Den tredje hjärnhalvan

Förlamades ett tag i tanken av det parlamentariska systemets förlamning. Alla dom tre val jag röstade i domineras av fascisternas vågmästarroll.

Sen kom det en helt annan tanke. Nämligen att diagrammet över mandatfördelningen var som en bild av en förlamad hjärna. Det gula i mitten (SD:s partifärg i mätningarna) som ett bedövningsgift, som icketänkande.

Normalt hamnar dom längst till höger. Med den här presentationen närvarar dom i systemet som en infarkt.

Det är nog en riktigare beskrivning.

Kommer dom till makten avskaffar dom demokratin. Får dom bara en vågmästarroll saboterar dom den.

Tror jag alltså på en fungerande dynamik mellan rött och blått??

Ja, eftersom jag är uppvuxen i välfärdsstaten, där partipolitiken bara var en skala över olika grader av socialdemokrati, kopplade till olika slags klassintressen.

Nej, eftersom nedmonteringen av välfärdsstaten har gjort uppdelningen mellan höger och vänster meningslös. Jämlikhet har degraderats från princip till ett samlingsnamn på olika, personligt och inte politiskt grundade, särintressen. Och fördelningspolitik hyllas bara av kloka vänsternostalgiker. Debatten äger rum inom partierna, inte mellan partierna. Om den alls äger rum.

Förlamningen var således väl förberedd av att politiken redan gått i stå.

Men den här bilden, med det gula som blockerar, med icketänkandet vid makten (och som en konsekvens av det utrymme för mer primitiva affekter, våld, mord), den kanske ger anvisningar inför en helt ny strategi, om än förankrad i dom gamla strategierna, som ledde till jämlikhet och omfördelning.

Det är tänkandet som måste komma igång igen.

Om politiken är en hjärna, i vissa avseenden bestående av två halvor, men framför allt ett intrikat samspel mellan å ena sidan högst olika system (sinnena, kroppen, drifterna …) å andra sidan ett antal prioriteringar som uppstått i samspel med miljön, hos barnet och hos den vuxne. Prioriteringar som alltså kan omförhandlas – detta är psykoanalysens och för all del även religionernas upptäckt.

Om politiken är en hjärna och vi vill få den att prestera bättre. Då måste vi komma ihåg vad det är som gör den mänskliga hjärnan på sitt sätt överlägsen. Utmärkt hårdvara, javisst, ett mirakel framsprunget ur evolutionen. Men det avgörande är vad som kan kallas den tredje hjärnhalvan: kulturen och språket. Det är den kollektiva kunskapen som gör hjärnan högpresterande. Mönstren vi skolas in i och för vidare. Minnena vi ständigt omformar så att dom blir användbara. Prioriteringarna vi kommer överens om och intressekonflikterna, maktkamperna, som vi i bästa fall är medvetna om och i värsta fall förnekar eller förtränger.

Intelligensens högsta form är den kollektiva vetskapen om vilka intressekonflikter som råder.

Den uttrycks i moralläror, myter, ideologier, vetenskapliga modeller och handlar om vilka prioriteringar som görs av ett samhälle och av den enskilde eller av grupper, rörelser.

Så om politiken är en hjärna är dess största problem att den har slutat interagera med sin kropp och sin omgivning. Detta blir då i ännu högre grad än vanligt den tredje hjärnhalvans uppgift. Den levande kulturen, det levande språket. Som är det värsta fascisterna avskyr. Och som i högre grad borde börja ägna sig åt att berätta vilka som är dom verkliga intressekonflikterna. Och därmed visa en väg bort från det automatiska syndabockstänkande som är vad en gaggig hjärna klarar av. “Det är invandringens, fanatismens, globaliseringens, kapitalismens fel.”

Vilka prioriteringar görs? Det är den intelligentaste frågan. Och borde vara huvuduppgiften för den tredje hjärnhalvan – särskilt i en tid när förmedlingen av kunskap går så snabbt att det är nästan omöjligt att hinna med att tänka efter.

Den tredje hjärnhalvans plats i en tid där allting har alldeles för bråttom: det får bli ämnet för en annan meditation.

Och kanske svaret är att det är alltings hastighet som har prioriterats.

Tack Sven Wernström 1925–2018

Få författare har påverkat mig lika mycket som Sven Wernström. Kanske därför att jag läste honom vid alltför unga år. Syrran i Stockholm försåg mig med det mesta han gav ut efter läroåren som författare till böcker i Wahlströms gröna serie. Skolskildringarna Rebellerna och Mannen i det låsta rummet gjorde stort intryck tack vare sin exakthet i genren modern ungdom, kanske också därför att Wernströms blick understundom är lika magnetisk som hans samhällsengagemang.

Det gäller också klassiker som Mannen på gallret och Mannen på tåget: den förstnämnda en tolkning av 1968-stämningarna, den senare en skildring av hur revolutionen kommer till Sverige. Jag hypnotiserades, trots en viss känsla av att vara utsatt för övertalning, av de mer schematiska läroböckerna Upproret, Hemligheten och Resa på okänd planet, med flera. När Trälarna började komma ut var jag tillräckligt vuxen för att intellektuellt uppskatta den marxistiska ramen, men blev inte riktigt lika gripen.

