Tomrumstypologi

Luckor mitt i raden som skiljetecken i samtida poesi. Eller även prosa.

Dom kan vara av olika längd, men det är oväsentligt.

Frågan är vad tomrummen har för akustisk och vokal motsvarighet.

Det där varierar ju, till exempel vid jämförelse mellan text och uppläsning.

Men jag lutar åt att deras kärna är en ny satsintonation (större tonstyrka, tidig högton som snabbt sjunker) innan den föregående satsen/frasen riktigt har fått klinga ut, eller nå ända ner till sluttonen.

Medan radbrott gör att föregående sats hinner klinga ut ordentligt, till och med med en liten tystnad.

Men tomrummen kan också realiseras i form av tystnader som märks därför att tonhöjden är tämligen jämn. Ett slags uppräkningsmodus. Katarina Frostenson gör ofta på det viset.
Besläktat är  dom syntaktiska (eller fonetiska) kollisionerna som framtvingar en kort tystnad (ofta hos Jäderlund). Krocken är också ett slags skiljetecken, och den fonetiska krocken särskilt i metriskt bunden vers.

Typologin blir alltså, enligt mitt förslag:
Radbrott som sammanfaller med syntaktisk gräns/frasgräns: Första raden klingar ut, eventuell tystnad, nästa rad börjar en ny satsintonation.
Radbrott med överklivning: Satsintonationen fortsätter, men radbrytningen kan markeras med paus, tillskottsenergi eller tonhöjdsförändring. Alternativt att radbrottet inte hörs alls.
Luckor/tomrum i raden: Anger antingen ny satsintonation, men inte med samma kraft och duration som vid radbrott, och ofta med ingen paus, ELLER markerade pauser i jämn tonhöjd. Det är nånting med att tiden blir som gripbarast ifall tonkurvan är rak. Samtidigt som uppräkningsstämningen ger en poetisk effekt genom att dom ingående elementen likställs. Hiatus i en friversrad nästan kräver en paus. Och jämn tonhöjd. Annars försvinner själva effekten av krocken. Det blir precis som att sätta in ett radbrott.

Höstvirkning

20.9
Böckerna är både arkiv och projekt. Eller ingetdera. Vissa ibland i bägge riktningarna samtidigt. Men många bara dåligt samvete. Dom vänder en ryggen.

*

Det skulle utopiskt kunna gå att konstruera ett föränderligt system byggt på personlig aktualitet. Hyllor av varierande bredd på diagrammatiska avstånd från en tänkt arbetsplats (eller flera). Daglig revision och omflyttning skulle krävas. Med merparten av beståndet i magasin utom synhåll.

*

Jämsides med böcker förstås urklipp, utskrifter, anteckningar och dokument. Kanske också listor på använda länkar.
Eller omvänt, att realisera dom många projektbiblioteken i datorn och varje kväll ställa tillbaka volymerna på plats.
Vissa projekt skulle kunna redovisas offentligt och få feedback och tips.

*

Bevarandekamper

Petersvik i Sundsvall, Slussen i Stockholm, Apberget i Umeå. Exemplen kan mångfaldigas, men beskrivningen behöver två dimensioner.

Å ena sidan kampen mellan bevarare och framtidsvisionärer, där på ett olyckligt sätt alltid känsla ställs mot rationalitet, kulturell elit mot tyst majoritet.

Å andra sidan vissa kommuners omvandling till företag drivna av tjänstemän och med dom valda politikerna som gisslan. Ofta är det omöjligt att avgöra var och när ett beslut har fattats. Ofta har storföretag och drömsäljande projekterare spelat en icke oväsentlig roll.

Det finns alltså en ytkonflikt där mjuka värden mals ner av hårda värden, eller åtminstone av ljuva drömmar om framtida hårda värden. Och en djupkonflikt som handlar om att demokratin bara har blivit en formsak i alltför många kommuner, därför att dessa identifierar sig som företag i samspel med andra (riktiga) företag. Så att medborgarnas bästa förverkligas genom budgetbalans, inte utifrån ett samtal hur det vore skickligt att leva tillsammans.

