Språkgloben

När ett språk dör ut därför att barnen inte lär sig tala det är det en värld som slocknar. Därför måste modersmålen stimuleras. Världen över. Vår grund i livet.

veröld11På Island finns ett hus, Veröld, som ska rymma alla världens språk. Genom vanlig undervisning och i ett institut som leds av förra presidenten Vigdís och bär hennes namn. UNESCO är med och finansierar.

Ett språk slocknar varannan vecka, berättade den nytillträdde föreståndaren, en tysk lingvist med djup erfarenhet från fältarbete i Amazonas. Brasilien är ett av världens språktätaste länder åtminstone än så länge. Det genomsnittliga språket i Brasilien har 250 talare. Över hela världen är genomsnittssiffran 7000.

Dom vill stimulera forskning om språk och pedagogik. Dom är inte många men vill länka den kunskap som finns. Dom vill bygga en jättestor jordglob där alla språk syns.

Men problemet är förstås att nationalspråken skymmer bilden. Dom som skapar enhetlighet över tid och över vidsträckta områden. Dom skulle dominera. Särskilt eftersom så många talare är flerspråkiga och växlar mellan olika sociolekter.

Jag skulle vilja vara med och bygga den där jordgloben. Den skulle bli motsatsen till Babels torn.

Om man tänker sig den som en skärm som projicerar data. Då är språkets namn bara en av parametrarna. Det skulle vara möjligt att söka efter helt andra grejer. Till exempel utbredningen av ergativ (subjektet i transitiva satser markeras särskilt) eller var engelska används som affärsspråk.

Och varje multivariantanalys skulle kunna sparas digitalt.

Ellära

Oftast är det bara elen som krånglar

Sladdar blir glapp efter omild användning
eller att det plötsligt krävs original
(mobilen fick nya instruktioner under natten)

Dåliga lödningar inuti gör
att hela apparater måste kasseras
eftersom lagning är en nästan utrotad business –

ofta sitter elen på moderkortet
så att med en snart klassisk formulering
”Det blir billigare för dig att köpa en ny”

På sistone har jag observerat
att det finns alltfler vägguttag utan ström
särskilt i offentliga lokaler:

det är nödvändigt att kolla
att laddaren verkligen laddar
att bandaren verkligen spelar in

Och det är en skam och en sorg
att vara tvungen att slänga
grejer som egentligen fungerar

bland andra skendöda apparater
i elektronikbingen.
Det enda rimliga vore

att sent i livet utbilda sig
till hobbytekniker och skaffa
dom nödvändiga verktygen

kanske i samarbete med andra
som vet mer tillsammans
och sen kan lära upp allt fler

Ibland när batteriet ljuger
om sin status och dör
allt fortare varje gång

är det som ett dödsbudskap:
inte det att livet är ändligt,
snarare att accelerationen

har nått en helt obegriplig nivå

Ensam i världen?

 

Pallepengar

Jens Sigsgaard: Palle är ensam i världen. Ill. Arne Ungermann.

Jag känner mig alltid dum när jag läser Johan Asplund. Men läsningen gör mig också intelligentare än jag var innan.

Han skriver så bra att han kan snoppa av det mesta (”alla artiklar utom en i alla årgångar av Acta Sociologica är totalt ointressanta”) och istället lyfta fram skenbart enkla iakttagelser som viktiga. Ett aristokratiskt skrivsätt.

Intelligensen tillkommer genom en alldeles speciell skärpa i detaljen. Som om han storsint lät en titta i sitt mikroskop. Resonemang typ ”Montesquieu ställde den allra första sociologiska frågan: varför finns det olika statsskick?”

Den senaste boken på ett bra tag, Ord för ord, gör anspråk på att vara ett smörgåsbord, en ”polygraf”. Följaktligen måste jag läsa den som ett sammanhållet verk kring bara till synes disparata ämnen.

Grundtendensen är solipsistisk: ingen annan kan komma åt nån annans upplevelse av sitt eget liv. En anti-sociologisk tes om en så vill.

Fundamentet är två vackra barndomsskildringar, nogsamt hopknåpade med å ena sidan ett ganska gammaldags sirligt språk å andra sidan ett närmast kubistiskt berättande med stora luckor i tiden och även i rummet och landskapet och känslorna. Upplevaren är så förbålt ensam att min första starka association var till den berömda danska bilderboken Palle är ensam i världen: Palle kan göra vad han vill men pengar är värdelösa och det finns ingen att gunga gungbräda med. Till slut vaknar han upp ur mardrömmen.

Besläktade teman finns i vänporträttet av Ulf Lindes totala och träffsäkra egensinnighet och i ett annat porträtt av sociologen Homans – vars behaviorism tolkas som en konsekvens av hans härstamning från en av USA:s noblaste familjer. En välöverlagd och lite detektivromanartad analys, som liksom mynnar ut i en stämning av jag gör vad fan jag vill för fan.

En av uppsatserna är särskilt bestickande. Den om psykodiagnostikens historia som bland mycket annat kommer fram till att Balzac är en överskattad författare som slår blå dunster i ögonen på läsaren med alla sina adjektiv – och som en passant obegripligförklarar Bourdieus användning av begreppet ”habitus”:

(För en enligt min mening helt ogenomtränglig diskussion av habitus se Bourdieu 1990, sid. 52-79.)

Nyfiken som jag blir läser jag om det där kapitlet i Le Sens pratique och tycker som vanligt att allt känns tämligen solklart, även om Bourdieus meningsbyggnad som alltid är så överlastad att det kontinuerligt går små proppar i hjärnan. Men sån är nu en gång hans stilistiska metod – och så olik Asplunds. Att bygga ihop enormt långa meningar till små maskiner som arbetar och slamrar.

Till mig säger det där kapitlet att mänskors vanor, smak och åsikter är produkter av deras plats i samhället, på ett så självklart sätt att vi endast med största ansträngning kan bli medvetna om det. Att det i varje instans finns ett disciplinerande ”så gör vi” eller ”det där är inte för såna som oss” som var och en tror är den egna viljan men som är historiskt överleverat.

Asplund polemiserar mot den tanken när han slår ner på stilens obegriplighet. Han vill nog inte veta av den.

Vilket inte hindrar att frågan om stil är filosofiskt central. Det är när jag skriver som jag kan få perspektiv. Och gestalta min personliga egenart för resten av världen.

Varför gör jag t ex den här anteckningen? Den inbringar inte en spänn och ökar inte mitt anseende, särskilt som jag inte har nån akademisk tillhörighet.