En gång när jag var ungefär 12 kom Sven till Sundsvall för att föreläsa på museet om sitt författarskap. Jag glömde bort att ta med en bok för signering och bad istället om en autograf. ”Läs mina böcker istället” sa han strängt. Men log och skrev nånting på min papperslapp i alla fall.

Så jag fick en grundlig revolutionär skolning som aldrig var i närheten av att omsättas i praktiken, men som har påverkat hela mitt tänkande i konstruktiv riktning.

Därefter har jag läst artiklar, handböcker och vuxenböcker med stor behållning. Den aggressiva estetiken kombinerad med en lidelsefull språkkänsla var oförliknelig. På många sätt har han haft samma uppfostringseffekt på mig som George Orwell. Trots att jag hamnade i filosofiska strömningar långt bort från Wernströms klarhetsideal beträffande stilkonst och klassanalys. Och fortfarande delvis är kvar där – men ändå med en tydlighetssträvan som går tillbaka på erfarenheter av att vara forskare och journalist. Och en vilja att vara begriplig i en värld som inte hänger ihop.

Jag tror att en bit av mitt intellektuella överjag har drag av Sven Wernström. Också därför att tydlighet i språk och samhällsanalys ju är motsatsen till tråkigt. En väl vald detalj eller formulering har alltid nånting visionärt över sig. Närmandet till världen visar ofrivilligt hur många världar som ryms i samma samhälle.

Just nu är jag djupt inne på Philip Pullmans lärobok i berättande, och jag är övertygad om att Wernström skulle ha fått uppskattning och kunnat tjäna som exempel både på detaljen som berättelsens grundelement och på hur det kan spoliera en bok att ha alldeles för mycket att meddela världen.

Uppläsningens dialektik (3): Instrumentet

Mitt instrument består av följande:

• En tämligen förutsägbar satsintonation som grund.

• Som avvikelser ökad tryckstyrka (emfas), pauser och användandet av högton.

Tryckstyrkan kräver att så många onödiga betoningar som möjligt inte framhävs.

Pauserna har varierande längd och sammanfaller bara delvis med typografin i den tryckta dikten.

Tonhöjdsförändringar är kanske det effektivaste. Att framhäva ett ord genom att gå upp kanske en ters. (Samtidigt är det ett grepp som måste ransoneras.)

Vid uppläsning av polyfona dikter lägger jag till ett basregister. Vissa repliker ligger ungefär en kvint lägre och utan särskilda semantiska betoningar.

Allt handlar om betydelse. Om kontraster och likheter. Nånting som också kan användas men som annars mest förekommer i vanligt tal är olika grader av artikulation. Varje ljud måste vara med, men vissa kan uttalas extra tydligt. Vissa konsonanter eller vokaler kan laddas med psykisk energi, på enskilda ställen eller återkommande.

Uppläsning är en hermeneutisk praktik.

Uppläsningens dialektik (2): Lyssnaren

Har uppläsningen en lyssnare? Jag tror faktiskt inte det.

En medskapare, en resonans, men inte en lyssnare.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Några av dom har stannat i minnet, några har stannat i kroppen.

Ann Jäderlund på Göteborgs konstmuseum som avbryter sig efter åtta minuter därför att dikterna kommer för nära (men det säger hon förstås inte). Det var precis lagom. Det var fullmatat.

Orden kan jag inte alls rekonstruera, men svävningen mellan rösten och orden och ljuset som föll.

Tomas Tranströmer jag minns inte riktigt var – men dikten om att stå vaktpost blev en bild av att stå där på scenen.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Statistiskt sett var jag en lyssnare. Fenomenologiskt sett var jag ett instrument ”som livet spelar på / med sina stora / händer”.

Och nästa gång jag själv läser upp? Jag vill nå fram till dikten, inte till lyssnaren. Endast på så vis kan jag nå fram till lyssnaren.

(Inspirerat av samtal på Kritiklabbet utifrån föregående inlägg.)

Uppläsningens dialektik 1: Vanvördnad

Uppläsning är tolkning. Tyvärr antyder själva ordet ”upp-läsning” den allra tråkigaste varianten, text-till-tal, dvs neutralt, utan tolkning.

Men för att läsa upp måste jag förstå. Och en av dom finaste formerna av förståelse – därför att talapparaten och motsvarande område i hjärnan, Brocas område, är bland dom känsligaste och intelligentaste delarna av hela vår medfödda utrustning – är just uppläsningen, som kan jobba handgripligt och inte bara kognitivt.

Jag ordnade ett uppläsningslabb för några år sen tillsammans med Magnus William-Olsson och Paula Brandt. Vi läste upp, spelade in och diskuterade. Deltagare var skådespelare, författare, kritiker och andra intresserade.

Hur ska ett tomrum eller en radbrytning gestaltas? Såna frågor diskuterade vi. Och det finns aldrig några givna svar, inga färdiga algoritmer. Förståelsen-tolkningen kan leda till att en radbrytning ignoreras på ett ställe medan en paus sätts in nånstans där den inte alls är markerad i texten.

