Arbetet som rit

Väldigt väldigt stimulerande med Philip Glass på Folkoperan i Stockholm, Gandhiberättelsen Satyagraha i nycirkusgestaltning av Tilde Björfors. Dom oändliga meloderna som långsamt vrider sig, så fint genomförda av orkester och sångare. Dom omsorgsfullt förberedda överraskningarna. Den lösa anknytningen till storyn om facklig och medborgerlig kamp i Sydafrika under början av nittonhundratalet lämnar stort utrymme för fantasi, eftertanke och identifikation. Det är högt i tak.

Men innerst och innerligast är det en föreställning om arbete som rit, tydligast manifesterad i den avslutande spinnhjulsscenen som verkligen får kosmiska dimensioner på riktigt. Alltsammans samverkar till hyllningar och gestaltningar av det goda arbetet: dom konstnärliga insatserna såväl som den långa drömscenen från kooperativa Tolstojfarmen. Arbetet driver världen framåt och står för det goda – men ibland uppstår behovet av enorma självförglömmande insatser, när det onda hotar att ta över.

Och den extraordinära kampen är vad texterna ur Bhagavadgita, sjungna på sanskrit och fint projicerade på väggar och draperier (grafiken ska också ha en honnör), förkunnar. På så vis skjuts verkligheterna in i varandra, och vi får en egenartad bild av en evighet som inte är ett tomrum utan en pågående, självalstrande verksamhet, i ständig kamp med en timlighet vars parametrar är moraliska och ställer individen inför prov på mod att leva upp till eller svika. Cirkusnumrens målmedvetna hängivenhet blir i den här ramen mer än prestationer och symboler: dom växer inifrån, organiskt, liksom livgivna av musiken, och den allvarliga dialektiken mellan kropp, attiraljer och gravitation blir ytterligt meningsfull. Det reproduktiva arbetet och hjältearbetet som två samverkande dimensioner, kanske två aspekter av ett och detsamma. Och med en liknande estetisk dimension: hantverk såväl som underverk.

 

 

Översättningsmetaforer

  1. Berget kan bestigas från olika sidor under alla möjliga väderleksförhållanden; men toppen och utsikten är reserverade för nån annan. Själv befinner du dig plötsligt, hur gick det till, på marknivå igen med en slant på fickan, samt några erfarenheter rikare inför nästa uppdrag, och nästa.
  2. Instrumentmakaren har inga synpunkter på vilka toner som ska spelas. Hen har tagit ansvar för klangen men det är givet att instrumentet måste stämmas om inför varje framförande, beroende på temperatur, luftfuktighet och modetrender. Lyssnaren gör det arbetet, kastas mer eller mindre oförberedd in i orkestern just när konserten sätter igång och har en jädra massa skruvar, knappar och pedaler att hålla reda på, men vet lyckligtvis inte om det själv, utan tror sig slumra i godan ro på fåtöljplats.
  3. Han hade som uppdrag att återberätta andra människors drömmar, utan att ens antydningsvis tolka eller kommentera dessa.
  4. Den åldrade karaktärsskådespelarens ostentativa icke-gester.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Att rätt rata

FormninnesavdelningenEn diskussion om hur långt ”arkiv” räcker som metafor fick mig att minnas min tid som vapenfri på Antikvarisk-Topografiska Arkivet (i Historiska Museet).

Där lärde jag mig att det viktigaste är gallring, därefter förteckning. Katalogen och samlingarna är liksom ett, men på olika platser. Och så bevarande, förstås. Syrafritt papper, evighetsklister som fästs med strykjärn (eller latex), tysta skåp.

Jag tänker på det där och tittar ut över min obeskrivliga samling av hyllor, plastlådor, flyttkartonger, bananlådor, tidskriftssamlare, gummisnoddsmappar och plastfickor. Tänk om man skulle burka alltsammans, och förteckna. Går det att få RAT-avdrag?

Samtidigt har världen förändrats så väldigt sen 1985. Den digitala lagringen, där en grej kan befinna sig på många ställen samtidigt, har massakrerat den fysiska lagringen. Vilket kommer att bedömas som barbari.

Gallringen, slängandet, som kritisk akt. Och ordnandet av det som blir kvar i nya former. Aby Warburg. Passageverket.

Författarskap och följdskrifter

ahlingreenebroschyrer

Två gammeldags förhållningssätt till litteraturkritik. 1945 samlade Tiden valda delar av recensionerna av Ahlins Min död är min till ett litet häfte. 1950 gav Norstedts ut ett annat litet häfte med två essäer som puffar för Graham Greenes författarskap.

Jag gissar att den primära gruppen var bokhandelsmedhjälparna, att dom fick broschyrerna gratis för att kunna uppmärksamma dom här författarskapen. Ahlins därför att hans storhet var omtvistad redan från början. Greene därför att han behövde etableras. Erik Lindegren skriver en pompös introduktion; Thorsten Jonsson åker till London och gör en subtil intervju full av hemligheter.

