Loggbok

Årets långpromenad gick runt Bergshamraviken i Roslagen. Tolv kilometer blev femton på grund av felnavigeringar. En ny modern grusväg självsvåldigt uppbyggd på egen bank genom skogen hade tagit över småvägarna på Helgö och ledde mig åt fel håll, nästan ut på riksvägen igen. Senare gjorde jag ett klassiskt GPS-fel därför att kartan i mobilen just i det ögonblicket inte var vänd åt samma håll som jag stod. Gick därför länge på en väg som ledde fram till en vägbom vid en sjö, och måste vända tillbaka.

Många intressanta saker och miljöer och fina djur men få mänskor ute! Ett mopedgäng tutade när dom körde om mig nära Bergshamra. Jag hade glömt bort hur späda mopedtutorna låter: mer som leksaker. Innan avtaget mot Svensboda hälsade jag på en grupp kinesiska turister och därefter på två hundägare som hade stannat i ett långt samtal.

Enviksvägen är en tråkig matarled till ett gulligt sommarstugeområde där tvärgatorna har everttaubeska eller allmänt naturromantiska namn. En suv som skulle svänga ut stod kvar och betraktade mig länge tills jag hade passerat, som för att säga ”vi ser dig nog”. Därefter övergår Enviksvägen i den betydligt roligare Skinnsäcksvägen: gammeldags smal asfalt som vindlar upp och ner, åt höger och vänster, ibland med utsikt över viken, förbi massor av välbetade fårhagar, ända fram till en stor gård som också heter Wik, och det var där jag valde fel väg.

Strax innan hade utfärdens enda längre samtal ägt rum. Innanför en hög gärsgård sprang tre bruna hundar skällande parallellt med mig, och en av dom, Hedda, hoppade över typ 1.20 för att undersöka vem jag kunde vara, trots husses och mattes förmaningar. ”Du ska inte vara rädd för mig”, sa jag till Hedda. ”Hon är inte rädd för nånting”, informerade husse. Jag kände att jag ville förklara eller be om ursäkt för att jag kom förbi sådär till fots och talade om att detta var min fotvandring runt Bergshamraviken. ”Ja, nån ska ju göra det också”, var Heddas husses kommentar.

Väl inne på rätt väg, Lännaviksvägen, var det välkända trakter från tidigare promenader. Men vad- och lårmusklerna hade börjat protestera av utmattning och nästan kramp. Bland föresatserna jag haft ingick nämligen att hålla ett högt tempo hela tiden. Var tvungen att sätta mig och vila utanför den nedlagda affärn vid bron, trots att det inte var ens en halv kilometer kvar. Den allra sista biten var gångarten oerhört struttande, och det kändes skönt att jag inte mötte en enda människa. Väl hemma på gården kunde jag plocka upp en varm bira från ICA Bergshamra ur ryggan. Den var rejält omskakad.

Novell

En stor spyfluga satt på rutan och undersökte den fläck som uppstod när jag i förrgår smällde en annan lika stor spyfluga. Jag öppnade fönstret och släppte ut den i sensommaren.

Dom minimala avvikelsernas poetik

Jag hamnar i en gammal polska, med den nya infallsvinkeln att den är gjord för att dansa till – i förlängningen att många av våra versformer har sina rötter i den folkliga dansen, men att många av dom förbindelserna har skurits av till förmån för stavelseräknande regelbundenhet, med sikte på uppläsning.

Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.
Det brinner en eld, den brinner klar, den brinner i tusen kransar.

Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.
Så vänd dig om, ta mig i famnen en gång och dansa med mig mera.

Scenen som beskrivs är själva danssituationen; texten utspelas i realtid. Elden är hänryckningen, förstärkt av hyperbolen ”tusen kransar” – kanske en tillnärmelse till den överväldigande kollektiva upplevelsen. Den lilla melodiskiftningen i upprepningen är magisk. Höjningen på sluttonerna blir uttryck för förhöjd livskänsla, kanske elevation.

Dansen som tradition, som kontakt med tidigare generationer på samma plats i årscykeln och livscykeln.

Men det som verkligen fångar mitt intresse är taktbytet och övergången till sextondelar under ”ta mig i famnen en gång”. Det känns (jag kan inte dansa folkdans, jag kan nästan ingenting) som om det motsvaras av en extra sväng eller snurr.

