Ŋ

Jag tycker att nasalerna är särskilt fint återgivna i alfabetet. En sån grej som att m är längre än n, men ändå att deras släktskap är tydlig. I äldre handskrifter återges m och n, särskilt när dom fyller grammatiska funktioner i slutet av ord, bara med ett streck ovanför vokalen. Det sparar bläck och utrymme och säger även nånting om deras karaktär. Tonerna från näshålan är som ett extra instrument!

Sen är jag även väldigt förtjust i tilde, ~ ovanför vokalen. Det symboliserar musik, särskilt i portugisiskan. Men vad som inträffar finns ju också i många andra språk. Alla vokaler i franskan som är nasaliserade men i skrift återges med m och n som sen inte uttalas. Vi har också liknande processer, särskilt i svagt betonade ord som om och som: konsonanten fullbordas inte men finns där tack vare att gomseglet öppnas och ger resonans i kaviteterna ovanför munhålan.

Finge jag önska mig nånting av ortografin så vore det att velaren ng också hade ett eget tecken ŋ som i internationella fonetiska alfabetet. Grafiskt ger det en så fin bild av hur tungryggen kopplar bort hela munhålan så att bara kraniet ljuder. En ren ton som borde användas mera i sång.

Om vi hade tillgång till ŋ skulle det inte behövas nån versal, eftersom ljudet bara uppträder efter vokal. Och rättstavningen skulle bli mer intuitivt riktig, med skillnader som fiŋer men iŋgå. I engelskan siŋer men fiŋger. Däremot skulle språk som tillåter ŋ initialt få problem. Som dock vore helt lösbara. En utmaning för typograferna. Och det finns säkert redan gott om förslag. Ja det är förstås redan löst: se rubriken!

Däremot tycker jag inte att assimilationsprocesserna, så fint beskrivna av Parkvall i SvD häromdan, ska börja återges i skrift. Det handlar om att ge just ŋ dess fulla status som fonem. Jag tycker heller inte att sj- och tj-ljuden ska få varsitt tecken. Dom har uppstått genom historien (jfr isländska som uttalar varje bokstav och dessutom några till) och skulle förlora kontakten med sin härkomst om dom skrevs likadant överallt.

Den alfabetiska skriften avbildar ju nämligen inte hur vi låter; dess uppgift är att hjälpa oss att hålla isär dom skillnader som i språket är operativa.

Bilden bakom dikten

Som poesiöversättningsworkshopsledare lär man sig också alltid nånting själv. I det här fallet, i Jokkmokk, att hålla koll på bilden. Hur ser det ut? Det här är inte bara ord! Det finns ett landskap, dess förflyttningar och sysslor. En samisk förläggare berättade att hon ibland väljer översättare efter deras hemtrakt. Åt bägge hållen.

Och det där seendet påverkar utformningen av språket, att återge mesta möjliga perception: riktningar ljus och mörker. Senghor i Senegal är inne på liknande tankar: att rytm och bild förstärker varann, möjliggör varann. Rytmväxlingar som sammanfaller med perspektivförskjutningar eller rena filmklipp. Sen kommer orden. Ofta överraskande. Igår i den lulesamiska gruppen:

Den svenska dikt vi utgick från pratar lagom abstrakt om ”skålar”, med superi som undertext. Men i översättningen dök det exakta ordet för ”supskål” upp, ett nästan rituellt föremål, reserverat för nära relationer. Gávttja. Det fanns där hela tiden (latent) men dök upp sent i själva diktöversättningsarbetet. Och riktade om allt ljus.

Det blev en ny dikt, fast samma.

I småtryckens värld

På jakt efter en helt annan bok hittar jag min gamle vän Augustin Mannerheims inlaga till psalmbokkommittén: ett häfte han gav ut med alternativa bearbetningar, och djuptänkta estetiska och teologiska resonemang.

gamla psalmister omslag

Det visar sig till och med att jag inte läst boken ända till slut, för på sista sidan kommer som post scriptum en ny version av omarbetningen av ”Trygga räkan”, inspirerad av en ny tanke som dykt upp.

ingen tryggare

Hur många småtryck ligger undanstoppade, fulla av goda idéer? Och borde inte dom bli först att digitaliseras och bli sökbara, för att på så vis få en andra chans. Jag vet inte om det skulle förstöra affärerna för min vän som samlar och säljer småtryck, men förmodligen skulle effekten bli tvärtom: ett samlarintresse skulle kunna uppstå.

Bananskal

Jan Malmsjö i Krapps sista band på Dramaten. Å ena sidan en fullständigt fascinerande gubbjäkel som lyssnar på en gammal inspelning av hur han själv berättar om den enda gång han nästan var lycklig. Bordet är ett bord, taklampan en ful taklampa, bandspelaren en bandspelare (även om fiktionen bryts på slutet när det märks att ljudet är förinspelat därför att hans fipplande med bandet inte synkar). Å andra sidan en intensiv dramatisk kommunikation där allt pekar fram mot det som ska hända senare. Bananfrossandet inrymmer halkandet på bananskalet om en stund, det halkande som i sin tur både är en mikrosekund som upphäver all godhet och en balansakt där den gnetiga framåtrörelsen ändå segrar. Och alla dessa snavanden på allt som ligger på golvet! Överraskning och behärskning i samma rörelse börjar långt innan den inträffar, samtidigt som å tredje sidan alltsammans stupar brant mot undergången, den växande känslan av att detta är slutsessionen.