Uppläsning som ett sätt att komma bort från bokstavligheten, från det slags förståelse som ska redovisas för och godkännas av nån annan.

Vi gör tillnärmelser tillsammans

Om man tänker sig vinspråket inte som beskrivande men som ett hjälpmedel i en social praktik: att umgås med vin. Då blir alltsammans genast mycket mindre löjligt. Vi gör tillnärmelser tillsammans, hjälpta av mer objektiva fakta som syror, sockerhalt och druvsort.

Men tävlingsmomentet är fortfarande störande, och för många förlamande. Smaklökarna slår knut på sig. Doftreceptorerna strejkar. ”Sa jag nåt dumt nu?”

Språket hjälper oss att se, till exempel färger. Det är det samspelet som är teorin. Inte pretentiösa axiom om världens beskaffenhet. Och att lyssna, och att förnimma smak och doft. Känseln är nog däremot mer privat.

Ett kluster av smaker och dofter kommer emot mig med första klunken. Jag bemöter den med metaforer, minnen, begrepp. Det går inte att vara tillräckligt primitiv.

Men när allt det där ska in i samtalet gäller det tvärtom att vara sparsmakad. Det finns inte obegränsat med tid och uppmärksamhet. Man skulle vilja citera, som om det vore en text. Istället gäller det att lyfta fram nånting. Med referenser som passar sällskapet.

Hypotetiskt skulle man kunna tänka sig ett yttrande under en vinprovning med filosofer: ”Detta var som att gå från Tractatus till Filosofiska undersökningar.”

Ett annat imaginärt sällskap kanske en gång finge höra: ”Det där var en Madonna med rejält underbett!”

Men hela tiden finns risken att gå för långt och bli rejält utskrattad. Fast godmodigt. Dom har i alla fall tagit till sig synpunkten, och den finns kvar i fortsättningen.

Vad jag kanske ville ha sagt är att kunskapen är, likt drömmen, imaginär, men att den också har en kollektiv aspekt: att delta i ett oändligt lärande. Som också är en dröm.

Viveka Adelswärd skrev på 80-talet en utmärkt uppsats om det icke-deskriptiva vinspråket, men tyvärr finns den inte utlagd på Internet. Tankarna i det här inlägget är för övrigt inspirerade av Althussers version av den franska vetenskapsteoretiska traditionen i brevet till Kommunistpartiet, ”Freud och Lacan”. Och av en diskussion om citrus.

Berättelserna om berättelsen

I internt snack inom förlagsbranschen och även i mycket av affischreklamen för att prenumerera på ljudbokslyssning framhålls berättelsen som litteraturens väsen. Det är berättelsen som är konstant genom alla format och spridningsformer. Och det är berättelsen som lockar till njutningskonsumtion: att vara belöning för lidandet i vardagen.

Boken är inte längre den primära formen. Det är den närmast immateriella berättelsen som kommer först. Den behöver inte tryckas på dyrbart papper och staplas på dyrbara lager, utan pappersboken kan framställas så fort nån lägger en beställning; och dom digitala formaten ligger där snällt på olika servrar.

Berättelsen är det som säljs och köps. Boken är det som (möjligen) recenseras och ger anledning till intervjuer. Och i bästa fall säljer rätt hyfsat genom dom bokhandlar som finns kvar, eller via nätbokhandeln.

Det här är inte alldeles nytt. Den som har försökt skriva baksidestexter vet vad jag menar. Då är det storyn som ska beskrivas. Inte det som är bra och unikt med boken. Utom möjligen ifall det är en klassiker.

Men det har skett ett paradigmskifte till berättelsens fördel under 2010-talet.

Berättelse uppfattad som spänning. Som en vara som bedöms utifrån sin konsumtionsbarhet.

Och det njutandet vill jag inte förneka eller ta ifrån nån.

Det är bara det att så mycket av litteraturen hamnar i skymundan när berättelsen görs till huvudsaken. Språk, stil, och inte minst det som kanske kännetecknar den moderna romanen: berättaren. Hen som inte är lika med författaren även om hen kanske låtsas vara det, utan som iakttar och kommenterar, ofta med väldigt subtila medel, från en obestämd plats i fiktionens geografiska, tidsliga och sociala rum.

Ja, man kan säga att upptagenheten med berättelsen ställer fiktionen i skamvrån. Vi blir kvar ett fåtal som intresserar oss för hur berättelsen berättas – till exempel är det översättarens första fråga i varje bit av boken: “Vem är det som ser det här? Vem är det som tänker eller säger det här?”

Berättaren är nämligen en funktion och inte en person. En funktion vars läge förändras och vars värden byter plats många gånger, till exempel under loppet av en roman.

Sen är det ett annat problem att så oerhört mycket av litteraturen inte består av berättelser utan av beskrivningar, citat, betraktelser över kroppens signaler, världens gång och litteraturens mening, teologi, agitation, etc. För att inte tala om poesin. Den är väldigt svår att sälja in som berättelse. Trots att en bra dikt ofta är just en berättelse. Men inte en story som skapar spänning. Poesin är en berättelse berättad inifrån, inte med en handling. Liksom för övrigt ofta novellen.

