Han bidrar med hoppfullhet

Staffan de Mistura, som leder FN:s fredsarbete kring Syrien, tror att tiden är mogen för att den process ska börja som leder till en politisk lösning. Han känner igen mönstret från andra konflikter, och förutsäger att den militära aktiviteten från alla inblandade kommer att öka därför att alla vill skaffa sig så bra position som möjligt inför förhandlingarna.

När de Mistura framträdde på Utrikespolitiska Institutet i fredags passade han på att framhålla att Sverige ska vara stolta över sin generositet, och påpekade att han själv kom hit som politisk flykting under andra världskriget.

Han är alltså övertygad (det är hans roll att vara hoppfull) om att diskussioner mellan parterna kommer att inledas efter årsskiftet som syftar till en ny konstitution som kan leda fram till fria presidentval och parlamentsval i Syrien under 2017. Det förutsätter att regimen blir mindre rigid och att oppositionen kan samla sig runt en gemensam plattform: efter femtio års enfamiljsstyre finns det ingen demokratisk tradition.

Intra Syria Consultation är namnet på den process som ska börja i januari: en inomsyrisk rådfrågning.

Och de Mistura verkar ha många saker klara för sig på förhand. Kvinnorna ska vara med, också om de inte nomineras av olika organsisationer. Och återuppbyggnaden av civilsamhället ska börja omgående, ett slags Marshallplan: det internationella samfundet måste visa att man tänker stanna kvar, för att på så vis skapa hopp.

Vad beträffar förhandlingarnas innehåll räknade han upp ett antal punkter där alla kommer att vara överens, både de syriska stormakterna och de internationella intressena: Syrien ska förbli ett land; Daesh ska bekämpas bort; det finns ingen militär lösning; och Syrien måste förändras – det får inte bli som förr.

Alltsammans låter väldigt ambitiöst i denna fruktansvärda situation. Men det kändes uppfriskande att få det här perspektivet. Staffan de Mistura höll upp sin hand: ”Den här har skakat hand med Milosevic, Idi Amin och alla möjliga diktatorer. You have to make a difference.”

På tisdag den 1 december kl 12 sänds seminariet och frågestunden i SVT.

Ekonomioket

Tanken att det är ekonomin som skapar välståndet genomsyrar hela samhället, och i synnerhet nyhetsrapporteringen. Och den är sann i så måtto att dom rikare blir allt rikare och klassen av låntagare växer. Men den maskerar den pågående utarmningen inom produktionsledet och den alltmer ökande klassen av mänskor som inte alls behövs utan förväntas bara gå och drälla. Tillväxtens baksida, ja dess motor, är utslagning, miljöförstöring och meningslöshet. Men det syns inte i beräkningarna.

…och lyss till missljudet…

När Marilynne Robinson var på Kulturhuset i Stockholm och samtalade med Pär Svensson fick hon uppdraget att kort sammanfatta sin Shakespeareforskning också. Hon sa att grundberättelsen hos Shakespeare är att den ordinarie kungen är borta så att onda makter tar över.

Av nån anledning fastnade dom där orden i skallen på mig. Jag kom ihåg en kurs jag läste för Erik Johannesson utifrån Tillyards The Elizabethan World Picture, och det dök till och med upp ett citat: Take but degree away, untune that string: and hark! what discord follows.

Och det där var alltså över tretti år sen.

Associationerna går inte bara till senmedeltid och renässans, utan till Poulantzas fascismforskning. Han hävdar att det är öppet för dom onda krafterna i samhället när politiken har gått i stå, så som många (Chantal Mouffe, Lodenius&Wingborg) hävdar är fallet med höger och vänsterskalan. Samma sak där. En försvunnen kung, eller i det här fallet ideologi. Gnissel och våld i samhället.

Samtidigt skriver jag på en modern version av Robin Hood, där det ligger precis likadant till. Förmodligen har myten tagit färg av Shakespeare. I ett samhälleligt dödläge vaknar monstren. Och måste bekämpas med list.

Sviten är bruten, framtiden borta

Jag fick anledning att bläddra igenom alla årgångar av Psykoanalytisk Tid/Skrift, sedermera Arché, och begav mig därför till Stockholms Universitetsbibliotek. Där stod dom i långa rader, med bara ett fåtal lakuner.

Och vilken trevlig läsning. En humanistisk bastion byggd på psykoanalys, idéhistoria, arkitektur och stil. Jag har ju läst många nummer, och till och med medverkat, men helheten!

I synnerhet överraskades jag av en komplett översättning av ett av vår tids viktigaste dokument, Lyotards utredning ”Det postmoderna tillståndet”.

Men vänta nu – dom senaste numren saknas?

Jag gick till infodisken för att få vägledning.