Snavandets fenomenologi. En intention kommer på skam i vardagen därför att nånting dyker upp som inte skulle vara där, och det är en signal från hela tillvarons motsträvighet och viljans dubbelhet. Man blir oproportionerligt skitsur! Men på scenen råder protention i lager på lager. (Protention är en term i Husserls tidsfilosofi, som avser dimensionen av det förväntade i vår sinnesuppfattning av tidsflödet.) Teaterögonblicket är alltid förberett, och förbereder i sin tur nya ögonblick — samtidigt som en helt annan rörelse pågår som uppväcker det förflutna (retention) också i lager på lager och samtidigt stakar ut vägen till katastrofen eller räddningen. Det är också därför det är så utmattande att översätta dramatik. Snavandet måste förberedas i språket men det är osäkert var bananskalet kommer att ligga vid själva utförandet. Att skapa ojämnheter. Att förbereda en nedstigning i Hades åt nån annan. Det är som att planera ett statsbesök och ge plats för missöden istället för perfektion! Magnus Hedlunds text är helt enorm därvidlag.

Sen som åskådare att delta i detta. Min sittande förväntan fram mot det där bananskalet. Kroppens respons på fallet som sen aldrig inträffar och (molande) på undergången som överallt väntar.

Biblioteket

Vi hade samlat ihop till en stor ost, och fruktvin fanns kvar så det räckte. Vi berättade för dom yngre om nittonhundratalet, och om hur det var när allting fungerade. Det låter, sammanfattade en av dem, som om samhället var ett slags maskin. Det är inte alls illa beskrivet, svarade jag och skar en bit bröd: en maskin som ständigt utvecklades och som det alltid fanns färdiga reservdelar till. Kände ni er som en del av maskinen? Ja, i så måtto att det var våra behov som var drivkraften, inte oljan och elektriciteten. Vi mådde som kungar, men var ändå missnöjda, åtminstone vi som tillhörde medelklassen. Nu använder ni ett ord jag inte begriper igen. Medelklassen, hur ska jag förklara: det var vi som inte odlade eller tillverkade grejer eller tog hand om andra. Vi skapade andra slags värden. Fick ni betalt för det? Ja, ibland mindre, ibland mer än alla andra. Vi skrev och läste alla dom här böckerna. Dom som vi absolut inte får elda med? Ja just det, dom ska ni spara, dom måste ni spara, lova mig det nu. Vi får väl se.

7 NOV 17

Det är inte själva maktövertagandet jag högtidlighåller, utan genomförandet. Att det upprättades en stat med folket som subjekt och folket som förmånstagare förändrade hela världen. Förändrade vad som är möjligt. Vi åtnjuter alla konsekvenserna, till det förfärliga priset av alla dem som sen offrades, det förtryck som uppstod istället. Välfärdsstaten hade inte varit möjlig utan Sovjetunionen som modell; vi hade alla fortfarande varit supplikanter.

Pappa var benhård reformist, demokrat i varje gest. Liksom mamma. Men Sovjetunionen hade en ikonliknande hedersplats hemma, trots allt som framkom, trots föräldrarnas ganska deprimerande resa till Moskva 1964 där alla bara verkade kuvade. Inte en tanke på att försvara oförrätterna. Hela familjen skrattade åt propagandan i Nyheter från Sovjetunionen som kom varje månad. Men Sovjetunionen som bild av vad folket kan åstadkomma – och samtidigt av vad socialdemokratin fortfarande var i färd med att bygga här hemma.

”Kommunisterna bevarar våra drömmar”, sjunger Caetano Veloso i en hyllning till en brasiliansk politiker. ”Ett samhälle utan kommunister är sjukt”, så ungefär resonerar Pasolini i en intervju från tidigt sjuttital. Jag högtidlighåller ryska revolutionen idag och sörjer samtidigt dess fasor. Den förblir en skattkammare. Den uppfordrar oss att försöka på nytt. I en tid där själva idén om ett samhälle sjunkit under horisonten, när den individuella framgången är det enda som får strålglans.

Folket som subjekt och inte som undersåtar. Med all den kreativitet vi tillsammans besitter när så krävs. Ut i världen nu, ner i historien, med den gemensamma befrielsen som måttstock också för sitt eget återkommande misslyckande!

Scenario (oavslutat)

När lågkonjunkturen kommer kommer alla dom som tvingas lämna sina hem att få ta in på hotell. Hotellbranschen går naturligtvis också i putten när ingen längre har anledning att resa till andra städer för möten och konferanser.

På dessa hotell uppstår en kreativ social miljö eftersom det går att driva ett väldigt billigt storhushåll i dom välutrustade lokalerna och storköken. I brist på egen bostadsyta tvingas folk umgås med varann och kommer på så vis varann nära på mycket kort tid. Snart uppstår en så stark stamkänsla att det blir en del av identiteten att vara en sheratonian eller en contare — inbegripet möjligheten att flytta till ett annat hotell som passar ens sinnesläggning bättre för tillfället.