Bevarandekamperna handlar alltså på en djupnivå om postpolitisk maktlöshet. Och om den dimensionen gick att få in i debatten, skulle mobiliseringen kunna bli mycket större och tyngre. Frågan är bara hur vi når dit.

Ny genre?

Samma tanke dyker upp i två helt olika böcker. Annie Ernaux hyllar Bourdieus La Distinction för dess samhällsanalys, dess revolutionaritet – men också för den litterära stilen som blandar alla möjliga språk och dokument. Och Marshall Berman hyllar formen i Jane Jacobs banbrytande bok om stadsplanering The Death and Life of Great American Cities, han framhåller dess släktskap med den litterära modernismen: särskilt kapitlet som skildrar hennes hemgata under 24 timmar.

Kanske vore det läge för en hylla med böcker som själva konstruerar sin egen form, bortom uppdelningar som skönlitteratur och facklitteratur.

Förmodligen är det dom bästa.

Dikt med doft och dubbelheter

Jag har känt Charlotte Brady sen hon hette nånting på -son, jag tror det var Håkansson. Sen gav hon ut bra och ovanliga diktsamlingar som Charlotte Rindvi, och en roman, som jag inte läst. Nu har hon bytt språk, eftersom hon numera är bosatt over there. Och hon har också bytt genre. Den första diktsamlingen på engelska, As Silence is your Witness, som lovar att följas av fler, passar i bokhandeln lika bra på den andliga hyllan som på poesihyllan.

bradybok

Men det är en mystik av ovanligt slag, vunnen genom liksom oväntade personliga erfarenheter, och med en tät språklig och klanglig gestaltning. Formen är prosadikter, ofta byggda på upprepning med variationer, och raderna blandar gudstilltal med självutlämnande sammanfattningar och paradoxala liknelser. Det finns också en genomgående återkommande berättelse om vägen från vilsenhet till verklighet, som kan tilltala många sökande själar.

För det teologiskt märkliga är att överlämnandet till ödet, eller Gud, inte alls leder till underkastelse, utan till öppenhet och lekfullhet. Samtidigt som det är en oerhört smärtsam frälsning, utsatthet ofta likställd med ett slags död, till exempel i dom rader som inleder boken:

I joyously resign from life, descending
to my own funeral in a scent of flowers.

Glädjen innebär alltså ett nedstigande som på en och samma gång är ett avsked till livet och ett bejakande av alla livets slumpartade möjligheter. Att blomsterdoften kommer in, nästan stagnelianskt, understryks av att den lyxupplaga jag köpte hade en bilaga i form av en specialdesignad parfym i minirollerflaska. En outgrundlig doft, ämabel men samtidigt dyster, och absolut ett bidrag till förståelsen av dikternas mix av avsked och välkomnande, av Gudskontakt och absolut frihet:

I don’t know where I’m going.
It doesn’t matter.
Everywhere I put my foot
fate welcomes me with love.

På sätt och vis ligger den här hållningen nära identifikationen med fördömelsen i Baudelaires Les Fleurs du mal. Man skulle kunna karakterisera Bradys projekt som kärnfrisk dekadens, och det ska bli mycket intressant att följa hennes ombygge av givna kategorier och hierarkier i dom kommande diktsamlingarna.

Det outsagdas närvaro

imageTigern av Gianina Carbunariu är en underbar föreställning som går på turné efter premiär i Stockholm. Bara gott kan sägas om Sophia Jupithers sensitiva iscensättning av det Monty Pythonliknande dramat som rekonstruerar en förrymd tigers sista timmar i frihet i en liten europeisk småstad. Och Inger Johanssons översättning har en motsvarande öronkänslighet.

Senast jag såg nånting av Jupither var det den där Norénpjäsen 3.31.93 med cirka 25 pers på scen i flera timmar och allt gick fram i hifi-kvalité: replikerna, kropparna, traumana.

