Den tredje hjärnhalvan

Förlamades ett tag i tanken av det parlamentariska systemets förlamning. Alla dom tre val jag röstade i domineras av fascisternas vågmästarroll.

Sen kom det en helt annan tanke. Nämligen att diagrammet över mandatfördelningen var som en bild av en förlamad hjärna. Det gula i mitten (SD:s partifärg i mätningarna) som ett bedövningsgift, som icketänkande.

Normalt hamnar dom längst till höger. Med den här presentationen närvarar dom i systemet som en infarkt.

Det är nog en riktigare beskrivning.

Kommer dom till makten avskaffar dom demokratin. Får dom bara en vågmästarroll saboterar dom den.

Tror jag alltså på en fungerande dynamik mellan rött och blått??

Ja, eftersom jag är uppvuxen i välfärdsstaten, där partipolitiken bara var en skala över olika grader av socialdemokrati, kopplade till olika slags klassintressen.

Nej, eftersom nedmonteringen av välfärdsstaten har gjort uppdelningen mellan höger och vänster meningslös. Jämlikhet har degraderats från princip till ett samlingsnamn på olika, personligt och inte politiskt grundade, särintressen. Och fördelningspolitik hyllas bara av kloka vänsternostalgiker. Debatten äger rum inom partierna, inte mellan partierna. Om den alls äger rum.

Förlamningen var således väl förberedd av att politiken redan gått i stå.

Men den här bilden, med det gula som blockerar, med icketänkandet vid makten (och som en konsekvens av det utrymme för mer primitiva affekter, våld, mord), den kanske ger anvisningar inför en helt ny strategi, om än förankrad i dom gamla strategierna, som ledde till jämlikhet och omfördelning.

Det är tänkandet som måste komma igång igen.

Om politiken är en hjärna, i vissa avseenden bestående av två halvor, men framför allt ett intrikat samspel mellan å ena sidan högst olika system (sinnena, kroppen, drifterna …) å andra sidan ett antal prioriteringar som uppstått i samspel med miljön, hos barnet och hos den vuxne. Prioriteringar som alltså kan omförhandlas – detta är psykoanalysens och för all del även religionernas upptäckt.

Om politiken är en hjärna och vi vill få den att prestera bättre. Då måste vi komma ihåg vad det är som gör den mänskliga hjärnan på sitt sätt överlägsen. Utmärkt hårdvara, javisst, ett mirakel framsprunget ur evolutionen. Men det avgörande är vad som kan kallas den tredje hjärnhalvan: kulturen och språket. Det är den kollektiva kunskapen som gör hjärnan högpresterande. Mönstren vi skolas in i och för vidare. Minnena vi ständigt omformar så att dom blir användbara. Prioriteringarna vi kommer överens om och intressekonflikterna, maktkamperna, som vi i bästa fall är medvetna om och i värsta fall förnekar eller förtränger.

Intelligensens högsta form är den kollektiva vetskapen om vilka intressekonflikter som råder.

Den uttrycks i moralläror, myter, ideologier, vetenskapliga modeller och handlar om vilka prioriteringar som görs av ett samhälle och av den enskilde eller av grupper, rörelser.

Så om politiken är en hjärna är dess största problem att den har slutat interagera med sin kropp och sin omgivning. Detta blir då i ännu högre grad än vanligt den tredje hjärnhalvans uppgift. Den levande kulturen, det levande språket. Som är det värsta fascisterna avskyr. Och som i högre grad borde börja ägna sig åt att berätta vilka som är dom verkliga intressekonflikterna. Och därmed visa en väg bort från det automatiska syndabockstänkande som är vad en gaggig hjärna klarar av. “Det är invandringens, fanatismens, globaliseringens, kapitalismens fel.”

Vilka prioriteringar görs? Det är den intelligentaste frågan. Och borde vara huvuduppgiften för den tredje hjärnhalvan – särskilt i en tid när förmedlingen av kunskap går så snabbt att det är nästan omöjligt att hinna med att tänka efter.

Den tredje hjärnhalvans plats i en tid där allting har alldeles för bråttom: det får bli ämnet för en annan meditation.

Och kanske svaret är att det är alltings hastighet som har prioriterats.

Tack Sven Wernström 1925–2018

Få författare har påverkat mig lika mycket som Sven Wernström. Kanske därför att jag läste honom vid alltför unga år. Syrran i Stockholm försåg mig med det mesta han gav ut efter läroåren som författare till böcker i Wahlströms gröna serie. Skolskildringarna Rebellerna och Mannen i det låsta rummet gjorde stort intryck tack vare sin exakthet i genren modern ungdom, kanske också därför att Wernströms blick understundom är lika magnetisk som hans samhällsengagemang.

Det gäller också klassiker som Mannen på gallret och Mannen på tåget: den förstnämnda en tolkning av 1968-stämningarna, den senare en skildring av hur revolutionen kommer till Sverige. Jag hypnotiserades, trots en viss känsla av att vara utsatt för övertalning, av de mer schematiska läroböckerna Upproret, Hemligheten och Resa på okänd planet, med flera. När Trälarna började komma ut var jag tillräckligt vuxen för att intellektuellt uppskatta den marxistiska ramen, men blev inte riktigt lika gripen.

En gång när jag var ungefär 12 kom Sven till Sundsvall för att föreläsa på museet om sitt författarskap. Jag glömde bort att ta med en bok för signering och bad istället om en autograf. ”Läs mina böcker istället” sa han strängt. Men log och skrev nånting på min papperslapp i alla fall.