Det dröjer inte längre innan det börjar födas en massa barn, som får växa upp i den här kollektiva gemenskapen som om det vore nånting självklart — vilket formar dom till ansvarstagande samhällsvarelser som redan får början får lära sig att göra nytta. Det är en lycklig tid eftersom det omgivande samhället trots nedgången har nog med resurser och reservdelar för att trygga en mer än dräglig tillvaro.

Hotet kommer istället utifrån. Ett lyckligt folk är olönsamt och det samhälleliga livet på dom före detta hotellen klarar sig fint utan makteliten. Infiltratörer …

En gång går hav över landen

Julgransplundringen på det anrika förlaget Atlantis i fredags var en minnesvärd upplevelse. Dom ska flytta till mindre lokaler och sålde ut det enorma referensbiblioteket, som innefattar hela utgivningen men också klassiska praktverk från Allhem.

Allt (nästan) kostade 20 kr. Det var svårartad trängsel runt bord och hyllor, särskilt som alla bar sina fynd på vänster arm (eller hamstrade i ett hörn. Böcker jag aldrig vetat om att dom existerar. Däremot svårare att hitta en bestämd titel i röran (även om jag plockade ihop hela Rabelais).

Men det viktiga för mig var en ny attityd i samlandet. Förr hade jag kunnat köpa allt som var intressant, och kunde dessutom bära fler kilo. Nu hade jag ett mål, Rabelais, och i övrigt bara sånt som går in i mina aktuella projekt.

Mitt arkitekturprojekt fick särskild påfyllning, vilket var oväntat eftersom det ännu är ganska odefinierat. Jag vet att det är en idé på gång, men andras sakkunskap är ju så överväldigande…

Ta Kaj Nymans avhandling från Nordplan 1980 om Arkitekturens språk, ett mycket tidigt exempel på konstnärlig forskning. Han förmedlar sin yrkeserfarenhet via en filosofisk teori och alltsammans blir ytterligt läsbart. Och jag hade ingen aning om att detta fanns.

Förmodligen bekostades upplagan av universitetet och spreds sen inte särskilt mycket till bokhandlar. Så som i väldigt hög grad är fallet än i dag. Böcker som redan fått finansiering löper stor risk att bli fjärrvärme rätt snart.

Nu hamnade den hos mig. Och kan komma till nytta. Många andra gjorde säkert liknande fynd. Vilket inte hindrade att alla underförstått var överens om att alltsammans var ytterligt sorgligt.

Sverige är ett katastrofland när det gäller lagerhållning av böcker. På grund av bristen på återförsäljare som inte bara prånglar ut det allra senaste på grund av dyr butiksyta. Men också på grund av avskrivningsreglerna: en bok är värdelös så fort den kommit ut.

Dom som kan hålla stora lager är dom som har stora jämnvarma lokaler ute på landsbygden och säljer via internet. Men dit kommer ju aldrig nån in, vad jag vet. Och därmed utesluts möjligheten att göra fynd.

Språkgloben

När ett språk dör ut därför att barnen inte lär sig tala det är det en värld som slocknar. Därför måste modersmålen stimuleras. Världen över. Vår grund i livet.

veröld11På Island finns ett hus, Veröld, som ska rymma alla världens språk. Genom vanlig undervisning och i ett institut som leds av förra presidenten Vigdís och bär hennes namn. UNESCO är med och finansierar.

Ett språk slocknar varannan vecka, berättade den nytillträdde föreståndaren, en tysk lingvist med djup erfarenhet från fältarbete i Amazonas. Brasilien är ett av världens språktätaste länder åtminstone än så länge. Det genomsnittliga språket i Brasilien har 250 talare. Över hela världen är genomsnittssiffran 7000.

Dom vill stimulera forskning om språk och pedagogik. Dom är inte många men vill länka den kunskap som finns. Dom vill bygga en jättestor jordglob där alla språk syns.

Men problemet är förstås att nationalspråken skymmer bilden. Dom som skapar enhetlighet över tid och över vidsträckta områden. Dom skulle dominera. Särskilt eftersom så många talare är flerspråkiga och växlar mellan olika sociolekter.

Jag skulle vilja vara med och bygga den där jordgloben. Den skulle bli motsatsen till Babels torn.

Om man tänker sig den som en skärm som projicerar data. Då är språkets namn bara en av parametrarna. Det skulle vara möjligt att söka efter helt andra grejer. Till exempel utbredningen av ergativ (subjektet i transitiva satser markeras särskilt) eller var engelska används som affärsspråk.

Och varje multivariantanalys skulle kunna sparas digitalt.

Världen

Konferensen skulle äga rum i ett nytt hus, Veröld, rest till förra presidenten Vigdís ära. Jag letade mig fram i universitetsområdet. Och vilket hus! Ritat av Kristján Garðarsson och Haraldur Örn Jónsson för att rymma språkundervisning samt det institut som Vigdís, född 1930, fortfarande leder, och som studerar utrotningshotade språk världen över, på uppdrag av UNESCO. Mer om det institutet i en annan post. Här bara några snapshots. Och ett ord om namnet:

Isländskan har minst två ord för ”värld”: heimur och veröld. Heimur är platsbestämt (samma ord som ”hem”) medan veröld är tidsbestämt och ursprungligen betyder ”människornas tidsålder”, det vill säga går tillbaka på en uråldrig cyklisk historiesyn. Att under det namnet studera språkens utveckling är otroligt snillrikt!