Till tankestilens försvar, tror jag. Men också på grund av en känslomässig reaktion. Det finns nånting resignerat i Asplunds bok, som allra mest kommer fram i skildringen av olika resor till den avlägsna gård i Skåne där kollegan Joachim Israel tillbringade sin första tid som flykting i Sverige.

Fakta går att rekonstruera eller ej; men platsen är borta, och snart är alla döda. Den beckettska grundstämningen triggrar nånting hos mig som har med stil att göra. Palle är inte ensam i världen så länge han förfogar över språket, som är formbart, efter omständigheter och begär. Och det är få förunnat att skriva intressant och intelligensbefrämjande. Men det kan göras på väldigt olika sätt. Asplunds är ett. Bourdieus är ett annat.

Johan Asplund: Ord för ord. En polygraf. Daidalos 2017

PS om stil: Blanchots efterlämnade anteckning om Heideggers nazism.

Det viktiga är enligt Blanchot att Heidegger tog ställning ”in the very language of his own philosophy, that he could have ’spoken Nazi’ with the gravity, the beauty, and the profundity of his own language; such that it is truly this language that he compromised and perhaps perverted. If he had flatly turned himself into a Nazi propagandist in the vulgar language of the Nazis, this would be much less serious, in my opinion; his responsibility would not exceed a failing of character or a mental aberration. At least this reminds us at what level our responsibility as ’philosophers’ is situated: at the level of one’s language.”
(”The course of the world” i Political Writings, 1953–1933, translated, with an introduction by Zakir Paul. Fordham University Press, 2010)

Från välfärdshyllning till marknadsdefaitism

StrandOckså för en nyfiken lekman som jag är Daniel Strands avhandling No Alternatives väldigt intressant läsning. Han jämför två besläktade idéhistoriska trender, men jämförelsen gör deras inbördes skillnad mycket tydlig, samt visar hur enormt världen har förändrats på sexti år.

Det handlar dels om tankekomplexet ”ideologiernas död” på 1950-talet, dels om trenden med böcker om ”historiens slut” under åtti- och nittitalet.

En aspekt av kalla kriget var att västerländska tänkare var och en för sig (men ofta i nära samarbete) hyllade den liberala kapitalistiska välfärdsstaten som historiens slutmål. Hädanefter skulle social ingenjörskonst, inte politisk kamp, fixa till dom återstående orättvisorna – men i stort sett hävdades att klasskampen var överstånden.

Strand visar att dessa tankar bars upp av en specifik historiefilosofi: ett slags förgudande av den självgående moderniseringen. Incitamentet var i och för sig att dödförklara marxismen (och CIA sponsrade konferenser som spelade stor roll för tankeutvecklingen); men grundbudskapet blev att blandekonomin, klasskompromissen, var en så välfungerande lösning att den mynnat ut i ett slags naturtillstånd.

Spännande är också hans blick för synen på tredje världen: tron på moderniseringen fick många att hävda att det bara var en tidsfråga innan alla länder skulle bli som USA. Man kan undra, och jag anar att Strand har tankar åt det hållet, om inte framstegstron i i-länderna också fungerade som prospektiv täckmantel för den kommande exploateringen av dom forna kolonierna.

Dom femtitalstänkare som får varsitt kapitel är den franske journalisten och samhällsfilosofen Raymond Aron och amerikanerna Edward Shils, Daniel Bell och Seymor Martin Lipset. Svenske Herbert Tingsten har också en viktig roll med tankarna kring ”den lyckliga demokratin”, och han tillhörde helt klart deras nätverk. Alla dom här pratade väldigt mycket om ”ideologi” och menade då nazism och kommunism. Sitt eget värv uppfattade dom inte som ideologiskt (med undantag för Lipset); men vad dom förkunnade var den rådande ordningens förträfflighet.

Kanske är det för övrigt en brist hos Strand att han inte har berett plats för vänsterns diskurser kring ideologi, om så bara för jämförelsens skull. Det finns en översiktlig referens till Marx och Engels, men Lukács’, Gramscis och Althussers vidareutvecklingar av samspelet mellan bas och överbyggnad hör ju faktiskt till samma epok och fanns i luften.

Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på Roland Barthes Mytologier, många av dem skrivna under 1950-talet, vars grundläggande analysobjekt just faktiskt är borgerlighetens strategier för att framställa det rådande samhället som naturgivet, särskilt med utgångspunkt i kulturella fenomen.

Genomgången av nyliberalismens tre hyllade samhällstänkare Fukuyama, Huntington och Giddens är också mycket förtjänstfull. Utan att nånsin hemfalla till ironi framvisar Strand grundheten i deras sinsemellan väldigt olika tankar: Fukuyamas Hegelinspirerade historiefilosofi som hävdar att politiken nu kan avskaffas; Huntingtons dystra förutsägelser om att klasskampen kommer att ersättas av en kamp mellan förunderligt homogena civilisationer; Giddens teoretiska arbete för att rättfärdiga Labours omsvängning till marknadsliberalism (”den tredje vägen”).

Det finns helt enkelt inte särskilt mycket av substans i deras tänkande, åtminstone så som det presenteras av Strand. (Och jag har aldrig brytt mig om att studera deras verk.) Gåtan är snarare hur dom kunnat få sånt genomslag. Fukuyama är helt klart en skogsfilosof som råkade komma i rätt tid (kommunismens undergång) med sin tes om ”historiens slut”. Huntington är läskigare, eftersom hans beskrivning av kulturell tillhörighet som politisk drivkraft är en pseudoförklaring som bara får allt större utbredning. Mest krut lägger Strand på att diskutera Giddens – och observationen att ”globaliseringen” för honom fått metafysisk status är tillämplig på många politiska analyser och strategier lite varstans. Strand tillåter sig till och med en viss polemik, till exempel i följande citat (sid. 265, min övers.), som jag tror är relevant för hela bokens undertext:

Den tredje vägen formulerades utifrån en till synes äkta bekymran över samtida samhällsproblem, men Giddens benägenhet att blunda för det politiskas antagonistiska dimension gör att hans program inte förmår utmana de maktstrukturer som gjorde att dessa problem uppstod.

Här framkommer också den ram av postpolitiskt tänkande från vänster som jag tror har varit viktigt för Strand, även om det inte fått plats i avhandlingen, med undantag för några hänvisningar till Chantal Mouffe och Slavoj Zizek. Det perspektivet ser partipolitiken som en begränsad del av ”det politiska” och utesluter således inte fortsatt samhällsförändring och emancipation.