Så jag fick en grundlig revolutionär skolning som aldrig var i närheten av att omsättas i praktiken, men som har påverkat hela mitt tänkande i konstruktiv riktning.

Därefter har jag läst artiklar, handböcker och vuxenböcker med stor behållning. Den aggressiva estetiken kombinerad med en lidelsefull språkkänsla var oförliknelig. På många sätt har han haft samma uppfostringseffekt på mig som George Orwell. Trots att jag hamnade i filosofiska strömningar långt bort från Wernströms klarhetsideal beträffande stilkonst och klassanalys. Och fortfarande delvis är kvar där – men ändå med en tydlighetssträvan som går tillbaka på erfarenheter av att vara forskare och journalist. Och en vilja att vara begriplig i en värld som inte hänger ihop.

Jag tror att en bit av mitt intellektuella överjag har drag av Sven Wernström. Också därför att tydlighet i språk och samhällsanalys ju är motsatsen till tråkigt. En väl vald detalj eller formulering har alltid nånting visionärt över sig. Närmandet till världen visar ofrivilligt hur många världar som ryms i samma samhälle.

Just nu är jag djupt inne på Philip Pullmans lärobok i berättande, och jag är övertygad om att Wernström skulle ha fått uppskattning och kunnat tjäna som exempel både på detaljen som berättelsens grundelement och på hur det kan spoliera en bok att ha alldeles för mycket att meddela världen.

Poulantzas beskrivning av fascismcykeln

När dom politiska alternativen inte längre speglar klassmotsättningarna är det läge för skurkarna att ta över, åberopande enkla lösningar. Dom får stöd av kapitalet som ser dom kortsiktiga vinsterna men snart nog ångrar sig när hela samhället regredierar till en tjuvekonomi utan annan framtid än kriget.

Kort sammanfattning av ett schema i Fascism och diktatur, översatt till svenska 1973 och värd att återutges.

Wikipedia om Poulantzas

Dessa blodfyllda historier om vårt folk

Årets skönlitterära bok är antagligen kavalkaden över samiska öden i den svenska historien, Ædnan av Linnea Axelsson. Den slog ner från ingenstans med en träffsäkerhet som gör att den redan från början känns som ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen och till den koloniala självrannsakning som måste bli av.

Men en annan nyutkommen diktsamling förtjänar att nämnas i det sammanhanget, även om den än så länge bara har givits ut i mycket begränsad upplaga och inte finns i handeln.

Spelemansfanten

Håkan Bergstedt har företagit sig att skildra tattarnas erfarenhet utifrån en av deras mest framstående representanter, dragpelaren Carl Jularbo (som förstås själv använder t-ordet jämte andra uttryck som ”dinglare” och ”fant”). Han för ordet boken igenom och gestaltar både stolthet över sitt ursprung och osäkerhet inför det faktum att framgången på sätt och vis har gjort honom till ett slags främling, med burons levnadssätt – den fastboende bonden, som han är uppfostrad att förakta och ställa upp som sin motpol.

Just den där tveksamheten skapar ett  vackert vemod boken igenom. Karl Karlsson summerar sitt liv och är inte säker på vilka måttstockar som gäller. En osäkerhet som gör att hågkomsterna blir lärostycken utan självklar sensmoral – och därmed ger mycket att fundera över.

Ingående beskrivs hur det dåliga ryktet fungerar förtryckande och deklasserande; och i kontrast mot detta stoltheten över de goda skick och seder han uppfostrats till, snygghet och hjälpsamhet.

Vi var hänsynslösa fräcka tilltagsna
lurade skjortan av folk
saknade medmänsklighet – – –

Så sades – lögn!
Fråga  de gamla i fattigstugan –
de tog emot oss!
De visste att vi delade
det lilla vi hade
med bröder och systrar i nöden.

En annan konflikt som pejlas på djupet är den mellan å ena sidan rädslan för att uppslukas av välfärdssamhället och å andra sidan den sen långliga tider nödvändiga strategin att synas och höras så lite som möjligt – vilket kan få till konsekvens att traditionen bryts:

När det blivit folk av barnen –

skulle de få höra vilka de var – – –

Men då ville de inte lyssna – – –

Med detta hänger också samman igenkännandets glädje. Många dikter handlar om hur språk, musik och små detaljer i uppförandet ger besked om en samhörighet fanter emellan som definierar om hela situationen.

Sången tystnade
men när jag ropte ”Lattjo giat!”
brast de ut i skratt
och bjöd mig slå följe – – –

Litteraturlistan på slutet är imponerande och rymmer både vetenskap och förtal, liksom många av citaten ger prov på förtal förklätt till vetenskap. Men framför allt vimlar boken av smakprov på den egna kulturen: språket, sångerna, slagfärdigheten (”dessa blodfyllda historier / om vårt folk”). En lustig detalj är förkärleken för det storsvenskaste av alla verk: Tegnérs Frithiofs saga.

Att jag inledde med att hänvisa till Linnéa Axelssons Ædnan hänger samman med att det är väsentligt att bägge berättelsesamlingarna är författade på känslig frivers, så som väl redan  torde framgå av citaten. Den fria versformens förmåga att rytmisera talet och skapa kontraster och sammanhang är en nödvändig förutsättning för det här breda berättandet och för att språk och samhällshierarkier ska kunna samexistera på boksidan och på så vis bli överblickbara.

