Förlamades ett tag i tanken av det parlamentariska systemets förlamning. Alla dom tre val jag röstade i domineras av fascisternas vågmästarroll.
Sen kom det en helt annan tanke. Nämligen att diagrammet över mandatfördelningen var som en bild av en förlamad hjärna. Det gula i mitten (SD:s partifärg i mätningarna) som ett bedövningsgift, som icketänkande.
Normalt hamnar dom längst till höger. Med den här presentationen närvarar dom i systemet som en infarkt.
Det är nog en riktigare beskrivning.
Kommer dom till makten avskaffar dom demokratin. Får dom bara en vågmästarroll saboterar dom den.
Tror jag alltså på en fungerande dynamik mellan rött och blått??
Ja, eftersom jag är uppvuxen i välfärdsstaten, där partipolitiken bara var en skala över olika grader av socialdemokrati, kopplade till olika slags klassintressen.
Nej, eftersom nedmonteringen av välfärdsstaten har gjort uppdelningen mellan höger och vänster meningslös. Jämlikhet har degraderats från princip till ett samlingsnamn på olika, personligt och inte politiskt grundade, särintressen. Och fördelningspolitik hyllas bara av kloka vänsternostalgiker. Debatten äger rum inom partierna, inte mellan partierna. Om den alls äger rum.
Förlamningen var således väl förberedd av att politiken redan gått i stå.
Men den här bilden, med det gula som blockerar, med icketänkandet vid makten (och som en konsekvens av det utrymme för mer primitiva affekter, våld, mord), den kanske ger anvisningar inför en helt ny strategi, om än förankrad i dom gamla strategierna, som ledde till jämlikhet och omfördelning.
Det är tänkandet som måste komma igång igen.
Om politiken är en hjärna, i vissa avseenden bestående av två halvor, men framför allt ett intrikat samspel mellan å ena sidan högst olika system (sinnena, kroppen, drifterna …) å andra sidan ett antal prioriteringar som uppstått i samspel med miljön, hos barnet och hos den vuxne. Prioriteringar som alltså kan omförhandlas – detta är psykoanalysens och för all del även religionernas upptäckt.
Om politiken är en hjärna och vi vill få den att prestera bättre. Då måste vi komma ihåg vad det är som gör den mänskliga hjärnan på sitt sätt överlägsen. Utmärkt hårdvara, javisst, ett mirakel framsprunget ur evolutionen. Men det avgörande är vad som kan kallas den tredje hjärnhalvan: kulturen och språket. Det är den kollektiva kunskapen som gör hjärnan högpresterande. Mönstren vi skolas in i och för vidare. Minnena vi ständigt omformar så att dom blir användbara. Prioriteringarna vi kommer överens om och intressekonflikterna, maktkamperna, som vi i bästa fall är medvetna om och i värsta fall förnekar eller förtränger.
Intelligensens högsta form är den kollektiva vetskapen om vilka intressekonflikter som råder.
Den uttrycks i moralläror, myter, ideologier, vetenskapliga modeller och handlar om vilka prioriteringar som görs av ett samhälle och av den enskilde eller av grupper, rörelser.
Så om politiken är en hjärna är dess största problem att den har slutat interagera med sin kropp och sin omgivning. Detta blir då i ännu högre grad än vanligt den tredje hjärnhalvans uppgift. Den levande kulturen, det levande språket. Som är det värsta fascisterna avskyr. Och som i högre grad borde börja ägna sig åt att berätta vilka som är dom verkliga intressekonflikterna. Och därmed visa en väg bort från det automatiska syndabockstänkande som är vad en gaggig hjärna klarar av. “Det är invandringens, fanatismens, globaliseringens, kapitalismens fel.”
Vilka prioriteringar görs? Det är den intelligentaste frågan. Och borde vara huvuduppgiften för den tredje hjärnhalvan – särskilt i en tid när förmedlingen av kunskap går så snabbt att det är nästan omöjligt att hinna med att tänka efter.
Den tredje hjärnhalvans plats i en tid där allting har alldeles för bråttom: det får bli ämnet för en annan meditation.
Och kanske svaret är att det är alltings hastighet som har prioriterats.