Trevligt samtal på Rönnells mellan Jonas Gren och Göran Greider. Den förstnämnde läste ur sin senaste diktbok, Antropocen, den sistnämnde ur sin första, från 1981. Den håller än, men är väldigt ungdomlig och jagcentrerad. Vilket gjorde att det väldigt mycket kom att handla om jaget i poesin. Att också det förändras när vi måste utgå från att vi är dom jag som håller på att förstöra sina levnadsbetingelser. Då blir det liksom en annan sak att säga ”jag”, vilket poesin registrerar. Gren kan skilja mellan dikter där han själv talar och dikter där ett mer allmänmänskligt medvetande har ordet (och dom två interfererar givetvis). Dessutom en intressant diskussion om huruvida termen antropocen sätter människan i centrum bara ännu en gång. Förvisso, men det handlar samtidigt ändå om decentrering, ett avbräck för narcissismen, en detronisering som rimmar väl med den modernistiska poesins pågående reträtt från dom höga hästarna – som pågått länge och nu får en ny dimension.