Gammal insändare

Jag skrev den här i försomras men orkade inte skicka in den till lokaltidningen. Nu har den förnyad aktualitet.

Tidangivelserna vid busshållplatserna är så pass missvisande att de borde släckas ner eller täckas över.

Grundproblemet, som alltid har funnits, är att bussen försvinner från skylten efter planerad ankomsttid. Man börjar gå istället, och blir strax omkörd av den buss man skulle ha suttit på …

Det nyare problemet är att GPS-informationen från bussarna inte når fram till skyltarna, med gråtretande resultat. Gissningsvis har trafikkaoset gjort att SL övergått från algoritmer till nåt slags manuell bevakning som inte hinner med i tempot.

På sistone har också tillkommit att helt fungerande hållplatser på skylten får meddelandet ”Indragen”. Men det vet bussen eller busschauffören ingenting om.

Lösningen är en total omdesign av informationen.

Bussens slutdestination står redan på skylten/busskuren och kan tas bort. Ange istället linjenummer, tidtabell
57 13:08
och eventuella avvikelser:
57 13:08 13:12
eller
57 13:08 Slussen
eller
57 13:08 Inställd

Det är förmodligen den sista informationen som är den avgörande för att fiaskot bara fortsätter. SL vill inte stå för att vissa planerade turer stryks utan förvarning. Men det märker vi som får vänta och vänta.

Boende i Norra Hammarbyhamnen

Evidensmaskineriet

Singularitet var kanske det ord som dök upp flitigast under den vällyckade Julia Kristeva-konferensen på Södertörn förra helgen.

Människor och texter måste bli mötta i sin historiska individualitet och i sin pågående förändring, oavsett om det handlar om litteraturvetenskap eller tonårspsykoanalys.

Allra mest brände det till under Eivind Engebretsens plenarföredrag. Han är idéhistoriker, anställd vid den medicinska fakulteten i Oslo. Och han pratade om evidenstänket inom vården, med vidare bäring på hela samhället. Hans kritik var genomtänkt och innerlig mot hur kategoriserandet har tagit över och blivit ett maskineri som utesluter patienterna och deras lidande.

obj-kriterierEvidensbaserad medicin jobbar utifrån statistiska genomsnitt och definierar sjukdomarna utifrån vilka behandlingar som visat sig effektiva. Engebretsen bevisade vilken abstraktion detta har förorsakat, och påpekade att alla som faller utanför kategorierna hamnar i samma slaskgrupp, ”the disabled”.

Han visade hur subjektiva skattningsskalor och objektiva checklistor bara kan täcka yttre fenomen och då genom att reducera dem till siffror, aldrig kvaliteter. Han var också tuff när han visade hur kvalitativ forskning i grund och botten är kvantitativ den med: att den redovisar genomsnitt, inte det individuella, trots vackra ord i inledningskapitlen.

Mot detta ställde han Kristevas tankar om singularitet och sårbarhet. Och hämtade oväntad hjälp från en av de kanoniska texterna inom evidensbaserad medicin, Archie Cochrans bok om Effectiveness and Efficiency från 1972. Det visar sig att den ställer ”cure” (bota) mot ”care” (ta hand om) och noga framhåller att båda perspektiven behövs, det objektiva och det individuella.

Sen avslutade Engebretsen med att återigen framhålla att det stora etiska problemet med evidensbaserad medicin är att den förvisar alla som inte passar in till en enda stor icke-kategori: vad Kristeva har kallat ”den djupaste formen av uteslutning”.

Föredraget mötte många instämmanden, men också den rimliga invändningen att många trots allt fortsätter en praktik som riktar sig till det singulära i varje enskild människa (även om ramarna för det blir allt snävare).

engebretsen-och-kristevaKristeva själv berättade om när hon uppvaktade en fransk minister för att beskriva de värst utsattas situation (hon har bland annat engagerat sig för ”de s k handikappade”). Denne råkade säga: ”Det går inte att göra nånting.” Varpå hon replikerade ”Vad ska vi då göra?” Hon berättade även om sina många åtaganden inom vården, bland annat ett projekt för att låta de personliga assistenternas erfarenheter av varje patient nå fram till behandlarna. I bästa fall även till beslutsfattarna. För det här är en enorm demokratifråga.

Bortom viskleken

Många tror att vi översättare håller på med ord; men orden är bara grannlåt, förutom några få, oklart på förhand vilka.

Det vi översätter är syntax, rytmer, bilder, känslor. Grejerna måste komma i rätt ordning, och den ordningen kan inte bara kalkeras, den måste uppfinnas.

Tittar en för länge på ett ord går det sönder och måste ersättas av ett annat. Men sen finns det dom där magiska orden i varje text som måste med eller få lika starka motsvarigheter.

Jag bytte nyss ut ett ”vänta på” till ”avvakta”, och det var som att se en Golem få liv. Hela texten vaknade.

Not till min föreläsning

Alla tolkningar är språkliga; att kalla en dans eller en målning för en tolkning är bara en tolkning. Därmed inte sagt att det inte finns språk som inte är tolkande.

Detta är kärnan i Benvenistes distinktion mellan semiologi och semantik. Språket är semiologiskt (bygger på tecken) men det kan användas tolkande, till skillnad från alla andra teckensystem: dessa behöver språket för att bli tolkande.

Här, 1968–69, löper hermeneutiken och språkvetenskapen samman. Och projektet får ingen vidare fortsättning.

