Logik, grammatik, teologi, filosofi, musikteori, matematik … alla såna artes liberales kan ha praktisk nytta, det går att göra karriär inom dom, men framför allt gör dom en snabbare, smartare, mera vilddjur – om en inte fastnar i dom och börjar tänka som en del av maskineriet, nån som fastnat för livet i inlärningsstadiet. (Det går alltså att bli dummare också.)

Eller så här: tillämpningen består inte i problemlösning utan jobbar på en instinktiv, ja perceptuell nivå: bildningen har väl däruppe ”kastat bort stegen”, men befinner sig samtidigt kvar därnere i världen. Och så finns det en sublim dimension också, men kanske mest som en dagdröm, eller det att kunna se andras otvetydiga mästerskap, leva sig in i det från sitt håll.

Språket, skriften, logiken blir delar av nervsystemet, interagerande: tankar som viftar och promenerar vilt, färger i världen som är som argument eller fotnoter: upplevelsen av hur själva syntaxen kan ha en kartritande effekt, det där berömda sista kommatecknet som med ens skingrar dimmorna.