Alla begriper inte vad en samling är för nånting.
Ofta inte ens den som upprättat en.

Samlarbilder som köps i kuvert på pressbyrån för att klistras in i förtryckta album är inte en samling. Men kan komma att ingå i en samling på egna villkor i en framtid vi inte känner.

Var och en som försöker få ut högre pris för ett gammalt föremål genom att kalla det ett ”samlarobjekt” är alltför slug för att ha i den här genomgången att göra.

En samling är levande och nyfiken. Varje accession innebär en förändring av helheten, en omtolkning av projektet.

En samling är ett öppet system med avseende på innehåll och med avseende på vad den kan komma att användas till i framtiden.

En samling kännetecknas av att den kan definiera sina egna luckor åtminstone approximativt. Och känna igen en frände.

En samling är sällan betjänt av donationer utifrån. Hellre pengar, tack!

En samling bör inte gallras, bara förfinas. Däremot kan den slaktas till ett minnesmärke över sig själv, varvid de flesta föremålen blir frigivna.

En samling är förankrad i ett medvetande som kan vara kollektivt och utvecklas över generationer.

En samling kan inte omkatalogiseras till nya klassifikationssystem eller som en följd av nya vetenskapliga upptäckter. Om en skuggkatalog upprättas enligt främmande principer får den absolut inte leda till omflyttning och uppsplittring.

Det behövs en begreppslig skillnad mellan samlingar som utgår från vad som utgivits, t ex en bokserie, och således kan uppnå fullständighet (Hemulen!) – och associativa samlingar som har slumpen som medupprättare.

En associativ samling dör med sin upprättare. Eller t o m dödar henom. Men den kan bevaras intakt som ett museum. Men då är det inte en samling längre.

Institutioner förvaltar och utvidgar och bevarar samlingAR i pluralis. På samma sätt som ordet arkiv är pluralis invärtes och singularis utåt.

Att köpa på sig allt som verkar intressant är en beroendeproblematik och inte samlande. Däremot kan luckorna i en samling ruinera vem som helst.