Sen Seed gick i graven är franska Science&Vie min favoritvetenskapstidskrift. Den går dessutom fortfarande att köpa hos Press Stop.

Intressanta frågor, ambitiös grafik – och framför allt en vetenskapsteoretisk kringsyn där dom flesta andra bara snöar in på resultaten.

Senaste numret i min hand (octobre 2015) har som cover story psykologiska tolkningar av kvantfysik. Inte, poängterar dom, att hjärnan skulle fungera kvantfysikaliskt. Det vet vi ingenting om. Utan att tankeprocesser och beslut kan beskrivas som övergången från ett tillstånd där flera alternativ samexisterar till ett tillstånd där bara ett alternativ finns kvar, och ställer dom andra i skuggan.

Kvantfysikens kärna är ju ”både och”. En elektron kan vara både en partikel och en våg, kan befinna sig både här och där, kan ha kontakt med andra partiklar långt därifrån.
Och det där har visat sig ha relevans för studiet av tänkandet också, vittnar en massa forskare om i numret.

Jag associerar till översättning. Där finns det i varje moment en massa alternativ, med avseende på ordval, stil, klang. Alldeles för många alternativ, som i originaltexten samexisterar men som i översättningen måste väljas bort.

Eller rättare sagt skapar en duktig översättare ny osäkerhet, med sitt språks resurser.
Jag känner så väl igen den där övergången. Också från andra skapande verksamheter. Många gånger har vi diskuterat liknande grejer på Fria seminariet i litterär kritik.

Filosofen Michel Bitbol förklarar föredömligt i en intervju att kunskapen om tillvarons minsta beståndsdelar är ofrånkomligt betingad av vilka mätinstrument som används, och därför bara kan jobba med sannolikheter:

”Kvantforskningen är inte en teori som riktar in sig på världens djup, utan på fenomenens yta.”

Och ja, det är där jag vill befinna mig. Eller som Lev Rubinstein sa i sitt samtal med Rosa Liksom på litteraturfestivalen: ”Verkligheten vet vi ingenting om; men språket, det finns alltid där.”