Håkan Bergstedt: Spelemansfanten. Karl Karlssons i Jularbo hemliga memoarer
Författares Bokmaskin, Stockholm 2018

Under kartan

Ju mer tiden på jorden går desto väldigare ter sig min okunskap. Jag klamrar mig fast vid det lilla jag kan — det är härdigt, det växer än — och stirrar ner i avgrunden eller rättare sagt in i håligheterna under fasta marken … som mest verkar ha bestått av ord på tunt sprött nött papper.

Vänster–höger

rezmigkeucheyan

Boken finns även på engelska, utgiven av Verso.

En utmärkt artikel i  senaste Le Monde Diplomatique — skriven av Razmig Keucheyan, vars bok om ”den vänstra hjärnhalvan” gav mig så god inblick i modern samhällsvetenskap — ger mig tillbaka skillnaden mellan höger och vänster.

Han inleder med att kritisera parollen om de 99 procenten, utifrån argumentet att vi icke-rika världen över har inget gemensamt allesammans. Han slutar i beskrivningen av en framgångsrik strejk på städföretaget Onet, en underleverantör till franska järnvägen SNCF.

Dessemellan gör han upp med en feltolkning av Gramsci. Gramsci hävdade inte att kampen om makten går via kulturen. Tvärtom uppmanade han dom förfördelade att organisera sig för att på så vis få röst. Däremot har reaktionärerna läst Gramsci noga inför sitt opinions- och desinformationsarbete.

Keucheyan ställer dagens aktivister vid datorskärmen mot forna tiders långsiktiga folkbildningsarbete, där vänsterpressen spelade en så enorm roll. Och den finns ju kvar, om än mestadels digitalt. Men utan organisationer.

Onet-strejken samlade alla som drabbades av nedskärningarna och sparkraven. Inklusive immigranter med dunkla anställningsvillkor. Och dom fick igenom sina krav. Keucheyan kallar dom ”Gramscis sanna arvtagare” … i ett samhälle som förvandlats i grunden.

Har inte hamnkonflikten i Sverige väldigt mycket att göra med det här? Rätten att definieras av sina arbetsvillkor? Och hur långt kan inte jämförelsen sträckas: till alla som jobbar med tillfälliga anställningar och gigs men inte har nån representation i samhället eller politiken?

Subjektet som antas veta

Att kalla sig expert på motorer och apparater och ta betalt för det är helt okej. Men den som går in i rollen som expert på det mänskliga – själsliv eller politik eller konst – är en bluff. I mediaåldern snarast en narr.

Dom visa kan hjälpa oss ana vidden av vår okunskap: generaliseringarnas oanvändbarhet.

Men var finns dom visa idag? I det förflutna.

Människor är inga apparater. Samhällen är inga apparater.

Dom är organismer som tillkommit under alldeles speciella och ibland förfärliga omständigheter. Och formats av det.

Förstår vi litegrann om en människa, ett samhälle, en epok, så vet vi ingenting om nästa. Möjligen har vissa av oss en beredskap — intellektuell, känslomässig, stilistisk — för att börja förstå på nytt. Och erfarenheter från diverse slags praxis som kan vara till hjälp i det nya läget.

Detsamma gäller inom den estetiska branschen. Där tillkommer också materialkunskaperna. 

7 NOV 17

Det är inte själva maktövertagandet jag högtidlighåller, utan genomförandet. Att det upprättades en stat med folket som subjekt och folket som förmånstagare förändrade hela världen. Förändrade vad som är möjligt. Vi åtnjuter alla konsekvenserna, till det förfärliga priset av alla dem som sen offrades, det förtryck som uppstod istället. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan Sovjetunionen som modell; vi hade alla fortfarande varit supplikanter.

Pappa var benhård reformist, demokrat i varje gest. Liksom mamma. Men Sovjetunionen hade en ikonliknande hedersplats hemma, trots allt som framkom, trots föräldrarnas ganska deprimerande resa till Moskva 1964 där alla bara verkade kuvade. Inte en tanke på att försvara oförrätterna. Hela familjen skrattade åt propagandan i Nyheter från Sovjetunionen som kom varje månad. Men Sovjetunionen som bild av vad folket kan åstadkomma – och samtidigt av vad socialdemokratin fortfarande var i färd med att bygga här hemma.

”Kommunisterna bevarar våra drömmar”, sjunger Caetano Veloso i en hyllning till en brasiliansk politiker. ”Ett samhälle utan kommunister är sjukt”, så ungefär resonerar Pasolini i en intervju från tidigt sjuttital. Jag högtidlighåller ryska revolutionen idag och sörjer samtidigt dess fasor. Den förblir en skattkammare. Den uppfordrar oss att försöka på nytt. I en tid där själva idén om ett samhälle sjunkit under horisonten, när den individuella framgången är det enda som får strålglans.

Folket som subjekt och inte som undersåtar. Med all den kreativitet vi tillsammans besitter när så krävs. Ut i världen nu, ner i historien, med den gemensamma befrielsen som måttstock också för sitt eget återkommande misslyckande!

Scenario (oavslutat)

När lågkonjunkturen kommer kommer alla dom som tvingas lämna sina hem att få ta in på hotell. Hotellbranschen går naturligtvis också i putten när ingen längre har anledning att resa till andra städer för möten och konferanser.