Strands analys stannar vid vattentäta beskrivningar av hur samhällstänkarna legitimerar den rådande ordningen — jag vill passa på att säga att genomgången av nyliberalismen och globaliseringen på sid. 194–203 är mycket upplysande – men jag känner på mig att han kommer att ha mycket mer och viktigt att säga oss i fortsättningen. Det här är en avhandling med stor samtidshistorisk relevans både vad beträffar grundläggande fakta och sammanhang och på en metanivå som handlar om hur slagord utan substans tar upp alldeles för mycket av vårt tankeutrymme och skymmer dom riktiga frågorna och motsättningarna. Dessutom fick den mig att hämta fram Raymond Arons böcker igen.

No alternatives. The end of ideology in the 1950s and the post-political world of the 1990s. Doctoral thesis in History of Ideas at Stockholm University, Sweden, 2016

En annan dans

Det är tredje gången jag ser en föreställning på Västanå teater och för tredje gången fascineras jag av cirkelrörelsen som bärande estetisk lösning och som metafor för människolivet. Normalt går allt runt runt. Men berättelsen uppstår i avbrotten. Runt runt går dansen. Men nån bryter sig ut och blir en talande gestalt. Runt runt går musiken (oändliga folkmusikslingor). Men så tystnar den och ger plats för ett replikskifte, eller en enstaka replik.

Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld återberättas sparsmakat med avseende på textmängden men överflödande vad affekterna beträffar.

charlotte_170616_3046

Hanna Kulle i rollen som organistfrun Thea Sundler.
Foto: Håkan Larsson.

I år är musiken extra magisk, minimalistisk. Den lever sitt eget liv och är i sina växlingar jämbördig med det tredje bärande elementet i Stinnerbomestetiken: det mimiska berättandet. När en gestalt urskiljs ur kollektivet, får namn och röst och en tystnad att tala i, då agerar hen ibland mot dom andra som grupperar sig till massor med ambivalenta känslor, och nu inte längre i cirkel utan riktade mot den enskilde eller mot en replikväxling, förstärkande, hotande. Det är ett slags kropparnas musik, i samklang med fioler flöjter gitarrer orgel och trummor. Särskilt stannar i minnet den återkommande figuren där den enskildes kraft kan stråla ut och kasta omkull alla dom kringstående eller kringdansande.

Det är artonhundratal, romanens årtionde, och individen framträder som individ och måste göra uppror mot samhällets konventioner. På så vis uppstår ett nytt samhälle. Ett annat slags ringdans. En revolution driven av att de enskildas begär inte kan förverkligas från vars och ens givna plats i en färdigdefinierad värld utan måste uppfinnas.

Sen åkte vi vidare till bruksorter där bruket lagts ner och träffade på nånting liknande.

Charlotte Löwensköld efter Selma Lagerlöf spelas på Västanå teater utanför Sunne  till och med 2 september.  Dramatisering & regi: Leif Stinnerbom. Kompositör & musikansvarig: Magnus Stinnerbom. Kapellmästare: Sophia Stinnerbom.

Krigsspel på Armémuseum

john-warhammerUtställningen ”Krigsspel” på Armémuseum får verkligen igång mig. Först en avdelning med brädspel från hela världen, som bland annat visar schackets krigiska rötter innan dom nuvarande reglerna abstraherades fram. Jag minns min egen klåfingriga karriär: aldrig nånsin bra men fascinerad i grunden av den logiska kraftmätningen som antingen leder till jämvikt eller undergång, men där misstaget som förstör allt ständigt ligger på lur. Dessutom lärde jag mig att sitta djupt koncentrerad sex timmar i sträck, vilket inte är en dålig kunskap i vår spattiga tid.

krigsschack

Västerlandet mot morerna!

I alla bra spel finns en vändpunkt, en peripeti, där slumpen slår över i obönhörlighet (som sen alltså kan schabblas bort). Det där framkommer också i utställningens andra två fascinerande delar: om simulerade krigsspel som del av militärutbildning (ja till och med krigföring) och om sällskapsspel med krigsmotiv. Fältslag på kartor har pågått från artonhundratalet fram till fjolårets övning ”Slaget om Arlanda”, med spelpjäser som representerar trupper och materiel. Sen en hel vägg med kartonger till spel som bygger på alla historiens fältslag, där alla detaljer finns med men där utgången kan bli helt annorlunda än i verkligheten.

gulfkriget

För spelen måste tillföras en faktor av osäkerhet, till exempel genom att slå med tärningar. Annars går allt sin gilla gång, och förloppet tas över av förutsättningarnas inre logik. Spelpjäser och regler tar kommandot. Ett exempel på det är att Tyskland efter flitigt krigsspelande var övertygade om att Frankrike kunde erövras på fyra veckor, vilket sen inte visade sig stämma när Första världskriget bröt ut. Tiden blir liksom självgående när slumpen inte lägger sig i. Abstraktionen dödar.

Med en jättesnygg övergång anför utställningen Clausewitz militärhistoriska begrepp ”krigsdimma” (att ingen enskild kan överblicka hela slagfältet) som konstruktionsprincip för sällskapsspelen: och i synnerhet moderna som Risk och Warhammer.

Moraliskt då, om en är antimilitarist och ser överallt hur det institutionaliserade våldet deformerar sina utövare och dödar oskyldiga? Jag blir stärkt i mina övertygelser av den här både intelligenta och snygga utställningen. Tror till och med att min analysförmåga av samtidshändelser som folkmordet i Syrien vässas.

Spel är ett högst speciellt sätt att förstå världen, vilket bevisas av sannolikhetsteoretiker genom alla tider, inklusive Keynes, och av det filosofiska intresse som ägnats spelet och leken av en brokig uppsättning tänkare som Bachtin, Caillois, Benveniste, Wittgenstein, Gadamer, Lotman och Derrida. Jag skulle förmodligen kunna sätta ihop en antologi i ämnet!

Spelet/leken (i många språk är det ju samma ord) ger en simulerad modell med en ovärderlig tidsdimension av verklighetens förlopp och utbyten. Mestadels är vi ju inte medvetna om att vi spelar, men perspektivet ”spel” kan lyfta blicken och göra verkligheten begripligare. Den tröghet som finns i livet och samhället blir involverad.

historiskt-spel

Kriget är en grundläggande metafor i hela samhällsförståelsen. Men genom att förstå kriget som spel kommer vi närmare dess praktik och förstår metaforen bättre. Inte minst tillämpningar inom ekonomisk teori. Till exempel dom psykologiska studier som vederlägger grundantagandet om konsumentens rationalitet.

