Den analytiska filosofins hejdagar

Carl-Göran Heidegren gör i Filosofisk tidskrift 4/2015 en intressant begreppshistorisk undersökning av hur den analytiska filosofin definierade sig själv på ett sätt som gjorde att den under några decennier var den enda akademiska filosofin i Sverige. Marc-Wogau skriver i den lilla introduktionsskriften Att studera filosofi från 1961: ”Samtliga universitetslärare i filosofi tillhör för närvarande vad jag här tidigare kallat den analytiska riktningen.” (Har inte redan själva påståendet en predikatlogisk form!)

Men vägen dit var kort, visar Heidegren. Begreppet dyker upp på fyrtitalet och får en kort tid av hegemoni. Början till slutet var sen Gerard Radnitzkys avhandling i vetenskapsteori 1968, som beskrev läget genom att ställa teknisk filosofi (T) mot
frågeväckande filosofi (Q) och rent ut hävda att det förlamar hela den humanistiska forskningen om T dominerar.

Ändå förblev det länge så att en viss metod hade övertaget och ställde alla andra i skuggan. (Heidegren utgår bara från material fram till 1973.) Stig Kanger i Uppsala lät enligt ryktet flytta ner all kontinental filosofi (eller vilket ord som nu användes) från filosofiska institutionens bibliotek på Villavägen till ett rum i källarn.

Jag har bara rykten från filosofiska institutionen i Uppsala. Försökte läsa där ett par veckor men storknade av Torild Dalkvists handskrivna listor över alla frågor som måste besvaras, och som därmed reducerade texter till problem att lösa.

Ett sånt rykte är att deras enda originella tänkare på den tiden en gång utbrast: ”Att förvänta sig att Filosofiska institutionen ska tillverka filosofi är lika dumt som att förvänta sig att Geologiska institutionen ska tillverka stenar.”

Kom att tänka på det här när jag läste i DN Hans Ruins skarpa uppgörelse med hur etiken har blivit en handelsvara; hans artikel Den praktiska filosofins elände är en inomfilosofisk uppgörelse med rent luthersk sälta som kommer att bli klassisk.

…o min årtull, jag sliter dig taktfast

”Digitalisering” är ett lika obsolet ord som ”datamaskin”. Visserligen bygger lagring och distribution på binär kod, ”ettor och nollor”; men det är inte det som har skapat en omvälvning jämförbar med den industriella revolutionen. Det är spridningen och uppkopplingen som har förändrat allt i grunden: ekonomin, arbetsdelningen, kunskapen, medborgerligheten. Den underliggande teknologin är intressant och begriplig för ett fåtal och själva ordet ”digital” fördunklar för oss andra vad den nya teknologin har gjort med oss, snarare än att förklara. Allt finns tillgängligt dygnet runt, världen över, utan andra mellanled än en automatiserad uppkoppling. Och det är dom som har makt över spridningen och över vad som finns åtkomligt som har initiativet: i jämförelse med andra och med avseende på styrningen av kapital, arbete och information. ”Digital” skulle kunna vara ett relevant ord i sammanhanget därför att det har med ”finger” att göra och på så vis belyser disproportionen mellan vad som kan utträttas med fingrarna på en pekskärm eller ett tangentbord och dom rörelser av kapital och arbete som därmed sätts igång. Eller att mänsklighetens samlade vetande och skapande snart ligger bara ”ett par klick bort”. Digitalisering handlar om en ny form av härskande vars system och möjligheter vi alla ännu bara är i färd med att lära oss, samtidigt som mycket av det vanliga livet försiggår som vanligt, om än uppkopplat mot omvärlden på annorlunda sätt. Dom nya maktförhållandena måste granskas ur ett maktperspektiv. Deras teknologiska grundval är en bisak i jämförelse med under vilka nya former vi människor samverkar med varann – och att spelreglerna har ritats om.

Samtal

Vinprovning. Orden här betyder ungefärliga saker, men har kemiska korrelat (sötma, fruktighet, tanniner, fyllighet) och motsvarande fysiologiska reaktioner (smak, doft, känsel, strävhet).

Själv jobbar jag med ordprovning och söker på liknande vis balans mellan kontraster.

Här i källarn är det svårt att använda orden, men det går att komma överens om dom. Gruppen arbetar tillsammans.

På en underbar utställning om synestesi jag såg undersöktes samspelet mellan färger, ting och ord. Färgerna som ord i en lång essä på väggen. Färger som experimentellt givits ordassociationer, och på långa bord hade konstnären gjort likadant med föremål. Främmandegjort dom med ord så att en såg dom.

synestesipinnar

Varje färgnyans har utlöst ett ord eller en fras. Susanne Vollmers utställning ”Var det den röda huvudvärken? Eller den gröna?” på Galleri SPG på Gävlegatan i januari-februari fortsatte en pågående undersökning av samspel mellan sinnesintryck. Där fanns vackra skivor av hjärnan, ritade nystan av nervhärvor, samspel mellan klanger och färger i en loop – och så denna vägg …

synestesibild

Utsnitt av ett stort bord mitt i galleriet. På skyltarna står det respektive: The taste of Kelly; Engelskt hårt G (Vladimir Nabokov); Pepparmyntsolja och De första tonerna i Mozarts D-durkonsert för flöjt. Privata erfarenheter, sinnesintryck, kulturella referenser och synestesiforskning (Nabokov har skrivit mycket om detta) spelar alltså in i experimentet och fungerar symfoniskt tillsammans,

Ord kan skapa likhet och skillnad. Sortera och befria från sortering.