Jakten på den lättsäljbara berättelsen ställer sig i vägen för förståelsen av det här, marginaliserar det litterära med litteraturen. Vilket i ett långt folkbildningsperspektiv kommer att utarma den kollektiva förståelsen och försvåra litteraturundervisningen.

Jag hävdar alltså inte att dom många underbara berättelser som numera skrivs direkt för att streamas inte skulle vara litteratur; men att det finns vida aspekter av litteraturen som har hamnat i kläm just på den svenska marknaden.

Det viktigaste beviset för denna underordning är att så många böcker aldrig har en chans att bli ljudböcker därför att dom bedöms inte skulle funka för lyssning. Dom är för komplicerade, för spretiga. Det enda goda exempel jag kommer på är Bonniers stordådiga satsning på James Joyce Ulysses i Erik Anderssons översättning, uppläst av Reine Brynolfsson. Det finns säkert några fler.

Men jag tror faktiskt att det skulle finnas utrymme också för dom riktigt egenartade böckerna. Knappast en så lukrativ marknad i vårt lilla språkområde, men med en stor folkbildande verkan – eftersom inläsningarnas existens skulle återge litteraturen förlorad mark, lägga större delar av dess mångfald i dagsljus. En god inläsning av en svår eller knepig bok kan helt enkelt vara en stor upplevelse, och så var också fallet på den tiden en ljudbok gavs ut i kassettformat.

Mitt förslag är att dom gamla inspelningarna, inte minst från Sveriges Radios arkiv, görs allmänt tillgängliga, givetvis med ekonomisk kompensation till författare och uppläsare. Och att det införs statliga stöd för inläsningar av viktiga verk eller författarskap. Det är ju nämligen en kostsam affär att göra en inspelning. Möjligen skulle dom litterära sällskapen kunna spela en roll som ideellt arbetande inläsare – och på köpet få till dom rätta dialekterna.

Många jag känner vittnar om att dom inte hinner läsa skönlitteratur, men att lyssnandet ger dom en chans. Nämnas måste också succén med vägkrogsbibliotek, som fick många som haft det svårt med läsningen att bli ivriga lyssnare. Ytterligare en aspekt är alla dom som håller på att lära sig svenska. Mötet med den bästa litteraturen framförd av stora skådespelare med imponerande diktion skulle kunna ge intryck och förebilder som boostar andraspråksutvecklingen.

*

Men jag skulle vilja avsluta med att titta lite närmare på berättelsen om berättelsen. Jag hade tänkt börja med en historisk genomgång, men då skulle du knappast ha lyssnat ända hit.

Det muntliga berättandet är lika gammalt som det mänskliga samhället. Att samlas för att höra om gudar, hjältar och tricksters. Epos ofta i ett slags versformat som gör dom lätta att minnas. Och många av lyssnarna lyssnar också aktivt för att lära sig och kunna återberätta i framtiden. Men då har detaljer förändrats, därför att den verkliga världen har förändrats från generation till generation, från boplats till boplats.

Skrivkonsten gör det möjligt att fixera berättelserna. Och gör dom också åtkomliga för kritik, att dom är osanna. Mythos betyder bara berättelse, men idag är myt nästan ett negativt laddat ord. Islänningarna fäster historien på pergament, och ordet saga är nästan oöverskådligt: det betyder berättelse, historia (dvs historisk kunskap och forskning), men också själva den nedskrivna texten. (Det här är ett evigt översättningsproblem!)

Tryckkonsten ger berättelserna en spridning som gräshoppssvärmar. Nya upplagor, översättningar, plagiat, fortsättningar. Och alla pengar hamnar hos den som äger tryckpressen! Långsamt växer det fram en medvetenhet om att det som ger en bok dess värde och långsiktiga hållbarhet är hur den är berättad. Det uppstår en berättarfunktion, som ovan nämndes, där själva osäkerheten, svävningarna, motsägelsefullheterna, ironierna är grundvalen – och än i dag är det svårgripbara kriterium som vi finsmakare letar efter och hyllar. Och som alltså filtreras bort av kommersiella hänsyn.

Nu står vi mitt i ett nytt teknologiskifte vars konsekvenser ingen kan förutsäga. Desto viktigare är det då att försvara litteraturens inneboende avdrift från det raka berättandet. Att dess väsen är att både vara spännande och motsägelsefull, och att det där hänger ihop när det är dags att utnämna mästerverken. Jag ser framför mig en syntes som för oss tillbaka från njutningslyssnandet till lägereldarna. Uppläsning istället för inläsning. Liveframträdanden som spelas in. Högläsning som ett centralt inslag i skolundervisningen (här tänker jag särskilt på Anne-Marie Körlings arbeten).

Och det finns faktiskt ytterligare en aspekt, ytterligare en berättelse om berättelsen. Jean-François Lyotard beskriver i sin berömda utredning beställd av kanadensiska staten att det postmoderna tillståndet består i att ”dom stora berättelserna” om t ex framsteg och emancipation har förtvinat och därför inte kan hålla ihop samhällena längre. Han har fått rätt. I synnerhet i politiken är det dom simpla, affektstyrda berättelserna som har framgång och vinner anhängare.