Men vad jag hade önskat mig i utställningen, just med det här slumpperspektivet i fokus, vore Sam Loyds berömda schackproblem om Karl XII i Turkiet. Han blir presenterad för ett problem: matt i två drag, kommer på lösningen – men så slår en förlupen kula ner och soparbort en av pjäserna. Då är det matt i tre drag, utropar kungen – då kommer ännu en kula som tar bort ännu en pjäs … och istället är det då matt i fyra drag!

Det här är ingen kritik; det är snarare en positiv respons på vad jag lärde mig – och inom kort ska jag dit igen!

Kommentar till artikel i tidningen

Dom låga räntorna gör det mycket lönsammare att köpa andra företag och plundra dom än att investera.

Därför finns det mångmångdubbelt fler pengar i omlopp än det finns grejer att köpa för dom.

I brist på säkerheter skapar datorerna serier av skuldförbindelser som omsätts med en hastighet ingen kan överblicka.

Dom fiktiva pengarnas övertag är så starkt att våra besparingar ständigt blir mindre och mindre värda.

Vi själva blir också mindre och mindre värda.

När den stora kraschen kommer snart är i stort sett all egendom i händerna på ett fåtal aktörer.

Och det visar sig då att vi inte ens äger det vi trodde att vi ägde. Åtminstone kommer det inte att gå att sälja annat än till förnedrande underpriser.

Det är den stora ombörjardagen. Inget ståtligt maktövertagande.

Dom gamla grejerna blir som nya. Blyertspennorna och berättelserna. Torgen. Biblioteken.

Sen så kommer teknologin inte att försvinna helt. Men den blir helt opålitlig. Du får kontakt med vissa, men inte med världen. Du kommer att få resa, men inte till hela världen.

Världen blir liksom nånting som är förbehållet ett litet fåtal.

Och det är lika bra att börja leva som om detta redan har hänt. Kanske har det till och med gjort det.

Kanske lever vi redan bara i kroppsminnena. Dom viskar till oss sånt vi har upplevt tillsammans med andra, sånt vi har läst.

Men väldigt tyst. Mitt i allt larmet.

/Flöjtmusik in här/

Reaktion på artikeln Les remèdes toxiques
à la crise financière av ekonomen Cédric Durand
i februarinumret (2017) av
Le Monde Diplomatique. 
Han står dock inte bakom den avslutande
framtidsvisionen, utan den har  hämtats från min egen
pågående domedagsforskning.

Den stora undersökningen

En aspekt av 1968-revolten var institutionskritiken inifrån. Hur kan marxismen förändra vårt yrke, vårt universitetsämne? Allra mest akademiskt lyckat i Göteborg, där själva den historiska bakgrunden till svensk humaniora inventerades,bland annat i en antologi.
Alltså en syn på institutionerna som föränderliga och därför moraliskt analyserbara. Inte det dumma hatet som staten som kommer från höger, och sen blev dogm under nyliberalismen.

Jag tänker i förlängningen av dessa undersökningar på Bo Rothsteins forskning, på Mary Douglas essä How institutions think, på Bourdieus Sur L’état och på en massa andra böcker jag inte har läst.

Och jag tänker på det här i hettan av en plötsligt uppkommen vrede över hur beställarsamhället depraverar alla samhällsfunktioner. Stat & Kommun anordnar inte längre, Stat & Kommun upphandlar. Och det blir billigare, i kronor räknat. Men dom moraliska värdena är avskaffade. Och rättvisan.

Vilken kraft skulle det inte finnas i en kollektiv, folkbildningsbaserad genomgång av beställarsamhällets konsekvenser, i fas med det goda ”tillitsarbete” som regeringen förtjänstfullt ägnar sig åt top-down!

Alla kan ju berätta om hur mycket sämre det har blivit. Och alla förstår det utom beställarna.

Resultatet torde bli att institutionerna inte är institutioner längre, utan nåt slags mäklare.

Föreningsliv

Allt (??) packat och klart för årsmöte. Återstår att handla avtackningsblommor. Imorrn konstituerande styrelsemöte där dom nya ska få överblick på hur allt funkar – arbetet i det tysta.

I år firar jag 40 år som föreningsmänniska (det började i schackklubben) och kan numera skriva protokoll medan vi pratar och ansökningar på bussen hem. Men är ändå inte fullärd.

Jag hör talas om föreningar som måste lägga ner därför att det inte finns några yngre som vill sitta i en styrelse. Dom dör ut helt enkelt.

Jag är inte så nördig att jag kallar föreningsteknik och formalia vackert. Men det har skärpt min syn på demokrati. Genomskinlighet i den meningen att medlemmarna får en bild av vad som har hänt men inte hur det genomfördes.

Ungefär som en ritning.

Däremot undviker jag maktkamper så långt det går. Dom är ickekonstruktiva. Energi som hade kunnat användas till att göra grejer går åt till att diskutera vad som borde göras eller inte borde ha gjorts eller logotyper.

Samtidigt vet jag att maktkamper är nödvändiga, och att dom måste föras enligt föreningsteknikens procedurer. Det är här dom riktiga föreningsrävarna kan briljera.

Maktkamper är nödvändiga därför att dom tvingar fram ett avgörande och i bästa fall skapar en ny tydlighet. Och dom kan vara planerade eller spontana, eller nånting mittemellan.

Föreningen är en organism. Och det rekryteras alldeles för få trädgårdsmästare. Och tiden i det postmoderna samhället har blivit alldeles för knapp. Alla mänskor är så upptagna att långsiktig planering kommer i andra hand eller rättare sagt uppstår i efterhand när saker och ting har gått på tok på grund av dålig framförhållning.

Föreningsliv. Med känslan av sammanhang som nödvändig ingrediens.

En ytterligare anledning till att dra in yngre i det här är att föreningen fungerar som en motvikt mot politiken. Där är ingenting tydligt. I synnerhet inte beträffande vad riksdagsvalen handlar om. Ett rejält medborgerligt årsmöte vore grejer!

För det finns ju rötter, om vi nu ska tänka evolutionistiskt. Samhället som vi tänker oss det är modellerat på föreningen eller sällskapet (société) i motsats till kungamaktens priviliegiestyrning. Det är alltså till och med samma ord.

Yngling, flicka: tag en förtroendepost, gör nytta & lär dig massor! Inte minst besinning.

