Urkundsförfalskning

Den som får tag på min kod är jag tills jag lyckats bevisa motsatsen och kan spärra kontot. Vad hette din första hund? Det skulle vara fullt möjligt att vara död och fortsätta medverka på Facebook, uppbära stipendier och pension, köpa resor och låta andra genomföra dom. Men då får dessa andra frystorka kroppen nånstans.

Kanske är detta bara en parentes i historien, kanske kommer ansiktsigenkänningen att ta över helt och hållet, liksom irisscanningen. Men jag kan inte tänka mig att koderna och lösenorden försvinner, snarare att identitetsdelandet utvecklas. Redan nu parasiterar ju många på samma månatliga inbetalning till Spotify eller Storytel. Men kan dock inte lyssna samtidigt.

”För säkerhets skull tog jag med mig huvudet”, som en berömd göteborgare sa i hattaffären när han tillfrågades om hattnummer.

Min identitet är alltså förytterlig tills jag gör anspråk på den. Samtidigt som ett annat slags identitet bevakas som en skatt och försvaras med näbbar och klor: den som har med grupptillhörighet att göra.

Skrev han på den anonyma bloggen.

Eller kanske var det nån annan.

En vokal som pekar fel

Hittade i en sökning efter nåt helt annat min version av Bulat Okudzjavas ”Sången om den blå ballongen”; jag översatte och sjöng den på en fest med ballongtema.

Mycket är bra: som alltid utgår jag mer från språkmusiken än från det metriska mönstret och skapar avvikelser där sången måste anstränga sig och på så vis tillföra ny energi.

Lillpojken gråter: ballongen flög iväg
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Ynglingen gråter: ingen flickvän än
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Fullvuxen karl gråter: frun stack, hon fick nog
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Nu gråter en gubbe: han hann knappt leva alls
Ballongen är tillbaka – oj vad den är blå

Men det som stör mig är y-ljudet i ”flyr”. Det är för kraftfullt och pekar åt fel håll, stiger snett uppåt istället för vertikalt. När syrran tog studenten när jag var fyra år fick jag en blå elefantballong och tappade den rakt upp i skyn. Så jag vet vad jag pratar om.

Ryskan har så muskulösa verb. Jag är väldigt avundsjuk på klangen i ”ljetit”. Svenska enstaviga verb kan knappast matcha.

Så nu gäller det att grunna. Återkommer om det dyker upp nåt. Gärna jätteenkelt. Men ”far” funkar inte på grund av att det låter som om en pappa tilltalas.

(Och varför jag lade den i maskulinum då för tjugo år sen måste också utredas.)

Hursomhelst, roligt att hitta gamla grejer och se vad man blivit bättre på. Kanske.

Semikolon hos Wittgenstein

Senaste numret av Filosofisk tidskrift är ovanligt innehållsrikt. En Lévinasinspirerad läsning av Clarice Lispectors Passionen enligt G H; en tänkvärd diskussion av nya betydelser av ”pappa” och ”mamma”; en skarpsinnig beskrivning av hur och varför ”empati” har blivit business inom vården, med en blick på vilka som inte omfattas av empatin.

Men underbart nördigast är Lars Hertzbergs och Martin Gustafssons beskrivning av sin nyöversättning av Wittgensteins filosofiska undersökningar.

Nördigt är alltså en hedersbetygelse. Jag tror själv också att tänkandet är kopplat till hurdant man skriver.

Här några väldigt bra observationer.

• Wittgenstein är ingen aforistiker, utan beskriver konkreta problem, som går att lösa eller ej. Och jag instämmer att aforistiker jobbar med motsatser, inte med språk i första hand.

• Wittgenstein jobbar mycket med pedagogiska analogier. Jämförelser som förklarar. Och det är här den centrala upptäckten kommer. Han använde semikolon på ett egenartat vis, som försvann i Anders Wedbergs översättning. Således visar Hertzberg och Gustavsson att W inte tyckte att filosofin var terapeutisk, men att dess praktik kunde speglas i medicinen.

Filosofin behandlar en fråga som en sjukdom.

Vs.

Filosofen behandlar en fråga; som en sjukdom.

Subtilt? Ja. Viktigt? Ja. Det leder till ett annat centralt ord som diskuteras: Aufleuchten. Det bestående resultatet av den filosofiska insikten. Till slut skapar dom ett nytt ord som bevarar stämningen: ”framskina” med substantivet ”framskinande”. Mycket snyggt. Jag ser fram emot boken som kommer i höst, och hoppas den blir ljudbok också. För även om W inte är aforistiker så är han fruktansvärt rolig. Ja eller absurdistisk. Och så ska jag läsa vidare i det digra numret. Filosofisk tidskrift är ett unikum.

Sorgbrev

I kvarterets pappersinsamling låg det en bunt sorgbrev, såna där med bred sorgkant. Tänk att oväntat få ett sånt med posten i en tid utan andra kommunikationer!

Utsidan är för adressen, men nån har med tanke på eftervärlden också skrivit med blyerts årtal och vad den bortgångne kallades inom släkten. Jag har av integritetsskäl strukit över alla namn.

Insidan för själva sorgebudet, och för inbjudan.

Mest anslående är nästan den enda långa meningen, inledd av en enorm bisats och förstärkt med bestämningen ”smärtsamma” till ordet ”plikten”.