Därför är det också politiskt viktigt att försvara den litterära bildningen och ge dom komplexa, motsägelsefulla, tokiga berättelserna den plats och den kredd dom förtjänar. För att på så vis träna upp den allmänna sensitiviteten för att känna igen och peka ut bluffmakare.

Poulantzas beskrivning av fascismcykeln

När dom politiska alternativen inte längre speglar klassmotsättningarna är det läge för skurkarna att ta över, åberopande enkla lösningar. Dom får stöd av kapitalet som ser dom kortsiktiga vinsterna men snart nog ångrar sig när hela samhället regredierar till en tjuvekonomi utan annan framtid än kriget.

Kort sammanfattning av ett schema i Fascism och diktatur, översatt till svenska 1973 och värd att återutges.

Wikipedia om Poulantzas

Loggbok

Årets långpromenad gick runt Bergshamraviken i Roslagen. Tolv kilometer blev femton på grund av felnavigeringar. En ny modern grusväg självsvåldigt uppbyggd på egen bank genom skogen hade tagit över småvägarna på Helgö och ledde mig åt fel håll, nästan ut på riksvägen igen. Senare gjorde jag ett klassiskt GPS-fel därför att kartan i mobilen just i det ögonblicket inte var vänd åt samma håll som jag stod. Gick därför länge på en väg som ledde fram till en vägbom vid en sjö, och måste vända tillbaka.

Många intressanta saker och miljöer och fina djur men få mänskor ute! Ett mopedgäng tutade när dom körde om mig nära Bergshamra. Jag hade glömt bort hur späda mopedtutorna låter: mer som leksaker. Innan avtaget mot Svensboda hälsade jag på en grupp kinesiska turister och därefter på två hundägare som hade stannat i ett långt samtal.

Enviksvägen är en tråkig matarled till ett gulligt sommarstugeområde där tvärgatorna har everttaubeska eller allmänt naturromantiska namn. En suv som skulle svänga ut stod kvar och betraktade mig länge tills jag hade passerat, som för att säga ”vi ser dig nog”. Därefter övergår Enviksvägen i den betydligt roligare Skinnsäcksvägen: gammeldags smal asfalt som vindlar upp och ner, åt höger och vänster, ibland med utsikt över viken, förbi massor av välbetade fårhagar, ända fram till en stor gård som också heter Wik, och det var där jag valde fel väg.

Strax innan hade utfärdens enda längre samtal ägt rum. Innanför en hög gärsgård sprang tre bruna hundar skällande parallellt med mig, och en av dom, Hedda, hoppade över typ 1.20 för att undersöka vem jag kunde vara, trots husses och mattes förmaningar. ”Du ska inte vara rädd för mig”, sa jag till Hedda. ”Hon är inte rädd för nånting”, informerade husse. Jag kände att jag ville förklara eller be om ursäkt för att jag kom förbi sådär till fots och talade om att detta var min fotvandring runt Bergshamraviken. ”Ja, nån ska ju göra det också”, var Heddas husses kommentar.

Väl inne på rätt väg, Lännaviksvägen, var det välkända trakter från tidigare promenader. Men vad- och lårmusklerna hade börjat protestera av utmattning och nästan kramp. Bland föresatserna jag haft ingick nämligen att hålla ett högt tempo hela tiden. Var tvungen att sätta mig och vila utanför den nedlagda affärn vid bron, trots att det inte var ens en halv kilometer kvar. Den allra sista biten var gångarten oerhört struttande, och det kändes skönt att jag inte mötte en enda människa. Väl hemma på gården kunde jag plocka upp en varm bira från ICA Bergshamra ur ryggan. Den var rejält omskakad.

Novell

En stor spyfluga satt på rutan och undersökte den fläck som uppstod när jag i förrgår smällde en annan lika stor spyfluga. Jag öppnade fönstret och släppte ut den i sensommaren.

Dom minimala avvikelsernas poetik

Jag hamnar i en gammal polska, med den nya infallsvinkeln att den är gjord för att dansa till – i förlängningen att många av våra versformer har sina rötter i den folkliga dansen, men att många av dom förbindelserna har skurits av till förmån för stavelseräknande regelbundenhet, med sikte på uppläsning.

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.
Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.

Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.
Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.

Scenen som beskrivs är själva danssituationen; texten utspelas i realtid. Elden är hänryckningen, förstärkt av hyperbolen ”tusen kransar” – kanske en tillnärmelse till den överväldigande kollektiva upplevelsen. Den lilla melodiskiftningen i upprepningen är magisk. Höjningen på sluttonerna blir uttryck för förhöjd livskänsla, kanske elevation.

Dansen som tradition, som kontakt med tidigare generationer på samma plats i årscykeln och livscykeln.

Men det som verkligen fångar mitt intresse är taktbytet och övergången till sextondelar under ”ta mig i famnen en gång”. Det känns (jag kan inte dansa folkdans, jag kan nästan ingenting) som om det motsvaras av en extra sväng eller snurr.

Sången som notation för fötternas rörelser (med utrymme för subtila variationer beroende på vana och inspiration). Texten som förstärkare av själva danssituationen. Eller det uppstår betydelsesamspel mellan olika nivåer, olika register – den betydelseproduktion som Kristeva kallar semiosis.