Och här några interiörbilder från när Olöf visade runt. Trapphuset dominerar och den dominerande röda väggen rymmer tolkstudior. Utanför finns en fungerande amfiteater:

Huset visar också två utställningar om Vigdís gärning:

veröld5veröld6

Citatet utvecklar det faktum att ordet för ”människa” är detsamma som ordet för ”man”.

Þýðendaþing

Att träffa andra översättare från hela världen via vårt gemensamma språk isländska gör att redan själva umgänget blir en master class, även fast kunskaperna är väldigt olika; själv pratar jag till exempel rätt illa eftersom jag aldrig har bott eller pluggat på Island men jag kan bidra på andra sätt i ett jämlikt samtal kring ämnen och texter som den här gången var väldigt väl förberedda.

Den höga nivån gör i sin tur att lyssnandet blir väldigt kvalificerat, till exempel när författarna vi översätter kommer och presenterar sin erfarenhet av samarbetet. Auður Ava var inne på en väldigt komplex tanke om att det är det oöversättbara som ska översättas – en idé som utanför sammanhanget låter som en sofism men allesammans förstod vad hon menade med att översätta tystnaderna och den avslutande liknelsen om att befinna sig på en roddbåt ute på Atlanten.

auduravaanteckningarna

Sen manifesteras den här känsligheten i själva övningsuppgifterna som aldrig blir tävlingar och där missförstånden nästan är mera givande än dom lyckade lösningarna. Också den allra enklaste mening kan översättas på tiotusen sätt, och mångfalden inspirerar till att välja dom lite ovanligare lösningarna och se vad som händer.

Jag tar med mig från tvådagarsseminariet i Reykjavík ett slags skapande distans till texterna. Vi utnämndes gång på gång till ambassadörer, sendiherrar, och det är en viktig funktion. Men framför allt är vi hantverkare i varsitt språk och känner igen vad bordsgrannen gör eller när hen berättar om vad som inte går att uttrycka på sitt språk. Exempelvis finns inte verbet ”vada” på särskilt många språk (fastän det kommer från latinets vadere, ”gå” upplyste Valentin) — och det ledde till att jag strök ”vada” i min egen översättning och nöjde mig med ”gick ut i ån” eftersom allt blev tydligare då i Vilborgs dikt.

Erfarenhet

Jag tror det var i slutet av den sommarn jag fyllde åtta år. Det var mitt på dan som jag begav mig ner till ån på egen hand. Det stod alltid ett träkar fullt med vatten invid ån, tanterna använde det till tvätten men vi barn stoppade ibland ner småfisk som vi hade fiskat i ån. Vi släppte ut dom igen ganska snart, vi ville bara titta på dom. Jag tog av mig skorna och gick ut barfota i den den grunda ån. Vattnet var klart och kallt. Stora öringar pilade fram mellan stenarna. Jag lyckades fånga en och tog upp den med händerna och lade ner den i karet. Då upptäckte jag att vattnet var kokhett, det var tvätt på gång – öringen hov upp ett skärande vrål och flöt omkring död så att den vita magen stack upp ur vattnet. Vad är fakta och förnuft ifall erfarenheten utmanar bägge två? Fiskar har ingen röst säger du kanske; dom kan inte åstadkomma ljud. Men jag kommer att minnas den där öringens genomträngande skrik så länge jag lever.

Sen hamnade alla i en intressant genrediskussion. Är detta en prosadikt (prósaljóð) eller kortnovell (örsaga)? Diskussionen är livlig på Island där traditionen är så stark. Jag föreslog i kaffesamtalet efteråt att dikten (som jag gjorde till en kortnovell) också skulle kunna översättas på ett helt annat sätt, till en prosadikt, med helt annat tempo och många pauser.

Till Zauberberg/Töfrafjall

töfrafjallid armband

Patienttaggen, sönderklippt.

En av många litterära upplevelser på Island var besöket på den utställning som dokumenterar Expeditionen till Zauberberg – det sanatorium som skildras i den roman av Thomas Mann som på svenska fått heta Bergtagen.

En grupp isländska lärda har ett pågående projekt som innefattar resor till Davos, översättning av boken, men också performances i samma anda, till exempel på isländska hälsohem.

Nu visar dom upp sitt arbete på ett konstmuseum i Reykjavík, i form av dokumentation, videokonst och installationer.

töfrafjallid inskrivningDet första besökaren får vara med om är en symbolisk ankomst i ambulans, buren på bår. I väntrummet visas en oändlig video där två allvarliga män viker och sträcker lakan i oändlighet. Därefter vidtar feberprovning och inskrivning.

töfrafjallid spegel

dokumentation

Minne av en märkesdag i expeditionens historia.

En föreläsningssal som mynnar i en spegel följs av ett två och en halv timme långt samtal om romankonsten på tjock-TV. Det är dock inte obligatoriskt utan en förväntas istället strosa omkring och titta på viktiga events ur sällskapets historia, samt fanan med en symbolisk sju-udd. Vandringen avslutas med utsikt över alperna.

Jag har sällan blivit så uppiggad och rekommenderar expeditionen till var och en.

