Månad: mars 2016
Energier och riktningar
Superbra samtal igår på Nobelbiblioteket mellan Klas Östergren och Kristian Fredén om den förres Ibsenöversättningar. Om hur Dockhemmet flätats in i hans liv som i en romanintrig – men väldigt mycket konkret om översättning också.
Östergren tänker i energier och riktningar, snarare än att vara ordagrann, och kan backa om en skådespelare inte trivs med formuleringarna. Det där känner jag igen från egna dramaöversättningar, och från flera samtal med Kerstin Gustafsson, som är otroligt fena på att hitta alternativa lösningar på konversationsrepliker.
Energier och riktningar – tanken går också till Janne Anwards sista bok Doing Language, som handlar om hur grammatiken uppstår ur kommunikationen.
Det finns ett kraftspel i själva språket, som kommer till sin rätt på scen. Energier fångas upp och växlar riktning, och översättarn finkalibrerar dom. I bästa fall.
Kanske är det här också orsaken till en annan fråga som diskuterades: att översättningar åldras. Ponera att det som händer är att kontakten mellan språket och det underliggande kraftspelet upphör därför att pragmatiken förändras. På ett plan skilt från betydelse och stilnivåer. Texten har ingen kropp längre, och måste nyöversättas.
Nästa gång, den 20 april, är det Ulrika Wallenström som avslutar Nobelbibliotekets och regionbibliotekets serie om översättning.
Rainer eller Maria?
SJÄLVALSTRING. Poesi har en inre form, där den skapar sig själv i tiden; jfr. autopoiesis hos Maturana. Sen antar den en massa yttre former. Bägge bör översättas, men ibland måste en välja. Och ersätta en svunnen tids yttre former med dagens. Rilke är ett bra exempel. Vi kan kalla hans yttre former Rainer och hans inre form Maria. Erik Lindegren är på Rainers sida och Camilla Hammarström (Duinoelegier, Lejd 2013) på Marias. Faderns lag och moderns kropp, som Kristeva skulle säga.
Vad är vår samtids poetiska uttryck? Jag vill hävda med Gunnar Björling att ”det är i ord men ej i orden”. Språket som prima materia och det utomspråkliga som primus motor, också i t ex Hammarströms egen poesi. Mot detta (kollektiva fast också högst individuella) inre arbete står en äldre bild av poesin som yttre former: det poetiska. Den bilden måste dekonstrueras, och översättningen är ett av de viktigaste dekonstruktionsarbetena –som också är litterärt fruktbart. Tänk på nedmonteringen till liv hos Anne Carson.
Jag drömmer om att översätta poesi till prosa. Det som saknas är det institutionaliserade, kammarmusikaliska lyssnandet på sån litteratur.
Brodyr och ekrityr
Likheterna mellan skrivande och broderi stod ännu klarare efter ett par timmar på Röhsska museets utställning ”Det stora stygnet — broderi som vision och vittnesbörd” (t o m 13 mars), utsökt curatad av Love Jönsson, som även skrivit mycket inkännande presentationstexter om alla dessa upproriska särlingar, sinsemellan så olika – och flera av dem nästan inte alls verksamma i offentligheten.
En börjar nånstans och sen går det åt olika håll beroende på slump och därför att det tar sån jäkla TID att nya material/idéer hinner dyka upp och blanda sig i.
Förmodligen har jag desinformerats av embroidery by numbers och monogram och annat som förestavar hur det måste se ut. Men det här var frijazz.
Ta Britta Lincolns verk som nästan aldrig syns offentligt. Lager på lager av olika material och stygn och tillägg, i det här verket också slutligen övermålat för att formen ska framträda tydligare. En arkaisk gestalt, men förunderligt variabel i detaljerna. Verket har vuxit fram ur sig självt. Emergens. Epigenes. Likadant med Ölandsskildraren Suzy Strindberg.
Sen också många andra verk på utställningen där skriften, den broderade, spelar en viktig roll, särskilt som utmanare av makten. Svag – men så kraftfull.
Fångst 