Och det här är samma handlag. Med förnämliga skådespelare som förmår växla mellan mångdubbla roller som både människa och djur och till och med bil och skolbyggnad.

Men det som stannar kvar bäst i minnet – och det beror väl på tidsandan – är två stycken återkommande svävningar som dyker upp i roll efter roll.

Den ena är oviljan att utsäga ordet “tiger”. Det stannar vid gester, tystnade och intetsägande omskrivningar, och tydliga fysiska motstånd också hos dom som lyckas klämma fram t-ordet. Just därigenom blir tigern en sammanfattning, en vandrande symbol för allt det i samhället som inte låter sig talas om, till exempel etniskt och socialt nedvärderade folkgrupper och tiggare.

Vilket kommunicerar utmärkt väl med den andra svävningen, som handlar om en genomgående vilja att försköna verkligheten och upprätthålla en fasad av nöjdhet och fungerande. Hur saker och ting ter sig är viktigare än hur dom är. Man tänker på positive thinking man tänker på potemkinkulisser man tänker på peptalk. Skådespelarna klyvs inbördes och invärtes av den här dubbelheten och det är både hemskt roligt och fasansfullt.

Och på så vis blir den lilla småstaden en spegling av hela samtidens nedvärdering av sanningen. Dom ljuger inte, men deras primära natur är att släta över och på så vis faktiskt kommunicera vad det är dom för-tiger.

Läskunnighet

Borde inte förmågan att läsa innantill göras mer uppövad ju mer vi är hänvisade till allt snabbare medier? Tolkning som förmågan att stanna upp och ta in vad som faktiskt sägs. Den hermeneutiska insikten är ju att vad som än sägs är begränsat av historiska och språkliga omständigheter. Ordvalet och inte minst kategoriseringarna: vilka ord som automatiskt tänks utesluta varandra. Och varför då egentligen.

Att läsa innantill, att läsa kritiskt, att läsa två eller hundra gånger för att komma underfund om vad det är som den här texten inringar, och begrunda vad som lämnas utanför, och framför allt kunna uppskatta och diagnosticera dom språkliga motsägelserna och överträdelserna. Det poetiska om man så vill.

Den symboliska ordningen (för att prata med Lacan) upprättar gränser som texten dels fogar sig i, dels dekonstruerar. För historiska texter är det här tydligt, även om vi ofta sitter med facit i hand och har anammat som självklart det som en gång var revolutionärt. Men jag tänker framför allt på uppövandet av innantilläsningsförmågan i relation till nyskrivna eller på annat sätt aktuella texter (eller för den delen bilder, melodier, affischer).
Läs mer

Storhet

Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal? 

Bayes

Gissningarna tätnar
och ringar in
okunskapen.

Vad är sannolikheten för
att det inte skulle vara
så som jag föreslagit?

Här kommer språket in
och leder oss vilse
och leder oss rätt.

Med hänblick på alla möjliga fall
hitta fram till en formulering
som fångar in så många fall som möjligt
men ändå inte är tautologisk.

Konsten att påstå nånting
överhuvudtaget
utan att behöva lita till
andras tysta kunskap,
olika för var och en.

Ordet, påståendet,
som rigorös gissning,
ständigt förbättrad:
perspektiven vänds,
frågorna förändras
långsamt.

Hur mycket täcker
mitt påstående
i världen?

Efterår

Nu är läge att påminna om att ”höst” betyder ”skörd” och att också ordet ”år” går tillbaka på ”skörd”. Dom gamla blotade til árs ok friðar – för riklig skörd och fred.

Vad har du samlat, hur ska det användas?

Samtidigt innebär hösten uppstart på nya verksamheter och planeringsmoduler. Som inte riktigt känns som sådd utan mer som dikesgrävning.

Kanske en skrivandets Bondepraktika skulle kunna bli en storsäljare?

