Jag kommer aldrig riktigt att förstå hur bra det första trumslaget sex sekunder in i Beach Boys ”Wouldn’t it Be Nice” är. Hal Blaine gör allt rätt, som så ofta under sina 35.000 studioinspelningar. Världen förändras en rejäl bit på en sekund. Men jag kan inte från ljudspåret analysera vad som egentligen händer (eftersom jag inte kan hantverket och aldrig kommer att lära mig det). Storheten är uppenbar, igenkännbar som sån. Ljudbilden är mätbar, kan översättas till grafer. Men endast den praktiska erfarenheten kan närma sig den slutgiltiga förståelsen.

Fast det har nog hänt att jag satt in ett adverb med jämförbar tillfredsställelse. Dock utan anspråk på storhet. Ja just det: identifikationen med studiomusikern är ett viktigt spår i det estetiska funderandet. Kanske en förebild för kritikern och översättaren att ta fasta på. Ja för författaren, konstnären i allmänhet. Som livsideal?