”Samling i sorgehuset på lördag” är också gripande. För sorgens skull, och med tanke på ritualerna. Alla vet vad som förväntas.

Arket, med tryck bara på en sida, verkar förhandstillverkat. Sorgen är inte fastlimmad i efterskott. Förmodligen var också hela satsen förberedd, med undantag för namn och släktskapsförhållanden. Inklusive den långa meningen. Som klingar av klockor och doftar granris.

Nu blir dom andra papper igen. Men den här behåller jag. Som en påminnelse.

Fabel om vanans makt

P2680750

Balkongdörren slogs upp av en vindby i förmiddags och spärren som håller den i önskad vinkel gick sönder. Därför petade jag dit vädringssnöret utifrån för att kunna jobba i lugn och ro. Eller så mycket lugn och ro var det inte pga blåsten. Som förstärktes megalomant därför att huset mittemot är inplastat.

Nåväl, när jag skulle in igen var det helt omöjligt att få loss snöret som slutar i en plastrundel som sticks ner i ett fack. Jag försökte lirka, jag försökte med råstyrka. Ingenting gick. Jag övervägde att såga av snöret med fickkniven, men bedömde att det skulle ta en timma. Pillade därför planlöst med kniven, eller rättare sagt ölöppnaren bakom rundeln, och då kom den loss lätt som en plätt.

Sensmoralen är att jag har använt den här grejen hur ofta som helst under 20 års tid. Men när jag skulle visualisera den utomhusifrån såg jag inte framför mig den lilla plastklaffen som fixerar rundeln. Och som jag alltså har tryckt på tusentals gånger utan att den fastnat i minnet.

Dom ryska formalisterna gav poesin rollen som desautomatiserare; orden skulle avslöja vanans makt och samtidigt leva upp till sig själva igen. Jag säger snarare: det är festligt att konfronteras med sin egen dumhet. Och tur att det var en varm sommardag.

Om Erlebnis och Erfahrung

Vad vi ser är en tolkning, ett ”jaha”, ofta förankrat i språket.

En bofink. En Schjerfbeck.

Den inre bokföraren blir nöjd.

Det finns två vägar ut ur det där.

Det ena är att bli berörd av att nånting inte stämmer. Framför allt i en tavla. Den behöver bearbetas. Med hjälp av annat i själen som inte heller stämmer.

Det andra är att stanna upp och gå in i materialet. Färgerna, formerna, klangerna.

Utan ord. Eller med orden bara som odugliga mätinstrument som förkastas.

Det tar tid. Den inre bokföraren blir sur och vill gå vidare till nästa bofink.

Hermeneutiken kallar, utifrån Hegel tror jag, det enkla registrerandet för Erlebnis, ”upplevelse”. Och uppstannandet för Erfahrung, ”erfarenhet”. Engelskan har samma ord för bägge, experience, vilket ger dom grava kognitiva problem.

Tanken är att erfarenheten förändrar nånting inom en. Också rent anatomiskt. Nervsystemet modifieras. Nästa upplevelse blir annorlunda. Och relationen till språket kompliceras. Den inre bokföraren får svagare inflytande.

Tydligast är det här om en äger ett konstverk. Det är sig aldrig likt.

Eller en älsklingsdikt.

Eller bofinken.

Vad är en samling?

Alla begriper inte vad en samling är för nånting.
Ofta inte ens den som upprättat en.

Samlarbilder som köps i kuvert på pressbyrån för att klistras in i förtryckta album är inte en samling. Men kan komma att ingå i en samling på egna villkor i en framtid vi inte känner.

Var och en som försöker få ut högre pris för ett gammalt föremål genom att kalla det ett ”samlarobjekt” är alltför slug för att ha i den här genomgången att göra.

En samling är levande och nyfiken. Varje accession innebär en förändring av helheten, en omtolkning av projektet.

En samling är ett öppet system med avseende på innehåll och med avseende på vad den kan komma att användas till i framtiden.

En samling kännetecknas av att den kan definiera sina egna luckor åtminstone approximativt. Och känna igen en frände.

En samling är sällan betjänt av donationer utifrån. Hellre pengar, tack!

En samling bör inte gallras, bara förfinas. Däremot kan den slaktas till ett minnesmärke över sig själv, varvid de flesta föremålen blir frigivna.

En samling är förankrad i ett medvetande som kan vara kollektivt och utvecklas över generationer.

En samling kan inte omkatalogiseras till nya klassifikationssystem eller som en följd av nya vetenskapliga upptäckter. Om en skuggkatalog upprättas enligt främmande principer får den absolut inte leda till omflyttning och uppsplittring.

Det behövs en begreppslig skillnad mellan samlingar som utgår från vad som utgivits, t ex en bokserie, och således kan uppnå fullständighet (Hemulen!) – och associativa samlingar som har slumpen som medupprättare.

En associativ samling dör med sin upprättare. Eller t o m dödar henom. Men den kan bevaras intakt som ett museum. Men då är det inte en samling längre.

Institutioner förvaltar och utvidgar och bevarar samlingAR i pluralis. På samma sätt som ordet arkiv är pluralis invärtes och singularis utåt.

Att köpa på sig allt som verkar intressant är en beroendeproblematik och inte samlande. Däremot kan luckorna i en samling ruinera vem som helst.