Och från detta vidare till dom minimala avvikelsernas poetik, till exempel Shakespeares vidunderliga förmåga att låta känslor komma fram när blankversen haltar: känslor som i sin tur ger orden nytt liv och uppväcker deras innebörder och förhistoria.

Replikerna som också innehåller kroppsliga instruktioner och riktningsanvisningar.

Frågan är hur man ska förhålla sig som översättare till dom betydelseskapande avvikelserna. Dom går sällan att direkt överföra. Däremot finns ett övergripande format som påkallar utfyllnader i form av olika slags lakuner och taktbyten. Jag översätter inför uppläsning och vill ge uppläsaren fria händer (fri käft?) att själv stoppa in grejer där dom behövs. Jag har också översatt sånger. Men skulle det gå att översätta med sikte på dans? Som inspiration, kanske som ett samarbetsprojekt.

(Fotnot: Jag har hamnat i den här undersökningen av flera skäl, bland annat via Gunnar D Hanssons hänvisning i förbigående i senaste diktsamlingen till Rickard Steffens avhandling Enstrofig nordisk folklyrik från 1898, som framhåller dansens primat.)

Typokoreografi

Min dansante vän tror att dansen låg till grund för poesin, inte metrikens noteringar. ”Riktiga fötter, inte versfötter.”

Han har naturligtvis rätt. Men hur ska vi kunna rekonstruera det kollektiva framförandet ur den tryckta dikten?

Sången är mellanledet, framförd stillasittande eller upprättstående. Men ändå med riktiga fötter i.

Den skriftliga poesin samplar dansinslag. Den citerar kroppen. Men det går inte att röra sig rytmiskt regelbundet till den. Eller?

Kanske fridansen, framförd framför åskådare efter lång ihärdig övning, ska lyftas in som jämförelse till den fria versen och det på ett mer aktivt vis?

”Fallandets diskurs.”

Från tystnad till tystnad.

*

Går det att med hjälp av pauser klangmönster rytmer återge dikten en mer genomförd kroppslighet?

Inte enbart uppläsningens tid, om än aldrig så dramatiserad och välmodulerad.

Kanske i samspel med en musik.

Dansen sån den gestaltas i musiken, dess andra dotter. Återkomsten till samma plats efter en regelbunden men komplex omväg. En mer eller mindre intrikat cirkel. (Motsvarighet : strofen.)

Det är tystnaderna som måste in bland typerna. För att komma bort från uppläsningens estetik.

Hypoglossio diskio

nicoretteAtt övergå från snus till smaklösa nikotintabletter är fantastiskt tråkigt. Det började med en månad på Island där  snus jämte begagnade seldon är det mest förbjudna. Ingen kan riktigt förklara varför, men det är alltså av nationell vikt. En smitta som ska hållas borta.

Återkomsten till portionssnus väckte sen alla dåliga effekter, till att börja med försämrad kondition. Då bestämde jag mig för att hålla fast vid tabletterna.

Det är att ersätta begär med behov (som sen kan fasas ut). Det är att ersätta en last med en vana (som sen kan tyna bort). Och det är som sagt fantastiskt tråkigt.

Vad som försvinner är själva upptrappningen. Som i sin tur hänger samman med yttre eller inre stress. I förlängningen finns alltså även en ambition att i ännu högre grad bemöta deadlines och plötsligt uppkomna kaos med tålmodighet och inte med en kämpainsats.

Det kan komma att leda till andra slags subglossala texter också. Mindre inspirerade och mer genomarbetade. Såna som jag själv tycker om att läsa. Vi får se!

Dessa blodfyllda historier om vårt folk

Årets skönlitterära bok är antagligen kavalkaden över samiska öden i den svenska historien, Ædnan av Linnea Axelsson. Den slog ner från ingenstans med en träffsäkerhet som gör att den redan från början känns som ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen och till den koloniala självrannsakning som måste bli av.

Men en annan nyutkommen diktsamling förtjänar att nämnas i det sammanhanget, även om den än så länge bara har givits ut i mycket begränsad upplaga och inte finns i handeln.

Spelemansfanten

Håkan Bergstedt har företagit sig att skildra tattarnas erfarenhet utifrån en av deras mest framstående representanter, dragpelaren Carl Jularbo (som förstås själv använder t-ordet jämte andra uttryck som ”dinglare” och ”fant”). Han för ordet boken igenom och gestaltar både stolthet över sitt ursprung och osäkerhet inför det faktum att framgången på sätt och vis har gjort honom till ett slags främling, med burons levnadssätt – den fastboende bonden, som han är uppfostrad att förakta och ställa upp som sin motpol.

Just den där tveksamheten skapar ett  vackert vemod boken igenom. Karl Karlsson summerar sitt liv och är inte säker på vilka måttstockar som gäller. En osäkerhet som gör att hågkomsterna blir lärostycken utan självklar sensmoral – och därmed ger mycket att fundera över.

Ingående beskrivs hur det dåliga ryktet fungerar förtryckande och deklasserande; och i kontrast mot detta stoltheten över de goda skick och seder han uppfostrats till, snygghet och hjälpsamhet.