På dessa hotell uppstår en kreativ social miljö eftersom det går att driva ett väldigt billigt storhushåll i dom välutrustade lokalerna och storköken. I brist på egen bostadsyta tvingas folk umgås med varann och kommer på så vis varann nära på mycket kort tid. Snart uppstår en så stark stamkänsla att det blir en del av identiteten att vara en sheratonian eller en contare — inbegripet möjligheten att flytta till ett annat hotell som passar ens sinnesläggning bättre för tillfället.

Det dröjer inte längre innan det börjar födas en massa barn, som får växa upp i den här kollektiva gemenskapen som om det vore nånting självklart — vilket formar dom till ansvarstagande samhällsvarelser som redan får början får lära sig att göra nytta. Det är en lycklig tid eftersom det omgivande samhället trots nedgången har nog med resurser och reservdelar för att trygga en mer än dräglig tillvaro.

Hotet kommer istället utifrån. Ett lyckligt folk är olönsamt och det samhälleliga livet på dom före detta hotellen klarar sig fint utan makteliten. Infiltratörer …

Språkgloben

När ett språk dör ut därför att barnen inte lär sig tala det är det en värld som slocknar. Därför måste modersmålen stimuleras. Världen över. Vår grund i livet.

veröld11På Island finns ett hus, Veröld, som ska rymma alla världens språk. Genom vanlig undervisning och i ett institut som leds av förra presidenten Vigdís och bär hennes namn. UNESCO är med och finansierar.

Ett språk slocknar varannan vecka, berättade den nytillträdde föreståndaren, en tysk lingvist med djup erfarenhet från fältarbete i Amazonas. Brasilien är ett av världens språktätaste länder åtminstone än så länge. Det genomsnittliga språket i Brasilien har 250 talare. Över hela världen är genomsnittssiffran 7000.

Dom vill stimulera forskning om språk och pedagogik. Dom är inte många men vill länka den kunskap som finns. Dom vill bygga en jättestor jordglob där alla språk syns.

Men problemet är förstås att nationalspråken skymmer bilden. Dom som skapar enhetlighet över tid och över vidsträckta områden. Dom skulle dominera. Särskilt eftersom så många talare är flerspråkiga och växlar mellan olika sociolekter.

Jag skulle vilja vara med och bygga den där jordgloben. Den skulle bli motsatsen till Babels torn.

Om man tänker sig den som en skärm som projicerar data. Då är språkets namn bara en av parametrarna. Det skulle vara möjligt att söka efter helt andra grejer. Till exempel utbredningen av ergativ (subjektet i transitiva satser markeras särskilt) eller var engelska används som affärsspråk.

Och varje multivariantanalys skulle kunna sparas digitalt.

Ellära

Oftast är det bara elen som krånglar

Sladdar blir glapp efter omild användning
eller att det plötsligt krävs original
(mobilen fick nya instruktioner under natten)

Dåliga lödningar inuti gör
att hela apparater måste kasseras
eftersom lagning är en nästan utrotad business –

ofta sitter elen på moderkortet
så att med en snart klassisk formulering
”Det blir billigare för dig att köpa en ny”

På sistone har jag observerat
att det finns alltfler vägguttag utan ström
särskilt i offentliga lokaler:

det är nödvändigt att kolla
att laddaren verkligen laddar
att bandaren verkligen spelar in

Och det är en skam och en sorg
att vara tvungen att slänga
grejer som egentligen fungerar

bland andra skendöda apparater
i elektronikbingen.
Det enda rimliga vore

att sent i livet utbilda sig
till hobbytekniker och skaffa
dom nödvändiga verktygen

kanske i samarbete med andra
som vet mer tillsammans
och sen kan lära upp allt fler

Ibland när batteriet ljuger
om sin status och dör
allt fortare varje gång

är det som ett dödsbudskap:
inte det att livet är ändligt,
snarare att accelerationen

har nått en helt obegriplig nivå

Ensam i världen?

 

Pallepengar

Jens Sigsgaard: Palle är ensam i världen. Ill. Arne Ungermann.

Jag känner mig alltid dum när jag läser Johan Asplund. Men läsningen gör mig också intelligentare än jag var innan.

Han skriver så bra att han kan snoppa av det mesta (”alla artiklar utom en i alla årgångar av Acta Sociologica är totalt ointressanta”) och istället lyfta fram skenbart enkla iakttagelser som viktiga. Ett aristokratiskt skrivsätt.

Intelligensen tillkommer genom en alldeles speciell skärpa i detaljen. Som om han storsint lät en titta i sitt mikroskop. Resonemang typ ”Montesquieu ställde den allra första sociologiska frågan: varför finns det olika statsskick?”

Den senaste boken på ett bra tag, Ord för ord, gör anspråk på att vara ett smörgåsbord, en ”polygraf”. Följaktligen måste jag läsa den som ett sammanhållet verk kring bara till synes disparata ämnen.

Grundtendensen är solipsistisk: ingen annan kan komma åt nån annans upplevelse av sitt eget liv. En anti-sociologisk tes om en så vill.

Fundamentet är två vackra barndomsskildringar, nogsamt hopknåpade med å ena sidan ett ganska gammaldags sirligt språk å andra sidan ett närmast kubistiskt berättande med stora luckor i tiden och även i rummet och landskapet och känslorna. Upplevaren är så förbålt ensam att min första starka association var till den berömda danska bilderboken Palle är ensam i världen: Palle kan göra vad han vill men pengar är värdelösa och det finns ingen att gunga gungbräda med. Till slut vaknar han upp ur mardrömmen.

