Förlamades ett tag i tanken av det parlamentariska systemets förlamning. Alla dom tre val jag röstade i domineras av fascisternas vågmästarroll.

Sen kom det en helt annan tanke. Nämligen att diagrammet över mandatfördelningen var som en bild av en förlamad hjärna. Det gula i mitten (SD:s partifärg i mätningarna) som ett bedövningsgift, som icketänkande.

Normalt hamnar dom längst till höger. Med den här presentationen närvarar dom i systemet som en infarkt.

Det är nog en riktigare beskrivning.

Kommer dom till makten avskaffar dom demokratin. Får dom bara en vågmästarroll saboterar dom den.

Tror jag alltså på en fungerande dynamik mellan rött och blått??

Ja, eftersom jag är uppvuxen i välfärdsstaten, där partipolitiken bara var en skala över olika grader av socialdemokrati, kopplade till olika slags klassintressen.

Nej, eftersom nedmonteringen av välfärdsstaten har gjort uppdelningen mellan höger och vänster meningslös. Jämlikhet har degraderats från princip till ett samlingsnamn på olika, personligt och inte politiskt grundade, särintressen. Och fördelningspolitik hyllas bara av kloka vänsternostalgiker. Debatten äger rum inom partierna, inte mellan partierna. Om den alls äger rum.

Förlamningen var således väl förberedd av att politiken redan gått i stå.

Men den här bilden, med det gula som blockerar, med icketänkandet vid makten (och som en konsekvens av det utrymme för mer primitiva affekter, våld, mord), den kanske ger anvisningar inför en helt ny strategi, om än förankrad i dom gamla strategierna, som ledde till jämlikhet och omfördelning.

Det är tänkandet som måste komma igång igen.

Om politiken är en hjärna, i vissa avseenden bestående av två halvor, men framför allt ett intrikat samspel mellan å ena sidan högst olika system (sinnena, kroppen, drifterna …) å andra sidan ett antal prioriteringar som uppstått i samspel med miljön, hos barnet och hos den vuxne. Prioriteringar som alltså kan omförhandlas – detta är psykoanalysens och för all del även religionernas upptäckt.

Om politiken är en hjärna och vi vill få den att prestera bättre. Då måste vi komma ihåg vad det är som gör den mänskliga hjärnan på sitt sätt överlägsen. Utmärkt hårdvara, javisst, ett mirakel framsprunget ur evolutionen. Men det avgörande är vad som kan kallas den tredje hjärnhalvan: kulturen och språket. Det är den kollektiva kunskapen som gör hjärnan högpresterande. Mönstren vi skolas in i och för vidare. Minnena vi ständigt omformar så att dom blir användbara. Prioriteringarna vi kommer överens om och intressekonflikterna, maktkamperna, som vi i bästa fall är medvetna om och i värsta fall förnekar eller förtränger.

Intelligensens högsta form är den kollektiva vetskapen om vilka intressekonflikter som råder.

Den uttrycks i moralläror, myter, ideologier, vetenskapliga modeller och handlar om vilka prioriteringar som görs av ett samhälle och av den enskilde eller av grupper, rörelser.

Så om politiken är en hjärna är dess största problem att den har slutat interagera med sin kropp och sin omgivning. Detta blir då i ännu högre grad än vanligt den tredje hjärnhalvans uppgift. Den levande kulturen, det levande språket. Som är det värsta fascisterna avskyr. Och som i högre grad borde börja ägna sig åt att berätta vilka som är dom verkliga intressekonflikterna. Och därmed visa en väg bort från det automatiska syndabockstänkande som är vad en gaggig hjärna klarar av. “Det är invandringens, fanatismens, globaliseringens, kapitalismens fel.”

Vilka prioriteringar görs? Det är den intelligentaste frågan. Och borde vara huvuduppgiften för den tredje hjärnhalvan – särskilt i en tid när förmedlingen av kunskap går så snabbt att det är nästan omöjligt att hinna med att tänka efter.

Den tredje hjärnhalvans plats i en tid där allting har alldeles för bråttom: det får bli ämnet för en annan meditation.

Och kanske svaret är att det är alltings hastighet som har prioriterats.

När dom politiska alternativen inte längre speglar klassmotsättningarna är det läge för skurkarna att ta över, åberopande enkla lösningar. Dom får stöd av kapitalet som ser dom kortsiktiga vinsterna men snart nog ångrar sig när hela samhället regredierar till en tjuvekonomi utan annan framtid än kriget.

Kort sammanfattning av ett schema i Fascism och diktatur, översatt till svenska 1973 och värd att återutges.

Wikipedia om Poulantzas

Boken finns även på engelska, utgiven av Verso.

En utmärkt artikel i  senaste Le Monde Diplomatique — skriven av Razmig Keucheyan, vars bok om ”den vänstra hjärnhalvan” gav mig så god inblick i modern samhällsvetenskap — ger mig tillbaka skillnaden mellan höger och vänster.