Sången som notation för fötternas rörelser (med utrymme för subtila variationer beroende på vana och inspiration). Texten som förstärkare av själva danssituationen. Eller det uppstår betydelsesamspel mellan olika nivåer, olika register – den betydelseproduktion som Kristeva kallar semiosis.

Och från detta vidare till dom minimala avvikelsernas poetik, till exempel Shakespeares vidunderliga förmåga att låta känslor komma fram när blankversen haltar: känslor som i sin tur ger orden nytt liv och uppväcker deras innebörder och förhistoria.

Replikerna som också innehåller kroppsliga instruktioner och riktningsanvisningar.

Frågan är hur man ska förhålla sig som översättare till dom betydelseskapande avvikelserna. Dom går sällan att direkt överföra. Däremot finns ett övergripande format som påkallar utfyllnader i form av olika slags lakuner och taktbyten. Jag översätter inför uppläsning och vill ge uppläsaren fria händer (fri käft?) att själv stoppa in grejer där dom behövs. Jag har också översatt sånger. Men skulle det gå att översätta med sikte på dans? Som inspiration, kanske som ett samarbetsprojekt.

(Fotnot: Jag har hamnat i den här undersökningen av flera skäl, bland annat via Gunnar D Hanssons hänvisning i förbigående i senaste diktsamlingen till Rickard Steffens avhandling Enstrofig nordisk folklyrik från 1898, som framhåller dansens primat.)

Typokoreografi

Min dansante vän tror att dansen låg till grund för poesin, inte metrikens noteringar. ”Riktiga fötter, inte versfötter.”

Han har naturligtvis rätt. Men hur ska vi kunna rekonstruera det kollektiva framförandet ur den tryckta dikten?

Sången är mellanledet, framförd stillasittande eller upprättstående. Men ändå med riktiga fötter i.

Den skriftliga poesin samplar dansinslag. Den citerar kroppen. Men det går inte att röra sig rytmiskt regelbundet till den. Eller?

Kanske fridansen, framförd framför åskådare efter lång ihärdig övning, ska lyftas in som jämförelse till den fria versen och det på ett mer aktivt vis?

”Fallandets diskurs.”

Från tystnad till tystnad.

*

Går det att med hjälp av pauser klangmönster rytmer återge dikten en mer genomförd kroppslighet?

Inte enbart uppläsningens tid, om än aldrig så dramatiserad och välmodulerad.

Kanske i samspel med en musik.

Dansen sån den gestaltas i musiken, dess andra dotter. Återkomsten till samma plats efter en regelbunden men komplex omväg. En mer eller mindre intrikat cirkel. (Motsvarighet : strofen.)

Det är tystnaderna som måste in bland typerna. För att komma bort från uppläsningens estetik.

Hypoglossio diskio

nicoretteAtt övergå från snus till smaklösa nikotintabletter är fantastiskt tråkigt. Det började med en månad på Island där  snus jämte begagnade seldon är det mest förbjudna. Ingen kan riktigt förklara varför, men det är alltså av nationell vikt. En smitta som ska hållas borta.

Återkomsten till portionssnus väckte sen alla dåliga effekter, till att börja med försämrad kondition. Då bestämde jag mig för att hålla fast vid tabletterna.

Det är att ersätta begär med behov (som sen kan fasas ut). Det är att ersätta en last med en vana (som sen kan tyna bort). Och det är som sagt fantastiskt tråkigt.

Vad som försvinner är själva upptrappningen. Som i sin tur hänger samman med yttre eller inre stress. I förlängningen finns alltså även en ambition att i ännu högre grad bemöta deadlines och plötsligt uppkomna kaos med tålmodighet och inte med en kämpainsats.

Det kan komma att leda till andra slags subglossala texter också. Mindre inspirerade och mer genomarbetade. Såna som jag själv tycker om att läsa. Vi får se!

Dessa blodfyllda historier om vårt folk

Årets skönlitterära bok är antagligen kavalkaden över samiska öden i den svenska historien, Ædnan av Linnea Axelsson. Den slog ner från ingenstans med en träffsäkerhet som gör att den redan från början känns som ett viktigt bidrag till den svenska litteraturen och till den koloniala självrannsakning som måste bli av.