Besläktade teman finns i vänporträttet av Ulf Lindes totala och träffsäkra egensinnighet och i ett annat porträtt av sociologen Homans – vars behaviorism tolkas som en konsekvens av hans härstamning från en av USA:s noblaste familjer. En välöverlagd och lite detektivromanartad analys, som liksom mynnar ut i en stämning av jag gör vad fan jag vill för fan.

En av uppsatserna är särskilt bestickande. Den om psykodiagnostikens historia som bland mycket annat kommer fram till att Balzac är en överskattad författare som slår blå dunster i ögonen på läsaren med alla sina adjektiv – och som en passant obegripligförklarar Bourdieus användning av begreppet ”habitus”:

(För en enligt min mening helt ogenomtränglig diskussion av habitus se Bourdieu 1990, sid. 52-79.)

Nyfiken som jag blir läser jag om det där kapitlet i Le Sens pratique och tycker som vanligt att allt känns tämligen solklart, även om Bourdieus meningsbyggnad som alltid är så överlastad att det kontinuerligt går små proppar i hjärnan. Men sån är nu en gång hans stilistiska metod – och så olik Asplunds. Att bygga ihop enormt långa meningar till små maskiner som arbetar och slamrar.

Till mig säger det där kapitlet att mänskors vanor, smak och åsikter är produkter av deras plats i samhället, på ett så självklart sätt att vi endast med största ansträngning kan bli medvetna om det. Att det i varje instans finns ett disciplinerande ”så gör vi” eller ”det där är inte för såna som oss” som var och en tror är den egna viljan men som är historiskt överleverat.

Asplund polemiserar mot den tanken när han slår ner på stilens obegriplighet. Han vill nog inte veta av den.

Vilket inte hindrar att frågan om stil är filosofiskt central. Det är när jag skriver som jag kan få perspektiv. Och gestalta min personliga egenart för resten av världen.

Varför gör jag t ex den här anteckningen? Den inbringar inte en spänn och ökar inte mitt anseende, särskilt som jag inte har nån akademisk tillhörighet.

Till tankestilens försvar, tror jag. Men också på grund av en känslomässig reaktion. Det finns nånting resignerat i Asplunds bok, som allra mest kommer fram i skildringen av olika resor till den avlägsna gård i Skåne där kollegan Joachim Israel tillbringade sin första tid som flykting i Sverige.

Fakta går att rekonstruera eller ej; men platsen är borta, och snart är alla döda. Den beckettska grundstämningen triggrar nånting hos mig som har med stil att göra. Palle är inte ensam i världen så länge han förfogar över språket, som är formbart, efter omständigheter och begär. Och det är få förunnat att skriva intressant och intelligensbefrämjande. Men det kan göras på väldigt olika sätt. Asplunds är ett. Bourdieus är ett annat.

Johan Asplund: Ord för ord. En polygraf. Daidalos 2017

PS om stil: Blanchots efterlämnade anteckning om Heideggers nazism.

Det viktiga är enligt Blanchot att Heidegger tog ställning ”in the very language of his own philosophy, that he could have ’spoken Nazi’ with the gravity, the beauty, and the profundity of his own language; such that it is truly this language that he compromised and perhaps perverted. If he had flatly turned himself into a Nazi propagandist in the vulgar language of the Nazis, this would be much less serious, in my opinion; his responsibility would not exceed a failing of character or a mental aberration. At least this reminds us at what level our responsibility as ’philosophers’ is situated: at the level of one’s language.”
(”The course of the world” i Political Writings, 1953–1933, translated, with an introduction by Zakir Paul. Fordham University Press, 2010)

Från välfärdshyllning till marknadsdefaitism

StrandOckså för en nyfiken lekman som jag är Daniel Strands avhandling No Alternatives väldigt intressant läsning. Han jämför två besläktade idéhistoriska trender, men jämförelsen gör deras inbördes skillnad mycket tydlig, samt visar hur enormt världen har förändrats på sexti år.

Det handlar dels om tankekomplexet ”ideologiernas död” på 1950-talet, dels om trenden med böcker om ”historiens slut” under åtti- och nittitalet.

En aspekt av kalla kriget var att västerländska tänkare var och en för sig (men ofta i nära samarbete) hyllade den liberala kapitalistiska välfärdsstaten som historiens slutmål. Hädanefter skulle social ingenjörskonst, inte politisk kamp, fixa till dom återstående orättvisorna – men i stort sett hävdades att klasskampen var överstånden.

Strand visar att dessa tankar bars upp av en specifik historiefilosofi: ett slags förgudande av den självgående moderniseringen. Incitamentet var i och för sig att dödförklara marxismen (och CIA sponsrade konferenser som spelade stor roll för tankeutvecklingen); men grundbudskapet blev att blandekonomin, klasskompromissen, var en så välfungerande lösning att den mynnat ut i ett slags naturtillstånd.

Spännande är också hans blick för synen på tredje världen: tron på moderniseringen fick många att hävda att det bara var en tidsfråga innan alla länder skulle bli som USA. Man kan undra, och jag anar att Strand har tankar åt det hållet, om inte framstegstron i i-länderna också fungerade som prospektiv täckmantel för den kommande exploateringen av dom forna kolonierna.