Då visade det sig att SUB har upphört att prenumerera, år 2014, på en av landets mest karaktärsfasta och nydanande publikationer, såväl kulturellt som akademiskt och jag vill även tillägga: etiskt.

Jag bad bibliotekarien gissa varför, och hon sa att det är Överbibliotekarien som bestämmer, men att orsaken förmodligen är att tidskrifter tar så mycket plats, och att biblioteket håller på att gå över till elektroniska tidskrifter.

Mm, sa jag, men det är själva poängen med Arché och andra tidskrifter att dom bara finns i pappersversion.

Är du forskare, sa bibliotekarien, då kan du lämna ett inköpsförslag.

Nej tyvärr, sa jag. Tack så mycket!

Nu ska jag berätta vad jag tycker om det här.

Att göra tidskrift är att nätverka mellan det förflutna och nutiden, mellan det nya och framtiden. Det är också att ingå i en community av förebilder, kumpaner och kommande läsare. Dom sistnämnda håller modet allra mest uppe, eftersom en själv i så hög grad har gjort sig delaktig av det kollektiva tidsminne som ett enstaka nummer, en utgivningssvit, eller en epoks samlade tidskrifter tillhandahåller, ofta rent slumpmässigt.

Precis som jag, ofta av en tillfällighet, haft helt oväntat utbyte av texter från förr i tiden – så vill jag inbilla mig att det jag publiceras kommer att hitta fram till nya personer. Det är en av horisonterna: den framtida aktualiseringen, långt efter dagens hopplösa kamp för att vinna uppmärksamhet.

När nu SUB avbryter sviten kapar dom därmed banden till framtiden. Därmed görs den hittillsvarande sviten av Psykoanalytisk Tid/Skrift–Arché till ett antikvariskt föremål, med okänt öde. Varför inte slänga/magasinera/digitalisera rasket istället? kan nästa Överbibliotekare fråga sig.

Man kan invända att SUB är ett forskningsbibliotek med begränsat utrymme och själva måste få fatta sina beslut.

Jovisst. Jovisst.

Men hela skandalen handlar också om definitionen av vad forskning är för nånting. Och vad essäistiken spelar för roll i forskningen.

Det finns en oroväckande tendens i samtiden att den empiriska naturvetenskapliga forskningen görs till modell för all forskning: redovisningen av kontrollerade experiment. Så stark är dominansen att det akademiska överallt får stryka på foten: det slags vetenskap som är språkligt–diskursivt baserad och vars framåtskridande bygger på kritik snarare än på experiment. En kunskap som bygger på tolkning, så att det blir ytterst viktigt, kanske viktigast av allt, att läsa väl och kunna formulera sig väl.

Och i den maktkampen hamnar den humanistiska forskningen i ett slags limbo. Texterna kan förstås publiceras och spridas elektroniskt och nå väldigt många tilltänkta läsare. Men dom kan inte tillkomma elektroniskt.

Och det här tycker jag är en viktig poäng som har med Arché att göra. Det kan tyckas märkligt att jag skriver på en laptop och publicerar på en blogg; men sånt där är bara utanverk.

Den humanistiska forskaren, precis som essäisten, verkar i en kontinuitet. Hen skriver vidare på vad andra skrivit; hen offentliggör inga resultat som vunnits på oberoende väg. Den humanistiska, och i hög grad även den samhällsvetenskapliga forskaren är en skriftställare. Och vi skriftställare vet dessutom med närmast pinsam tydlighet att också den naturvetenskapliga forskningen vilar på en språklig och skriftlig diskurs, i högre grad än vad den kanske är beredd att erkänna.

Således: när ett av dom viktigaste inflödena av nya tänkesätt, skrivsätt och publiceringsformer (Arché kännetecknas även av en mycket medveten användning av bilder och grafiska uttryck) stryps på SUB, så innebär det även en degradering av Stockholms universitets forskare och studenter – om man så vill en diskret tillvitelse att hålla sig inom dom givna facken och skriva för elektronisk publicering i facktidskrifter – ett besked om att dom intryck som förändrar tänkesätt och skrivsätt och världsbilder är en privatsak som en får ägna sig åt på fritiden.

När jag forskar genom att skriva – och jag tillhör alltså inget universitet – behöver jag direkt tillgång till skrivna texter, och deras format är egentligen oväsentligt, men jag behöver direktkontakt med dom. Som källmaterial, som sekundärlitteratur, men framför allt därför att jag genom att skriva deltar i en tradition som jag inte kan överblicka och som ständigt växer ju mer jag arbetar.

Slumpen är den skrivandes chef. Ingen annan.