Men en annan nyutkommen diktsamling förtjänar att nämnas i det sammanhanget, även om den än så länge bara har givits ut i mycket begränsad upplaga och inte finns i handeln.

Spelemansfanten

Håkan Bergstedt har företagit sig att skildra tattarnas erfarenhet utifrån en av deras mest framstående representanter, dragpelaren Carl Jularbo (som förstås själv använder t-ordet jämte andra uttryck som ”dinglare” och ”fant”). Han för ordet boken igenom och gestaltar både stolthet över sitt ursprung och osäkerhet inför det faktum att framgången på sätt och vis har gjort honom till ett slags främling, med burons levnadssätt – den fastboende bonden, som han är uppfostrad att förakta och ställa upp som sin motpol.

Just den där tveksamheten skapar ett  vackert vemod boken igenom. Karl Karlsson summerar sitt liv och är inte säker på vilka måttstockar som gäller. En osäkerhet som gör att hågkomsterna blir lärostycken utan självklar sensmoral – och därmed ger mycket att fundera över.

Ingående beskrivs hur det dåliga ryktet fungerar förtryckande och deklasserande; och i kontrast mot detta stoltheten över de goda skick och seder han uppfostrats till, snygghet och hjälpsamhet.

Vi var hänsynslösa fräcka tilltagsna
lurade skjortan av folk
saknade medmänsklighet – – –

Så sades – lögn!
Fråga  de gamla i fattigstugan –
de tog emot oss!
De visste att vi delade
det lilla vi hade
med bröder och systrar i nöden.

En annan konflikt som pejlas på djupet är den mellan å ena sidan rädslan för att uppslukas av välfärdssamhället och å andra sidan den sen långliga tider nödvändiga strategin att synas och höras så lite som möjligt – vilket kan få till konsekvens att traditionen bryts:

När det blivit folk av barnen –

skulle de få höra vilka de var – – –

Men då ville de inte lyssna – – –

Med detta hänger också samman igenkännandets glädje. Många dikter handlar om hur språk, musik och små detaljer i uppförandet ger besked om en samhörighet fanter emellan som definierar om hela situationen.

Sången tystnade
men när jag ropte ”Lattjo giat!”
brast de ut i skratt
och bjöd mig slå följe – – –

Litteraturlistan på slutet är imponerande och rymmer både vetenskap och förtal, liksom många av citaten ger prov på förtal förklätt till vetenskap. Men framför allt vimlar boken av smakprov på den egna kulturen: språket, sångerna, slagfärdigheten (”dessa blodfyllda historier / om vårt folk”). En lustig detalj är förkärleken för det storsvenskaste av alla verk: Tegnérs Frithiofs saga.

Att jag inledde med att hänvisa till Linnéa Axelssons Ædnan hänger samman med att det är väsentligt att bägge berättelsesamlingarna är författade på känslig frivers, så som väl redan  torde framgå av citaten. Den fria versformens förmåga att rytmisera talet och skapa kontraster och sammanhang är en nödvändig förutsättning för det här breda berättandet och för att språk och samhällshierarkier ska kunna samexistera på boksidan och på så vis bli överblickbara.

Håkan Bergstedt: Spelemansfanten. Karl Karlssons i Jularbo hemliga memoarer
Författares Bokmaskin, Stockholm 2018

Chi mi aveva chiamato lì?

Litteraturen har förmågan att drabba, blixtlikt som förälskelsen och ihärdigt som kärleken. Och det är helt oförutsägbart vilken text eller snutt det blir. Och går inte att riktigt förklara för nån annan förutom kanske via abstrakta ord som skönhet och djupsinne. Och det behöver inte handla om särskilt märkvärdiga grejer heller. Jag brukar tänka på en Pasolinirad i samband med fenomenet: ”Vem var det som kallade på mig där?”

Men själva drabbadheten går att dela. Jag tolkar nån annans upplevelse utifrån min upplevelse. Kan ofta bli rätt kul samtal, över alla möjliga gränser.

L. byggde gemenskaper och institutioner kring den här drabbadheten. Och han lät dom institutioner han förestod genomsyras av den. Personlig uppmuntran, samtalskvällar, seminarieserier, resor. Med outsinlig öppenhet och jämlikhet. När jag tänker på honom nu är det ordet ”Välkomna” som dyker upp. I pluralis förstås. Välkomna. Ett ord som bara kan besvaras med ett annat ord som hör till samma sfär: ”Tack”.

