Borde inte förmågan att läsa innantill göras mer uppövad ju mer vi är hänvisade till allt snabbare medier? Tolkning som förmågan att stanna upp och ta in vad som faktiskt sägs. Den hermeneutiska insikten är ju att vad som än sägs är begränsat av historiska och språkliga omständigheter. Ordvalet och inte minst kategoriseringarna: vilka ord som automatiskt tänks utesluta varandra. Och varför då egentligen.

Att läsa innantill, att läsa kritiskt, att läsa två eller hundra gånger för att komma underfund om vad det är som den här texten inringar, och begrunda vad som lämnas utanför, och framför allt kunna uppskatta och diagnosticera dom språkliga motsägelserna och överträdelserna. Det poetiska om man så vill.

Den symboliska ordningen (för att prata med Lacan) upprättar gränser som texten dels fogar sig i, dels dekonstruerar. För historiska texter är det här tydligt, även om vi ofta sitter med facit i hand och har anammat som självklart det som en gång var revolutionärt. Men jag tänker framför allt på uppövandet av innantilläsningsförmågan i relation till nyskrivna eller på annat sätt aktuella texter (eller för den delen bilder, melodier, affischer).
Att läsa innantill är ett dialogiskt förhållningssätt. Motsatsen är det passiva förhållningssättet som bara plockar ut en åsikt eller en tillhörighet och sen gillar eller ogillar. Du har nånting att säga, okej. Men det substantiella är hur du säger det, vad du inte säger, och framför allt vad som kan utvinnas ur dina motsägelser, dom inre och dom yttre, inkongruenserna och protesterna, redovisade eller underförstådda, och alltsomoftast i form av en vacker paradox.