Han inleder med att kritisera parollen om de 99 procenten, utifrån argumentet att vi icke-rika världen över har inget gemensamt allesammans. Han slutar i beskrivningen av en framgångsrik strejk på städföretaget Onet, en underleverantör till franska järnvägen SNCF.

Dessemellan gör han upp med en feltolkning av Gramsci. Gramsci hävdade inte att kampen om makten går via kulturen. Tvärtom uppmanade han dom förfördelade att organisera sig för att på så vis få röst. Däremot har reaktionärerna läst Gramsci noga inför sitt opinions- och desinformationsarbete.

Keucheyan ställer dagens aktivister vid datorskärmen mot forna tiders långsiktiga folkbildningsarbete, där vänsterpressen spelade en så enorm roll. Och den finns ju kvar, om än mestadels digitalt. Men utan organisationer.

Onet-strejken samlade alla som drabbades av nedskärningarna och sparkraven. Inklusive immigranter med dunkla anställningsvillkor. Och dom fick igenom sina krav. Keucheyan kallar dom ”Gramscis sanna arvtagare” … i ett samhälle som förvandlats i grunden.

Har inte hamnkonflikten i Sverige väldigt mycket att göra med det här? Rätten att definieras av sina arbetsvillkor? Och hur långt kan inte jämförelsen sträckas: till alla som jobbar med tillfälliga anställningar och gigs men inte har nån representation i samhället eller politiken?

Det är inte själva maktövertagandet jag högtidlighåller, utan genomförandet. Att det upprättades en stat med folket som subjekt och folket som förmånstagare förändrade hela världen. Förändrade vad som är möjligt. Vi åtnjuter alla konsekvenserna, till det förfärliga priset av alla dem som sen offrades, det förtryck som uppstod istället. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan Sovjetunionen som modell; vi hade alla fortfarande varit supplikanter.

Pappa var benhård reformist, demokrat i varje gest. Liksom mamma. Men Sovjetunionen hade en ikonliknande hedersplats hemma, trots allt som framkom, trots föräldrarnas ganska deprimerande resa till Moskva 1964 där alla bara verkade kuvade. Inte en tanke på att försvara oförrätterna. Hela familjen skrattade åt propagandan i Nyheter från Sovjetunionen som kom varje månad. Men Sovjetunionen som bild av vad folket kan åstadkomma – och samtidigt av vad socialdemokratin fortfarande var i färd med att bygga här hemma.

”Kommunisterna bevarar våra drömmar”, sjunger Caetano Veloso i en hyllning till en brasiliansk politiker. ”Ett samhälle utan kommunister är sjukt”, så ungefär resonerar Pasolini i en intervju från tidigt sjuttital. Jag högtidlighåller ryska revolutionen idag och sörjer samtidigt dess fasor. Den förblir en skattkammare. Den uppfordrar oss att försöka på nytt. I en tid där själva idén om ett samhälle sjunkit under horisonten, när den individuella framgången är det enda som får strålglans.

Folket som subjekt och inte som undersåtar. Med all den kreativitet vi tillsammans besitter när så krävs. Ut i världen nu, ner i historien, med den gemensamma befrielsen som måttstock också för sitt eget återkommande misslyckande!

När lågkonjunkturen kommer kommer alla dom som tvingas lämna sina hem att få ta in på hotell. Hotellbranschen går naturligtvis också i putten när ingen längre har anledning att resa till andra städer för möten och konferanser.

På dessa hotell uppstår en kreativ social miljö eftersom det går att driva ett väldigt billigt storhushåll i dom välutrustade lokalerna och storköken. I brist på egen bostadsyta tvingas folk umgås med varann och kommer på så vis varann nära på mycket kort tid. Snart uppstår en så stark stamkänsla att det blir en del av identiteten att vara en sheratonian eller en contare — inbegripet möjligheten att flytta till ett annat hotell som passar ens sinnesläggning bättre för tillfället.

Det dröjer inte längre innan det börjar födas en massa barn, som får växa upp i den här kollektiva gemenskapen som om det vore nånting självklart — vilket formar dom till ansvarstagande samhällsvarelser som redan får början får lära sig att göra nytta. Det är en lycklig tid eftersom det omgivande samhället trots nedgången har nog med resurser och reservdelar för att trygga en mer än dräglig tillvaro.

Hotet kommer istället utifrån. Ett lyckligt folk är olönsamt och det samhälleliga livet på dom före detta hotellen klarar sig fint utan makteliten. Infiltratörer …

Också för en nyfiken lekman som jag är Daniel Strands avhandling No Alternatives väldigt intressant läsning. Han jämför två besläktade idéhistoriska trender, men jämförelsen gör deras inbördes skillnad mycket tydlig, samt visar hur enormt världen har förändrats på sexti år.