(Kort minnestal 180727)

Till vanartighetens lov

Jag kom helt opåkallat – eller via sensommarminnen från Nordisk Sommeruniversitet — att tänka på Dorothy Heathcote. Det var Árni Blandon som hade henne som inspiratör och berättade om hennes arbete, så jag skaffade boken Drama as a Learning Medium.

Tekniken är att som gästande dramalärare utgå från skolklassens initiativ, vad det än är, inklusive totalt neggo kommentarer, och sen bygga en berättelse som alla rycks med i.

Jag har aldrig haft nån professionell nytta av boken och antagligen hamnade den hos Myrorna. Men det där löftet om att allt till slut ändå kommer igång rymmer nånting viktigt som tangerar annat jag håller på med.

Inte minst den pedagogiska principen att läraren måste börja där eleverna befinner sig och inte i sin egen lärdom. Protester är en mycket bättre utgångspunkt än teoretiska modeller för att genast hitta fram till grundvalarna, för att sen nå ett samförstånd om vad som ska uppnås tillsammans.

Det har också med intervjuteknik att göra. Nytt material som förs in måste ovillkorligen förankras i vad som hittills sagts. Inte i vad jag har läst mig till eller vad publiken förväntar sig. Och därifrån är steget inte långt till att uppfatta också berättarteknik som en dramaövning där jag egentligen inte har nån koll på hur du reagerar och själv när jag läser din text är jag ofta så jäkla vanartig att du skulle bli häpen.

Dekonstruktion kan det förstås också kallas. Det här var typ 1985. Derrida, Lacan, Baudrillard: Lika mycket lekledare som lärda. Eller för att travestera Bamse: ”Den som är väldigt lärd måste också vara väldigt lekfull.”

Under kartan

Ju mer tiden på jorden går desto väldigare ter sig min okunskap. Jag klamrar mig fast vid det lilla jag kan — det är härdigt, det växer än — och stirrar ner i avgrunden eller rättare sagt in i håligheterna under fasta marken … som mest verkar ha bestått av ord på tunt sprött nött papper.

Äkta vara

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som öl borde inte få kallas öl. Det har inte genomgått den nödvändiga mognadsprocessen och är därför heller inte färdigt att tas upp av kroppen. Mäsk vore ett rimligare namn.

Det allra mesta (räknat i liter) av det som säljs som vin har inte heller genomgått den nödvändiga mognadsprocessen. Det är druvsaft med alkohol, färgämnen och smakämnen.

Det allra mesta av det som säljs som bröd är egentligen ugnsbakat klister. Det har inte upplevt det långvariga mötet med mikroorganismerna och är således inte redo för människokroppen.

Det allra mesta av det som bjuds ut som kunskap borde inte få kallas kunskap. Det måste genast utsättas för sanningsprövning utifrån vars och ens erfarenhet av vad som är rimligt. Härvidlag spelar den föregivna kunskapens ålder eller status ingen roll. Dom flesta dumheter är av uråldrigt datum och känns igen på att dom gör anspråk på att ge enkla förklaringar på svåra, labila sammanhang.

Sanningen smakar alltid lite underligt precis som ett bra vin eller en bra formulering. Och lever upp och utvecklas av kontakten med luftens syre. Det där sista är en metafor för dialogen. Vi behöver bryta bröd och dela vin med andra för att utvecklas och göra nytta i den stora samhällskroppen. Den solitära människan är som en burk Pripps Blå.

Vänster–höger

rezmigkeucheyan

Boken finns även på engelska, utgiven av Verso.

En utmärkt artikel i  senaste Le Monde Diplomatique — skriven av Razmig Keucheyan, vars bok om ”den vänstra hjärnhalvan” gav mig så god inblick i modern samhällsvetenskap — ger mig tillbaka skillnaden mellan höger och vänster.

Han inleder med att kritisera parollen om de 99 procenten, utifrån argumentet att vi icke-rika världen över har inget gemensamt allesammans. Han slutar i beskrivningen av en framgångsrik strejk på städföretaget Onet, en underleverantör till franska järnvägen SNCF.

