Historien har en påträngande närvaro på Island: som berättelse, som plats och inte minst som dokument. Var och en där vet att Snorri Sturlusons sista ord var ”Inte hugga”, och har förmodligen stått vid den varmvattenbassäng där dråpet en gång ägde rum; därtill har väldigt många en het relation till själva urkunden, Sturlungarnas saga, en samling krönikor från det dramatiska och blodiga tolvhundratalet. Det finns en oskattbar direktkanal därför att språket förblivit så pass oförändrat genom århundradena – omvänt har skatten av gamla texter hjälpt till att konservera språket. 

Den historiska romanen har däremot aktiverats först på sistone, med en del bemärkansvärda undantag som Laxness sagapastisch Gerpla och inte minst uppgörelsen med den danska kolonialismen i Islands klocka, som utspelas på sextonhundratalet.

Och det är just i den epoken jag tänkte börja min genomgång, med den lärde Gudmundur Andrésson, som under ett kort liv hann med mycket, bland annat att bli en av Islands första ordboksförfattare. Thórarinn Eldjárn gör honom till huvudperson i sin roman från 1996 Brotahöfud (ung. ”Tjurskalle”) och låter honom föra ordet i större delen av boken: undantaget är en avslutande brevväxling som klarlägger omständigheterna kring hans bortgång.

Det är stilkonst som heter duga. Gudmundurs lärda men raktpåsak sextonhundratalsisländska har ymniga inslag av latinska ordvändningar och satskonstruktioner, och inte så få danismer heller. Dessutom framstår hans penna för en nutidsmänniska som oerhört emotionellt labil: den underliggande tonen av självömkan och oförrätter kan stundtals ta över alldeles, med en gnällighet som till slut blir lika komisk som sorglig.

Eldjárn anknyter till sina väl uppövade strategier för att åstadkomma konflikter mellan stil och innehåll, krockar som både är oerhört lustiga och rymmer en moral: en världsbild där människorna är fångna i sina tänkesätt och därför lätt blir ödets lekbollar. Han är ekvilibrist inom alla genrer, från de svåraste versmått (t ex ett epos om Walt Disneys liv och gärning, utfört som traditionella ”rimur”) till den allra mest inkrökta kurialstil. (Ett smakprov på kåserande akademikerprosa återfinns i BLM 1995).

Men den här boken är mer än en pastisch. Eldjárn har faktiskt klonat Gudmundurs stil så till den grad att det är svårt att urskilja vad som är ursprungliga citat, epigram, långdikter, lärdomstraktater… och vad som är nydiktat. Ramfiktionen är att han sitter som politisk fånge i danske kungens slott och skriver ned sitt liv för att förstå hur det kunde gå så illa. En filosofisk vederläggning av den danske kungens anspråk på överhöghet som Gudmundur satte ihop för att hålla humöret uppe, ”Discursus oppositivus” råkade hamna hos en av hans ovänner, författaren greps och fördes till Köpenhamn. Analysen av hur en totalitär regim promoverar fåfänga, feghet och enfald känns evigt aktuell. Amnesty skulle kunna trycka upp en specialupplaga. (Boken finns för övrigt i engelsk översättning: The Blue Tower.) Av en slump vänder sen Gudmundurs lycka när han ramlar ut genom fängelsefönstret, men det som gör boken till en stark läsupplevelse är den bitterhet han blandat i sitt bläck, och som gör honom till en sådan genomskådare, åtminstone av andra människor, och av maktens mekanismer.

En annan sextonhundratalsbaserad roman gör däremot slag i saken och hämnas på danske kungen genom att bränna ner hans fängelse (dock inte detsamma som Gudmundur Andrésson satt i) och låta fångarna först plåga sina torterare och sedan fly. Det är en revansch man helhjärtat lever med i: Einar Kárason har författat en äventyrsbok av högsta karat, Nordurljós (”Norrsken”), som i likhet med hans genombrottsverk, trilogin om Djävulsön (på svenska 1989-91) har en lillebror i centrum. Svartur växer från absolut ynkedom till hjälte, försöker rädda sin bror undan ockupanternas och medlöparnas ”rättvisa”, tvingas till långa år som fredlösing i den isländska ödemarken, innan han till slut tar sig över till fastlandet för att där uppfylla sin bestämmelse.