Ellära

Oftast är det bara elen som krånglar

Sladdar blir glapp efter omild användning
eller att det plötsligt krävs original
(mobilen fick nya instruktioner under natten)

Dåliga lödningar inuti gör
att hela apparater måste kasseras
eftersom lagning är en nästan utrotad business –

ofta sitter elen på moderkortet
så att med en snart klassisk formulering
”Det blir billigare för dig att köpa en ny”

På sistone har jag observerat
att det finns alltfler vägguttag utan ström
särskilt i offentliga lokaler:

det är nödvändigt att kolla
att laddaren verkligen laddar
att bandaren verkligen spelar in

Och det är en skam och en sorg
att vara tvungen att slänga
grejer som egentligen fungerar

bland andra skendöda apparater
i elektronikbingen.
Det enda rimliga vore

att sent i livet utbilda sig
till hobbytekniker och skaffa
dom nödvändiga verktygen

kanske i samarbete med andra
som vet mer tillsammans
och sen kan lära upp allt fler

Ibland när batteriet ljuger
om sin status och dör
allt fortare varje gång

är det som ett dödsbudskap:
inte det att livet är ändligt,
snarare att accelerationen

har nått en helt obegriplig nivå

Ensam i världen?

 

Pallepengar

Jens Sigsgaard: Palle är ensam i världen. Ill. Arne Ungermann.

Jag känner mig alltid dum när jag läser Johan Asplund. Men läsningen gör mig också intelligentare än jag var innan.

Han skriver så bra att han kan snoppa av det mesta (”alla artiklar utom en i alla årgångar av Acta Sociologica är totalt ointressanta”) och istället lyfta fram skenbart enkla iakttagelser som viktiga. Ett aristokratiskt skrivsätt.

Intelligensen tillkommer genom en alldeles speciell skärpa i detaljen. Som om han storsint lät en titta i sitt mikroskop. Resonemang typ ”Montesquieu ställde den allra första sociologiska frågan: varför finns det olika statsskick?”

Den senaste boken på ett bra tag, Ord för ord, gör anspråk på att vara ett smörgåsbord, en ”polygraf”. Följaktligen måste jag läsa den som ett sammanhållet verk kring bara till synes disparata ämnen.

Grundtendensen är solipsistisk: ingen annan kan komma åt nån annans upplevelse av sitt eget liv. En anti-sociologisk tes om en så vill.

Fundamentet är två vackra barndomsskildringar, nogsamt hopknåpade med å ena sidan ett ganska gammaldags sirligt språk å andra sidan ett närmast kubistiskt berättande med stora luckor i tiden och även i rummet och landskapet och känslorna. Upplevaren är så förbålt ensam att min första starka association var till den berömda danska bilderboken Palle är ensam i världen: Palle kan göra vad han vill men pengar är värdelösa och det finns ingen att gunga gungbräda med. Till slut vaknar han upp ur mardrömmen.

Besläktade teman finns i vänporträttet av Ulf Lindes totala och träffsäkra egensinnighet och i ett annat porträtt av sociologen Homans – vars behaviorism tolkas som en konsekvens av hans härstamning från en av USA:s noblaste familjer. En välöverlagd och lite detektivromanartad analys, som liksom mynnar ut i en stämning av jag gör vad fan jag vill för fan.

En av uppsatserna är särskilt bestickande. Den om psykodiagnostikens historia som bland mycket annat kommer fram till att Balzac är en överskattad författare som slår blå dunster i ögonen på läsaren med alla sina adjektiv – och som en passant obegripligförklarar Bourdieus användning av begreppet ”habitus”:

(För en enligt min mening helt ogenomtränglig diskussion av habitus se Bourdieu 1990, sid. 52-79.)

Nyfiken som jag blir läser jag om det där kapitlet i Le Sens pratique och tycker som vanligt att allt känns tämligen solklart, även om Bourdieus meningsbyggnad som alltid är så överlastad att det kontinuerligt går små proppar i hjärnan. Men sån är nu en gång hans stilistiska metod – och så olik Asplunds. Att bygga ihop enormt långa meningar till små maskiner som arbetar och slamrar.

Till mig säger det där kapitlet att mänskors vanor, smak och åsikter är produkter av deras plats i samhället, på ett så självklart sätt att vi endast med största ansträngning kan bli medvetna om det. Att det i varje instans finns ett disciplinerande ”så gör vi” eller ”det där är inte för såna som oss” som var och en tror är den egna viljan men som är historiskt överleverat.

Asplund polemiserar mot den tanken när han slår ner på stilens obegriplighet. Han vill nog inte veta av den.

Vilket inte hindrar att frågan om stil är filosofiskt central. Det är när jag skriver som jag kan få perspektiv. Och gestalta min personliga egenart för resten av världen.

Varför gör jag t ex den här anteckningen? Den inbringar inte en spänn och ökar inte mitt anseende, särskilt som jag inte har nån akademisk tillhörighet.

Till tankestilens försvar, tror jag. Men också på grund av en känslomässig reaktion. Det finns nånting resignerat i Asplunds bok, som allra mest kommer fram i skildringen av olika resor till den avlägsna gård i Skåne där kollegan Joachim Israel tillbringade sin första tid som flykting i Sverige.

