Det är inte själva maktövertagandet jag högtidlighåller, utan genomförandet. Att det upprättades en stat med folket som subjekt och folket som förmånstagare förändrade hela världen. Förändrade vad som är möjligt. Vi åtnjuter alla konsekvenserna, till det förfärliga priset av alla dem som sen offrades, det förtryck som uppstod istället. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan Sovjetunionen som modell; vi hade alla fortfarande varit supplikanter.

Pappa var benhård reformist, demokrat i varje gest. Liksom mamma. Men Sovjetunionen hade en ikonliknande hedersplats hemma, trots allt som framkom, trots föräldrarnas ganska deprimerande resa till Moskva 1964 där alla bara verkade kuvade. Inte en tanke på att försvara oförrätterna. Hela familjen skrattade åt propagandan i Nyheter från Sovjetunionen som kom varje månad. Men Sovjetunionen som bild av vad folket kan åstadkomma – och samtidigt av vad socialdemokratin fortfarande var i färd med att bygga här hemma.

”Kommunisterna bevarar våra drömmar”, sjunger Caetano Veloso i en hyllning till en brasiliansk politiker. ”Ett samhälle utan kommunister är sjukt”, så ungefär resonerar Pasolini i en intervju från tidigt sjuttital. Jag högtidlighåller ryska revolutionen idag och sörjer samtidigt dess fasor. Den förblir en skattkammare. Den uppfordrar oss att försöka på nytt. I en tid där själva idén om ett samhälle sjunkit under horisonten, när den individuella framgången är det enda som får strålglans.

Folket som subjekt och inte som undersåtar. Med all den kreativitet vi tillsammans besitter när så krävs. Ut i världen nu, ner i historien, med den gemensamma befrielsen som måttstock också för sitt eget återkommande misslyckande!