Dessemellan gör han upp med en feltolkning av Gramsci. Gramsci hävdade inte att kampen om makten går via kulturen. Tvärtom uppmanade han dom förfördelade att organisera sig för att på så vis få röst. Däremot har reaktionärerna läst Gramsci noga inför sitt opinions- och desinformationsarbete.

Keucheyan ställer dagens aktivister vid datorskärmen mot forna tiders långsiktiga folkbildningsarbete, där vänsterpressen spelade en så enorm roll. Och den finns ju kvar, om än mestadels digitalt. Men utan organisationer.

Onet-strejken samlade alla som drabbades av nedskärningarna och sparkraven. Inklusive immigranter med dunkla anställningsvillkor. Och dom fick igenom sina krav. Keucheyan kallar dom ”Gramscis sanna arvtagare” … i ett samhälle som förvandlats i grunden.

Har inte hamnkonflikten i Sverige väldigt mycket att göra med det här? Rätten att definieras av sina arbetsvillkor? Och hur långt kan inte jämförelsen sträckas: till alla som jobbar med tillfälliga anställningar och gigs men inte har nån representation i samhället eller politiken?

Efter omläsning av Barthes ”Skrivandets nollpunkt”

Skrivandet utgår från min plats i världen och i historien och i språket. Det äger rum med den grad av nödvändighet jag eftersträvar. Jag kan ställa mig i ledet, representera ett ideal. Jag kan alternativt eftersträva en skrivandets sanning, som bildar hemlig allians med alla andras skrivförsök, i fjärran land, i andra tider. Och det är så jag läser dom också. Som om vi skrev för varann. Till varann. Var och en på sitt sätt. Verklighets-efterbildning och samtidsanalys är viktiga grejer, kraftfulla ingrepp. Men själva skrivandet måste också med i läsningen, synligt eller osynligt. Redovisat eller oredovisat. Arbetet med det som är, då. Inklusive lögnerna, slöjorna. Ingen ren sanning att avtäcka. Men ett sanningsarbete som direkt eller med möda känns igen, också när dom ideologiska striderna lagt har sig, blivit obegripliga. Och också kan återanvändas i en annan tid, i en annan historisk situation. Skrivandet består, som en verksam dimension av texten, långt efter att skrivaren är borta. Hen är redan från början borta. Hen är redan från början en av dom lögner hen inte vederlägger men via skrivandet sätter in i ett större sammanhang. Som är både historiskt och tidlöst. Alldeles nödvändigt då. Alldeles öppet framgent.

Skaparkriser

Ensamlek är konstens grundvillkor. Sen måste den ta sig sociala former och går därvidlag ofta helt vilse. Och måste återerövras under tystnad. Med nåt slags intuition. Från lek till spel tillbaka till lek. Kanske på liknande sätt som yttre tal blir inre tal som sen i bästa fall omsätts i yttre tal på ens egna villkor. Såna där kretslopp. Som inte låter sig överblickas.

Det svåra ger det enkla

Jag tycker om att läsa sånt som går mig en bit över huvudet eller som jag inte riktigt bottnar i.

Det gör mig bättre på att skriva enkelt.

Man kan säga att jag omsätter oförståelsen i språk.

Musik som interpretativ praktik

Ett besök på högre seminariet vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet gav mig en tanke om musik som tolkningspraktik. Det var organisten Per Högberg, verksam i Vasakyrkan, som redovisade sin forskning kring ”klangikonografi” — samspelet mellan musik, text och bildkonst i kyrkorummet.

Det intressanta samtalet gav mig följande idé, som jag också framförde: Det är dogm att språket har företräde, därför att det kan tolka andra teckensystem. Med Benvenistes ord: Endast språket har en semantik.

Men är inte musiken också tolkande? Fast på ett annat sätt?

Språket kan tillskriva betydelser. Men musiken ger en form åt ord och rörelser, liksom åt bilder och filmer. ”Multimedial” var ett vanligt ord under seminariet.

Ett exempel som föresvävade mig, men som jag inte hann nämna är höjningen i slutet av varje strof av ”Stilla natt”. Den referensen är förmodligen stapelvara inom musikforskningen, och kanske hela min tankegång, men jag framhärdar i alla fall.
I ursprungsversionen mal texten bara på. Men efter en revidering kommer det numera en höjning vid ”Kristus till jorden är kommen”. Och allt faller på plats.