Att bli tonsatt

Att översätta dikt (och även prosa) innebär att knåpa med vokaler och konsonanter. Och pauser. Så att grejerna hamnar på rätt ställe. För sin egen skull och inbördes. I storformen.

Det är ett slags tonsättararbete. Sen gör uppläsaren ändå som hen vill. Men när jag själv ska läsa upp nån annans text lyssnar jag alltid in tystnaderna; det är Ekelöfs recept i dikten ”Poetik”.

Ännu svårare att tonsätta för sång, med rätt vokaler på rätt ton. Att hålla tungan rätt i mun får en ny innebörd.

I fredags kväll hade min översättning av Gerður Kristnýs Blodhov urpremiär i Karin Rehnqvists tonsättning, med Lena Willemark på sång. Samma eftermiddag deltog jag dessutom i ett seminarium om boken på universitetet med Åsa Arping som ordförande och inlägg av Lars Lönnroth och Gunnar D Hansson, med flera.

Lars presenterade ”Skírnismál”, den eddadikt som Blodhov utgår ifrån. Därefter berättade jag om Gerðurs författarskap och om dess plats i två trender på Island: den feministiska återerövringen av historieskrivningen och den generella omtolkningen av nationalmytologin.

Avslutningsvis deltog alla i ett prövande och intressant samtal om vari omtolkningen består, men kanske framför allt om hur det poetiska språket kan ge trovärdighet åt utsagorna. Jag fick tillfälle att beskriva min översättarkonst i detalj.

En av skillnaderna mellan eddadikten och Gerðurs modernistiska version är ju drivkrafterna. Magi står mot psykoanalys, hot om våld mot inlevelse i den kuvades perspektiv. Och det är inte minst översättarens uppgift att skapa trovärdighet. Med vokaler, konsonanter och pauser.

Men också att kognitivt nå fram till en svensk läsares förmodade bakgrundskunskap. Här finns en hel uppsättning strategier. Bland annat en skala från pedagogik till undermedvetna språkmönster. Innehåll vs musik. Där jag alltid sätter musiken först. Som förståelseform.

Men sen var det dags att bänka sig i Stenhammarsalen på Konserthuset för att lyssna till Lena Willemark och Ensemble Recherche från Tyskland, i scenisk regi av Svante Grogarn.

Det är en helt underbar föreställning, där alla kroppens och instrumentens resurser kommer till pass för att skapa känslor och minnen. Ibland övergår tystnaden i butoh-liknande rörelser och utrop.

Men samtidigt känslan av att mitt knåpande har blivit förstått och vidareutvecklat. Att ordmusiken i mina öron och fingrar på scen får nya dimensioner. Men att jag ändå har gjort grundarbetet för en så rik vokal framställning.

Jag tror ju att musiken underligger poesin, och kanske även dansen. Alltså inte de metriska scheman som kan rekonstrueras filologiskt och läras ut med svårighet. Utan melodier, rytmer och rörelser som finns inne i språket och som vi i vår skriftkultur i hög grad har förlorat kontakten med. Medan traditionen är obruten på Island ända ner till järnåldern.

Ja också i prosan hör jag dom här arkaiska rytmerna. Åtminstone hos dom stora berättarna. En annan musik som finns i språket. Och som måste översättas från språk till språk.

Myterna är det nånting liknande med. Dom ligger under, är samma, men också språk- och kulturspecifika, och måste justeras.

Så det är inte långt ifrån att hävda att en översättning (eller vissa typer av översättningar) är ett slags tonsättning. Men saknar resurser för själva framförandet.

Fåglar och språk

Igår blev jag presenterad för Nötväckan, den enda fågeln i Sverige som kan krypa nerfören trädstam. Eller snarare ringla, såg det ut som i kikaren. Den gav mig nya idéer om en pågående undersökning av hur ord inom ett visst erfarenhetsfält migrerar mellan språken och till slut blir så vanliga att ingen utom möjligen poeterna och filosoferna lägger märke till deras ursprung. Senare på kvällen, i samband med min undersökning, fann jag att när Jesus åberopar ordspråket (Lukas 4:23) ”Läkare, bota dig själv”, borde det snarare stå ”hjälp dig själv”, eftersom verbet therapeuo går tillbaka på substantivet therapon, som snarast betyder ”hjälpreda” eller till och med ”slav”. När Platon använder verbet i dialogen Gorgias har Jan Stolpe översatt det med ”behandla”.

Jämförelsen med fåglarna är alltså att språkets subtiliteter låter oss förstå hur olika folk tänkte i andra kulturer om grejer som vi tar för självklara, och på så vis öppna för meditationer över hur vi själva tänker kring ord som ”terapeut”. Hen har ju inte patienter utan klienter. Vad är dom hierarkiska relationerna, i mötet och gentemot arbetskamrater och i institutionerna? Vem är subjekt och vem är objekt? Alla såna frågor blir svårbesvarade och intressanta (och svaren ytterst varierade) just tack vare ingången via språket.

Gudarna

Skillnaden mellan kulturjournalistik och sportjournalistik är att den konstnärliga händelsen alltid inträffar för allra första gången, stiftar sina egna regler, gör om det förflutna. Historik och formkurvor är på sin höjd pedagogiska hjälpmedel. Såvida det inte handlar om ett konstnärskap som fastnat i förutsägbar upprepning, förstås.