Det handlar dels om tankekomplexet ”ideologiernas död” på 1950-talet, dels om trenden med böcker om ”historiens slut” under åtti- och nittitalet.

En aspekt av kalla kriget var att västerländska tänkare var och en för sig (men ofta i nära samarbete) hyllade den liberala kapitalistiska välfärdsstaten som historiens slutmål. Hädanefter skulle social ingenjörskonst, inte politisk kamp, fixa till dom återstående orättvisorna – men i stort sett hävdades att klasskampen var överstånden.

Strand visar att dessa tankar bars upp av en specifik historiefilosofi: ett slags förgudande av den självgående moderniseringen. Incitamentet var i och för sig att dödförklara marxismen (och CIA sponsrade konferenser som spelade stor roll för tankeutvecklingen); men grundbudskapet blev att blandekonomin, klasskompromissen, var en så välfungerande lösning att den mynnat ut i ett slags naturtillstånd.

Spännande är också hans blick för synen på tredje världen: tron på moderniseringen fick många att hävda att det bara var en tidsfråga innan alla länder skulle bli som USA. Man kan undra, och jag anar att Strand har tankar åt det hållet, om inte framstegstron i i-länderna också fungerade som prospektiv täckmantel för den kommande exploateringen av dom forna kolonierna.

Dom femtitalstänkare som får varsitt kapitel är den franske journalisten och samhällsfilosofen Raymond Aron och amerikanerna Edward Shils, Daniel Bell och Seymor Martin Lipset. Svenske Herbert Tingsten har också en viktig roll med tankarna kring ”den lyckliga demokratin”, och han tillhörde helt klart deras nätverk. Alla dom här pratade väldigt mycket om ”ideologi” och menade då nazism och kommunism. Sitt eget värv uppfattade dom inte som ideologiskt (med undantag för Lipset); men vad dom förkunnade var den rådande ordningens förträfflighet.

Kanske är det för övrigt en brist hos Strand att han inte har berett plats för vänsterns diskurser kring ideologi, om så bara för jämförelsens skull. Det finns en översiktlig referens till Marx och Engels, men Lukács’, Gramscis och Althussers vidareutvecklingar av samspelet mellan bas och överbyggnad hör ju faktiskt till samma epok och fanns i luften.

Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på Roland Barthes Mytologier, många av dem skrivna under 1950-talet, vars grundläggande analysobjekt just faktiskt är borgerlighetens strategier för att framställa det rådande samhället som naturgivet, särskilt med utgångspunkt i kulturella fenomen.

Genomgången av nyliberalismens tre hyllade samhällstänkare Fukuyama, Huntington och Giddens är också mycket förtjänstfull. Utan att nånsin hemfalla till ironi framvisar Strand grundheten i deras sinsemellan väldigt olika tankar: Fukuyamas Hegelinspirerade historiefilosofi som hävdar att politiken nu kan avskaffas; Huntingtons dystra förutsägelser om att klasskampen kommer att ersättas av en kamp mellan förunderligt homogena civilisationer; Giddens teoretiska arbete för att rättfärdiga Labours omsvängning till marknadsliberalism (”den tredje vägen”).

Det finns helt enkelt inte särskilt mycket av substans i deras tänkande, åtminstone så som det presenteras av Strand. (Och jag har aldrig brytt mig om att studera deras verk.) Gåtan är snarare hur dom kunnat få sånt genomslag. Fukuyama är helt klart en skogsfilosof som råkade komma i rätt tid (kommunismens undergång) med sin tes om ”historiens slut”. Huntington är läskigare, eftersom hans beskrivning av kulturell tillhörighet som politisk drivkraft är en pseudoförklaring som bara får allt större utbredning. Mest krut lägger Strand på att diskutera Giddens – och observationen att ”globaliseringen” för honom fått metafysisk status är tillämplig på många politiska analyser och strategier lite varstans. Strand tillåter sig till och med en viss polemik, till exempel i följande citat (sid. 265, min övers.), som jag tror är relevant för hela bokens undertext:

Den tredje vägen formulerades utifrån en till synes äkta bekymran över samtida samhällsproblem, men Giddens benägenhet att blunda för det politiskas antagonistiska dimension gör att hans program inte förmår utmana de maktstrukturer som gjorde att dessa problem uppstod.

Här framkommer också den ram av postpolitiskt tänkande från vänster som jag tror har varit viktigt för Strand, även om det inte fått plats i avhandlingen, med undantag för några hänvisningar till Chantal Mouffe och Slavoj Zizek. Det perspektivet ser partipolitiken som en begränsad del av ”det politiska” och utesluter således inte fortsatt samhällsförändring och emancipation.

