Jag skulle kunna tänka mig att flytta tillbaka till Norrland när vi får självständighet. Jag får allt svårare att knyta an till Sverige. Förstår inte vad som händer och framför allt inte vem som bestämmer. Det är som att bevittna en personlighetsförändring på nära håll.

I Norrland verkar allt mycket tydligare. Storföretagen bestämmer och politikerna är mesproppar. Men det är samhällen designade för att leva i.

Och med nationell självständighet skulle det uppstå ett helt annat politiskt handlingsutrymme och ett bättre tillvaratagande av exportinkomsterna. Och begåvningarna.

Finns det såna planer? Inte vad jag vet. Norrlandsförbundets kampanj Vi flytt’int var mer en protest än en rörelse. Republiken Jamtland är en bra grej men har minskat i inflytande sen statsbesöket hos Erlander på Harpsund.

Det är lite grann som om chauvinismen står ivägen för att diskutera dom politiska möjligheterna. Det norrländska, jag vet inte riktigt vad det är. Naturen, tja … Det som föresvävar mig är snarast att det skulle kunna finnas förutsättningar för ett demokratibygge.

Sen faller naturligtvis alltsammans på kampen om vem som ska bli huvudstad. Jag tänker mig en kompromiss som i många andra forna kolonier och föreslår Kramfors eller Härnösand. Eller en brasiliansk lösning med en helt ny, arkitektritad stad i Långseletrakten.

Där alla hus är av trä och ytterligt energisnåla.

”Varför kan jag inte flytta till det här landet?” utbrister min argentinske kompis och lånar mig en skrift från 1972, utgiven av Svenska institutet, Perfil de Suecia, ”Sverige i profil”, där samhället och förvaltningen beskrivs i detalj och inte utan skryt. Samma bok gav samtidigt ut på flera språk, med texter av framstående experter som juridikprofessorn Stig Strömholm och utbildningspolitikens grå eminens Stellan Arvidsson.

Boken skildrar en fungerande välfärd med full sysselsättning och omfördelning av profiten som ledstjärna. Jag förstår att A. vill flytta till det landet som inte finns längre, och jag saknar det själv.

Men det finns en övertalande ton också i dom mest vederhäftiga texterna, och i synnerhet när redaktören Ulrich Herz själv skriver, och till exempel hävdar att klassamhället har avskaffats:

Naturligtvis finns det i Sverige, liksom i alla moderna industrisamhällen, skillnader i levnadsnivå, och även social ojämlikhet. Men det svenska samhället kan inte beskrivas som ”ett klassamhälle”. Det är i sanning svårt att urskilja klassgränserna, och uppdelningen av samhället i tre socialgrupper (de kallas så) som fortfarande framkommer i ett stort antal sociologiska undersökningar, har mycket litet att göra med verkligheten i dagens svenska samhälle. Den relativa enhetligheten i människors levnadsvillkor – en jämlikhet på tämligen hög nivå – är inte bara skenbar. Välfärden är verkligen allmän. Den dagliga kontakten människor emellan, som är tämligen demokratiska – duandet får allt större genomslag – ger intrycket att enhetligheten i samhället inte bara är formell.

Visst är det reklam; visst är det arbete på Sverigebilden, som hade fog för sig och som verkligen fick ett genomslag som varar än i dag ute i världen. Men det är också propaganda, som har stora likheter med den ”information” som öststaterna pumpade ut i alla möjliga språk och kanaler och som pappa prenumererade hejvilt på med en blandning av ironi och utopism.

Men framför allt tror jag att Perfil de Suecia fyller ett inrikespolitiskt syfte. Att det är intern ideologiproduktion. Den svenska modellen har börjat ifrågasättas inifrån, först av vänstern, och tio år senare av nyliberalismen. Skönmålningen, som till exempel alltså retuscherar bort klassamhället, är implicit ett försvar mot en växande kritik av den samhällsförändring som under så lång tid möjliggjorts av produktivitetsökningarna.

1972, och pendeln har redan börjat svänga. Hade samhällsomvandlingen kunnat fortsätta ännu längre (vilket den ju också gjorde, till exempel inom familjepolitiken) eller var det här maximum: en välfungerande tjänstemannastat med instruktioner att utjämna orättvisorna? Hade det kunnat gå därhän att klassamhällets negativa konsekvenser både erkändes och rättades till? Eller finns det gränser för vad en kollektiv (eller kollektivistisk) subjektivitet (”Vi bygger landet”) kan åstadkomma historiskt: maxima i volym och tid?

Det kollektiva framsteget växlades in i berättelsen om personlig framgång. Förvaltningen övergick till att styras av företagsekonomiska principer istället för av politiska visioner, tills den till slut avskaffade sig själv.

Hade det kunnat gå annorlunda? Därom kan jag ge besked, ty jag var (nästan) med. Ja, jag tror det. Om samhällskritiken hade fått en plats innanför politiken och inte blivit dess vedersakare hade det funnits folkligt stöd för en fortsatt omfördelning med politiska medel.

Följande formulering ur Stellan Arvidssons kapitel om utbildningspolitiken hade kunnat få fortsätta vara vägledande: ”Skolan har ett enda uppdrag: att hjälpa eleven att utveckla sin personlighet.”

När jag var liten under dom långa sommarloven vid Norrlandskusten var myggorna majestätiska i sin litenhet. En kunde se dom långsamt flyga bort med magen full av blod; en kunde till och med sitta och se dom suga blod från armen. Snabeln var tydlig.

Dom gjorde sånt intryck på mig att jag vann en teckningstävling för mellanstadiet ”Mitt sommarminne” med en närbild av en mygga. Det var bara det att pappa jobbade på tidningen som hade anordnat den, så jag fick inget pris och inget omnämnande, fick bara veta informellt att jag vunnit. En väldigt bra lösning eftersom själva tävlandet av nån anledning är det värsta jag vet.

Men numera blir myggorna mer och mer osynliga. I princip uppstår myggbetten utan synligt upphov, gärna flera stycken i rad. Och det är inte loppor utan hänger samman med vädret och att ha varit utomhus och t ex barfota.

Aldrig att en ser en mygga flyga bort med sitt eget blod längre. Aldrig att det blir blodsplatterfläckar av smällda myggor.

Det uppkommer nästan automatiskt en fantasi om att dom har bytt strategi efter långa utredningar och analyser. Men det troligaste är att en viss art har ersatts av andra. Och hur läget är på Alnön vet jag inte; kanske regerar dom klassiska myggorna fortfarande.

Ändå, det här orsakslösa lidandet känns väldigt tidstypiskt. Symptom och reaktioner och ingenting annat. Dessutom så kliar dom här nya myggbetten mycket mer fast inte lika länge. Det hinner till exempel inte bli några sårskorpor. Och Xylocain är mycket mer effektivt än ättika.

Pasolini kopplade eldflugornas försvinnande till konsumtionssamhällets triumf, det var en mäktig symbol. Själv blir jag mest trött på att gå omkring och känna mig småmissnöjd både över dom oförklarliga betten och över samhällets obestämda och liksom vaga förfall. Samtidsklådan.

Forntidens stolta myggor inade dessutom och avslöjade sin framfart lika tydligt som ambulanser. Ibland gick det att smälla dom utan att ens titta, utan att ens tänka.

Den allra ruskigaste hypotesen är förstås att immunförsvaret har avskaffat myggorna och agerar på eget bevåg. Men i så fall varför bara mot dom exponerade hudytorna?