Vi var hänsynslösa fräcka tilltagsna
lurade skjortan av folk
saknade medmänsklighet – – –

Så sades – lögn!
Fråga  de gamla i fattigstugan –
de tog emot oss!
De visste att vi delade
det lilla vi hade
med bröder och systrar i nöden.

En annan konflikt som pejlas på djupet är den mellan å ena sidan rädslan för att uppslukas av välfärdssamhället och å andra sidan den sen långliga tider nödvändiga strategin att synas och höras så lite som möjligt – vilket kan få till konsekvens att traditionen bryts:

När det blivit folk av barnen –

skulle de få höra vilka de var – – –

Men då ville de inte lyssna – – –

Med detta hänger också samman igenkännandets glädje. Många dikter handlar om hur språk, musik och små detaljer i uppförandet ger besked om en samhörighet fanter emellan som definierar om hela situationen.

Sången tystnade
men när jag ropte ”Lattjo giat!”
brast de ut i skratt
och bjöd mig slå följe – – –

Litteraturlistan på slutet är imponerande och rymmer både vetenskap och förtal, liksom många av citaten ger prov på förtal förklätt till vetenskap. Men framför allt vimlar boken av smakprov på den egna kulturen: språket, sångerna, slagfärdigheten (”dessa blodfyllda historier / om vårt folk”). En lustig detalj är förkärleken för det storsvenskaste av alla verk: Tegnérs Frithiofs saga.

Att jag inledde med att hänvisa till Linnéa Axelssons Ædnan hänger samman med att det är väsentligt att bägge berättelsesamlingarna är författade på känslig frivers, så som väl redan  torde framgå av citaten. Den fria versformens förmåga att rytmisera talet och skapa kontraster och sammanhang är en nödvändig förutsättning för det här breda berättandet och för att språk och samhällshierarkier ska kunna samexistera på boksidan och på så vis bli överblickbara.

Håkan Bergstedt: Spelemansfanten. Karl Karlssons i Jularbo hemliga memoarer
Författares Bokmaskin, Stockholm 2018

Chi mi aveva chiamato lì?

Litteraturen har förmågan att drabba, blixtlikt som förälskelsen och ihärdigt som kärleken. Och det är helt oförutsägbart vilken text eller snutt det blir. Och går inte att riktigt förklara för nån annan förutom kanske via abstrakta ord som skönhet och djupsinne. Och det behöver inte handla om särskilt märkvärdiga grejer heller. Jag brukar tänka på en Pasolinirad i samband med fenomenet: ”Vem var det som kallade på mig där?”

Men själva drabbadheten går att dela. Jag tolkar nån annans upplevelse utifrån min upplevelse. Kan ofta bli rätt kul samtal, över alla möjliga gränser.

L. byggde gemenskaper och institutioner kring den här drabbadheten. Och han lät dom institutioner han förestod genomsyras av den. Personlig uppmuntran, samtalskvällar, seminarieserier, resor. Med outsinlig öppenhet och jämlikhet. När jag tänker på honom nu är det ordet ”Välkomna” som dyker upp. I pluralis förstås. Välkomna. Ett ord som bara kan besvaras med ett annat ord som hör till samma sfär: ”Tack”.

(Kort minnestal 180727)

Till vanartighetens lov

Jag kom helt opåkallat – eller via sensommarminnen från Nordisk Sommeruniversitet — att tänka på Dorothy Heathcote. Det var Árni Blandon som hade henne som inspiratör och berättade om hennes arbete, så jag skaffade boken Drama as a Learning Medium.

Tekniken är att som gästande dramalärare utgå från skolklassens initiativ, vad det än är, inklusive totalt neggo kommentarer, och sen bygga en berättelse som alla rycks med i.

Jag har aldrig haft nån professionell nytta av boken och antagligen hamnade den hos Myrorna. Men det där löftet om att allt till slut ändå kommer igång rymmer nånting viktigt som tangerar annat jag håller på med.

Inte minst den pedagogiska principen att läraren måste börja där eleverna befinner sig och inte i sin egen lärdom. Protester är en mycket bättre utgångspunkt än teoretiska modeller för att genast hitta fram till grundvalarna, för att sen nå ett samförstånd om vad som ska uppnås tillsammans.

Det har också med intervjuteknik att göra. Nytt material som förs in måste ovillkorligen förankras i vad som hittills sagts. Inte i vad jag har läst mig till eller vad publiken förväntar sig. Och därifrån är steget inte långt till att uppfatta också berättarteknik som en dramaövning där jag egentligen inte har nån koll på hur du reagerar och själv när jag läser din text är jag ofta så jäkla vanartig att du skulle bli häpen.

Dekonstruktion kan det förstås också kallas. Det här var typ 1985. Derrida, Lacan, Baudrillard: Lika mycket lekledare som lärda. Eller för att travestera Bamse: ”Den som är väldigt lärd måste också vara väldigt lekfull.”

Under kartan

Ju mer tiden på jorden går desto väldigare ter sig min okunskap. Jag klamrar mig fast vid det lilla jag kan — det är härdigt, det växer än — och stirrar ner i avgrunden eller rättare sagt in i håligheterna under fasta marken … som mest verkar ha bestått av ord på tunt sprött nött papper.