Och dom minnesvärda idrottsögonblicken liknar sällan varann.

Dom är ädelstenar i tiden.

Samtal tystnad

Ikväll inleds Stockholmspalavern, en scen jag varit med om att tänka fram. Förste inledare är Bengt Kristensson Uggla.

Jag är också med i flera andra sammanhang där samtalet anger formen. Och vill även räkna in scensamtalet. Brukar ofta skoja om att på scen är enda stället där man kan prata om viktiga grejer koncentrerat.

I en vidare krets finns podsamtalen. Och dom väldigt långa intervjuerna. Och i deras kölvatten tanken att dialogen ska verka förädlande, världsförbättrande. Som hos filosoferna.

Och ytterst kanske Bachtins beskrivning av romanen som modernitetens egen form, därför att den bygger på möten mellan språk av olika slag. Dialogicitet.

Men när övergår ett samtal till att bli en show? Jag har en hel del egna misslyckanden i bagaget. Och vet mycket väl när jag slutar lyssna/bläddrar vidare därför att jag känner mig som publik.

Stockholmspalavern ska bygga på deltagande.

Men ”samtal”, när jag tänker på ordet. Konversation. Då är det det underförstådda som är huvudsaken. Jag lyssnar till vad du inte säger. Vad jag tänker men inte säger framgår i olika dimensioner. Eller stannar kvar inom mig.

Eller hur var det Björling sa: Det är i ord men ej i orden.

Ickelinjär tid

Jag tog extralektioner i kemi därför att periodiska systemet var så vackert, liksom kolmolekylerna. Långt senare fastnade jag också för dependensgrammatiken, som beskriver satsstruktur i form av valenser. Läraren Harte var under en och en halv meter lång och en riktig tuffing som smakade av saltsyrelösningen istället för att göra mätningar. En dag tog han mig avsides och frågade vad jag hade tänkt bli. Jag trodde att jag skulle få beröm och mumlade vet inte. Clown! Jag tycker du ska bli clown! Du skojar ju alltid till det! Jag vet inte än om det var ett gott råd eller ett slags kritik. Det visste nog inte Harte heller, rådet var spontant, och på nåt sätt en respons på mitt intresse. Men finns det inte en likhet mellan humor och kontrollerade kemiska reaktioner? Nånting med timing – en tid som inte är kronometerns utan bygger sin egen logik. Och för all del själva livsloppet också. Kunskaper och färdigheter kan komma till nytta på helt oväntade vis. Minnen dyka upp. Skämtsamheter likt nobla viner fördjupas och förädlas.

Anteckningar om kulturpolitiken som tolkningsram

Kulturpolitik handlar om att möjliggöra mötet med det oväntade, såväl i produktionsledet som hos mottagarna. (Men vari detta möte består kan ingen förutsäga.) Skaparna behöver tid och trygghet. Kritikerna behöver forum och rimliga arvoden. Arrangörerna behöver lokaler och pengar till rimliga arvoden. Publiken behöver utvidgas, och många behöver också bekräftelse på att dom varit med om nånting alldeles särskilt (eller ej).

Kulturpolitiken är således både en tolkningsram och ett budgetflöde. Det skapande arbetet och mötet med dess resultat kan förändra den enskildes relation till världen, privat och politiskt. Eller stanna vid en bekräftelse, vilket är helt okej, men ändå lite av ett misslyckande. För det är den oförutsedda förändringen som finansieras med offentliga medel.

Kulturen ska vara omstörtande. Vilket i och för sig ställer överkrav på den enskilda konstnären, på den enskilda kulturbesökaren. Det händer inte jämt. Ja det allra mesta är en förberedelse för att öva upp teknikerna, sinnena och förfina och uppdatera tolkningsstrategierna. Brandbilen måste alltid vara beredd till utryckning, som en poet formulerade saken.

Vi hade en sån kulturpolitik men den har urholkats. Eller det var åtminstone en strävan som många var överens om, och som handlade om bildning, om tanken att medborgaren måste förverkliga samhällets framsteg i sitt eget liv. Och det var där kulturen kom in. Som förvandlingsplats, som övergångsrum.

Att satsa pengar på kulturen var att uppmuntra medborgarna till förvandling.

*

Urholkningen som ägt rum är inte resultatet av ett beslut utan konsekvensen av långsamma processer.

Den mest iögonenfallande är kulturpenningsvärdesförsämringen. Skapandet kan inte effektiviseras, som i resten av samhället. Därför halkar arvodena efter den allmänna lönekostnadsutvecklingen. Med andra ord får en (med vissa undantag, där taxorna trots allt räknas upp) lika många kronor som för 25 år sen för samma arbete, fastän mycket mindre värda.

En parallell process är att institutionernas anslag inte räknas upp i takt med kostnadsökningarna, vilket leder till nedskärningar i personalstyrka och verksamhet, ibland t o m till nedläggning. Vissa sektorer kan få påökt, men den generella tendensen är en långsam kvävningsdöd.

En annan konsekvens av det offentligas njugga budgetarbete är att andra mål än innehåll (och förvandling) tar över: besökssiffror och biljettintäkter.