Deras ålder härstamning och komplexitet mer eller mindre framträdande beroende på uppmärksamheten.

Själva ordet ”provning” rymmer en hel berättelse om ett undantag från vanligheten. Ett delande istället för ett glufsande.

Ordets två riktningar: synintryck ger upphov till ett ord, och det finns olika slags associationsbanor; ord bidrar med en berättelse som påverkar och kanske fördjupar perceptionen. Källarmiljön hjälper också till, liksom gallerisituationen. I samtalet kan orden överbringa erfarenheter som en annars är ensam med. Som knappast går att läsa sig till.

Snabbrundtur i islänningasagorna

Nanna Stefanía Hermansson och Heimir Pálsson har tagit till ett lika enkelt som effektivt grepp för att göra islänningasagorna gripbara, och med en utmärkt insats från bildredaktören Ívar Gissurarsson.

Sagorna är geografiskt ordnade, och var och en presenteras med ett kort utdrag ur den stora utgåvan som kom fjol, kompletterat med en historisk bild eller ett foto som ger känsla för landskapet. Njutbart och intresseväckande som en bra tevedokumentär!isl.sagorinlagaPå onsdag den 24 februari kl 18 presenteras boken Islänningasagor, händelser, platser och bilder (Katla förlag)  på pråmen Harö Krog, som ligger nedanför S:t Eriksbron mitt i Stockholm, på Kungsholmssidan, nedom Inedalsgatan. Förmodligen kan dom kunniga redaktörerna då ge en ännu bättre bild av det magiska samspelet i sagorna mellan platser och berättelser. Säkrast är att förhandsanmäla sig till styrelsen@samfundet-sverige-island.se!

isl.sagoromslagDet är också nånting speciellt med väl valda avsnitt. En läser dom på ett annat sätt. Den enskilda sagan fängslar genom sitt berättarmaskineri, så att det sällan går att stanna upp och beundra det detaljerade finliret i prosan. Jag tror det var Walter Benjamin som sa att litteraturkritik handlar om att välja ut dom rätta citaten.

Färgåtergivning

Tänk om det är printen som är konstverket, inte den lagrade bilden i datorn? (Ja utskriften, eller det som visas på en skärm på en utställning.)

(Jämför den tryckta dikten och den upplästa dikten, partituret och det musikaliska framförandet.)

Originalet bara en resurs, full potentialitet.

Det blir ett annat sätt att beskriva trafiken då.

Och kanske också en annorlunda metafor för tänkandet, för vägen från inventio till actio.

Skärmen jag jobbar med bilden på är hela tiden genomlyst inifrån. Men om jag jobbar på den för att den sen ska möta världens ljus, under bestämda eller obestämda förhållanden?

Och omvänt ifall jag uppfattar den digitala (eller omsorgsfullt tryckta) reproduktionen som ett av många möjliga tillfälliga ljusfall, ofta utifrån tämligen konventionella principer? Då beundrar jag inte längre, utan gissar vad som kan ha förevarit.

Skrivandets utveckling i tiden. Läsandets tvärsäkra blick som successivt raseras. Tills i bästa fall bara språket finns kvar.

Företagande och empowerment

Subtopia i Botkyrka, med sina jättelokaler och sina väl inarbetade former för samarbete både mellan människor och konst–affärsliv-kommunalpolitik. Dom ordnade ett seminarium för att celebrera en liten bok som presenterar inkubatorn KLUMP: ett generöst coachingsystem som hjälper folk att utveckla och genomföra sina idéer och få ut dom på en marknad.

Seminariet lockade många slags människor, från konstnärer till nyfikna kulturbyråkrater. Och i panelen fanns lyckade entreprenörer och forskare som har koll på utvecklingen, inte minst David Karlsson.

Kort sagt var det alldeles för gott om idéer till och med för det jättestora ”Loftet”. Särskilt när alla skulle speedsammanträda i smågrupper kring mångförgrenade frågor.

Ändå – och det var kanske planen – konkretiserades mängden av intryck i en bestämd känsla av vad som håller på att hända: hos Subtopia men också allmänt på en arbetsmarknad som har förändrats i grunden.

Nämligen att konstnärer och andra har fått större makt över att definiera vad dom själva håller på med och större kontroll över hur det färdiga resultatet sprids och säljs.

En konstnär sa: ”Jag hade kontrakt. Men dom ville göra om mig. Eller dom ville att jag skulle göra samma sak en gång till. Då startade jag mitt eget bolag istället.”