Fasciseringsprocessen

Nicos Poulantzas bok om Fascism och diktatur (Coeckelberghs, 1973) borde som sagt återutges. Här är en sammanfattning av hans rekonstruktion av fasciseringsprocessen:

Kapitalets ökade makt gör att de politiska partierna inte längre representerar klassmotsättningarna och därför tappar i trovärdighet.
Det uppstår en ”ideologisk kris”.
Det ger fascisterna möjlighet att framstå som alternativ och bli ett massparti som gradvis accepteras (”kompromissernas era”) tills dess att maktövertagandet är ett faktum.

En av Poulantzas många poänger är att ”punkten utan återvändo” passeras omärkligt:

”om man uteslutande fixerar sig på vad som försiggår på den politiska scenen, så kommer denna scen till sist att fungera som en skärm, som döljer klasskampens djupa mekanismer, där spelet om den verkliga makten pågår.” (s.66)

Översättning och kvantfysik

Sen Seed gick i graven är franska Science&Vie min favoritvetenskapstidskrift. Den går dessutom fortfarande att köpa hos Press Stop.

Intressanta frågor, ambitiös grafik – och framför allt en vetenskapsteoretisk kringsyn där dom flesta andra bara snöar in på resultaten.

Senaste numret i min hand (octobre 2015) har som cover story psykologiska tolkningar av kvantfysik. Inte, poängterar dom, att hjärnan skulle fungera kvantfysikaliskt. Det vet vi ingenting om. Utan att tankeprocesser och beslut kan beskrivas som övergången från ett tillstånd där flera alternativ samexisterar till ett tillstånd där bara ett alternativ finns kvar, och ställer dom andra i skuggan.

Kvantfysikens kärna är ju ”både och”. En elektron kan vara både en partikel och en våg, kan befinna sig både här och där, kan ha kontakt med andra partiklar långt därifrån.
Och det där har visat sig ha relevans för studiet av tänkandet också, vittnar en massa forskare om i numret.

Jag associerar till översättning. Där finns det i varje moment en massa alternativ, med avseende på ordval, stil, klang. Alldeles för många alternativ, som i originaltexten samexisterar men som i översättningen måste väljas bort.

Eller rättare sagt skapar en duktig översättare ny osäkerhet, med sitt språks resurser.
Jag känner så väl igen den där övergången. Också från andra skapande verksamheter. Många gånger har vi diskuterat liknande grejer på Fria seminariet i litterär kritik.

Filosofen Michel Bitbol förklarar föredömligt i en intervju att kunskapen om tillvarons minsta beståndsdelar är ofrånkomligt betingad av vilka mätinstrument som används, och därför bara kan jobba med sannolikheter:

”Kvantforskningen är inte en teori som riktar in sig på världens djup, utan på fenomenens yta.”

Och ja, det är där jag vill befinna mig. Eller som Lev Rubinstein sa i sitt samtal med Rosa Liksom på litteraturfestivalen: ”Verkligheten vet vi ingenting om; men språket, det finns alltid där.”

Frilansfattigdomen är en samhällsfattigdom

Kent Werne har skrivit en som alltid gedigen rapport om frilansjournalisternas villkor idag. Den bygger både på statistik och på välformulerade citat – anonyma eftersom ingen vill träda fram offentligt.

Arvodena sjunker i reda pengar, det blir allt svårare att försörja sig och den trygghet som hör till en anställning (pensionsinbetalningar, semester, fortbildning) hamnar på undantag hos de flesta.

Werne argumenterar för att det här är hela journalistkårens angelägenhet, och att Journalistförbundet därför borde vara mer aktivt. En personlig erfarenhet jag gärna hade sett mera framlyft är att minskad frilansbudget sätter större press på dom kvarvarande anställda. Frilansmaterial och redaktionellt material är kommunicerande kärl, och ännu mer i en tid när mycket mer text ska produceras i olika medier.

Man kan också lyfta frågans angelägenhet för hela samhället. Det finns inga pengar att köpa text för och därmed blir resultatet sämre och ytligare. Samtidigt som många medier premierar genomströmning snarare än fördjupning.

Pengarna måste komma nån annanstans ifrån. Från staten, tycker jag, gammaldags som jag är. De enda som sticker ut i Wernes material är branschtidningar, organisationstidningar och fackförbundspress. Dom betalar fortfarande i dom flesta fall drägligt.

Och det tror jag inte bara beror på att gamla principer och hederskänsla lever sig kvar. Utan även på att det handlar om publikationer som inte konkurrerar med andra om läsarens uppmärksamhet, och därmed kan rikta sig till hens nyfikenhet och intelligens.

Rapporten Frihetens pris finns att ladda ner på SJF:s hemsida. Där kan man också se seminariet där rapporten presenterades den 5 november.