längre, och kanske aldrig har funnits.

kom, sola mi, nu skola vi i jorden, för där får vi fred en gång!

Nox
Författare: Anne Carson
New Directions Books, New York, 2010

 (Fotnot: Artikeln utgör även en kommentar till en annan klassiker, som nyligen kommit på svenska: Martin Heideggers essäer och föredrag om språk och poesi, På väg mot språket, i översättning av Ola Nilsson och Sven-Olov Wallenstein. Den boken närmar sig oavlåtligt tanken att sägandet är ett sorgearbete.)

Ursprungligen publicerad i Nya Argus klassikernummer 2012