Fakta går att rekonstruera eller ej; men platsen är borta, och snart är alla döda. Den beckettska grundstämningen triggrar nånting hos mig som har med stil att göra. Palle är inte ensam i världen så länge han förfogar över språket, som är formbart, efter omständigheter och begär. Och det är få förunnat att skriva intressant och intelligensbefrämjande. Men det kan göras på väldigt olika sätt. Asplunds är ett. Bourdieus är ett annat.

Johan Asplund: Ord för ord. En polygraf. Daidalos 2017

PS om stil: Blanchots efterlämnade anteckning om Heideggers nazism.

Det viktiga är enligt Blanchot att Heidegger tog ställning ”in the very language of his own philosophy, that he could have ’spoken Nazi’ with the gravity, the beauty, and the profundity of his own language; such that it is truly this language that he compromised and perhaps perverted. If he had flatly turned himself into a Nazi propagandist in the vulgar language of the Nazis, this would be much less serious, in my opinion; his responsibility would not exceed a failing of character or a mental aberration. At least this reminds us at what level our responsibility as ’philosophers’ is situated: at the level of one’s language.”
(”The course of the world” i Political Writings, 1953–1933, translated, with an introduction by Zakir Paul. Fordham University Press, 2010)

Arkéer

Jag drömde om näringskedjor och vaknade med frågan om vad som är det allra minsta.

Drömmen var en bearbetning av insikten att vi upphovspersoner — med vissa undantag — tjänar så lite på vårt arbete att det inte går att försörja sig på.

Allra minst är arkéerna: termen är en förkortning av ”ärkebakterier”, men dom räknas inte som bakterier längre, utan som en tredje grupp … vare sig eukaryoter (djur växter svampar) eller bakterier. Dom förökar sig genom replikering (”asexually”); men det är en definitionsfråga om dom lever eller ej. Svenska Wikipedia formulerar frågan fumligt fint:

Det finns arkéer som ”lever” i avfall från kärnreaktorer. Forskare antar att de har lyckats utveckla ett skydd mot joniserande strålning, som i vanliga fall skulle förstöra DNA:t och döda cellen. Exakt vad de skulle kunna leva av är osäkert men det finns inga andra arter där som konkurrerar med dem om näringen. Man vet inte ens om de är aktiva eftersom alla metoder för att identifiera arkéer innebär att man dödar cellen och då är det svårt att veta hur aktiv den var innan identifieringen. Det troliga är att de befinner sig i en form av dvala och därför inte behöver någon näring.

Arkéerna utvinner energi ur ickeorganiskt material eller ur solljuset. En sort omvandlar väte till metan i tarmen. Det finns en klassifikation utifrån vad dom lever av: ljus, kol, kväve, svavel …

Deras roll för andra livsformer visar sig allt större ju mer forskningen framskrider.

Dom första arkéer som upptäcktes var dom som lever där inget annat kan leva: extremofilerna. Men överallt påträffas nu normalofiler som samexisterar med eukaryoter och bakterier.

Nån borde skriva en dikt om det här.

Nu var det 2012

Hamnade i dispyt med en fransyska om Systembolaget. Försvarade deras fina urval, men fick backa på den här invändningen: ”Men alla deras viner är så unga! En riktig vinhandlare säljer vinet när det är moget.”

Tog med mig frågan till Vinbutiken. Bad om en bra, mogen Bordeaux. ”Det kan jag inte lova. Det är såna överpriser. Kommer det in nåt bra så går dom åt.”

Och det slår mig när jag tittar i hyllorna att dom flesta grejerna är ju inte färdiga. Förmodligen går det inte att köpa in stora kvantiteter till bra pris annat än alltför tidigt.

Den enda lösningen är alltså att chanslagra. Eller möjligen åka utomlands och handla där det finns provsmakning.

Tänk om Bolaget innanför sitt monopol kunde öppna finsmakarbutiker. Gärna kombinerade med en bokhandel där det går att köpa litteratur från för fem år sen eller äldre.

 

Semikolonintonationen

SemikolonJag hör semikolonen; gör ingen annan det? Satsmelodin går upp, det kommer en liten paus, sen börjar nästa sats på samma ton; därmed har rösten signalerat det hemliga samband som semikolonet underförstår – implikaturen för att använda en term från språkfilosofen Grice. Det finns ett samband att hålla utkik efter, ett tolkande förhållningssätt rekommenderas; även om ingenting explicit har påståtts.

Och eftersom jag hör semikolonen, överanvänder jag dom. En vokal angivelse och inte el logisk. Över huvud taget är jag misstänksam mot att göra språket alltför logiskt; då tappar det en del av sin följsamhet.

Andra som läser hör inte samma sak och går inte upp i språkmelodin; men å andra sidan kanske dom gör det på andra ställen, där jag har satt komma eller punkt: använder semikolonintonationen. Betoningarna och satsmelodin är fria och interpunktionen bara ett hjälpmedel. Kanske vill jag bara säga: låt rösten vara mer fri, kämpa mot den lineära textens monotoni;

Från välfärdshyllning till marknadsdefaitism

StrandOckså för en nyfiken lekman som jag är Daniel Strands avhandling No Alternatives väldigt intressant läsning. Han jämför två besläktade idéhistoriska trender, men jämförelsen gör deras inbördes skillnad mycket tydlig, samt visar hur enormt världen har förändrats på sexti år.