Det går att ge resultatet av justeringen en evangelisk tolkning. Men det är då det slags tolkning som går via språket. Om vi istället säger: Musiken ger en tolkning genom att omforma texten och därmed också sångarens/åhörarens relation till den.

Musik som interpretativ praktik. Också i litteraturen.

Musik som ackompanjerar videospel. Vad som än händer på pixelslagfältet. Den tolkar i ögonblicket genom att vara med och forma uppmärksamhetsflödet. Den beskriver inte.

Musik som inte relaterar till text eller dans? Den formar sig själv. Den kräver ett lyssnande efter dess återkomster och variationer. Dess föregångare och fortsättningar.

Subjektet som antas veta

Att kalla sig expert på motorer och apparater och ta betalt för det är helt okej. Men den som går in i rollen som expert på det mänskliga – själsliv eller politik eller konst – är en bluff. I mediaåldern snarast en narr.

Dom visa kan hjälpa oss ana vidden av vår okunskap: generaliseringarnas oanvändbarhet.

Men var finns dom visa idag? I det förflutna.

Människor är inga apparater. Samhällen är inga apparater.

Dom är organismer som tillkommit under alldeles speciella och ibland förfärliga omständigheter. Och formats av det.

Förstår vi litegrann om en människa, ett samhälle, en epok, så vet vi ingenting om nästa. Möjligen har vissa av oss en beredskap — intellektuell, känslomässig, stilistisk — för att börja förstå på nytt. Och erfarenheter från diverse slags praxis som kan vara till hjälp i det nya läget.

Detsamma gäller inom den estetiska branschen. Där tillkommer också materialkunskaperna. 

Ŋ

Jag tycker att nasalerna är särskilt fint återgivna i alfabetet. En sån grej som att m är längre än n, men ändå att deras släktskap är tydlig. I äldre handskrifter återges m och n, särskilt när dom fyller grammatiska funktioner i slutet av ord, bara med ett streck ovanför vokalen. Det sparar bläck och utrymme och säger även nånting om deras karaktär. Tonerna från näshålan är som ett extra instrument!

Sen är jag även väldigt förtjust i tilde, ~ ovanför vokalen. Det symboliserar musik, särskilt i portugisiskan. Men vad som inträffar finns ju också i många andra språk. Alla vokaler i franskan som är nasaliserade men i skrift återges med m och n som sen inte uttalas. Vi har också liknande processer, särskilt i svagt betonade ord som om och som: konsonanten fullbordas inte men finns där tack vare att gomseglet öppnas och ger resonans i kaviteterna ovanför munhålan.

Finge jag önska mig nånting av ortografin så vore det att velaren ng också hade ett eget tecken ŋ som i internationella fonetiska alfabetet. Grafiskt ger det en så fin bild av hur tungryggen kopplar bort hela munhålan så att bara kraniet ljuder. En ren ton som borde användas mera i sång.

Om vi hade tillgång till ŋ skulle det inte behövas nån versal, eftersom ljudet bara uppträder efter vokal. Och rättstavningen skulle bli mer intuitivt riktig, med skillnader som fiŋer men iŋgå. I engelskan siŋer men fiŋger. Däremot skulle språk som tillåter ŋ initialt få problem. Som dock vore helt lösbara. En utmaning för typograferna. Och det finns säkert redan gott om förslag. Ja det är förstås redan löst: se rubriken!

Däremot tycker jag inte att assimilationsprocesserna, så fint beskrivna av Parkvall i SvD häromdan, ska börja återges i skrift. Det handlar om att ge just ŋ dess fulla status som fonem. Jag tycker heller inte att sj- och tj-ljuden ska få varsitt tecken. Dom har uppstått genom historien (jfr isländska som uttalar varje bokstav och dessutom några till) och skulle förlora kontakten med sin härkomst om dom skrevs likadant överallt.

Den alfabetiska skriften avbildar ju nämligen inte hur vi låter; dess uppgift är att hjälpa oss att hålla isär dom skillnader som i språket är operativa.