Det känns som att den här formen av unika presentationer idag skulle kunna funka på Internet, och få långvarig uppmärksamhet. Att få dom att funka är mest en formgivningsfråga, och svårigheten att synka med sökmotorer och kanske bibliotekskataloger.

Och så förstås detta att vem ska betala för jobbet och för texterna.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är jag far efter. Kanske helt enkelt en kritisk intervention som stiftar sina egna ramar, inklusive att det är förlaget som står som avsändare, men vid sidan av den ordinarie reklamen. Därför att det som omtalas redan har massor av kulturellt kapital.

Många småförlag satsar idag både pengar och prestige på att ge ut långa serier av dom egna favoritförfattarnas böcker. Bakhåll är kanske det främsta exemplet. Det skulle gå att tänka sig nån form av uppbackning …

Och nu medan jag skrev kom jag på varför jag blev så nostalgisk. Det handlar om att med aktiva medel göra ett författarskap rättvisa, framhålla ett författarskaps särart utifrån litterära kvaliteter, göra författarskapet och inte författaren till grundelement i det litterära systemet, höja sig över den enskilda utgivningen.

Så om presentationer av författarskap, och av mottagandet av författarskap, görs till ett möjligt val i marknadsföringen får det också litterära konsekvenser. Man kunde tänka sig en genre. Och som alltid tänker jag att översättarna skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll, både som introduktörer och som kännare av främmande litteraturer.

Men vad ska genren kallas? (Följdskrifter är ett fint gammalt begrepp.) Kan den i all sin spretighet samlas under ett tak på webben och därmed inte vara utlämnad åt Googles nyckfullhet? Och återigen: vem vill betala?

Ekojaget

grengreider

Trevligt samtal på Rönnells mellan Jonas Gren och Göran Greider. Den förstnämnde läste ur sin senaste diktbok, Antropocen, den sistnämnde ur sin första, från 1981. Den håller än, men är väldigt ungdomlig och jagcentrerad. Vilket gjorde att det väldigt mycket kom att handla om jaget i poesin. Att också det förändras när vi måste utgå från att vi är dom jag som håller på att förstöra sina levnadsbetingelser. Då blir det liksom en annan sak att säga ”jag”, vilket poesin registrerar. Gren kan skilja mellan dikter där han själv talar och dikter där ett mer allmänmänskligt medvetande har ordet (och dom två interfererar givetvis). Dessutom en intressant diskussion om huruvida termen antropocen sätter människan i centrum bara ännu en gång. Förvisso, men det handlar samtidigt ändå om decentrering, ett avbräck för narcissismen, en detronisering som rimmar väl med den modernistiska poesins pågående reträtt från dom höga hästarna – som pågått länge och nu får en ny dimension.

Trasiga och reparerade system

En dikt är ett system, därför att dom ingående delarna, på flera olika nivåer, förändras av sina inbördes relationer och relationer till helheten, som i sig är obestämbar. Läsarens hermeneutiska rörelse ingår också i systemet, alltmer ju längre tiden går.

Det är således helt följdriktigt att dikten både kan delta i och profitera på andra slags system och systembeskrivningar, till exempel ekologi och hållbarhet. Kommentera, låta sina former samspela.

Både med avseende på funktionella och dysfunktionella system.

Språksammanbrott och biokatastrof. Mening och återhämtning.

Litteraturen i en epok är också ett system. Som samspelar med och förvandlar den dikt som funnits förut. Äldre diktare blir nu plötsligt ekopoeter.

Republiken Norrland?

Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka till Norrland när vi får självständighet. Jag får allt svårare att knyta an till Sverige. Förstår inte vad som händer och framför allt inte vem som bestämmer. Det är som att bevittna en personlighetsförändring på nära håll.

I Norrland verkar allt mycket tydligare. Storföretagen bestämmer och politikerna är mesproppar. Men det är samhällen designade för att leva i.

Och med nationell självständighet skulle det uppstå ett helt annat politiskt handlingsutrymme och ett bättre tillvaratagande av exportinkomsterna. Och begåvningarna.

Finns det såna planer? Inte vad jag vet. Norrlandsförbundets kampanj Vi flytt’int var mer en protest än en rörelse. Republiken Jamtland är en bra grej men har minskat i inflytande sen statsbesöket hos Erlander på Harpsund.

Det är lite grann som om chauvinismen står ivägen för att diskutera dom politiska möjligheterna. Det norrländska, jag vet inte riktigt vad det är. Naturen, tja … Det som föresvävar mig är snarast att det skulle kunna finnas förutsättningar för ett demokratibygge.

Sen faller naturligtvis alltsammans på kampen om vem som ska bli huvudstad. Jag tänker mig en kompromiss som i många andra forna kolonier och föreslår Kramfors eller Härnösand. Eller en brasiliansk lösning med en helt ny, arkitektritad stad i Långseletrakten.

Där alla hus är av trä och ytterligt energisnåla.