Strands analys stannar vid vattentäta beskrivningar av hur samhällstänkarna legitimerar den rådande ordningen — jag vill passa på att säga att genomgången av nyliberalismen och globaliseringen på sid. 194–203 är mycket upplysande – men jag känner på mig att han kommer att ha mycket mer och viktigt att säga oss i fortsättningen. Det här är en avhandling med stor samtidshistorisk relevans både vad beträffar grundläggande fakta och sammanhang och på en metanivå som handlar om hur slagord utan substans tar upp alldeles för mycket av vårt tankeutrymme och skymmer dom riktiga frågorna och motsättningarna. Dessutom fick den mig att hämta fram Raymond Arons böcker igen.

No alternatives. The end of ideology in the 1950s and the post-political world of the 1990s. Doctoral thesis in History of Ideas at Stockholm University, Sweden, 2016

Utställningen ”Krigsspel” på Armémuseum får verkligen igång mig. Först en avdelning med brädspel från hela världen, som bland annat visar schackets krigiska rötter innan dom nuvarande reglerna abstraherades fram. Jag minns min egen klåfingriga karriär: aldrig nånsin bra men fascinerad i grunden av den logiska kraftmätningen som antingen leder till jämvikt eller undergång, men där misstaget som förstör allt ständigt ligger på lur. Dessutom lärde jag mig att sitta djupt koncentrerad sex timmar i sträck, vilket inte är en dålig kunskap i vår spattiga tid.

Västerlandet mot morerna!

I alla bra spel finns en vändpunkt, en peripeti, där slumpen slår över i obönhörlighet (som sen alltså kan schabblas bort). Det där framkommer också i utställningens andra två fascinerande delar: om simulerade krigsspel som del av militärutbildning (ja till och med krigföring) och om sällskapsspel med krigsmotiv. Fältslag på kartor har pågått från artonhundratalet fram till fjolårets övning ”Slaget om Arlanda”, med spelpjäser som representerar trupper och materiel. Sen en hel vägg med kartonger till spel som bygger på alla historiens fältslag, där alla detaljer finns med men där utgången kan bli helt annorlunda än i verkligheten.

För spelen måste tillföras en faktor av osäkerhet, till exempel genom att slå med tärningar. Annars går allt sin gilla gång, och förloppet tas över av förutsättningarnas inre logik. Spelpjäser och regler tar kommandot. Ett exempel på det är att Tyskland efter flitigt krigsspelande var övertygade om att Frankrike kunde erövras på fyra veckor, vilket sen inte visade sig stämma när Första världskriget bröt ut. Tiden blir liksom självgående när slumpen inte lägger sig i. Abstraktionen dödar.

Med en jättesnygg övergång anför utställningen Clausewitz militärhistoriska begrepp ”krigsdimma” (att ingen enskild kan överblicka hela slagfältet) som konstruktionsprincip för sällskapsspelen: och i synnerhet moderna som Risk och Warhammer.

Moraliskt då, om en är antimilitarist och ser överallt hur det institutionaliserade våldet deformerar sina utövare och dödar oskyldiga? Jag blir stärkt i mina övertygelser av den här både intelligenta och snygga utställningen. Tror till och med att min analysförmåga av samtidshändelser som folkmordet i Syrien vässas.

Spel är ett högst speciellt sätt att förstå världen, vilket bevisas av sannolikhetsteoretiker genom alla tider, inklusive Keynes, och av det filosofiska intresse som ägnats spelet och leken av en brokig uppsättning tänkare som Bachtin, Caillois, Benveniste, Wittgenstein, Gadamer, Lotman och Derrida. Jag skulle förmodligen kunna sätta ihop en antologi i ämnet!

Spelet/leken (i många språk är det ju samma ord) ger en simulerad modell med en ovärderlig tidsdimension av verklighetens förlopp och utbyten. Mestadels är vi ju inte medvetna om att vi spelar, men perspektivet ”spel” kan lyfta blicken och göra verkligheten begripligare. Den tröghet som finns i livet och samhället blir involverad.

Kriget är en grundläggande metafor i hela samhällsförståelsen. Men genom att förstå kriget som spel kommer vi närmare dess praktik och förstår metaforen bättre. Inte minst tillämpningar inom ekonomisk teori. Till exempel dom psykologiska studier som vederlägger grundantagandet om konsumentens rationalitet.

Men vad jag hade önskat mig i utställningen, just med det här slumpperspektivet i fokus, vore Sam Loyds berömda schackproblem om Karl XII i Turkiet. Han blir presenterad för ett problem: matt i två drag, kommer på lösningen – men så slår en förlupen kula ner och soparbort en av pjäserna. Då är det matt i tre drag, utropar kungen – då kommer ännu en kula som tar bort ännu en pjäs … och istället är det då matt i fyra drag!

Det här är ingen kritik; det är snarare en positiv respons på vad jag lärde mig – och inom kort ska jag dit igen!

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.