Likheterna mellan skrivande och broderi stod ännu klarare efter ett par timmar på Röhsska museets utställning ”Det stora stygnet — broderi som vision och vittnesbörd” (t  o m 13 mars), utsökt curatad av Love Jönsson, som även skrivit mycket inkännande presentationstexter om alla dessa upproriska särlingar, sinsemellan så olika – och flera av dem nästan inte alls verksamma i offentligheten.

En börjar nånstans och sen går det åt olika håll beroende på slump och därför att det tar sån jäkla TID att nya material/idéer hinner dyka upp och blanda sig i.

Förmodligen har jag desinformerats av embroidery by numbers och monogram och annat som förestavar hur det måste se ut. Men det här var frijazz.

Ta Britta Lincolns verk som nästan aldrig syns offentligt. Lager på lager av olika material och stygn och tillägg, i det här verket också slutligen övermålat för att formen ska framträda tydligare. En arkaisk gestalt, men förunderligt variabel i detaljerna. Verket har vuxit fram ur sig självt. Emergens. Epigenes. Likadant med Ölandsskildraren Suzy Strindberg.

Sen också många andra verk på utställningen där skriften, den broderade, spelar en viktig roll, särskilt som utmanare av makten. Svag – men så kraftfull.