Kom på att jag ju visst har översatt Dylan. Maria och jag gjorde den här till sonens dop 1999, vilket kändes bra även om församlingen hade behövt öva.

Översättningen är förstås betingad av omständigheterna, men jag gillar den fortfarande och minns smaken av dillköttet som Jens lagade. Dom Dylanöversättningar som nu kommer att behöva göras kräver en helt annan plastiskhet: att ha kvar ”den stora amerikanska sångtraditionen” som ett av elementen, men gå bort från sångbarheten till nånting som mera liknar målningar: kanske prosaplanscher med djärv användning av typsnitt och space.

Faktum är att jag deltar i ett sånt projekt sen länge, med musik inblandat. Och som alla goda projekt är det slumrande i väntan på den idé som gör allting annat enkelt.