 

Rösten

Skriftspråkligheten gör prosan skriftspråklig, och det är ett problem. Jag tänker på sånt som rättstavningsprogrammens kamp mot stavningen sånt, dom vill ha sådant; men det där är bara på ytan.

Skriftspråkligheten gör att vi skriver som böcker och kapar importen från pratspråket. Inte i replikerna, men i själva prosan.

Prosan börjar i örona. Och pratspråket har andra mönster, flera uppsättningar till och med; och dom är litterärt roligare. Livfullare.

Man hör på en författare eller en översättare vad hen har diat för olika slags språk och kanske fortsätter med det.

Och sen kommer skriftspråket in i det ibland. Som blåssektionen i en symfoniorkester. Eller som samplad, brutish.

Vad jag är ute efter är nog ejentlien nåt slags känslighet. Så som en mikrofon är känslig eller som en fotograf letar upp ljuset för att hitta motivet.

Semikolonet är ett utmärkt exempel; det är egentligen talspråkligt och det är därför det mobbas av skriftspråksnormen.

Prat i radio, uppläst text i radio. Och så nåt slags mittemellan. Det kultiverade pratet med fullständiga meningar. Som på teatern också. Poesin, visst; men det är prosan jag är bekymrad för.

Nu när ljudböckerna är på väg att ta över. Varför inte skriva för dom?

Den svenska modellen

stockholmsutst detaljSom modernitetskramare är jag väldigt förtjust i Stockholmsutställningen 1930. Det var som att dom var ett annat samhälle på spåren, som var mer lokalsamhälleligt än centralistiskt, och i nära släkt med folkbildningen.

Sen spelar det in att pappa åkte ner och tittade också, nitton år gammal. Jag hörde honom aldrig berätta, men det finns ett vykort, jag skäms med bortångat frimärke.

Dokumentationen som finns efter den korta sommarblomningen är långtifrån heltäckande, men nu har ett gäng från Chalmers i Göteborg med datorhjälp rekonstruerat byggnaderna utifrån ritningar, teckningar och foton. Det hela visas på Konstakademien i Stockholm till och med söndag den 21.

stockholmsutst skylt

Och jag blir fascinerad av själva modellbygget med, dom råa materialen, inga färger. Ett väldigt speciellt sätt att se. Det fanns gott om skyltar med vidrör ej, och det behövdes; egentligen ville jag förvandlas till en liten pappgubbe och kliva omkring i moderniteten.

Det finns en bok också, den köpte jag förstås:Stockholmsutst boken

Ekomoduset

Jag tänker så här om ekopoesi: det är ingenting nytt; poesin har i alla tider gestaltat människans samspel och brott med naturen. Men läsmoduset är nytt; och det är därför termen behövs och gör nytta.

I min poetik handlar det om att göra det osynliga betydelsebärande, betydelseskapande. Grammatiken, ljuset, kroppen. Det som annars bara finns där, tyst.

Om vi nu lever i en tid där allting håller på att gå åt helvete och alla vet om det, till och med förnekarna, då blir den medvetenheten ett grundläggande existensvillkor, som en ny dimension, och letar sig in i poesin, programmatiskt eller underförstått.

Poesin har alltid varit förkämpe för att tillerkänna naturen röst i all dess olikhet, arters levnadsvillkor, individualitet, ofta med profetisk undertext om att det är vi mänskor som måste ändra vårt liv eftersom vi kan det.

Men nu i början till dom yttersta dagarna blir skulden tydligare, skulden vi ärvt utan att be om det, skulden för dom oförlåtliga ingreppen.

Jag tänker på en dikt i The Ecopoetry Anthology, ”First lessons in beekeeping” av Laura Gray-Street, publicerad på eget förlag 2014. Det är tentativa anteckningar kring upplevelsen av att kompisens bin sökte plats i hennes hår, som doftade av artificiella parfymer. Övningen går ut på att inte bli rädd, att låta dem slicka av apelsinkärnorna i hennes hand. Den slutar:

I can still taste that first kiss
of bees in my hair.

If I could have walked
calmly with them from there to here.

Ett speciellt modus, som sagt. Ett hur det är och hur det borde/skulle ha kunnat vara. Ett för sent. En personlig insikt, nästan en kallelse. Det är klart att det blir poesi av sånt. Det är klart att det blir en viktig del av poesin.

Och kritikens uppgift borde då vara att få med detta. Inte att göra kategoriseringar. Det är inte en ny genre. Det är ett nytt läge.

I mataffärer

Jag tycker mycket om att gå och handla mat. I utlandet finns bland sevärdheterna jag absolut vill se också jättesupermarkets, saluhallar och slaktare. Och jag går dit för att titta mer än för att köpa. Det är kunskapen jag vill åt. Kunskapen. Alltid överallt betalar jag hellre mer till nån som kan sina saker: en mindre bit välomhändertagen ost istället för en plastig brietårta. Men det är saligt tillfredsställande att göra riktiga fynd också.