Exklusivt och inklusivt

Kritiken mullrar alltmer mot att staten tar ut ”marknadshyror” av sina egna institutioner och på så vis roffar tillbaka stora delar av dom beviljade anslagen till universitet, museer, skolor. Men kritiken får aldrig nåt svar. Det här är ett system som har blivit så inarbetat att det inte är möjligt att diskutera.

Just stumheten är filosofiskt intressant. Den pekar på nånting väldigt fundamentalt, bortom demokratin och maktdelningen. Den enda instans som formellt sett skulle kunna ha nånting att invända är väl Riksrevisionen, men så vitt jag vet (har inte kollat) knystar dom inte alls. Och aldrig att den här frågan skulle kunna få status inom partipolitiken!

Stumheten säger att finanstänkandet har makten över politiken på ett sätt som är nästan osynligt. Den säger också mer konkret att offentliga verksamheter som kräver mycket space är nerprioriterade utan att nån fattat beslut om det. Det hela skulle kunna beskrivas som en selektiv värdenerskrivning. Tusen kronor till kultur är bara typ femhundra i handen.

Rummen för att göra nånting tillsammans devalveras på bekostnad av rummen där saker och ting säljs. Dom krymper. Dom upphör. Fastighetsägare hittar bättre hyresgäster. Lyxaffärer som exponerar exklusiviteten.

När ska inklusiviteten åter börja få åtnjuta dom småpengar vi behöver? Inte förrän det står klart att statsbudgeten fifflar med olika slags valutor.

Kräftgång

Att kunna påstå att språket inte styr tanken förutsätter att en är filosofiskt otränad, vilket ju också är fallet med många språkforskare. Påståendet kan kokas ner till den realistiska tesen att ”det som formuleras på ett språk kan också formuleras på ett annat, eller i en vetenskaplig beskrivning”.

Språket styr tanken. Eller rättare sagt finns ett pågående samspel, om vilket det minsta man kan säga är att kunskap om ett språks uppbyggnad och begränsningar befrämjar tänkandet – eller åtminstone en viss typ av tänkande.

Själva påståendet exemplifierar sig självt. Översätt det till ett annat språk, gärna ett utan bestämda artiklar, och fundera över vilka vitt skilda aspekter som det täcker. I synnerhet i språk utan ord för språk, eller språk där ”språk” och ”tunga” är samma ord.

Sapir och Whorf sägs ha ställt upp en hypotes om detta. Vad dom gjorde var att redovisa det kunskapsteoretiska problemet att dom språk som beskriver andra språk själva har begränsningar dom inte riktigt kan göra reda för. Sen sammanställde Whorf också bl a en buskul katalog från sin tid som försäkringshandläggare över olyckor som uppstått på grund av språkliga missförstånd.

Inom politiken är det alltmer självklart att det pågår ett krig om vad saker ska kallas, vilka verklighetstolkningar som ska få spridning. Det är en central del av ”sjätte generationens krigföring”, som ryssarna kallar det: detta att det viktiga är inte vad som händer utan vad som berättas.

Hamnar vi därmed i relativism? Nä – bara ifall vi går på dom enklaste grejerna. Språket, medvetet hanterat, är en omväg till att se vad en inte hade förstått. Språket är abduktivt. Språket är bayesianskt – ifall du vill.

Och då har jag ännu inte kommit in på att diskutera syntaxen …

”Rebell” i rapporteringen från Syrien är ett bra exempel. Det styr tänkandet mot förenkling. Alla som kämpar mot regimstyrkorna kokas ner till en enda upprorsman. Utan historia och utan kontext. Resultatet blir en abstraktion som kan fyllas med vad som helst och som blir en bra grogrund för allehanda misstankar. Urtypen för rebellen blir den som glömt vad krigandet går ut på och bara lever för att kriga. Och såna finns det förstås gott om i varje krig. Men dom är inte representativa.

Abstraktionen blir liksom självbekräftande om den inte ifrågasätts.

Zoom

I det mättade sidoljuset från den lågt stående solen blir många äldre byggnader vackra och imponerande. Det är som om dom framkallades. Dom blir begripliga. Mer samtida mästerverk får inga såna bonuseffekter.

Jag tänker på ett samtal som matematikern Mandelbrot förde där han nämnde Parisoperan, att den är byggd för att förändras beroende på hur långt bort betraktaren befinner sig, och så att en vandring framåt leder till formförändringar.

Och motsvarande med historien. Ju längre bort en kommer framträder andra mönster, framträder konstruktionen. Eller en ny aspekt på konstruktionen. Eller i ett annat, mer deprimerat ljus. Hur ska vår tids palats te sig om bara hundra år? Kommer dom ens att stå sig? Är dom tillräckligt komplexa för att kunna härbärgera historien?

Stockholm, en vinterresa

Visst kan en reta upp sig på bristande snöröjning på trottoarer och gångvägar, och bli förtvivlad om en har svårt att gå och/eller skjuter barnvagnar eller rullatorer framför sig; men det är ändå spännande att varje steg måste prövas, med avseende på bärkraft, halkighet, och mer allmänt själva puckligheten hos dom många ställen där det inte skottas utan bara plattas till, med en fullständigt oförutsägbar mikrotopografi som följd.

Det inträder ett helt annat modus. En måste börja tänka med fötterna, och får därmed inte tid att tänka på så mycket annat än just det. Blicken planerar; varje steg utvärderar sig självt. Balansen är aldrig självklar utan måste erövras. Och fallandet anteciperas, förmodligen allra bäst genom att låta sig ramla några gånger till att börja med, i övningssyfte.

Evidensmaskineriet

Singularitet var kanske det ord som dök upp flitigast under den vällyckade Julia Kristeva-konferensen på Södertörn förra helgen.

Människor och texter måste bli mötta i sin historiska individualitet och i sin pågående förändring, oavsett om det handlar om litteraturvetenskap eller tonårspsykoanalys.

Allra mest brände det till under Eivind Engebretsens plenarföredrag. Han är idéhistoriker, anställd vid den medicinska fakulteten i Oslo. Och han pratade om evidenstänket inom vården, med vidare bäring på hela samhället. Hans kritik var genomtänkt och innerlig mot hur kategoriserandet har tagit över och blivit ett maskineri som utesluter patienterna och deras lidande.

obj-kriterierEvidensbaserad medicin jobbar utifrån statistiska genomsnitt och definierar sjukdomarna utifrån vilka behandlingar som visat sig effektiva. Engebretsen bevisade vilken abstraktion detta har förorsakat, och påpekade att alla som faller utanför kategorierna hamnar i samma slaskgrupp, ”the disabled”.

