Få författare har påverkat mig lika mycket som Sven Wernström. Kanske därför att jag läste honom vid alltför unga år. Syrran i Stockholm försåg mig med det mesta han gav ut efter läroåren som författare till böcker i Wahlströms gröna serie. Skolskildringarna Rebellerna och Mannen i det låsta rummet gjorde stort intryck tack vare sin exakthet i genren modern ungdom, kanske också därför att Wernströms blick understundom är lika magnetisk som hans samhällsengagemang.

Det gäller också klassiker som Mannen på gallret och Mannen på tåget: den förstnämnda en tolkning av 1968-stämningarna, den senare en skildring av hur revolutionen kommer till Sverige. Jag hypnotiserades, trots en viss känsla av att vara utsatt för övertalning, av de mer schematiska läroböckerna Upproret, Hemligheten och Resa på okänd planet, med flera. När Trälarna började komma ut var jag tillräckligt vuxen för att intellektuellt uppskatta den marxistiska ramen, men blev inte riktigt lika gripen.

En gång när jag var ungefär 12 kom Sven till Sundsvall för att föreläsa på museet om sitt författarskap. Jag glömde bort att ta med en bok för signering och bad istället om en autograf. ”Läs mina böcker istället” sa han strängt. Men log och skrev nånting på min papperslapp i alla fall.

Så jag fick en grundlig revolutionär skolning som aldrig var i närheten av att omsättas i praktiken, men som har påverkat hela mitt tänkande i konstruktiv riktning.

Därefter har jag läst artiklar, handböcker och vuxenböcker med stor behållning. Den aggressiva estetiken kombinerad med en lidelsefull språkkänsla var oförliknelig. På många sätt har han haft samma uppfostringseffekt på mig som George Orwell. Trots att jag hamnade i filosofiska strömningar långt bort från Wernströms klarhetsideal beträffande stilkonst och klassanalys. Och fortfarande delvis är kvar där – men ändå med en tydlighetssträvan som går tillbaka på erfarenheter av att vara forskare och journalist. Och en vilja att vara begriplig i en värld som inte hänger ihop.

Jag tror att en bit av mitt intellektuella överjag har drag av Sven Wernström. Också därför att tydlighet i språk och samhällsanalys ju är motsatsen till tråkigt. En väl vald detalj eller formulering har alltid nånting visionärt över sig. Närmandet till världen visar ofrivilligt hur många världar som ryms i samma samhälle.

Just nu är jag djupt inne på Philip Pullmans lärobok i berättande, och jag är övertygad om att Wernström skulle ha fått uppskattning och kunnat tjäna som exempel både på detaljen som berättelsens grundelement och på hur det kan spoliera en bok att ha alldeles för mycket att meddela världen.