Det handlar dels om tankekomplexet ”ideologiernas död” på 1950-talet, dels om trenden med böcker om ”historiens slut” under åtti- och nittitalet.

En aspekt av kalla kriget var att västerländska tänkare var och en för sig (men ofta i nära samarbete) hyllade den liberala kapitalistiska välfärdsstaten som historiens slutmål. Hädanefter skulle social ingenjörskonst, inte politisk kamp, fixa till dom återstående orättvisorna – men i stort sett hävdades att klasskampen var överstånden.

Strand visar att dessa tankar bars upp av en specifik historiefilosofi: ett slags förgudande av den självgående moderniseringen. Incitamentet var i och för sig att dödförklara marxismen (och CIA sponsrade konferenser som spelade stor roll för tankeutvecklingen); men grundbudskapet blev att blandekonomin, klasskompromissen, var en så välfungerande lösning att den mynnat ut i ett slags naturtillstånd.

Spännande är också hans blick för synen på tredje världen: tron på moderniseringen fick många att hävda att det bara var en tidsfråga innan alla länder skulle bli som USA. Man kan undra, och jag anar att Strand har tankar åt det hållet, om inte framstegstron i i-länderna också fungerade som prospektiv täckmantel för den kommande exploateringen av dom forna kolonierna.

Dom femtitalstänkare som får varsitt kapitel är den franske journalisten och samhällsfilosofen Raymond Aron och amerikanerna Edward Shils, Daniel Bell och Seymor Martin Lipset. Svenske Herbert Tingsten har också en viktig roll med tankarna kring ”den lyckliga demokratin”, och han tillhörde helt klart deras nätverk. Alla dom här pratade väldigt mycket om ”ideologi” och menade då nazism och kommunism. Sitt eget värv uppfattade dom inte som ideologiskt (med undantag för Lipset); men vad dom förkunnade var den rådande ordningens förträfflighet.

Kanske är det för övrigt en brist hos Strand att han inte har berett plats för vänsterns diskurser kring ideologi, om så bara för jämförelsens skull. Det finns en översiktlig referens till Marx och Engels, men Lukács’, Gramscis och Althussers vidareutvecklingar av samspelet mellan bas och överbyggnad hör ju faktiskt till samma epok och fanns i luften.

Flera gånger under läsningen kom jag att tänka på Roland Barthes Mytologier, många av dem skrivna under 1950-talet, vars grundläggande analysobjekt just faktiskt är borgerlighetens strategier för att framställa det rådande samhället som naturgivet, särskilt med utgångspunkt i kulturella fenomen.

Genomgången av nyliberalismens tre hyllade samhällstänkare Fukuyama, Huntington och Giddens är också mycket förtjänstfull. Utan att nånsin hemfalla till ironi framvisar Strand grundheten i deras sinsemellan väldigt olika tankar: Fukuyamas Hegelinspirerade historiefilosofi som hävdar att politiken nu kan avskaffas; Huntingtons dystra förutsägelser om att klasskampen kommer att ersättas av en kamp mellan förunderligt homogena civilisationer; Giddens teoretiska arbete för att rättfärdiga Labours omsvängning till marknadsliberalism (”den tredje vägen”).

Det finns helt enkelt inte särskilt mycket av substans i deras tänkande, åtminstone så som det presenteras av Strand. (Och jag har aldrig brytt mig om att studera deras verk.) Gåtan är snarare hur dom kunnat få sånt genomslag. Fukuyama är helt klart en skogsfilosof som råkade komma i rätt tid (kommunismens undergång) med sin tes om ”historiens slut”. Huntington är läskigare, eftersom hans beskrivning av kulturell tillhörighet som politisk drivkraft är en pseudoförklaring som bara får allt större utbredning. Mest krut lägger Strand på att diskutera Giddens – och observationen att ”globaliseringen” för honom fått metafysisk status är tillämplig på många politiska analyser och strategier lite varstans. Strand tillåter sig till och med en viss polemik, till exempel i följande citat (sid. 265, min övers.), som jag tror är relevant för hela bokens undertext:

Den tredje vägen formulerades utifrån en till synes äkta bekymran över samtida samhällsproblem, men Giddens benägenhet att blunda för det politiskas antagonistiska dimension gör att hans program inte förmår utmana de maktstrukturer som gjorde att dessa problem uppstod.

Här framkommer också den ram av postpolitiskt tänkande från vänster som jag tror har varit viktigt för Strand, även om det inte fått plats i avhandlingen, med undantag för några hänvisningar till Chantal Mouffe och Slavoj Zizek. Det perspektivet ser partipolitiken som en begränsad del av ”det politiska” och utesluter således inte fortsatt samhällsförändring och emancipation.

Strands analys stannar vid vattentäta beskrivningar av hur samhällstänkarna legitimerar den rådande ordningen — jag vill passa på att säga att genomgången av nyliberalismen och globaliseringen på sid. 194–203 är mycket upplysande – men jag känner på mig att han kommer att ha mycket mer och viktigt att säga oss i fortsättningen. Det här är en avhandling med stor samtidshistorisk relevans både vad beträffar grundläggande fakta och sammanhang och på en metanivå som handlar om hur slagord utan substans tar upp alldeles för mycket av vårt tankeutrymme och skymmer dom riktiga frågorna och motsättningarna. Dessutom fick den mig att hämta fram Raymond Arons böcker igen.