Ännu bättre är Kárasons därpå följande bok, som utspelas på tolvhundratalet, Óvinafagnadur (”Skadeglädje”). Den bygger också på teman som känns igen från hans övriga verk: dels bedrägeriets makt, dels återupprättelsen som personlig drivkraft. Thordur bryter upp från en rucklartillvaro i Norge när han får besked att alla hans släkts stormän har gått under i slaget på Örlygsstadir (den 21 augusti 1238). Mot alla odds tar han sig tillbaka och sätter ihop ett anhang bestående av oduglingar och våldsmän. Skyddade av slumpen (och framför allt av att ryktet framställer dem som många fler och mycket farligare än vad som är fallet) når de fram till en uppgörelse som gör Thordur till en av landets mäktigaste män. Höjdpunkten är det berömda ”slaget i bukten” (juni 1244), när en på alla sätt överlägsen motståndarhär satt fast på fraktflottar i brist på vind och kunde besegras med simpel stenkastning.

Kárason tar väl vara på detta välkända händelseförlopp, framför allt genom en offensiv och skicklig användning av snabbt växlande berättarperspektiv. Skildringen är ett lagspel, vilket understryker ryktesspridningens roll i verklighetsuppfattningen – endast läsaren vet vad som är sant – och gör det fantastiska mönstret av tillfälligheter trovärdigt. Också gruppdynamiken i den lilla upprorsarmén blir intressant belyst, så att de olika karaktärerna och deras bevekelsegrunder redovisas intimt. Om Kárasons berättande hittills kännetecknats av ymnighet och språkglädje så är det i denna bok snarast den kärnfulla dramatiska monologen som är det bärande elementet. Huvudpersoner och sidogestalter får ordet en efter en och lägger sig vinn om att noggrant lägga fram hur händelserna framstod ur just deras perspektiv. Också de egna känslorna redovisas objektivt och närmast tragiskt.

Nestorn Thor Vilhjálmsson tar sig an samma epok i böckerna Morgonsång i gräset (svensk översättning Inge Knutsson, Bra Böcker 2001) och Sveigur (”Böj”). Thor har varit verksam som ledande prosamodernist sedan 1950-talet, och bland annat erhållit Nordiska rådets pris för Gråmossan glöder. Och i dessa två senaste böcker är det modernismens möjligheter att med stilkonstens hjälp utforska själens djup och motsägelser som utnyttjas till fullo. Skildringarna av miljöer på Island och i det medeltida Europa är utförda med hallucinatorisk skärpa: alltid förankrade i någons medvetande, kan de växla från action till härdsmält prosalyrik, från lärda palavrer till karnevalsupptåg. Om någon övergripande rubrik ska sättas på stämningen måste det bli ordet ”dröm”, så intensiv är varseblivningen, och så överväldigande tornar livet upp sig ovanför den enskilda lilla människan.

Huvudperson i den första boken är Sturla Sighvatsson, vilken tycks förutbestämd att bli Islands förste kung. Men under sin resa till påven för att få absolution för synder begångna under inbördeskrigen kommer han i kontakt med den europeiska bildningen och tappar tron på sin egen bestämmelse. Resultatet blir att han väl återkommen till Island är en bruten man som inte kan leda sitt folk utan går som till slaktbänken i det ovannämnda slaget vid Örlygsstadir. Romanen är en verklig redovisning av i vilken hög grad makt bygger på att man tror på sitt eget uppdrag , och dess implicita humanism är inte lite kärv.

Sturla förekommer också i bok nummer två, som husbonde till den egentlige huvudpersonen, skalden Gudmundur. Denne städslas på grund av sin vackra handstil för att kopiera gamla handskrifter, och blir vittne till hur nästan hela hushållet mördas och lemlästas en natt då Sturla är bortrest. Det är en upplevelse som knäcker skalden för livet, på ett sätt som motsvarar hur Strula Sighvatsson tappade sugen. De två ödena blir liksom jämlika efter 750 år, tack vare att en stor författare lyckas nå dem i deras innersta mänsklighet, och med vilken precision sen. Jag vill bara anföra en liten sublim detalj, som har att göra med olika uppmärksamhetsfokus i barndomen och i ålderdomen:

Som barn håller Gudmundur sig borta från sin lynniga mamma och vistas hos de snälla munkarna i klostret bredvid. Men han har också en vän, en vätte som bor i en stor sten och som han kan prata med hur länge som helst. Han vet att han inte bör nämna den här vänskapen för de fromma klosterbröderna, och en dag är han vuxen nog att sluta gå dit. Men som mycket gammal och glömsk kommer han tillbaka till samma sten, eller är det en annan, det spelar ingen roll, för han sitter där och minns barndomens samtal. Men nu har Thor vidgat perspektivet så att man förstår att det Gudmundur ”hörde” som barn var hans egna tolkningar av plasket från ån. Så fenomenologiskt fiffigt gestaltar författaren sin insikt att vår uppfattning av omvärlden bygger på tolkning, på projektioner – på lust skulle Freud ha sagt. La vida es sueño. 