Tid att så, tid att skörda, tid att åka in till marknaden. Tid att bära stenar, tid att bära tillbaka stenar. (Jfr. Predikaren)

Achille Mbembe …

mbembe… pratade inte postkolonialism eller svarthet och nästan inte politik överhuvudtaget under sin föreläsning i Stockholm på tisdagkvällen. Istället hade han med sig en övergripande samtidsanalys ur internationellt medelklassperspektiv.

Den Kamerunfödde filosofen, numera verksam i Sydafrika och vid Duke, har gjort anmärkningsvärda tillägg till förståelsen av den postkoloniala situationen. Nu presenterade han istället en postpolitisk beskrivning av hur subjekten har berövats sin handlingsmöjlighet och istället blivit objekt som tränas likt kroppar på gym, och som inte har några hemligheter längre.

Utvecklingen beskrev han som ”animismens återkomst”, i bemärkelsen att de tidiga europeiska antropologerna beskrev de primitiva folken som att de trodde att allt var besjälat. Den analysen kan förstås kritiseras, men Mbembe gick istället vidare till att beskriva dagens tillstånd som att ingenting har en själ, och att gränsen mellan människa och djur, människa och ting har utplånats av kapitalismens seger.

Han kändes kort sagt lite uppgiven, också när han efteråt fick frågor om sydafrikansk inrikespolitik. Den motkraft han lanserade var heller inte så uppiggande: Mbembe föreslog att när alla förväntas sträva efter lycka blir olycklighet (unhappiness) ett hot och kanske en motkraft, som kan ta sig uttryck i sabotage. Det känns som ett stort antal steg tillbaka.

Överhuvud var han alltför snabb att måla upp en världsbild där alla är slavar under facebooknarcissismen och skoja om att publiken som kommit dit måste posta bilder på honom. Det där är en komponent, och den finns. Men den uppvägs av världens alltmer ökande närvaro, i all sin motstridiga mångfald, och det är där vi behöver nya analyser. Tack och lov ryktas det om planer på översättning av några av hans mest centrala texter.

En dag i varuhuset

Jag drömde att varuhuset – det som en gång sålde allt man behövde – hade förvandlats till en parfymbutik. Visserligen fanns fortfarande ett sortiment av durkslag och herrsockor längre in, men det var parfymen som dominerade. Likt en avgångshall på en flygplats, med olika deskar för olika märken och olika avgångar från varje desk till fjärran identitetsplaneter som dock ändå liknade varann bortsett från uppdelningen i män och kvinnor. Hej, vart vill du åka då, sa en av dom ändå ganska fåtaliga expediter som gick omkring och samtidigt sörvade alla deskarna. Det är en present till min son sa jag. Han fyller 17 och vill ha YSL L’Homme. Du kan inte vara lite mer specifik, sa hon och sprejade ett antal dofter på ett antal hålkort. Det finns väldigt många L’Homme. Lika många som det finns män, skojade jag. Jag förväntades lukta på hålkorten och titta på flaskan bakom. Min näsa kände ingen större skillnad, eftersom jag inte hade begreppsliggjort skillnaderna och eftersom signalerna från bilder, logotyper och flaskdesign var så starka, nästan bedövande. Hur, tänkte jag, kan jag skilja doften från bilden av doften? Finns det nån som lärt sig det? Kan filosofin visa flugan vägen ut ur parfymflaskan? Ni har ingen Wittgensteinparfym? Nej, tyvärr, den för inte vi. Det som inte kan köpas, därom måste man tiga? Ja, ha ha ha. Men durkslagen ser ut som dom alltid har gjort. Ja, det är retro. Nåväl, giv mig en vanlig L’Homme, propert inslagen. Det blir 495 kronor och jag lägger med ett doftprov från Armani. Giorgio eller Emporio? Ursäkta? Ja, dom är väl två bröder? Är ni Åhlénskund? Jamen jag står ju här, ser du inte det? Har ni medlemskort? Nej, jag betalar kontant. Vill ni BLI medlem? Nej, jag vill bara ut härifrån. Vill ni lägga på 10 kronor som går till Action Aid? Nej, jag tror jag hittar ut utan hjälp, hjärtligt tack. Tack för att du valde Åhléns. Tack för att du valde YSL. Tack för att du valde L’Homme. Tack för att du valde att välja. Varsågod nästa! Hej, och vart vill du åka då?