Redan tidigt kunde mamma skicka iväg mig till Boijas livs med en lista, jag ser dom stora bokstäverna framför mig: MJÖLK GRÄDDE JOGERT JOS. Jag fick också hänga med och till exempel välja rätt bit grillad rostbiff, lagom röd inuti, skuren i lagom tunna skivor. Men matlagningen fick jag lära mig själv, senare. Och att få ut så mycket som möjligt för lite pengar. Men ändå ha råd med det godaste kaffet.

Nu när jag inte är rik men har ekonomi som låter mig välja obehindrat är jag fortfarande väldigt kräsen, och kan gå en kilometer minst extra till en affär som har Kunskapen (och därmed ofta också bättre priser). Jag roar mig också med att jämföra dom olika kedjorna och hur dom har förändrats av den moderna logistiken.

ICA är en katastrof, förutom några Maxi som är stora nog att ha självbestämmande. Urvalet är så centralstyrt att det blir en överraskning att hitta svenska grönsaker till och med på sommarn, eller andra lokala produkter. Jag vet inte riktigt vad som hände. Farbror Manfred jobbade åt dom (på Hakonbolaget) medan dom ännu bara var en samarbetsorganisation. Nu är allting toppstyrt av datorer, vilket var en av anledningarna till att Torgny slog igen butiken i Vettershaga.

Konsum har också changserat och blivit alldeles för medelklassigt och dyrt. Förlåt: Coop heter det ju. Jag känner mig inte tilltalad av deras sortiment längre, även om Änglamark är ett hyvens påfund, åtminstone vad beträffar grönsaker och specerier.

Mitt hjärta finns istället hos Hemköp, och deras avläggare Willys. Redan mamma var djupt imponerad av Antonia Ax:son Johnson, så socialdemokrat hon var; fortfarande kan jag säga på skämt hemma att ”dom här har Antonia lagat”.

Där finns det kunniga urvalet i dom allra flesta gondolerna, där finns pålitliga lågprismärken och ibland helt galna extrapriser, så att jag kan komma hem med 20 burkar passerade italienska tomater. Men det handlar ävenledes om en stämning (baslägret är Skanstull, övriga butiker i landet känner jag mig också hemma i). Kassörskorna är hjälpsammare och roligare, både killar och tjejer och äldre – och jag tror att det delvis beror på att kunderna är mycket roligare, mer arbetarklass.

Sen är det en fest att göra utflykter till förortsbutiker och -marknader, till affärer från främmande kök eller till riktiga nördställen. Saluhallar är jag litegrann misstrogen mot, eftersom priserna kan vara så orimligt höga, men samtidigt är det nästan bara där en kan träffa på en riktig slaktare.

Men allra roligast är kanske att köpa direkt från odlaren/uppfödaren, eller via system som Bondens marknad eller lådorna med beteskött. Här gör det ingenting att det kostar dyrt, precis som jag tänker med färsk fisk, att dom höga priserna ger rejält betalt åt alla i leverantörskedjan.

För det är ju den fackliga aspekten också. Butikskedjornas prispress, i synnerhet dom ”egna” varorna, får imperialistiska återverkningar genom att tillverkningen industrialiseras och flyttas till allt billigare länder. Gunnar och Malin Klingzell Brulin på Mål&Medel har beskrivit det där ingående.

Att handla etiskt är den stora utmaningen, och går ofta hand i hand med känslan för kvalitet. Min oförskämda lyx är ju att jag har så förbaskat gott om tid att jag kan hamna i meditiativa tillstånd framför hyllorna, framför det fantastiska utbudet av grejer överallt ifrån, som bara blir rikare och rikare: inte minst genom att gamla och fjärran råvaror som dinkel åter kommer till heders och gör världen större än nånsin. Världen är en mångfald, skulle Badiou säga.

Pusselbit om -ismer

Det är ett återkommande tema hos mig att underkänna alla ord som slutar på -ism därför att dom avlastar mer än dom förklarar; dom frikänner från ansvar och förenklar.

Ändå är det en chock att upptäcka (hos Braudel) vad alla som har studerat ekonomi och politik på riktigt säkert redan visste. Att Marx aldrig använder ordet ”kapitalism” eftersom det inte var uppfunnet än.

Återigen ett exempel på att -ism skapar en pseudoagens, att det mystifierar och mytologiserar, att det är metafysik.

Hur mycket enklare för tanken att follow the money (follow the value) i stället för att tillskriva dom ett slags subjektivitet (via fala ombud).

Hur mycket lättare att andas utan konspirationsteorier i luften. Inget Imperium. Inget ”Krossa!”. Bara utsugningen och dess skönmålningar.

Lustigt nog liknar den här antitankefiguren min kritik mot Dawkins ”den själviska genen”. På ett strukturellt vis, som jag får förklara en annan gång.

”Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna”

 

”Varför kan jag inte flytta till det här landet?” utbrister min argentinske kompis och lånar mig en skrift från 1972, utgiven av Svenska institutet, Perfil de Suecia, ”Sverige i profil”, där samhället och förvaltningen beskrivs i detalj och inte utan skryt. Samma bok gav samtidigt ut på flera språk, med texter av framstående experter som imagejuridikprofessorn Stig Strömholm och utbildningspolitikens grå eminens Stellan Arvidsson.

Boken skildrar en fungerande välfärd med full sysselsättning och omfördelning av profiten som ledstjärna. Jag förstår att A. vill flytta till det landet som inte finns längre, och jag saknar det själv.

Men det finns en övertalande ton också i dom mest vederhäftiga texterna, och i synnerhet när redaktören Ulrich Herz själv skriver, och till exempel hävdar att klassamhället har avskaffats:

Naturligtvis finns det i Sverige, liksom i alla moderna industrisamhällen, skillnader i levnadsnivå, och även social ojämlikhet. Men det svenska samhället kan inte beskrivas som ”ett klassamhälle”. Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna, och uppdelningen av samhället i tre socialgrupper (de kallas så) som fortfarande framkommer i ett stort antal sociologiska undersökningar, har mycket litet att göra med verkligheten i dagens svenska samhälle. Den relativa enhetligheten i människors levnadsvillkor – en jämlikhet på tämligen hög nivå – är inte bara skenbar. Välfärden är verkligen allmän. Den dagliga kontakten människor emellan, som är tämligen demokratiska – duandet får allt större genomslag – ger intrycket att enhetligheten i samhället inte bara är formell.

Visst är det reklam; visst är det arbete på Sverigebilden, som hade fog för sig och som verkligen fick ett genomslag som varar än i dag ute i världen. Men det är också propaganda, som har stora likheter med den ”information” som öststaterna pumpade ut i alla möjliga språk och kanaler och som pappa prenumererade hejvilt på med en blandning av ironi och utopism.

Men framför allt tror jag att Perfil de Suecia fyller ett inrikespolitiskt syfte. Att det är intern ideologiproduktion. Den svenska modellen har börjat ifrågasättas inifrån, först av vänstern, och tio år senare av nyliberalismen. Skönmålningen, som till exempel alltså retuscherar bort klassamhället, är implicit ett försvar mot en växande kritik av den samhällsförändring som under så lång tid möjliggjorts av produktivitetsökningarna.

1972, och pendeln har redan börjat svänga. Hade samhällsomvandlingen kunnat fortsätta ännu längre (vilket den ju också gjorde, till exempel inom familjepolitiken) eller var det här maximum: en välfungerande tjänstemannastat med instruktioner att utjämna orättvisorna? Hade det kunnat gå därhän att klassamhällets negativa konsekvenser både erkändes och rättades till? Eller finns det gränser för vad en kollektiv (eller kollektivistisk) subjektivitet (”Vi bygger landet”) kan åstadkomma historiskt: maxima i volym och tid?

Det kollektiva framsteget växlades in i berättelsen om personlig framgång. Förvaltningen övergick till att styras av företagsekonomiska principer istället för av politiska visioner, tills den till slut avskaffade sig själv.

Hade det kunnat gå annorlunda? Därom kan jag ge besked, ty jag var (nästan) med. Ja, jag tror det. Om samhällskritiken hade fått en plats innanför politiken och inte blivit dess vedersakare hade det funnits folkligt stöd för en fortsatt omfördelning med politiska medel.

Följande formulering ur Stellan Arvidssons kapitel om utbildningspolitiken hade kunnat få fortsätta vara vägledande: ”Skolan har ett enda uppdrag: att hjälpa eleven att utveckla sin personlighet.”

Somt föll på hälleberget

En intressant artikel* i Foreign Affairs (Maj/juni-numret 2016) ger en delförklaring till varför alternativ energiutvinning, -återvinning och -besparing kommer fram så långsamt. Det beror åtminstone i USA på ett systemfel. Tanken är sen mycket länge att statligt finansierad grundforskning ska göra upptäckter som utvecklas till produkter av företagen. Men det gör dom inte. Den enda vägen framåt är därför om staten tar på sig rollen som investerare; föredömet är all vardagsteknologi idag som ju är en biprodukt av kapprustningen, där vapnen och systemen verkligen tilläts utvecklas. I en annan ännu intressantare långartikel** i samma nummer hyllas blandekonomin i USA som en av världshistoriens bästa uppfinningar, jämförbar med när fingrarna fick sin tumme.

Världen är kort sagt rik på bra idéer som aldrig implementeras och på eftersinnande historietolkning som åtminstone inte omedelbart ruckar dom rigida tankemönstren bakom dom politiska besluten eller numera rättare sagt marknadsföringskampanjerna.

* The Clean Energy Solution av Varun Sivaram och Teryn Norris
** Making America Great Again av Jacob S. Hacker och Paul Pierson

Varat och myggen

När jag var liten under dom långa sommarloven vid Norrlandskusten var myggorna majestätiska i sin litenhet. En kunde se dom långsamt flyga bort med magen full av blod; en kunde till och med sitta och se dom suga blod från armen. Snabeln var tydlig.