Han visade hur subjektiva skattningsskalor och objektiva checklistor bara kan täcka yttre fenomen och då genom att reducera dem till siffror, aldrig kvaliteter. Han var också tuff när han visade hur kvalitativ forskning i grund och botten är kvantitativ den med: att den redovisar genomsnitt, inte det individuella, trots vackra ord i inledningskapitlen.

Mot detta ställde han Kristevas tankar om singularitet och sårbarhet. Och hämtade oväntad hjälp från en av de kanoniska texterna inom evidensbaserad medicin, Archie Cochrans bok om Effectiveness and Efficiency från 1972. Det visar sig att den ställer ”cure” (bota) mot ”care” (ta hand om) och noga framhåller att båda perspektiven behövs, det objektiva och det individuella.

Sen avslutade Engebretsen med att återigen framhålla att det stora etiska problemet med evidensbaserad medicin är att den förvisar alla som inte passar in till en enda stor icke-kategori: vad Kristeva har kallat ”den djupaste formen av uteslutning”.

Föredraget mötte många instämmanden, men också den rimliga invändningen att många trots allt fortsätter en praktik som riktar sig till det singulära i varje enskild människa (även om ramarna för det blir allt snävare).

engebretsen-och-kristevaKristeva själv berättade om när hon uppvaktade en fransk minister för att beskriva de värst utsattas situation (hon har bland annat engagerat sig för ”de s k handikappade”). Denne råkade säga: ”Det går inte att göra nånting.” Varpå hon replikerade ”Vad ska vi då göra?” Hon berättade även om sina många åtaganden inom vården, bland annat ett projekt för att låta de personliga assistenternas erfarenheter av varje patient nå fram till behandlarna. I bästa fall även till beslutsfattarna. För det här är en enorm demokratifråga.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Republiken Norrland?

Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka till Norrland när vi får självständighet. Jag får allt svårare att knyta an till Sverige. Förstår inte vad som händer och framför allt inte vem som bestämmer. Det är som att bevittna en personlighetsförändring på nära håll.

I Norrland verkar allt mycket tydligare. Storföretagen bestämmer och politikerna är mesproppar. Men det är samhällen designade för att leva i.

Och med nationell självständighet skulle det uppstå ett helt annat politiskt handlingsutrymme och ett bättre tillvaratagande av exportinkomsterna. Och begåvningarna.

Finns det såna planer? Inte vad jag vet. Norrlandsförbundets kampanj Vi flytt’int var mer en protest än en rörelse. Republiken Jamtland är en bra grej men har minskat i inflytande sen statsbesöket hos Erlander på Harpsund.

Det är lite grann som om chauvinismen står ivägen för att diskutera dom politiska möjligheterna. Det norrländska, jag vet inte riktigt vad det är. Naturen, tja … Det som föresvävar mig är snarast att det skulle kunna finnas förutsättningar för ett demokratibygge.

Sen faller naturligtvis alltsammans på kampen om vem som ska bli huvudstad. Jag tänker mig en kompromiss som i många andra forna kolonier och föreslår Kramfors eller Härnösand. Eller en brasiliansk lösning med en helt ny, arkitektritad stad i Långseletrakten.

Där alla hus är av trä och ytterligt energisnåla.

 

Den svenska modellen

stockholmsutst detaljSom modernitetskramare är jag väldigt förtjust i Stockholmsutställningen 1930. Det var som att dom var ett annat samhälle på spåren, som var mer lokalsamhälleligt än centralistiskt, och i nära släkt med folkbildningen.

Sen spelar det in att pappa åkte ner och tittade också, nitton år gammal. Jag hörde honom aldrig berätta, men det finns ett vykort, jag skäms med bortångat frimärke.

Dokumentationen som finns efter den korta sommarblomningen är långtifrån heltäckande, men nu har ett gäng från Chalmers i Göteborg med datorhjälp rekonstruerat byggnaderna utifrån ritningar, teckningar och foton. Det hela visas på Konstakademien i Stockholm till och med söndag den 21.

stockholmsutst skylt

Och jag blir fascinerad av själva modellbygget med, dom råa materialen, inga färger. Ett väldigt speciellt sätt att se. Det fanns gott om skyltar med vidrör ej, och det behövdes; egentligen ville jag förvandlas till en liten pappgubbe och kliva omkring i moderniteten.

Det finns en bok också, den köpte jag förstås:Stockholmsutst boken

I mataffärer

Jag tycker mycket om att gå och handla mat. I utlandet finns bland sevärdheterna jag absolut vill se också jättesupermarkets, saluhallar och slaktare. Och jag går dit för att titta mer än för att köpa. Det är kunskapen jag vill åt. Kunskapen. Alltid överallt betalar jag hellre mer till nån som kan sina saker: en mindre bit välomhändertagen ost istället för en plastig brietårta. Men det är saligt tillfredsställande att göra riktiga fynd också.

Redan tidigt kunde mamma skicka iväg mig till Boijas livs med en lista, jag ser dom stora bokstäverna framför mig: MJÖLK GRÄDDE JOGERT JOS. Jag fick också hänga med och till exempel välja rätt bit grillad rostbiff, lagom röd inuti, skuren i lagom tunna skivor. Men matlagningen fick jag lära mig själv, senare. Och att få ut så mycket som möjligt för lite pengar. Men ändå ha råd med det godaste kaffet.

Nu när jag inte är rik men har ekonomi som låter mig välja obehindrat är jag fortfarande väldigt kräsen, och kan gå en kilometer minst extra till en affär som har Kunskapen (och därmed ofta också bättre priser). Jag roar mig också med att jämföra dom olika kedjorna och hur dom har förändrats av den moderna logistiken.

ICA är en katastrof, förutom några Maxi som är stora nog att ha självbestämmande. Urvalet är så centralstyrt att det blir en överraskning att hitta svenska grönsaker till och med på sommarn, eller andra lokala produkter. Jag vet inte riktigt vad som hände. Farbror Manfred jobbade åt dom (på Hakonbolaget) medan dom ännu bara var en samarbetsorganisation. Nu är allting toppstyrt av datorer, vilket var en av anledningarna till att Torgny slog igen butiken i Vettershaga.