OFFentlighet

demokratinsroestFör att inte ideal som rättvisa och frihet ska stanna vid abstraktioner behöver politiken litteraturen. Det dunkel den sprider visar upp vars och ens unika outgrundlighet och gör det möjligt att diskutera hur vi ska leva tillsammans i ett samhälle, med olikheterna bevarade.

Men litteraturen behöver i sin tur en materiell bas i form av försörjningsmöjligheter, distribution och inte minst en fungerande kritik som lyfter fram just det här olikhetsarbetet och gör det möjligt att omsätta i politik.

Det borde således vara politikens uppgift att hålla sig själv vid liv genom att hålla litteraturen levande och angelägen.

Detta kulturpolitiska kretslopp tecknar författaren Ulf Eriksson i en liten broschyressä med titeln Demokratins röst. Om litteraturens utopiska verkan, utgiven hos bokförlaget Edda.

Eller rättare sagt är detta en av de linjer som går att dra ut ur Erikssons täta och lärda resonemang, som åberopar många av samtidens viktigaste författare. Han skriver nämligen som han lär. Associativt. Med skarpa, uppfordrande formuleringar. Dunkelt.

Just upphöjandet av dunkelheten till en dygd är en av de poänger som borde få allra mest genomslag. Eftersom motståndaren i Erikssons framställning framför allt är den allt uppslukande klarheten, beräkningsbarheten som reducerar allt till siffror utan individualitet eller abstraktioner utan kött, så är det en central poäng att litteraturen förmedlar det som undandrar sig jämförelse och därmed ger den aktive läsaren en etisk stöt, beträffande sin egen och andras fundamentala egenart.

En perspektivchock som gör det möjligt att vilja kunna leva tillsammans i olikhet.

Litteratur. Det låter begränsat, specialiserat. Men kalla det nödvändigheten av en autonom zon mellan abstraktionerna (informationssamhället, slagorden, beräknifieringen av allt) och dom levda, ofta misskända liven.

Offentlighet, kallar Eriksson gärna den här zonen (och han använder inte ordet ”zon” – det är en ofrånkomlig konsekvens av att återberätta andras essäer att metaforiken blandas). Ordet är en rimlig beskrivning av målet för dom kulturpolitiska åtgärder som behövs för att komma över den nuvarande stagnationen. Men som beskrivning av själva olikhetsarbetet tycker jag att de tre första bokstäverna bör framhävas tydligare. Dom bildar ett engelskt ord som är motsatsen till ON. Och vi kan inte vara på hela tiden. Medan vi är PÅ är vi inte oss själva, och inte alla andra heller.

Jag är ju vän med Ulf, och känner igen samtalet. Men jag kan inte låta bli att fascineras av hur det finmaskiga skrivsättet skapar detaljer och sammanhang som bara den litterära texten är förmögen att åstadkomma. Och det är därför vi måste bevara den. Genom att skriva vidare. Inte bara på våra egna projekt utan även på vad andra skriver/skrivit. Idag och i det förflutna. Det är där utopin börjar. I att vidareskrivandet fortsätter. Over and off.

Efter ett konferenciersjobb

Tydligen har jag gåvan att prata utan manus (men oftast efter rejäla förberedelser) och kunna nå fram till folk. Ingen kan vara mer förvånad över det än jag själv! Hela ungdomen var en frustration över att inte kunna klä tankarna i ord; jag kände mig stum.

Vändpunkten var nog Lacanläsningen. En insikt om att subjektet är diskursivt och inte ursprungligt. En artefakt, som blir till i samspel med dom konkreta andra.

Jag är den jag gör mig till.

Och i det görandet.

I det görandet kan den inre logiken gestaltas. Översättas till situationen. Allt skickligare.

Friheten i handhavandet av fakta och former. Utan premeditation. Inget subjekt, bara språk.