Dom gjorde sånt intryck på mig att jag vann en teckningstävling för mellanstadiet ”Mitt sommarminne” med en närbild av en mygga. Det var bara det att pappa jobbade på tidningen som hade anordnat den, så jag fick inget pris och inget omnämnande, fick bara veta informellt att jag vunnit. En väldigt bra lösning eftersom själva tävlandet av nån anledning är det värsta jag vet.

Men numera blir myggorna mer och mer osynliga. I princip uppstår myggbetten utan synligt upphov, gärna flera stycken i rad. Och det är inte loppor utan hänger samman med vädret och att ha varit utomhus och t ex barfota.

Aldrig att en ser en mygga flyga bort med sitt eget blod längre. Aldrig att det blir blodsplatterfläckar av smällda myggor.

Det uppkommer nästan automatiskt en fantasi om att dom har bytt strategi efter långa utredningar och analyser. Men det troligaste är att en viss art har ersatts av andra. Och hur läget är på Alnön vet jag inte; kanske regerar dom klassiska myggorna fortfarande.

Ändå, det här orsakslösa lidandet känns väldigt tidstypiskt. Symptom och reaktioner och ingenting annat. Dessutom så kliar dom här nya myggbetten mycket mer fast inte lika länge. Det hinner till exempel inte bli några sårskorpor. Och Xylocain är mycket mer effektivt än ättika.

Pasolini kopplade eldflugornas försvinnande till konsumtionssamhällets triumf, det var en mäktig symbol. Själv blir jag mest trött på att gå omkring och känna mig småmissnöjd både över dom oförklarliga betten och över samhällets obestämda och liksom vaga förfall. Samtidsklådan.

Forntidens stolta myggor inade dessutom och avslöjade sin framfart lika tydligt som ambulanser. Ibland gick det att smälla dom utan att ens titta, utan att ens tänka.

Den allra ruskigaste hypotesen är förstås att immunförsvaret har avskaffat myggorna och agerar på eget bevåg. Men i så fall varför bara mot dom exponerade hudytorna?

Txoria txori

Under vandringen i gamla stan i Donostia (på spanska San Sebastian) pekar våra vänners son på ett hus: ”Där bodde min kompis”.

Laboaskylt

Åldersskillnaden måste ha varit stor mellan honom och Baskiens viktigaste trubadur, men han säger det med stolthet. Jag ber genast att få bli visad till en skivaffär. Det blir istället en underbar bokhandel, specialiserad på baskisk kultur.

Där köper jag en samlingsskiva och kommer inte åt att lyssna förrän hemma, men den är helt underbar. En späd stark bestämd stämma och ålderdomliga harmonier som matchar språkets klangfullhet.

Mikel Laboa jobbade som barnpsykiater men uppträdde också, och utforskade Baskiens skatt av sånger under förtryckets tid.

En gång på sextitalet skrev poeten Joxean Artze ner några ord på en pappersservett, som Laboa tonsatte redan samma kväll.

Nu är Txoria txori  ett slags Baskiens nationalsång, och även Athletic Bilbaos matchlåt. Joan Baez m fl har sjungit in den.

Den enkla berättelsen om frihetens paradoxer är själv som en fågel på himlen som visar upp hela livets vidd.

Att översätta dess enkelhet till sångbart skick var inte helt lätt. Framför allt handlar det om grammatiken. Den måste sitta rent musikaliskt, i samspel med melodin. Jag tillät mig till och med en omkastad ordföljd, vilket jag annars helst undviker. Men så här blev det just nu:

Txoriaövers

Utan etikett

Jag försökte beställa vin på franska; men den franska servitrisen förstod inte att det var franska jag pratade. Resten av beställningen fick äga rum på engelska.

Vinet jag hade beställt var en nästan färglös rosé, ett vin gris. När glaset kom in var mitt sällskap övertygade om att jag hade fått vitvin istället.

Jag smakade och kände att jag hade förlorat omdömet. Smakintrycken gick inte att översätta till språk. Först när jag tänkt igenom det här i efterskott har jag kunnat avgöra att det var en trevlig rosé med ganska stram lila eftersmak. Men den vissheten dök alltså inte upp på plats.

Det är alltid säkrare att beställa in hela flaskor, så att en kan läsa på etiketten vad det är en dricker – men då finns förstås alltid möjligheten att bli lurad att tro att en dricker nånting annat.

Många av mina rikaste vinupplevelser har jag faktiskt på Systembolaget, medan jag funderar ut vad det är jag egentligen vill ha. Och på motsvarande vis kan jag fundera ut fantastiska meningar på främmande språk och aldrig få användning för dom i det främmande vardagslivet. Det får bli pidgin istället. Att vara främling är jobbigt och fördummande.