Äkta vara

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som öl borde inte få kallas öl. Det har inte genomgått den nödvändiga mognadsprocessen och är därför heller inte färdigt att tas upp av kroppen. Mäsk vore ett rimligare namn.

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som vin har inte heller genomgått den nödvändiga mognadsprocessen. Det är druvsaft med alkohol, färgämnen och smakämnen.

Det allra mesta av det som säljs som bröd är egentligen ugnsbakat klister. Det har inte upplevt det långvariga mötet med mikroorganismerna och är således inte redo för människokroppen.

Det allra mesta av det som bjuds ut som kunskap borde inte få kallas kunskap. Det måste genast utsättas för sanningsprövning utifrån vars och ens erfarenhet av vad som är rimligt. Härvidlag spelar den föregivna kunskapens ålder eller status ingen roll. Dom flesta dumheter är av uråldrigt datum och känns igen på att dom gör anspråk på att ge enkla förklaringar på svåra, labila sammanhang.

Sanningen smakar alltid lite underligt precis som ett bra vin eller en bra formulering. Och lever upp och utvecklas av kontakten med luftens syre. Det där sista är en metafor för dialogen. Vi behöver bryta bröd och dela vin med andra för att utvecklas och göra nytta i den stora samhällskroppen. Den solitära människan är som en burk Pripps Blå.

Vänster–höger

rezmigkeucheyan

Boken finns även på engelska, utgiven av Verso.

En utmärkt artikel i  senaste Le Monde Diplomatique — skriven av Razmig Keucheyan, vars bok om ”den vänstra hjärnhalvan” gav mig så god inblick i modern samhällsvetenskap — ger mig tillbaka skillnaden mellan höger och vänster.

Han inleder med att kritisera parollen om de 99 procenten, utifrån argumentet att vi icke-rika världen över har inget gemensamt allesammans. Han slutar i beskrivningen av en framgångsrik strejk på städföretaget Onet, en underleverantör till franska järnvägen SNCF.

Dessemellan gör han upp med en feltolkning av Gramsci. Gramsci hävdade inte att kampen om makten går via kulturen. Tvärtom uppmanade han dom förfördelade att organisera sig för att på så vis få röst. Däremot har reaktionärerna läst Gramsci noga inför sitt opinions- och desinformationsarbete.

Keucheyan ställer dagens aktivister vid datorskärmen mot forna tiders långsiktiga folkbildningsarbete, där vänsterpressen spelade en så enorm roll. Och den finns ju kvar, om än mestadels digitalt. Men utan organisationer.

Onet-strejken samlade alla som drabbades av nedskärningarna och sparkraven. Inklusive immigranter med dunkla anställningsvillkor. Och dom fick igenom sina krav. Keucheyan kallar dom ”Gramscis sanna arvtagare” … i ett samhälle som förvandlats i grunden.

Har inte hamnkonflikten i Sverige väldigt mycket att göra med det här? Rätten att definieras av sina arbetsvillkor? Och hur långt kan inte jämförelsen sträckas: till alla som jobbar med tillfälliga anställningar och gigs men inte har nån representation i samhället eller politiken?

Efter omläsning av Barthes ”Skrivandets nollpunkt”

Skrivandet utgår från min plats i världen och i historien och i språket. Det äger rum med den grad av nödvändighet jag eftersträvar. Jag kan ställa mig i ledet, representera ett ideal. Jag kan alternativt eftersträva en skrivandets sanning, som bildar hemlig allians med alla andras skrivförsök, i fjärran land, i andra tider. Och det är så jag läser dom också. Som om vi skrev för varann. Till varann. Var och en på sitt sätt. Verklighets-efterbildning och samtidsanalys är viktiga grejer, kraftfulla ingrepp. Men själva skrivandet måste också med i läsningen, synligt eller osynligt. Redovisat eller oredovisat. Arbetet med det som är, då. Inklusive lögnerna, slöjorna. Ingen ren sanning att avtäcka. Men ett sanningsarbete som direkt eller med möda känns igen, också när dom ideologiska striderna lagt har sig, blivit obegripliga. Och också kan återanvändas i en annan tid, i en annan historisk situation. Skrivandet består, som en verksam dimension av texten, långt efter att skrivaren är borta. Hen är redan från början borta. Hen är redan från början en av dom lögner hen inte vederlägger men via skrivandet sätter in i ett större sammanhang. Som är både historiskt och tidlöst. Alldeles nödvändigt då. Alldeles öppet framgent.

Skaparkriser

Ensamlek är konstens grundvillkor. Sen måste den ta sig sociala former och går därvidlag ofta helt vilse. Och måste återerövras under tystnad. Med nåt slags intuition. Från lek till spel tillbaka till lek. Kanske på liknande sätt som yttre tal blir inre tal som sen i bästa fall omsätts i yttre tal på ens egna villkor. Såna där kretslopp. Som inte låter sig överblickas.

Det svåra ger det enkla

Jag tycker om att läsa sånt som går mig en bit över huvudet eller som jag inte riktigt bottnar i.

Det gör mig bättre på att skriva enkelt.

Man kan säga att jag omsätter oförståelsen i språk.