Om vi vänder blicken mot den kapitalistiska delen av Sverige, går det att iaktta andra slags urholkningstendenser, som hänger samman med drastiskt ökade vinstkrav, som i sin tur gör böckerna och föreställningarna (etc.) till färskvaror och bevakningen av dem till en nyhetsjakt. Det är min övertygelse att perspektivskiftet i kulturbevakningen från konst till underhållning är en återspegling av marknadsvillkoren. Eftertanken har sålts ut till förmån för kändisbevakning (författarna och artisterna är varor, inte skapare) och sportjournalistik (det är prestationen som bedöms, inte förvandlingspotentialen).

Vinstmaximeringen har också fått till följd att upphovsmännens del av kakan hela tiden naggas i kanten, så vida de inte tar hand om distributionen själva (vilket leder till utestängning från de folkrikaste kanalerna och att man oftast bara når en på förhand intresserad publik).

Lägg till detta den enorma uppsnabbningen av informationsflödet, på grund av ny teknologi, och som en följd av det den affärslogik som bara kan hålla ett begränsat antal produkter i fokus samtidigt, och som på så vis ofelbart leder till en utarmning av sortimentet – samtidigt som de som redan är införstådda med t ex en musikgenre har alla möjligheter i världen att hitta fram till det de letar efter, kanske t o m hitta fram till det som ger förvandling.

*

Jag föreslår mot bakgrund av detta en kulturpolitik som ger alla medborgare jämlik rätt till möjlig förvandling, som satsar erfordeliga pengar på det och som framför allt talar om att detta är målet. Förvandling, inte förströelse.

Pengar som förhindrar urholkningen, som skapar försörjningsmöjligheter, som tillhandahåller lokaler (stadsplaneringen är en annan direkt kulturfientlig process, eftersom det är de kommunala intäkterna som styr, inte verksamheternas innehåll) – men framför allt satsningar som söker sig nya vägar och nya publiker på ett sätt fullt av självförtroende.

Det som behöver återupprättas är kulturpolitiken som tolkningsram. Budskapet att här pågår förvandling, här möter du det oväntade.

Och ja, om ni undrar över tonfallet: jag tycker inte det är missvisande att tänka på kulturpolitiken som en religion, som en modernitetens kyrka.

Efter att ha skickat in ännu en romanöversättning och diskuterat översättningskritik i flera sammanhang

Skönlitteraturen består av språk. Ordet går runt, perspektivet växlar, ofta har själva uttryckssätten huvudrollen. Att översätta är därför att orkestrera. Tempon, rytmer, styrka. Visshet och osäkerhet och fabulering (när själva språket far iväg av sig självt och röjer hemlig ångest). Varje mening måste tillfrågas: Vem säger detta? Talar hen sanning? Vet hen vad hen pratar om? Vad finns det för kringassociationer? Vilka ord uttalas med ett maliciöst tonfall?

Omfördelningskulturpolitik

Kulturpolitik innebär omfördelning av livschanser. Mötet med konst och bildning ger individen större möjligheter att själv förstå, definiera och ta kontroll över sitt eget liv, ändra sin plats i världen och sin roll i samspelet med andra. Kulturen har även en roll som samhällsbyggare, genom att etablera och vidmakthålla kollektiva värderingar och ständigt sätta dem under kritik.

Därför riktar högerkrafterna och marknadsliberalerna en offensiv just mot kulturpolitiken, eftersom själva deras grundidé är att vara emot omfördelning, empowerment och kritiskt tänkande.

Och desto viktigare är det att politiken lyfter fram dessa emancipatoriska värden just i en tid när de hotas, av dessa attacker och av tendensen att uppfatta konst och tänkande som ett konsumtionsval bland andra.

Kulturen stärker medborgarnas medborgerlighet, inklusive förmågan att tänka kritiskt tillsammans om dom grundläggande villkoren. Därför måste den nå så många som möjligt.

Efter staten

Världens rika förbereder sig för samhällsundergången, ja verkar längta dit. Det bästa motargumentet måste vara att bygga hållbara lokala lösningar för försörjning och transporter, kanske i form av kooperativ. Gammal utrustning (som går att reparera) styrd av datoriserad teknologi. Utanför marknaden. Utanför centrumen. Men samordnat med hela världen.

En urkristen poet från Reykjavík

Av nån anledning är det väldigt ont om urkristna poeter: såna som diktar om att gudsriket är så nära förestående att livet och verkligheten egentligen redan har förändrats, även om vi bara märker av det ibland. Samma stämningar som i första Thessalonikerbrevet.

P2660821

Men Island har en sån urkristen poet, Ísak Hardarson. Han gav ut sina första diktsamlingar på 1980-talet, blev frälst och skrev om det bland annat den underbara prosaboken Du som är i himmelen, du är här. Han är också en framstående översättare, och jobbar som busschaufför.

Ísak blandar erfarenheter av förmörkelse och utslagenhet med en livsglädje som gör världen många snäpp ljusare, och uthärdligare. Och besitter en pillemarisk humor som ger utrymme för vackra och ofta direkt filosofiska ordlekar.

För några år sen hade jag förmånen att få översätta hans diktsamling Stiger upp om natten, eftersom den var nominerad till Nordiska rådets pris. Den vann inte, och blev inte mycket uppmärksammad, och trycktes bara i de 20 ex som tillställs juryn. Men jag tycker väldigt mycket om den.