Dom femtitalstänkare som får varsitt kapitel är den franske journalisten och samhällsfilosofen Raymond Aron och amerikanerna Edward Shils, Daniel Bell och Seymor Martin Lipset. Svenske Herbert Tingsten har också en viktig roll med tankarna kring ”den lyckliga demokratin”, och han tillhörde helt klart deras nätverk. Alla dom här pratade väldigt mycket om ”ideologi” och menade då nazism och kommunism. Sitt eget värv uppfattade dom inte som ideologiskt (med undantag för Lipset); men vad dom förkunnade var den rådande ordningens förträfflighet.

Kanske är det för övrigt en brist hos Strand att han inte har berett plats för vänsterns diskurser kring ideologi, om så bara för jämförelsens skull. Det finns en översiktlig referens till Marx och Engels, men Lukács’, Gramscis och Althussers vidareutvecklingar av samspelet mellan bas och överbyggnad hör ju faktiskt till samma epok och fanns i luften.

Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på Roland Barthes Mytologier, många av dem skrivna under 1950-talet, vars grundläggande analysobjekt just faktiskt är borgerlighetens strategier för att framställa det rådande samhället som naturgivet, särskilt med utgångspunkt i kulturella fenomen.

Genomgången av nyliberalismens tre hyllade samhällstänkare Fukuyama, Huntington och Giddens är också mycket förtjänstfull. Utan att nånsin hemfalla till ironi framvisar Strand grundheten i deras sinsemellan väldigt olika tankar: Fukuyamas Hegelinspirerade historiefilosofi som hävdar att politiken nu kan avskaffas; Huntingtons dystra förutsägelser om att klasskampen kommer att ersättas av en kamp mellan förunderligt homogena civilisationer; Giddens teoretiska arbete för att rättfärdiga Labours omsvängning till marknadsliberalism (”den tredje vägen”).

Det finns helt enkelt inte särskilt mycket av substans i deras tänkande, åtminstone så som det presenteras av Strand. (Och jag har aldrig brytt mig om att studera deras verk.) Gåtan är snarare hur dom kunnat få sånt genomslag. Fukuyama är helt klart en skogsfilosof som råkade komma i rätt tid (kommunismens undergång) med sin tes om ”historiens slut”. Huntington är läskigare, eftersom hans beskrivning av kulturell tillhörighet som politisk drivkraft är en pseudoförklaring som bara får allt större utbredning. Mest krut lägger Strand på att diskutera Giddens – och observationen att ”globaliseringen” för honom fått metafysisk status är tillämplig på många politiska analyser och strategier lite varstans. Strand tillåter sig till och med en viss polemik, till exempel i följande citat (sid. 265, min övers.), som jag tror är relevant för hela bokens undertext:

Den tredje vägen formulerades utifrån en till synes äkta bekymran över samtida samhällsproblem, men Giddens benägenhet att blunda för det politiskas antagonistiska dimension gör att hans program inte förmår utmana de maktstrukturer som gjorde att dessa problem uppstod.

Här framkommer också den ram av postpolitiskt tänkande från vänster som jag tror har varit viktigt för Strand, även om det inte fått plats i avhandlingen, med undantag för några hänvisningar till Chantal Mouffe och Slavoj Zizek. Det perspektivet ser partipolitiken som en begränsad del av ”det politiska” och utesluter således inte fortsatt samhällsförändring och emancipation.

Strands analys stannar vid vattentäta beskrivningar av hur samhällstänkarna legitimerar den rådande ordningen — jag vill passa på att säga att genomgången av nyliberalismen och globaliseringen på sid. 194–203 är mycket upplysande – men jag känner på mig att han kommer att ha mycket mer och viktigt att säga oss i fortsättningen. Det här är en avhandling med stor samtidshistorisk relevans både vad beträffar grundläggande fakta och sammanhang och på en metanivå som handlar om hur slagord utan substans tar upp alldeles för mycket av vårt tankeutrymme och skymmer dom riktiga frågorna och motsättningarna. Dessutom fick den mig att hämta fram Raymond Arons böcker igen.

No alternatives. The end of ideology in the 1950s and the post-political world of the 1990s. Doctoral thesis in History of Ideas at Stockholm University, Sweden, 2016

En annan dans

Det är tredje gången jag ser en föreställning på Västanå teater och för tredje gången fascineras jag av cirkelrörelsen som bärande estetisk lösning och som metafor för människolivet. Normalt går allt runt runt. Men berättelsen uppstår i avbrotten. Runt runt går dansen. Men nån bryter sig ut och blir en talande gestalt. Runt runt går musiken (oändliga folkmusikslingor). Men så tystnar den och ger plats för ett replikskifte, eller en enstaka replik.

Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld återberättas sparsmakat med avseende på textmängden men överflödande vad affekterna beträffar.

charlotte_170616_3046

Hanna Kulle i rollen som organistfrun Thea Sundler.
Foto: Håkan Larsson.

I år är musiken extra magisk, minimalistisk. Den lever sitt eget liv och är i sina växlingar jämbördig med det tredje bärande elementet i Stinnerbomestetiken: det mimiska berättandet. När en gestalt urskiljs ur kollektivet, får namn och röst och en tystnad att tala i, då agerar hen ibland mot dom andra som grupperar sig till massor med ambivalenta känslor, och nu inte längre i cirkel utan riktade mot den enskilde eller mot en replikväxling, förstärkande, hotande. Det är ett slags kropparnas musik, i samklang med fioler flöjter gitarrer orgel och trummor. Särskilt stannar i minnet den återkommande figuren där den enskildes kraft kan stråla ut och kasta omkull alla dom kringstående eller kringdansande.