Bilden bakom dikten

Som poesiöversättningsworkshopsledare lär man sig också alltid nånting själv. I det här fallet, i Jokkmokk, att hålla koll på bilden. Hur ser det ut? Det här är inte bara ord! Det finns ett landskap, dess förflyttningar och sysslor. En samisk förläggare berättade att hon ibland väljer översättare efter deras hemtrakt. Åt bägge hållen.

Och det där seendet påverkar utformningen av språket, att återge mesta möjliga perception: riktningar ljus och mörker. Senghor i Senegal är inne på liknande tankar: att rytm och bild förstärker varann, möjliggör varann. Rytmväxlingar som sammanfaller med perspektivförskjutningar eller rena filmklipp. Sen kommer orden. Ofta överraskande. Igår i den lulesamiska gruppen:

Den svenska dikt vi utgick från pratar lagom abstrakt om ”skålar”, med superi som undertext. Men i översättningen dök det exakta ordet för ”supskål” upp, ett nästan rituellt föremål, reserverat för nära relationer. Gávttja. Det fanns där hela tiden (latent) men dök upp sent i själva diktöversättningsarbetet. Och riktade om allt ljus.

Det blev en ny dikt, fast samma.

I småtryckens värld

På jakt efter en helt annan bok hittar jag min gamle vän Augustin Mannerheims inlaga till psalmbokkommittén: ett häfte han gav ut med alternativa bearbetningar, och djuptänkta estetiska och teologiska resonemang.

gamla psalmister omslag

Det visar sig till och med att jag inte läst boken ända till slut, för på sista sidan kommer som post scriptum en ny version av omarbetningen av ”Trygga räkan”, inspirerad av en ny tanke som dykt upp.

ingen tryggare

Hur många småtryck ligger undanstoppade, fulla av goda idéer? Och borde inte dom bli först att digitaliseras och bli sökbara, för att på så vis få en andra chans. Jag vet inte om det skulle förstöra affärerna för min vän som samlar och säljer småtryck, men förmodligen skulle effekten bli tvärtom: ett samlarintresse skulle kunna uppstå.

Bananskal

Jan Malmsjö i Krapps sista band på Dramaten. Å ena sidan en fullständigt fascinerande gubbjäkel som lyssnar på en gammal inspelning av hur han själv berättar om den enda gång han nästan var lycklig. Bordet är ett bord, taklampan en ful taklampa, bandspelaren en bandspelare (även om fiktionen bryts på slutet när det märks att ljudet är förinspelat därför att hans fipplande med bandet inte synkar). Å andra sidan en intensiv dramatisk kommunikation där allt pekar fram mot det som ska hända senare. Bananfrossandet inrymmer halkandet på bananskalet om en stund, det halkande som i sin tur både är en mikrosekund som upphäver all godhet och en balansakt där den gnetiga framåtrörelsen ändå segrar. Och alla dessa snavanden på allt som ligger på golvet! Överraskning och behärskning i samma rörelse börjar långt innan den inträffar, samtidigt som å tredje sidan alltsammans stupar brant mot undergången, den växande känslan av att detta är slutsessionen.

Snavandets fenomenologi. En intention kommer på skam i vardagen därför att nånting dyker upp som inte skulle vara där, och det är en signal från hela tillvarons motsträvighet och viljans dubbelhet. Man blir oproportionerligt skitsur! Men på scenen råder protention i lager på lager. (Protention är en term i Husserls tidsfilosofi, som avser dimensionen av det förväntade i vår sinnesuppfattning av tidsflödet.) Teaterögonblicket är alltid förberett, och förbereder i sin tur nya ögonblick — samtidigt som en helt annan rörelse pågår som uppväcker det förflutna (retention) också i lager på lager och samtidigt stakar ut vägen till katastrofen eller räddningen. Det är också därför det är så utmattande att översätta dramatik. Snavandet måste förberedas i språket men det är osäkert var bananskalet kommer att ligga vid själva utförandet. Att skapa ojämnheter. Att förbereda en nedstigning i Hades åt nån annan. Det är som att planera ett statsbesök och ge plats för missöden istället för perfektion! Magnus Hedlunds text är helt enorm därvidlag.

Sen som åskådare att delta i detta. Min sittande förväntan fram mot det där bananskalet. Kroppens respons på fallet som sen aldrig inträffar och (molande) på undergången som överallt väntar.

Biblioteket

Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.