Jag vet ju så väl – och det har jag från Herman Lindqvists bok om hur en umgås med fransmän – att det viktiga är att etablera sig först av allt. Hälsa på servitrisen och kanske även ägaren. Skapa kontakt. Bli ett subjekt i deras ögon. Som sen kan prata. Men jag besitter inte den tekniken. Det händer ibland av sig självt men oftast inte alls. Ni får komma ihåg att vi gick aldrig ut på restaurang när jag var liten. Inte på nånting alls, utom kaffedrickning hos släktingar. Det är liksom en viss social växel som saknas.

Men mest fascinerande är ändå hur själva smakomdömet kan förintas. En erfarenhet jag vet att jag delar med väldigt många, särskilt i sammanhang som är finare än vanligt. Är det här under såsen fisk eller fläskfilé?

Mindfulness är nog bra, och med rätta hyllat i bloggar och tidningsspalter; men det kräver både förberedelse och eftertanke. Nuet kan vara grymt, särskilt vid dom tillfällen när en sitter fint till bords och plötsligt inser att en har glömt att ta på sig både byxorna och kalsongerna och sen inte kan tänka på annat än möjliga sätt att obemärkt ta sig därifrån. Tack och lov brukar det alltid ordna sig.

På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Fornfynd

image.jpg

Den här köpte vi inte.

Maken överraskar hustrun med ett modernt ångstrykjärn och allt går åt fanders. Det är intrigen i ett kåseri av Cello (Olle Carle) som jag hittade på en skånsk loppis (Stallet): en av dom årliga samlingsvolymerna som kåsörer gav ut på den tiden. Det är väldigt roligt skrivet, men ger samtidigt väldigt mycket 1950-talshistoria, om hur samhällsomvandlingen skapade omförhandling mellan könsrollerna,  här tydligt  i gungning utan att för den skull ruckas särskilt. Roligheten är en lekyta. Och jag är uppfödd på kåserier. Det är nästan mitt grundmodus. Att skriva tråkigt är mycket mer exalterande. Att undvika att skoja till det. Vilket är nästan omöjligt. Det håller kommunikationen vid liv, det håller linjen öppen. I skrift som i umgänge. Varje dag hade nästan varje tidning kåserier av mer eller mindre bra kvalitet – och ofta med en underström av ångest eftersom dom måste levereras till tryckpressarna. Red Top kan jag knappast läsa så här i efterskott, eller skulle kunna tänka mig att klippa ihop hans texter till en riktigt fasansfull föreställning om en man och hans skrivmaskin. Det här håller på att bli ett kåseri det med. Hjälp. Poängen är i alla fall godlynt konflikthantering. Att kunna känna igen sig i kåseriet, att således inte vara ensam med det som är småjobbigt, att kunna skratta åt eländet, därför att det inte är nåt riktigt elände utan bara det faktum att världen skapar vi tillsammans utifrån olika slags dumheter och inkompetenser, och en hel del färdigheter och skickligheter också. Getabocken stångas med törnesnåret och fastnar med hornen, som det står i den gamla kinesiska visdomsboken. Men han lär knappast kunna se på missödet med humor ens efteråt. Det var en fantastisk loppmarknad. Jag har näppeligen sett så mycket välvårdat och noga prismärkt skräp på en och samma gång. Och väldigt bra skräp dessutom. Vi köpte mer än en kasse full. Och boken av Cello  ett riktigt lyckokast. Den kom att påminna mig om att grunden för tillvaron är flexibilitet, och att ge var och en utrymme samtidigt. En tillåtandets etik som inte så ställer så höga prestationskrav på dom enskilda stackars mänskorna, en själv inräknad.

Att ge en bild

Att ge en bild – det måtte vara att påvisa nya sammanhang i ett angeläget ämne. Nya, därför att annars är det ingen gåva till läsaren/lyssnaren. Och ordet “bild” har jag givetvis från Walter Benjamin, som lärde oss att läsa och tyda samhället så som kaldéerna en gång lärde oss att tyda och tolka stjärnhimlen.

Det händer nånting ute i världen och analyserna far iväg åt redan etablerade håll, i synnerhet med dagens tävlan om nyhetstittarna, som gör att experter fraktas i taxibilar till tevestudior. Men sen efter några dar eller nåt år kommer dom riktigt eftertänksamma inläggen. Det är som om dom färdas i ett gammaldags, långsammare tempo. Ofta flera stycken, och gärna varandra motsägande.

Det har uppstått en annan situation – börskrascher, statskupper, folkomröstningar – som kräver en ny beskrivning. Och det är där analytikerns stilkonst och bildning spelar roll. Det nya läget tarvar nya beskrivningar.

Och är inte detta kritikens tid? I brottet mellan det föregående och det efterkommande. Just när det finns ett behov av mening.

Den som ska bringa reda i den uppkomna situationen är ju också omskakad och överraskad. Men besitter hen stilkonst och bildning, då utgör den text som ger en hållbar bild bästa tänkbara katastrofbearbetning. Åtminstone för oss som fortfarande läser.