No alternatives. The end of ideology in the 1950s and the post-political world of the 1990s. Doctoral thesis in History of Ideas at Stockholm University, Sweden, 2016

Varuformen

Författarna etc. begravs levande i sina porträttbilder.

Det är en grym sed men så fungerar det kollektiva minnet. Särskilt i en tid där förpackningen är viktigare än grejen, där ordet ”karaktär” blivit ett slags löfte om lättkonsumerade stereotypier.

Sen dekoreras porträttbilderna med ett florilegium av apokryfiska legender, roliga anekdoter och halvkvädna visor — så att dom inte ska ha en chans att rymma.

För att rädda dom måste vi ta oss in i deras böcker, lyssna till deras inspelade röster.

Möta den osäkerhet och motsägelsefullhet som är den vacklande grundvalen för deras konst, ända in i språkets minsta beståndsdelar.

Det där är själva definitionen på att läsa.

Svart kvadratKanske borde ett bildförbud diskuteras.

Heidenstam och Fröding som moln, som vädersystem. Tillgängliga endast under bar himmel.

Ni är ju medförfattare!

På en konferens hamnade jag bredvid en person som också översätter och skriver konstiga essäer. Vi beslöt att byta böcker, och nu är jag både upplivad och känner mig överträffad.

PikerwienomslagElisabeth Beanca Halvorsen översätter Elfriede Jelinek, skrev mastersuppsats om henne, men framför allt boken Piker, Wien og Klagesang, utgiven i Gyldendals serie med litterära monografier, Pegasus, år 2010.

Den har ett berättande och ett djup som på många sätt påminner om radio, till exempel Lars Hermanssons filosofiska radioessäer.

Och den är helt vild.

Ramen är ett sökande på alla Wiens caféer efter Elfriede, som aldrig dyker upp; men platserna ger anledning att berätta om den litterära tradition hon verkar i: österrikiska författare mer eller mindre kända utanför Österrike. Författaren besöker också Jelineks trakter på den österrikiska landsbygden och huset där hon mestadels bor.

Kärnan, utspridd genom hela boken, är en teaterpjäs byggd på citat från Jelinek, Ibsen med flera (noga angivna med fotnoter). Storyn är att Nora från Jelineks fortsättning på Ett dockhemVad hände efter att Nora hade lämnat sin man eller Samhällets stöttepelare – anordnar en ambulerande självhjälpsstudiecirkel där deltagarna är andra gestalter från Jelineks romaner, och med framstående gästföreläsare: Simone de Beauvoir, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf och Doris Lessing, stiliserat tecknade i absurda situationer och fullastade med skarpa originalcitat. Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath dyker också upp på slutet. Pjäsen växer till ett ifrågasättande av huruvida kvinnlig frigörelse är möjlig utanför skrivandet, och tendensen är lika pessimistisk som Jelinek själv ofta är.

Men mellan ramberättelsen och teaterpjäsen finns ett saftigt fruktkött av informationstät essäistik, som förmedlar olika aspekter av Jelineks liv och författarskap, inte minst hur pjäserna är skrivna som reaktion på samtidshistoria händelser utan att göra anspråk på att avbilda vad som egentligen hände, och med enormt fria händer till regissören att göra vad hen finner nödvändigt: ta bort, ändra och tillfoga.

Särskilt intressant är berättelsen inifrån en uppsättning i Oslo av Ulrike Maria Stuart, där Halvorsen medverkade både som översättare och regiassistent, och där Melanie Mederlind var helt självsvåldig för att förmedla en bakgrund som är självklar för en tysk publik som minns Rote Armee-Fraktion. Ett slags översättningsarbete med texten som råmaterial (och många av pjäserna publiceras heller aldrig, så att publiken inte ska komma påläst).

Den frihet Jelinek ger dem som sätter upp pjäserna återspeglas också i hennes syn på översättning. För även om Elisabeth Beanca och Elfriede aldrig träffats pågår det en e-mailkorrespondens som citeras i boken, med till exempel detta vackra citat apropå ordlekarna i Ulrike Maria Stuart:

Jeg tillater enhver frihet, som jeg jo også gir regissørene av mine stykker. Jeg vet at det ofte er umulig å oversette ordspill. Derfor uppmuntrer jeg oversettene til å lage ordspill der hvert enkelt språk tillater det, og der det ikke er mulig, bør ordspillene rett og slett utalates. Oversetterne skal bli inspirert til å omgås språket like kreativt som jeg. De er jo medforfattere!

Och grundordet i hela boken är ”kreativt”. Halvorsen har tagit djupa intryck av Jelineks litterära förhållningssätt och kan därför både ge en helhetsbild och våga ge sig ut på okända spår, tack vare att språket är så berättande och levande.

En undersökning som jag uppskattar särskilt, och som dyker upp genom hela boken, är insikterna i hur Jelinek använder sin mediala författarpersona som konstnärligt redskap, både på scen och i tidningsintervjuer — och i Nobelföreläsningen. Ständig förvandling, ständig anpassning till situationen. Men därbakom … en kamp för livet.