Och detta med stenen är bara ett exempel bland många på hur långt den litterära fantasin kan nå som kunskapsinstrument. Ett annat är ju själva böckerna: Gryningssång  i gräset och Sveigur. De är expansioner av relativt korta och lakoniska passusar i de bevarade samtidskrönikorna, som har fått gro i Thors (extremt språkunderstödda) fantasi och blivit till en hel värld. Romresan är på 10 rader i Sturlungarnas saga. Gudmundur omnämns bara som offer för ett elakt skämt från hövdingens sida.

(En rolig sidoaspekt av den brinnande relationen till dokumenten är för övrigt att Thor här och var unnar sig att delta i folksporten om vem som skrev vad: Snorri Sturluson avbildas skrivande Egils saga, etc. Hur många animerade samtal bland forntidskunniga islänningar kommer hans mer eller mindre tydliga ställningstaganden inte att ge upphov till…)

Pétur Gunnarsson är en annan skicklig författare med nyväckt historiskt intresse som ägnar sig åt liknande expansion av befintliga urkunder. I hans senaste bok Leidin til Rómar (”Vägen till Rom”), som mestadels utspelas på elvahundratalet, redovisas bygget av en träkatedral så stor att senare tiders arkeologer kom att undra om det en gång bott jättar på Island. I den samtida handskriften heter det bara: ”På två skepp kom det storvirke som biskop Klaengur lät hugga i Norge till den kyrka som han lät bygga i Skálholt som på alla sätt var bättre gjord än alla de hus som byggts på Island, både virkesmässigt och snickarkonstmässigt.” Intrigerna runt detta skrytbygge knyts samman med initierade skildringar av vad som samtidigt pågår i den europeiska kulturen, från vanvördiga sammanfattningar av korstågen till en dagdrömsartad novella om hur en isländsk lärd hamnar på middag hos Petrarca i Avignon och blir så undfägnad med renässanslivsglädje att han till slut hamnar på bordell.

Ändå kan denna bok i all sin charm ibland drabbas av vad som ständigt hotar historiska romaner: darlingöverskott. Skillnaden mot den första boken i sviten, Myndin af heiminum (”Bilden av världen”) är att nutidsplanet har tonats ned, alla de trivialiteter som på många sätt fungerade som en motvikt. Gunnarsson är nämligen en överdängare i det vardagligas humor (på svenska finns romanen Punkt punkt komma streck), och i bok 1 fanns en balans mellan berättarens tafatta minnen av sin uppväxt och hans grandiosa och säkra återberättande av höjdpunkter i medeltidens värld, såsom Augustinus lära och kärleksaffärer eller historien om Héloïse och Abélard. Dubbelperspektivet ger också möjlighet att presentera en svunnen värld genom anakronistiska jämförelser med samtidserfarenheter, till exempel att dubbelexponera tågluffning med medeltida studentvandringar. 

Det finns en berättarstämning hos Pétur Gunnarsson som får en att associera till hur Maja Lundgren i Pompeji löste problemet med hur man ska förhålla sig till det förflutna. Stil och infallsrikedom är i ständig rörelse som hos en fäktare och därför har han chansen att trots allt kunna omfatta sitt jättematerial. Första boken börjar med varken mer eller mindre än the Big Bang och drivs sen framåt av en outtalad omnipotent övertygelse om att berättaren från sin medelålders position på Island utgör världshistoriens krona. Samtidigt som allt han berättar kan tolkas som fantasier som handlar om en vilsen vilja att få ordning på sin egen trassliga livshistoria.

Och så är det väl med alla goda historiska romaner. De angår oss djupt därför att de ger oss både ett rötterperspektiv och en möjlighet till jämförelse med vår egen situation.  Skillnaden gentemot Island är att där ligger allt i öppen dager: urkunderna är närmast allmän egendom, de platser som omnämns kan man åka på picknick till och varje liten åsikt om de medverkande eller om varför de gjorde si eller så tas på största allvar. Allt får en laddning som tack och lov kan fungera som viktiga erfarenheter också efter export, hit till fastlandet, här där historien har blivit så främmande att den mest duger till underhållning.

Ursprungligen publicerad i BLM