Det är artonhundratal, romanens årtionde, och individen framträder som individ och måste göra uppror mot samhällets konventioner. På så vis uppstår ett nytt samhälle. Ett annat slags ringdans. En revolution driven av att de enskildas begär inte kan förverkligas från vars och ens givna plats i en färdigdefinierad värld utan måste uppfinnas.

Sen åkte vi vidare till bruksorter där bruket lagts ner och träffade på nånting liknande.

Charlotte Löwensköld efter Selma Lagerlöf spelas på Västanå teater utanför Sunne  till och med 2 september.  Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom. Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom. Kapellmästare: Sophia Stinnerbom.

Krigsspel på Armémuseum

john-warhammerUtställningen ”Krigsspel” på Armémuseum får verkligen igång mig. Först en avdelning med brädspel från hela världen, som bland annat visar schackets krigiska rötter innan dom nuvarande reglerna abstraherades fram. Jag minns min egen klåfingriga karriär: aldrig nånsin bra men fascinerad i grunden av den logiska kraftmätningen som antingen leder till jämvikt eller undergång, men där misstaget som förstör allt ständigt ligger på lur. Dessutom lärde jag mig att sitta djupt koncentrerad sex timmar i sträck, vilket inte är en dålig kunskap i vår spattiga tid.

krigsschack

Västerlandet mot morerna!

I alla bra spel finns en vändpunkt, en peripeti, där slumpen slår över i obönhörlighet (som sen alltså kan schabblas bort). Det där framkommer också i utställningens andra två fascinerande delar: om simulerade krigsspel som del av militärutbildning (ja till och med krigföring) och om sällskapsspel med krigsmotiv. Fältslag på kartor har pågått från artonhundratalet fram till fjolårets övning ”Slaget om Arlanda”, med spelpjäser som representerar trupper och materiel. Sen en hel vägg med kartonger till spel som bygger på alla historiens fältslag, där alla detaljer finns med men där utgången kan bli helt annorlunda än i verkligheten.

gulfkriget

För spelen måste tillföras en faktor av osäkerhet, till exempel genom att slå med tärningar. Annars går allt sin gilla gång, och förloppet tas över av förutsättningarnas inre logik. Spelpjäser och regler tar kommandot. Ett exempel på det är att Tyskland efter flitigt krigsspelande var övertygade om att Frankrike kunde erövras på fyra veckor, vilket sen inte visade sig stämma när Första världskriget bröt ut. Tiden blir liksom självgående när slumpen inte lägger sig i. Abstraktionen dödar.

Med en jättesnygg övergång anför utställningen Clausewitz militärhistoriska begrepp ”krigsdimma” (att ingen enskild kan överblicka hela slagfältet) som konstruktionsprincip för sällskapsspelen: och i synnerhet moderna som Risk och Warhammer.

Moraliskt då, om en är antimilitarist och ser överallt hur det institutionaliserade våldet deformerar sina utövare och dödar oskyldiga? Jag blir stärkt i mina övertygelser av den här både intelligenta och snygga utställningen. Tror till och med att min analysförmåga av samtidshändelser som folkmordet i Syrien vässas.

Spel är ett högst speciellt sätt att förstå världen, vilket bevisas av sannolikhetsteoretiker genom alla tider, inklusive Keynes, och av det filosofiska intresse som ägnats spelet och leken av en brokig uppsättning tänkare som Bachtin, Caillois, Benveniste, Wittgenstein, Gadamer, Lotman och Derrida. Jag skulle förmodligen kunna sätta ihop en antologi i ämnet!

Spelet/leken (i många språk är det ju samma ord) ger en simulerad modell med en ovärderlig tidsdimension av verklighetens förlopp och utbyten. Mestadels är vi ju inte medvetna om att vi spelar, men perspektivet ”spel” kan lyfta blicken och göra verkligheten begripligare. Den tröghet som finns i livet och samhället blir involverad.

historiskt-spel

Kriget är en grundläggande metafor i hela samhällsförståelsen. Men genom att förstå kriget som spel kommer vi närmare dess praktik och förstår metaforen bättre. Inte minst tillämpningar inom ekonomisk teori. Till exempel dom psykologiska studier som vederlägger grundantagandet om konsumentens rationalitet.

Men vad jag hade önskat mig i utställningen, just med det här slumpperspektivet i fokus, vore Sam Loyds berömda schackproblem om Karl XII i Turkiet. Han blir presenterad för ett problem: matt i två drag, kommer på lösningen – men så slår en förlupen kula ner och soparbort en av pjäserna. Då är det matt i tre drag, utropar kungen – då kommer ännu en kula som tar bort ännu en pjäs … och istället är det då matt i fyra drag!

Det här är ingen kritik; det är snarare en positiv respons på vad jag lärde mig – och inom kort ska jag dit igen!

Kommentar till artikel i tidningen

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av
Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.