I år kom Ísak ut med en ny diktsamling, Ellefti snertur af ýfirsyn (”Den elfte slängen av överblick”, antagligen syftande på att det är hans bok nr 11), utgiven på det respekterade förlaget JPV men i synnerligen enkel utformning, bokstäverna är ett datortypsnitt som samspelar med ödmjukheten inför underverken, när de hela tiden dyker upp.

Det är samma tilltal som vanligt, och ymnigt med ordlekar – till exempel en återkommande fråga om Gud har befallt honom att tala eller att mäta (orden låter likadant på isländska men stavas olika). Samtidigt finns här en stadighet som ger en övertygande försmak av lyckan på jorden.

Jag väljer en dikt ur högen. Den utspelas i ett bostadsområde som håller på att uppföras strax utanför stan. Den innehåller också en oöversättlig ordlek, eftersom blå- blá- också fungerar som förstärkningsord, jätte-

Men ”blå tomhet” är ju också fint!

Här på Ártún är många hus ljusblå
vissa himmelsblå
– ja t o m nästan genomskinliga.

Råkar man på ett sånt
i den spårlösa nysnön
var då beredd på att inte bara porten
öppnas, utan själva
väggen –

ja på att hela huset ger vika
och försvinner där det står
inför ens blick och man griper
i tomheten

blå tomhet

– nej, man grips själv
av ett ljus så finvävt
att man knappt ens fattar
att det är

LYCKAN!

Maktutövning som tolkning av vad en menar med ”makt”

Riksdagsbudgeten och många andra trigger-happy nedprioriteringar på kommunal nivå exemplifierar ett väldigt speciellt förhållande till detta med att ha makt.

Utan förhandlingar eller debatt (och utan ansvar för genomförandet och konsekvenserna) avskaffar beslutsfattarna sånt som dom inte tycker om genom att minska eller helt dra in finansieringen.

Att ha makt är alltså att få bestämma. Ungefär som en gammeldags kung. Nyckfullt.

Tillvägagångssättet kan kallas demokratiskt eftersom det bedöms följa reglerna. Samtidigt är själva självsvåldigheten djupt antidemokratisk, eftersom alla andra komponenter i den demokratiska processen har satts ur spel, och folkviljan lämnats obeaktad (hur många är mot jämställdhet och miljövård, räck upp handen).

Bara själva härskandet blir därmed kvar.

Att visa vem det är som bestämmer.

Dom leker politiker. Och leken blir verklighet, med blixtens hastighet.

Hade det varit ett grupparbete i samhällskunskap skulle dom ha fått IG därför att dom struntat i hela den politiska och parlamentariska processen och förvaltningsstrukturen.

Vilket är illa nog. Men att åtgärderna slår mot dom svagaste och gynnar dom rikaste är ändå värre. Liksom den direkta attacken mot miljösatsningarna.

Hur kan såna ideer uppstå? Av ideologiska skäl? Eller finns det beställningar nånstans ifrån?

Hur som helst ger budgetmakarnas lättsinniga förhållningssätt till detta med att ha makt farhågor om en kommande offensiv på bred front mot jämlikheten, med sikte på avskaffandet av alla andra rättigheter än den att bli rik.

Och skapar därmed en rädsla som också den är förlamande. ”Kanske bäst att bara sitta still.”

Den tredje hjärnhalvan

Förlamades ett tag i tanken av det parlamentariska systemets förlamning. Alla dom tre val jag röstade i domineras av fascisternas vågmästarroll.

Sen kom det en helt annan tanke. Nämligen att diagrammet över mandatfördelningen var som en bild av en förlamad hjärna. Det gula i mitten (SD:s partifärg i mätningarna) som ett bedövningsgift, som icketänkande.

Normalt hamnar dom längst till höger. Med den här presentationen närvarar dom i systemet som en infarkt.

Det är nog en riktigare beskrivning.

Kommer dom till makten avskaffar dom demokratin. Får dom bara en vågmästarroll saboterar dom den.

Tror jag alltså på en fungerande dynamik mellan rött och blått??

Ja, eftersom jag är uppvuxen i välfärdsstaten, där partipolitiken bara var en skala över olika grader av socialdemokrati, kopplade till olika slags klassintressen.

Nej, eftersom nedmonteringen av välfärdsstaten har gjort uppdelningen mellan höger och vänster meningslös. Jämlikhet har degraderats från princip till ett samlingsnamn på olika, personligt och inte politiskt grundade, särintressen. Och fördelningspolitik hyllas bara av kloka vänsternostalgiker. Debatten äger rum inom partierna, inte mellan partierna. Om den alls äger rum.

Förlamningen var således väl förberedd av att politiken redan gått i stå.

Men den här bilden, med det gula som blockerar, med icketänkandet vid makten (och som en konsekvens av det utrymme för mer primitiva affekter, våld, mord), den kanske ger anvisningar inför en helt ny strategi, om än förankrad i dom gamla strategierna, som ledde till jämlikhet och omfördelning.

Det är tänkandet som måste komma igång igen.

Om politiken är en hjärna, i vissa avseenden bestående av två halvor, men framför allt ett intrikat samspel mellan å ena sidan högst olika system (sinnena, kroppen, drifterna …) å andra sidan ett antal prioriteringar som uppstått i samspel med miljön, hos barnet och hos den vuxne. Prioriteringar som alltså kan omförhandlas – detta är psykoanalysens och för all del även religionernas upptäckt.