Konsum har också changserat och blivit alldeles för medelklassigt och dyrt. Förlåt: Coop heter det ju. Jag känner mig inte tilltalad av deras sortiment längre, även om Änglamark är ett hyvens påfund, åtminstone vad beträffar grönsaker och specerier.

Mitt hjärta finns istället hos Hemköp, och deras avläggare Willys. Redan mamma var djupt imponerad av Antonia Ax:son Johnson, så socialdemokrat hon var; fortfarande kan jag säga på skämt hemma att ”dom här har Antonia lagat”.

Där finns det kunniga urvalet i dom allra flesta gondolerna, där finns pålitliga lågprismärken och ibland helt galna extrapriser, så att jag kan komma hem med 20 burkar passerade italienska tomater. Men det handlar ävenledes om en stämning (baslägret är Skanstull, övriga butiker i landet känner jag mig också hemma i). Kassörskorna är hjälpsammare och roligare, både killar och tjejer och äldre – och jag tror att det delvis beror på att kunderna är mycket roligare, mer arbetarklass.

Sen är det en fest att göra utflykter till förortsbutiker och -marknader, till affärer från främmande kök eller till riktiga nördställen. Saluhallar är jag litegrann misstrogen mot, eftersom priserna kan vara så orimligt höga, men samtidigt är det nästan bara där en kan träffa på en riktig slaktare.

Men allra roligast är kanske att köpa direkt från odlaren/uppfödaren, eller via system som Bondens marknad eller lådorna med beteskött. Här gör det ingenting att det kostar dyrt, precis som jag tänker med färsk fisk, att dom höga priserna ger rejält betalt åt alla i leverantörskedjan.

För det är ju den fackliga aspekten också. Butikskedjornas prispress, i synnerhet dom ”egna” varorna, får imperialistiska återverkningar genom att tillverkningen industrialiseras och flyttas till allt billigare länder. Gunnar och Malin Klingzell Brulin på Mål&Medel har beskrivit det där ingående.

Att handla etiskt är den stora utmaningen, och går ofta hand i hand med känslan för kvalitet. Min oförskämda lyx är ju att jag har så förbaskat gott om tid att jag kan hamna i meditiativa tillstånd framför hyllorna, framför det fantastiska utbudet av grejer överallt ifrån, som bara blir rikare och rikare: inte minst genom att gamla och fjärran råvaror som dinkel åter kommer till heders och gör världen större än nånsin. Världen är en mångfald, skulle Badiou säga.

Pusselbit om -ismer

Det är ett återkommande tema hos mig att underkänna alla ord som slutar på -ism därför att dom avlastar mer än dom förklarar; dom frikänner från ansvar och förenklar.

Ändå är det en chock att upptäcka (hos Braudel) vad alla som har studerat ekonomi och politik på riktigt säkert redan visste. Att Marx aldrig använder ordet ”kapitalism” eftersom det inte var uppfunnet än.

Återigen ett exempel på att -ism skapar en pseudoagens, att det mystifierar och mytologiserar, att det är metafysik.

Hur mycket enklare för tanken att follow the money (follow the value) i stället för att tillskriva dom ett slags subjektivitet (via fala ombud).

Hur mycket lättare att andas utan konspirationsteorier i luften. Inget Imperium. Inget ”Krossa!”. Bara utsugningen och dess skönmålningar.

Lustigt nog liknar den här antitankefiguren min kritik mot Dawkins ”den själviska genen”. På ett strukturellt vis, som jag får förklara en annan gång.

”Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna”

 

”Varför kan jag inte flytta till det här landet?” utbrister min argentinske kompis och lånar mig en skrift från 1972, utgiven av Svenska institutet, Perfil de Suecia, ”Sverige i profil”, där samhället och förvaltningen beskrivs i detalj och inte utan skryt. Samma bok gav samtidigt ut på flera språk, med texter av framstående experter som imagejuridikprofessorn Stig Strömholm och utbildningspolitikens grå eminens Stellan Arvidsson.

Boken skildrar en fungerande välfärd med full sysselsättning och omfördelning av profiten som ledstjärna. Jag förstår att A. vill flytta till det landet som inte finns längre, och jag saknar det själv.

Men det finns en övertalande ton också i dom mest vederhäftiga texterna, och i synnerhet när redaktören Ulrich Herz själv skriver, och till exempel hävdar att klassamhället har avskaffats:

Naturligtvis finns det i Sverige, liksom i alla moderna industrisamhällen, skillnader i levnadsnivå, och även social ojämlikhet. Men det svenska samhället kan inte beskrivas som ”ett klassamhälle”. Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna, och uppdelningen av samhället i tre socialgrupper (de kallas så) som fortfarande framkommer i ett stort antal sociologiska undersökningar, har mycket litet att göra med verkligheten i dagens svenska samhälle. Den relativa enhetligheten i människors levnadsvillkor – en jämlikhet på tämligen hög nivå – är inte bara skenbar. Välfärden är verkligen allmän. Den dagliga kontakten människor emellan, som är tämligen demokratiska – duandet får allt större genomslag – ger intrycket att enhetligheten i samhället inte bara är formell.

Visst är det reklam; visst är det arbete på Sverigebilden, som hade fog för sig och som verkligen fick ett genomslag som varar än i dag ute i världen. Men det är också propaganda, som har stora likheter med den ”information” som öststaterna pumpade ut i alla möjliga språk och kanaler och som pappa prenumererade hejvilt på med en blandning av ironi och utopism.

Men framför allt tror jag att Perfil de Suecia fyller ett inrikespolitiskt syfte. Att det är intern ideologiproduktion. Den svenska modellen har börjat ifrågasättas inifrån, först av vänstern, och tio år senare av nyliberalismen. Skönmålningen, som till exempel alltså retuscherar bort klassamhället, är implicit ett försvar mot en växande kritik av den samhällsförändring som under så lång tid möjliggjorts av produktivitetsökningarna.

1972, och pendeln har redan börjat svänga. Hade samhällsomvandlingen kunnat fortsätta ännu längre (vilket den ju också gjorde, till exempel inom familjepolitiken) eller var det här maximum: en välfungerande tjänstemannastat med instruktioner att utjämna orättvisorna? Hade det kunnat gå därhän att klassamhällets negativa konsekvenser både erkändes och rättades till? Eller finns det gränser för vad en kollektiv (eller kollektivistisk) subjektivitet (”Vi bygger landet”) kan åstadkomma historiskt: maxima i volym och tid?

Det kollektiva framsteget växlades in i berättelsen om personlig framgång. Förvaltningen övergick till att styras av företagsekonomiska principer istället för av politiska visioner, tills den till slut avskaffade sig själv.