Den stora undersökningen

En aspekt av 1968-revolten var institutionskritiken inifrån. Hur kan marxismen förändra vårt yrke, vårt universitetsämne? Allra mest akademiskt lyckat i Göteborg, där själva den historiska bakgrunden till svensk humaniora inventerades,bland annat i en antologi.
Alltså en syn på institutionerna som föränderliga och därför moraliskt analyserbara. Inte det dumma hatet som staten som kommer från höger, och sen blev dogm under nyliberalismen.

Jag tänker i förlängningen av dessa undersökningar på Bo Rothsteins forskning, på Mary Douglas essä How institutions think, på Bourdieus Sur L’état och på en massa andra böcker jag inte har läst.

Och jag tänker på det här i hettan av en plötsligt uppkommen vrede över hur beställarsamhället depraverar alla samhällsfunktioner. Stat & Kommun anordnar inte längre, Stat & Kommun upphandlar. Och det blir billigare, i kronor räknat. Men dom moraliska värdena är avskaffade. Och rättvisan.

Vilken kraft skulle det inte finnas i en kollektiv, folkbildningsbaserad genomgång av beställarsamhällets konsekvenser, i fas med det goda ”tillitsarbete” som regeringen förtjänstfullt ägnar sig åt top-down!

Alla kan ju berätta om hur mycket sämre det har blivit. Och alla förstår det utom beställarna.

Resultatet torde bli att institutionerna inte är institutioner längre, utan nåt slags mäklare.

Föreningsliv

Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Exklusivt och inklusivt

Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.

Kräftgång

Att kunna påstå att språket inte styr tanken förutsätter att en är filosofiskt otränad, vilket ju också är fallet med många språkforskare. Påståendet kan kokas ner till den realistiska tesen att ”det som formuleras på ett språk kan också formuleras på ett annat, eller i en vetenskaplig beskrivning”.

Språket styr tanken. Eller rättare sagt finns ett pågående samspel, om vilket det minsta man kan säga är att kunskap om ett språks uppbyggnad och begränsningar befrämjar tänkandet – eller åtminstone en viss typ av tänkande.

Själva påståendet exemplifierar sig självt. Översätt det till ett annat språk, gärna ett utan bestämda artiklar, och fundera över vilka vitt skilda aspekter som det täcker. I synnerhet i språk utan ord för språk, eller språk där ”språk” och ”tunga” är samma ord.

Sapir och Whorf sägs ha ställt upp en hypotes om detta. Vad dom gjorde var att redovisa det kunskapsteoretiska problemet att dom språk som beskriver andra språk själva har begränsningar dom inte riktigt kan göra reda för. Sen sammanställde Whorf också bl a en buskul katalog från sin tid som försäkringshandläggare över olyckor som uppstått på grund av språkliga missförstånd.

Inom politiken är det alltmer självklart att det pågår ett krig om vad saker ska kallas, vilka verklighetstolkningar som ska få spridning. Det är en central del av ”sjätte generationens krigföring”, som ryssarna kallar det: detta att det viktiga är inte vad som händer utan vad som berättas.

Hamnar vi därmed i relativism? Nä – bara ifall vi går på dom enklaste grejerna. Språket, medvetet hanterat, är en omväg till att se vad en inte hade förstått. Språket är abduktivt. Språket är bayesianskt – ifall du vill.

Och då har jag ännu inte kommit in på att diskutera syntaxen …

”Rebell” i rapporteringen från Syrien är ett bra exempel. Det styr tänkandet mot förenkling. Alla som kämpar mot regimstyrkorna kokas ner till en enda upprorsman. Utan historia och utan kontext. Resultatet blir en abstraktion som kan fyllas med vad som helst och som blir en bra grogrund för allehanda misstankar. Urtypen för rebellen blir den som glömt vad krigandet går ut på och bara lever för att kriga. Och såna finns det förstås gott om i varje krig. Men dom är inte representativa.

Abstraktionen blir liksom självbekräftande om den inte ifrågasätts.

Zoom

I det mättade sidoljuset från den lågt stående solen blir många äldre byggnader vackra och imponerande. Det är som om dom framkallades. Dom blir begripliga. Mer samtida mästerverk får inga såna bonuseffekter.

Jag tänker på ett samtal som matematikern Mandelbrot förde där han nämnde Parisoperan, att den är byggd för att förändras beroende på hur långt bort betraktaren befinner sig, och så att en vandring framåt leder till formförändringar.

Och motsvarande med historien. Ju längre bort en kommer framträder andra mönster, framträder konstruktionen. Eller en ny aspekt på konstruktionen. Eller i ett annat, mer deprimerat ljus. Hur ska vår tids palats te sig om bara hundra år? Kommer dom ens att stå sig? Är dom tillräckligt komplexa för att kunna härbärgera historien?

Stockholm, en vinterresa

Visst kan en reta upp sig på bristande snöröjning på trottoarer och gångvägar, och bli förtvivlad om en har svårt att gå och/eller skjuter barnvagnar eller rullatorer framför sig; men det är ändå spännande att varje steg måste prövas, med avseende på bärkraft, halkighet, och mer allmänt själva puckligheten hos dom många ställen där det inte skottas utan bara plattas till, med en fullständigt oförutsägbar mikrotopografi som följd.

Det inträder ett helt annat modus. En måste börja tänka med fötterna, och får därmed inte tid att tänka på så mycket annat än just det. Blicken planerar; varje steg utvärderar sig självt. Balansen är aldrig självklar utan måste erövras. Och fallandet anteciperas, förmodligen allra bäst genom att låta sig ramla några gånger till att börja med, i övningssyfte.