Om politiken är en hjärna och vi vill få den att prestera bättre. Då måste vi komma ihåg vad det är som gör den mänskliga hjärnan på sitt sätt överlägsen. Utmärkt hårdvara, javisst, ett mirakel framsprunget ur evolutionen. Men det avgörande är vad som kan kallas den tredje hjärnhalvan: kulturen och språket. Det är den kollektiva kunskapen som gör hjärnan högpresterande. Mönstren vi skolas in i och för vidare. Minnena vi ständigt omformar så att dom blir användbara. Prioriteringarna vi kommer överens om och intressekonflikterna, maktkamperna, som vi i bästa fall är medvetna om och i värsta fall förnekar eller förtränger.

Intelligensens högsta form är den kollektiva vetskapen om vilka intressekonflikter som råder.

Den uttrycks i moralläror, myter, ideologier, vetenskapliga modeller och handlar om vilka prioriteringar som görs av ett samhälle och av den enskilde eller av grupper, rörelser.

Så om politiken är en hjärna är dess största problem att den har slutat interagera med sin kropp och sin omgivning. Detta blir då i ännu högre grad än vanligt den tredje hjärnhalvans uppgift. Den levande kulturen, det levande språket. Som är det värsta fascisterna avskyr. Och som i högre grad borde börja ägna sig åt att berätta vilka som är dom verkliga intressekonflikterna. Och därmed visa en väg bort från det automatiska syndabockstänkande som är vad en gaggig hjärna klarar av. “Det är invandringens, fanatismens, globaliseringens, kapitalismens fel.”

Vilka prioriteringar görs? Det är den intelligentaste frågan. Och borde vara huvuduppgiften för den tredje hjärnhalvan – särskilt i en tid när förmedlingen av kunskap går så snabbt att det är nästan omöjligt att hinna med att tänka efter.

Den tredje hjärnhalvans plats i en tid där allting har alldeles för bråttom: det får bli ämnet för en annan meditation.

Och kanske svaret är att det är alltings hastighet som har prioriterats.

Tack Sven Wernström 1925–2018

Få författare har påverkat mig lika mycket som Sven Wernström. Kanske därför att jag läste honom vid alltför unga år. Syrran i Stockholm försåg mig med det mesta han gav ut efter läroåren som författare till böcker i Wahlströms gröna serie. Skolskildringarna Rebellerna och Mannen i det låsta rummet gjorde stort intryck tack vare sin exakthet i genren modern ungdom, kanske också därför att Wernströms blick understundom är lika magnetisk som hans samhällsengagemang.

Det gäller också klassiker som Mannen på gallret och Mannen på tåget: den förstnämnda en tolkning av 1968-stämningarna, den senare en skildring av hur revolutionen kommer till Sverige. Jag hypnotiserades, trots en viss känsla av att vara utsatt för övertalning, av de mer schematiska läroböckerna Upproret, Hemligheten och Resa på okänd planet, med flera. När Trälarna började komma ut var jag tillräckligt vuxen för att intellektuellt uppskatta den marxistiska ramen, men blev inte riktigt lika gripen.

En gång när jag var ungefär 12 kom Sven till Sundsvall för att föreläsa på museet om sitt författarskap. Jag glömde bort att ta med en bok för signering och bad istället om en autograf. ”Läs mina böcker istället” sa han strängt. Men log och skrev nånting på min papperslapp i alla fall.

Så jag fick en grundlig revolutionär skolning som aldrig var i närheten av att omsättas i praktiken, men som har påverkat hela mitt tänkande i konstruktiv riktning.

Därefter har jag läst artiklar, handböcker och vuxenböcker med stor behållning. Den aggressiva estetiken kombinerad med en lidelsefull språkkänsla var oförliknelig. På många sätt har han haft samma uppfostringseffekt på mig som George Orwell. Trots att jag hamnade i filosofiska strömningar långt bort från Wernströms klarhetsideal beträffande stilkonst och klassanalys. Och fortfarande delvis är kvar där – men ändå med en tydlighetssträvan som går tillbaka på erfarenheter av att vara forskare och journalist. Och en vilja att vara begriplig i en värld som inte hänger ihop.

Jag tror att en bit av mitt intellektuella överjag har drag av Sven Wernström. Också därför att tydlighet i språk och samhällsanalys ju är motsatsen till tråkigt. En väl vald detalj eller formulering har alltid nånting visionärt över sig. Närmandet till världen visar ofrivilligt hur många världar som ryms i samma samhälle.

Just nu är jag djupt inne på Philip Pullmans lärobok i berättande, och jag är övertygad om att Wernström skulle ha fått uppskattning och kunnat tjäna som exempel både på detaljen som berättelsens grundelement och på hur det kan spoliera en bok att ha alldeles för mycket att meddela världen.

Uppläsningens dialektik (3): Instrumentet

Mitt instrument består av följande:

• En tämligen förutsägbar satsintonation som grund.

• Som avvikelser ökad tryckstyrka (emfas), pauser och användandet av högton.

Tryckstyrkan kräver att så många onödiga betoningar som möjligt inte framhävs.

Pauserna har varierande längd och sammanfaller bara delvis med typografin i den tryckta dikten.