Hade det kunnat gå annorlunda? Därom kan jag ge besked, ty jag var (nästan) med. Ja, jag tror det. Om samhällskritiken hade fått en plats innanför politiken och inte blivit dess vedersakare hade det funnits folkligt stöd för en fortsatt omfördelning med politiska medel.

Följande formulering ur Stellan Arvidssons kapitel om utbildningspolitiken hade kunnat få fortsätta vara vägledande: ”Skolan har ett enda uppdrag: att hjälpa eleven att utveckla sin personlighet.”

Somt föll på hälleberget

En intressant artikel* i Foreign Affairs (Maj/juni-numret 2016) ger en delförklaring till varför alternativ energiutvinning, -återvinning och -besparing kommer fram så långsamt. Det beror åtminstone i USA på ett systemfel. Tanken är sen mycket länge att statligt finansierad grundforskning ska göra upptäckter som utvecklas till produkter av företagen. Men det gör dom inte. Den enda vägen framåt är därför om staten tar på sig rollen som investerare; föredömet är all vardagsteknologi idag som ju är en biprodukt av kapprustningen, där vapnen och systemen verkligen tilläts utvecklas. I en annan ännu intressantare långartikel** i samma nummer hyllas blandekonomin i USA som en av världshistoriens bästa uppfinningar, jämförbar med när fingrarna fick sin tumme.

Världen är kort sagt rik på bra idéer som aldrig implementeras och på eftersinnande historietolkning som åtminstone inte omedelbart ruckar dom rigida tankemönstren bakom dom politiska besluten eller numera rättare sagt marknadsföringskampanjerna.

* The Clean Energy Solution av Varun Sivaram och Teryn Norris
** Making America Great Again av Jacob S. Hacker och Paul Pierson

Varat och myggen

När jag var liten under dom långa sommarloven vid Norrlandskusten var myggorna majestätiska i sin litenhet. En kunde se dom långsamt flyga bort med magen full av blod; en kunde till och med sitta och se dom suga blod från armen. Snabeln var tydlig.

Dom gjorde sånt intryck på mig att jag vann en teckningstävling för mellanstadiet ”Mitt sommarminne” med en närbild av en mygga. Det var bara det att pappa jobbade på tidningen som hade anordnat den, så jag fick inget pris och inget omnämnande, fick bara veta informellt att jag vunnit. En väldigt bra lösning eftersom själva tävlandet av nån anledning är det värsta jag vet.

Men numera blir myggorna mer och mer osynliga. I princip uppstår myggbetten utan synligt upphov, gärna flera stycken i rad. Och det är inte loppor utan hänger samman med vädret och att ha varit utomhus och t ex barfota.

Aldrig att en ser en mygga flyga bort med sitt eget blod längre. Aldrig att det blir blodsplatterfläckar av smällda myggor.

Det uppkommer nästan automatiskt en fantasi om att dom har bytt strategi efter långa utredningar och analyser. Men det troligaste är att en viss art har ersatts av andra. Och hur läget är på Alnön vet jag inte; kanske regerar dom klassiska myggorna fortfarande.

Ändå, det här orsakslösa lidandet känns väldigt tidstypiskt. Symptom och reaktioner och ingenting annat. Dessutom så kliar dom här nya myggbetten mycket mer fast inte lika länge. Det hinner till exempel inte bli några sårskorpor. Och Xylocain är mycket mer effektivt än ättika.

Pasolini kopplade eldflugornas försvinnande till konsumtionssamhällets triumf, det var en mäktig symbol. Själv blir jag mest trött på att gå omkring och känna mig småmissnöjd både över dom oförklarliga betten och över samhällets obestämda och liksom vaga förfall. Samtidsklådan.

Forntidens stolta myggor inade dessutom och avslöjade sin framfart lika tydligt som ambulanser. Ibland gick det att smälla dom utan att ens titta, utan att ens tänka.

Den allra ruskigaste hypotesen är förstås att immunförsvaret har avskaffat myggorna och agerar på eget bevåg. Men i så fall varför bara mot dom exponerade hudytorna?

På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Fornfynd

image.jpg

Den här köpte vi inte.

Maken överraskar hustrun med ett modernt ångstrykjärn och allt går åt fanders. Det är intrigen i ett kåseri av Cello (Olle Carle) som jag hittade på en skånsk loppis (Stallet): en av dom årliga samlingsvolymerna som kåsörer gav ut på den tiden. Det är väldigt roligt skrivet, men ger samtidigt väldigt mycket 1950-talshistoria, om hur samhällsomvandlingen skapade omförhandling mellan könsrollerna,  här tydligt  i gungning utan att för den skull ruckas särskilt. Roligheten är en lekyta. Och jag är uppfödd på kåserier. Det är nästan mitt grundmodus. Att skriva tråkigt är mycket mer exalterande. Att undvika att skoja till det. Vilket är nästan omöjligt. Det håller kommunikationen vid liv, det håller linjen öppen. I skrift som i umgänge. Varje dag hade nästan varje tidning kåserier av mer eller mindre bra kvalitet – och ofta med en underström av ångest eftersom dom måste levereras till tryckpressarna. Red Top kan jag knappast läsa så här i efterskott, eller skulle kunna tänka mig att klippa ihop hans texter till en riktigt fasansfull föreställning om en man och hans skrivmaskin. Det här håller på att bli ett kåseri det med. Hjälp. Poängen är i alla fall godlynt konflikthantering. Att kunna känna igen sig i kåseriet, att således inte vara ensam med det som är småjobbigt, att kunna skratta åt eländet, därför att det inte är nåt riktigt elände utan bara det faktum att världen skapar vi tillsammans utifrån olika slags dumheter och inkompetenser, och en hel del färdigheter och skickligheter också. Getabocken stångas med törnesnåret och fastnar med hornen, som det står i den gamla kinesiska visdomsboken. Men han lär knappast kunna se på missödet med humor ens efteråt. Det var en fantastisk loppmarknad. Jag har näppeligen sett så mycket välvårdat och noga prismärkt skräp på en och samma gång. Och väldigt bra skräp dessutom. Vi köpte mer än en kasse full. Och boken av Cello  ett riktigt lyckokast. Den kom att påminna mig om att grunden för tillvaron är flexibilitet, och att ge var och en utrymme samtidigt. En tillåtandets etik som inte så ställer så höga prestationskrav på dom enskilda stackars mänskorna, en själv inräknad.