I hjulplogens land

image

Hjulplog från engelsk medeltid

Hamnade oväntat på lördagförmiddags-föreläsning utomhus: arkeologidocenten Anders Ödman skissade upp Skånes ekonomiska historia under sen medeltid, med hjulplogen som avgörande uppfinning; dragen av oxar gjorde den det möjligt att odla upp lerjorden. Men krävde också enorma mängder järn från skogsbygderna: råjärnet samlades in från bönderna, det utgjorde en form av skatt, och förädlades sen i kungliga smedjor. Ett utbyte mellan järnbygd och jordbruksbygd som uppstod i hela Europa norr om Alperna! Arbetskraft behövdes och anskaffades genom handel med trälar från dom slaviska länderna; DNA- och strontiumanalyser på gravplatser visar att en stor del av dåtidens befolkning härstammade från andra sidan Östersjön, vilket även syns på keramik, klädedräkt och ortnamn (Trelleborg). Men trälarnas roll har mörkats aktivt av forskningen, och det är enligt Ödman först nu dom kommer in i historieskrivningen. (Vilket jag särskilt noterade som har översatt en pjäs om Egil Skallagrimssons fostrerska Brák åt Dramaten.)

Ödman har ett skarpt sinne för detaljer och jämförelser som skapar inlevelse, till exempel dom enormt breda vägar där oxarna drog stenblocken på kärror till stora byggnadsverk som Lunds domkyrka – den krävde 67000 ton under 60 år. Fraktvägen lär gå att urskilja fortfarande på Google Earth för den som har den rätta blicken.

image

Temat för den välbesökta föreläsningen, med ruinborgen som fond, var egentligen slaget vid Helgeån 1025, som finns knapphändigt beskrivet hos Saxo och Snorri, och kanske ägde rum här i trakterna. Eller också inte. Vad som egentligen hände är svårt att ta reda på. Fynd och mätningar berättar en tydligare historia. Och det var den vi fick höra.

Under berättelsen framträdde så tydligt en poetisk bild av plogen som skär igenom jorden och skapar rörelse, ekonomisk dynamik, men också  en uppdelning av folk och regioner. Bortglömd mellanstadiekunskap kommer till liv insatt i ett begripligt sammanhang och blir direkt användbar.

Vara och tyg

Balenciagamuseet i Getaria är jättestort och nästan folktomt. En blir ensam med haute couturen, med klädernas fall över kroppar som inte bär dom längre, vissa ståtar

med namn. I dom mörka korridorerna blir dom extremt klara och välputsade glasrutorna till en frustrationsupplevelse i sig. Endast i ett litet rum som handlar om olika slags spets är det tillåtet att  känna på grejerna. Ögat. Bra förklarat är det inte heller. Årtal och biografi, hans karriär från det här baskiska fiskeläget till statusen som mästare i Paris med kredd från dom allra största, det är ganska bra ordnat. Men vad det var han ständigt uppfann och vågade är reducerat till kodord. Den nya silhuetten. Babydoll. Tunika. Ändå fascinerande för en som inte fattar finliret. Det skulpteras fram en ny kropp i nära samspel med den gamla. Ett slags symbios. JE est une autre. En  framträdelseform som bygger på att vara subjekt och inte begärsobjekt. Rätt klädd för tillställningen men på ett sätt som är med och definierar vad tillställningen handlar om, vad ett cocktailparty är, vilka roller det utdelar, och hur dom kan omförhandlas. Jag skulle ha behövt en förklaring av hur det extra tyget sitter som skapar nya volymer och ny agens för att förstå ännu bättre vad det var som hände och vad det har för relation till nittonhundratalets samhällsutveckling och filosofi.

Nya redskap, nya idéer

Jag fick mess om att Harald skulle bli 20 minuter sen, så jag gick in på Dekorima på Kungsgatan för att fördriva tiden. Och kom ut med en penselpenna. Det var ett lyckokast.

Illistration004

Jag tillhör dom som tror att teknologin påverkar tänkandet. Leroi-Gourhan, Debray, Kittler. I det här fallet med penseln handlar det både om en nyttig vila från tangentbord och skärm, och om ett mer minutiöst förhållande till detaljerna, till det som sägs och inte sägs, hur det som sägs hänger ihop.

Jag kan knattra ihop en text om vadsomhelst på nästan ingen tid alls. Och det där kunnandet är inte bara sunt. Penseln ser runt hörnet.

Penselbild

Muskelmassa och varaglömska

Hittade en vetenskaplig sajt som hävdade att vildlax och norsk odlad lax är samma sak, eftersom dom innehåller samma näringsämnen. Ett typiskt vetenskapligt förhållningssätt: att bryta ner och inte se helheten, samspelet.

Vildlaxen har varit omkring i världen, varit i rörelse, svultit och frossat och tänkt en massa. Och allt det där sitter i smaken och konsistensen. Den odlade har stillastående fullföljt sitt genetiska tillväxtprogram. Och förmodligen tänkt mycket litet.

Just nu under sommaren är det säsong.

Också för det vilda tänkandet. Det som inte utgår från substanserna utan från öppenheten mot varat.