Kristeva och Dylan

Konferensen på Södertörn med och om Julia Kristeva sammanföll på ett intressant sätt med Nobelpriset till Dylan. Dom är jämngamla och fortfarande på never ending tour – i hennes fall sånt som att jobba gratis med vilsna tonåringar på ett sjukhus i Paris och sätta deras lidande i samband med hela världens problem. Dom har betytt mycket för mig på varsitt håll, utan att jag nånsin gjorde kopplingen.

För Kristeva är texten inte ett objekt utan en ”produktivitet”: dikten (eller andra konstnärliga praktiker) tillverkar betydelse och lyfter in i dom gängse betydelserna det som hittills varit förskjutet och otillgängligt. Hon är också den som har beskrivit språkets klangliga sida som nånting mer än bara dekoration. Tillika är hon en revoltens tänkare, som ger goda råd om hur världen ska bli bättre: inte att bara störta det gamla utan även (först) skapa nya uttrycksformer och kommunikationer, som låter oss förvandlas.

kristevaklotter

Klotter från föreläsningen i torsdags ”Att tänka det radikalt onda” Som också finns att läsa i Divan 1–2 2016.

Allt detta är relevant i jämförelsen. Men jag tänkte ett steg till. Nobel verkade i sin tid, och med sina förföreställningar, till exempel om vad litteratur är för nånting. Jag uppfattar förvaltandet av priset som en ständig omtolkning av just det där ordet, en tolkning som kommer att skifta igen genom tiderna. Det är som bekant inte ett pris för litterär kvalitet; det handlar om att ha gjort mänskligheten en tjänst. Och dom två motsatserna hänger förstås ihop, även om en del pristagarval haft ideologiska undertexter.

Diktkonst utvecklar ”mänsklighetens mänsklighet” (det är en formulering från Lévinas) och det är vad Kristeva letar efter också, till exempel i talet hon höll när hon fick ett annat fint pris, Holberg-priset. Vad den sen har för plattform utöver språket känns irrelevant. Språket, och skulle jag vilja säga, i ”idealisk” och kristevansk bemärkelse”: uppfordran till att förvandlas.

Ur gömmorna

Kom på att jag ju visst har översatt Dylan. Maria och jag gjorde den här till sonens dop 1999, vilket kändes bra även om församlingen hade behövt öva.

foreveryoung003

Översättningen är förstås betingad av omständigheterna, men jag gillar den fortfarande och minns smaken av dillköttet som Jens lagade. Dom Dylanöversättningar som nu kommer att behöva göras kräver en helt annan plastiskhet: att ha kvar ”den stora amerikanska sångtraditionen” som ett av elementen, men gå bort från sångbarheten till nånting som mera liknar målningar: kanske prosaplanscher med djärv användning av typsnitt och space.

Faktum är att jag deltar i ett sånt projekt sen länge, med musik inblandat. Och som alla goda projekt är det slumrande i väntan på den idé som gör allting annat enkelt.

Natur

Bakom idrottsplatsen (Släda) låg en äng mitt i skogen, rektangulär, välskött, som om nån var inriktad på själva artrikedomen. Den ledde heller ingenstans. Det var verkligen bara en äng mitt i skogen, omskött.

Där hade jag möte med korsspindlarna, skulle jag säga i en annan litterär tradition. Sanningen är att jag en gång kom in där, på väg ingenstans (dagarna på Alnön var långa och måste fyllas med ingenting). Det hade just regnat och ljuset var snett (sommarkväll). Då stannade jag upp och tittade på ett spindelnät; det var väl nånting i formen som tilltalade mig. Och i nätet arbetade en spindel, eller bara hängde där, och den hade som ett kors på ryggen. Jag tänkte, utan insektsbok eller insektskunskap, att det måste vara en korsspindel.

Varför kommer jag att tänka på det här dryga fyrtio år senare? Vi planerar ett utomhusseminarium om Gunnar Ekelöfs och Harry Martinsons naturdikter, det måste vara triggern. Och vi har pratat mycket äng och ”hålla i hävd” på gården i Roslagen under sommaren. Men jag fick aldrig nån kontakt med spindeln, annat än att ge den ett artnamn som dessutom förmodligen var fel. Och den kom inte med nåt religiöst budskap, för jag är allergisk mot symbolik.

Det bärande i själva hågkomsten måste vara identifikationen med en okänd person som låter ängen änga för dess egen skull –och för dom förbipasserandes, människor och spindlar och andra. Nätet är också viktigt, och ljuset som föll över det, grått: en levande organisk struktur av nyss dött material, topologiskt oregerlig, växande. Dess underförstådda motsats är den kommunala fotbollsplanen, och tanken på lagidrott överhuvudtaget.

Ensamhet, det är kanske själva minnesbildens kärna. Inklusive att avbryta en arbetsträngd dag för att skriva ner det här till ingen som helst nytta, men med ett ilsket begär att formulera det som sen växte fram. Dom långa minuterna innan datorn vaknade var fulla av ilska och vresighet: jag hann gå igenom bilden från många olika håll och samla goda formuleringar av vilka sen nästan ingen kom till användning, och en av dom citerar jag bara för att sen göra narr av.

Är mitt språk då så artrikt som jämförelsen hävdar? Nej knappast, det känns bara så inifrån. Och det är nödvändigt att ha den känslan. Ett poetiskt språk är ett språk som inte benämner, men som sätter världen i arbete.