Tonhöjdsförändringar är kanske det effektivaste. Att framhäva ett ord genom att gå upp kanske en ters. (Samtidigt är det ett grepp som måste ransoneras.)

Vid uppläsning av polyfona dikter lägger jag till ett basregister. Vissa repliker ligger ungefär en kvint lägre och utan särskilda semantiska betoningar.

Allt handlar om betydelse. Om kontraster och likheter. Nånting som också kan användas men som annars mest förekommer i vanligt tal är olika grader av artikulation. Varje ljud måste vara med, men vissa kan uttalas extra tydligt. Vissa konsonanter eller vokaler kan laddas med psykisk energi, på enskilda ställen eller återkommande.

Uppläsning är en hermeneutisk praktik.

Uppläsningens dialektik (2): Lyssnaren

Har uppläsningen en lyssnare? Jag tror faktiskt inte det.

En medskapare, en resonans, men inte en lyssnare.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Några av dom har stannat i minnet, några har stannat i kroppen.

Ann Jäderlund på Göteborgs konstmuseum som avbryter sig efter åtta minuter därför att dikterna kommer för nära (men det säger hon förstås inte). Det var precis lagom. Det var fullmatat.

Orden kan jag inte alls rekonstruera, men svävningen mellan rösten och orden och ljuset som föll.

Tomas Tranströmer jag minns inte riktigt var – men dikten om att stå vaktpost blev en bild av att stå där på scenen.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Statistiskt sett var jag en lyssnare. Fenomenologiskt sett var jag ett instrument ”som livet spelar på / med sina stora / händer”.

Och nästa gång jag själv läser upp? Jag vill nå fram till dikten, inte till lyssnaren. Endast på så vis kan jag nå fram till lyssnaren.

(Inspirerat av samtal på Kritiklabbet utifrån föregående inlägg.)

Uppläsningens dialektik 1: Vanvördnad

Uppläsning är tolkning. Tyvärr antyder själva ordet ”upp-läsning” den allra tråkigaste varianten, text-till-tal, dvs neutralt, utan tolkning.

Men för att läsa upp måste jag förstå. Och en av dom finaste formerna av förståelse – därför att talapparaten och motsvarande område i hjärnan, Brocas område, är bland dom känsligaste och intelligentaste delarna av hela vår medfödda utrustning – är just uppläsningen, som kan jobba handgripligt och inte bara kognitivt.

Jag ordnade ett uppläsningslabb för några år sen tillsammans med Magnus William-Olsson och Paula Brandt. Vi läste upp, spelade in och diskuterade. Deltagare var skådespelare, författare, kritiker och andra intresserade.

Hur ska ett tomrum eller en radbrytning gestaltas? Såna frågor diskuterade vi. Och det finns aldrig några givna svar, inga färdiga algoritmer. Förståelsen-tolkningen kan leda till att en radbrytning ignoreras på ett ställe medan en paus sätts in nånstans där den inte alls är markerad i texten.

Uppläsning som ett sätt att komma bort från bokstavligheten, från det slags förståelse som ska redovisas för och godkännas av nån annan.

Vi gör tillnärmelser tillsammans

Om man tänker sig vinspråket inte som beskrivande men som ett hjälpmedel i en social praktik: att umgås med vin. Då blir alltsammans genast mycket mindre löjligt. Vi gör tillnärmelser tillsammans, hjälpta av mer objektiva fakta som syror, sockerhalt och druvsort.

Men tävlingsmomentet är fortfarande störande, och för många förlamande. Smaklökarna slår knut på sig. Doftreceptorerna strejkar. ”Sa jag nåt dumt nu?”

Språket hjälper oss att se, till exempel färger. Det är det samspelet som är teorin. Inte pretentiösa axiom om världens beskaffenhet. Och att lyssna, och att förnimma smak och doft. Känseln är nog däremot mer privat.

Ett kluster av smaker och dofter kommer emot mig med första klunken. Jag bemöter den med metaforer, minnen, begrepp. Det går inte att vara tillräckligt primitiv.

Men när allt det där ska in i samtalet gäller det tvärtom att vara sparsmakad. Det finns inte obegränsat med tid och uppmärksamhet. Man skulle vilja citera, som om det vore en text. Istället gäller det att lyfta fram nånting. Med referenser som passar sällskapet.

Hypotetiskt skulle man kunna tänka sig ett yttrande under en vinprovning med filosofer: ”Detta var som att gå från Tractatus till Filosofiska undersökningar.”

Ett annat imaginärt sällskap kanske en gång finge höra: ”Det där var en Madonna med rejält underbett!”

Men hela tiden finns risken att gå för långt och bli rejält utskrattad. Fast godmodigt. Dom har i alla fall tagit till sig synpunkten, och den finns kvar i fortsättningen.

Vad jag kanske ville ha sagt är att kunskapen är, likt drömmen, imaginär, men att den också har en kollektiv aspekt: att delta i ett oändligt lärande. Som också är en dröm.

Viveka Adelswärd skrev på 80-talet en utmärkt uppsats om det icke-deskriptiva vinspråket, men tyvärr finns den inte utlagd på Internet. Tankarna i det här inlägget är för övrigt inspirerade av Althussers version av den franska vetenskapsteoretiska traditionen i brevet till Kommunistpartiet, ”Freud och Lacan”. Och av en diskussion om citrus.