Vi konstnärer, enligt Pier Luigi Sacco, sån han presenterades av David Karlsson. Förr levde vi på allmosor och uppdrag. Sen blev vi en del av en industri som tjänade en massa pengar: vi var som anställda. Nu kan vi ta kontrollen mer, särskilt som politikerna insett att konst är en viktig affärsnäring (som sysselsätter många) och en viktig del av den politiska omstarten i en hopplös tid.

subtopiaseminarium001

Att bli företagare innebär således empowerment. Särskilt om man har många som jobbar under samma villkor att samarbeta med, och vara bra på olika saker.

Eller som Edith Södergran sa i en liknande stämning, i dikten ”Mysteriet”:

Leksaker äro alla människor.
Leksak var jag själv i går.
I dag är jag den som öppnar mysteriet.
Jag vill att alla skola komma till mig,
jag vill att alla skola höra hur mitt hjärta slår.
Eld och blod och framtidens smörjelse skålen I mottaga ur mina händer.
Hela mänskligheten vill jag viga åt framtiden.
Mina flammande rader skall varje barn läsa.
Jag skall omvända alla till en heligare gud.
All vidskepelse vill jag sopa ut med en ljudlös kvast, all litenhet vill jag hånande döda.
Eder stora orm vill jag stiga uppå; hans huvud vill jag stinga med mitt svärd.
O du mitt goda svärd, som jag har fått från himlen, jag kysser dig.
Du skall icke vila
innan jorden är en trädgård, där gudarna drömma vid underbara bägare.

Flaskpost och fetischer

 

Digitalisering innebär inte nödvändigtvis spridning
Snarare tvärtom

Vi befinner oss fortfarande på flaskpoststadiet
Även om meddelandet når fram till fler än bara en
Kanske

Vi måste börja tillverka fetischer
Varor som är gratis
Men som lockar till köp
Endast så kan vi på sikt
Börja tjäna pengar igen

Vi måste börja tänka på förpackningen
För det är förpackningen folk läser
Åtminstone till en början
Innan dom öppnar
Sig

Spridning – diffusion
Idén är sin förmedling
Tiden blir kortare och kortare
Misstänksamheten växer
Hos fackfolk och allmänhet

Begäret efter den här texten
Att det är just den du söker efter
Att det är just den du borde söka efter

Eller på genrenivå
Exempelvis litteraturkritiken
Stil Omdöme Kunskap – JA!
Men också strävan efter reaktionen
”Jaså det är DET HÄR som är litteraturkritik!”
Hjälper upp hela branschen

Det är ett annorlunda arbete
Men det är vad vi alltid har hållit på med
Men nu är mängden av flaskposter en så stor virvel på oceanen
Att du knappast lär komma att få syn på den här
Fula

Hur jag lärde mig tvivla

Det finns en gräns där vetenskap övergår till att vara ideologi; och vetenskapsidkaren själv har sällan koll på var och hur den överskridits – det beror av hens medvetenhet om sin plats i samhällets uppbyggnad, snarare än av hens kvalitéer som forskare.

Det kan handla om kategorier som okritiskt hämtas in från det omgivande samhället och påverkar forskningens utfall; till exempel föreställningar om rasegenskaper. Men det kan också handla om att tappa eller släppa kontrollen över hur ens rön används i populariserad form, för att till exempel tjäna vissa bestämda klassintressen eller maktordningar – eller helt enkelt påverka den allmänna bilden av vad en människa är och kan vara. Ideologins vulgärantropologiska dimension. Som så få så sällan berör, med tanke på hur verksam den är i alla former av samhällen.

Jag lärde mig tvivla i dom här banorna av professor Sven Öhman, som stod för ett privat fälttåg mot populärvetenskapen, och som på dom språkvetenskapliga seminarierna sökte efter ”den sjuka punkten”, där framställningen inte längre har täckning av sina egna påståenden.

Sen förstärktes dom här insikterna bland annat av Louis Althussers seminarium från 1967 om ”vetenskapsmännens spontana filosofi”, som Sven förmodligen också hade läst och tagit intryck av. Althusser närgranskar en berömd hjärnforskares skrifter, och söker lokalisera just den där gränsen mellan vetenskap och ideologi.

Det där gör att jag inför varje presenterat ”forskningsresultat” frågar mig och försöker grunna ut vad det är dom har undersökt och vad det är dom eller den förmedlande journalisten påstår.

Vetenskapen är ju i grunden fantastisk och tillväxande. Kunskapen inte bara ackumuleras utan till och med ökar efterhandsvis i komplexitet, särskilt under epoker av öppenhet och nyfikenhet. Den är en sanningspraktik. Och nånting att hålla i handen vid sysslandet med mer lögnaktiga och osjälvreflekterande delar av tillvaron. Just därför viktigt att kritiskt separera det som håller måttet från det som har begränsat bästföredatum. Att relatera till undersökningarna och inte till resultaten.