Ensam i världen?

 

Pallepengar

Jens Sigsgaard: Palle är ensam i världen. Ill. Arne Ungermann.

Jag känner mig alltid dum när jag läser Johan Asplund. Men läsningen gör mig också intelligentare än jag var innan.

Han skriver så bra att han kan snoppa av det mesta (”alla artiklar utom en i alla årgångar av Acta Sociologica är totalt ointressanta”) och istället lyfta fram skenbart enkla iakttagelser som viktiga. Ett aristokratiskt skrivsätt.

Intelligensen tillkommer genom en alldeles speciell skärpa i detaljen. Som om han storsint lät en titta i sitt mikroskop. Resonemang typ ”Montesquieu ställde den allra första sociologiska frågan: varför finns det olika statsskick?”

Den senaste boken på ett bra tag, Ord för ord, gör anspråk på att vara ett smörgåsbord, en ”polygraf”. Följaktligen måste jag läsa den som ett sammanhållet verk kring bara till synes disparata ämnen.

Grundtendensen är solipsistisk: ingen annan kan komma åt nån annans upplevelse av sitt eget liv. En anti-sociologisk tes om en så vill.

Fundamentet är två vackra barndomsskildringar, nogsamt hopknåpade med å ena sidan ett ganska gammaldags sirligt språk å andra sidan ett närmast kubistiskt berättande med stora luckor i tiden och även i rummet och landskapet och känslorna. Upplevaren är så förbålt ensam att min första starka association var till den berömda danska bilderboken Palle är ensam i världen: Palle kan göra vad han vill men pengar är värdelösa och det finns ingen att gunga gungbräda med. Till slut vaknar han upp ur mardrömmen.

Besläktade teman finns i vänporträttet av Ulf Lindes totala och träffsäkra egensinnighet och i ett annat porträtt av sociologen Homans – vars behaviorism tolkas som en konsekvens av hans härstamning från en av USA:s noblaste familjer. En välöverlagd och lite detektivromanartad analys, som liksom mynnar ut i en stämning av jag gör vad fan jag vill för fan.

En av uppsatserna är särskilt bestickande. Den om psykodiagnostikens historia som bland mycket annat kommer fram till att Balzac är en överskattad författare som slår blå dunster i ögonen på läsaren med alla sina adjektiv – och som en passant obegripligförklarar Bourdieus användning av begreppet ”habitus”:

(För en enligt min mening helt ogenomtränglig diskussion av habitus se Bourdieu 1990, sid. 52-79.)

Nyfiken som jag blir läser jag om det där kapitlet i Le Sens pratique och tycker som vanligt att allt känns tämligen solklart, även om Bourdieus meningsbyggnad som alltid är så överlastad att det kontinuerligt går små proppar i hjärnan. Men sån är nu en gång hans stilistiska metod – och så olik Asplunds. Att bygga ihop enormt långa meningar till små maskiner som arbetar och slamrar.

Till mig säger det där kapitlet att mänskors vanor, smak och åsikter är produkter av deras plats i samhället, på ett så självklart sätt att vi endast med största ansträngning kan bli medvetna om det. Att det i varje instans finns ett disciplinerande ”så gör vi” eller ”det där är inte för såna som oss” som var och en tror är den egna viljan men som är historiskt överleverat.

Asplund polemiserar mot den tanken när han slår ner på stilens obegriplighet. Han vill nog inte veta av den.

Vilket inte hindrar att frågan om stil är filosofiskt central. Det är när jag skriver som jag kan få perspektiv. Och gestalta min personliga egenart för resten av världen.

Varför gör jag t ex den här anteckningen? Den inbringar inte en spänn och ökar inte mitt anseende, särskilt som jag inte har nån akademisk tillhörighet.

Till tankestilens försvar, tror jag. Men också på grund av en känslomässig reaktion. Det finns nånting resignerat i Asplunds bok, som allra mest kommer fram i skildringen av olika resor till den avlägsna gård i Skåne där kollegan Joachim Israel tillbringade sin första tid som flykting i Sverige.

Fakta går att rekonstruera eller ej; men platsen är borta, och snart är alla döda. Den beckettska grundstämningen triggrar nånting hos mig som har med stil att göra. Palle är inte ensam i världen så länge han förfogar över språket, som är formbart, efter omständigheter och begär. Och det är få förunnat att skriva intressant och intelligensbefrämjande. Men det kan göras på väldigt olika sätt. Asplunds är ett. Bourdieus är ett annat.

Johan Asplund: Ord för ord. En polygraf. Daidalos 2017

PS om stil: Blanchots efterlämnade anteckning om Heideggers nazism.

Det viktiga är enligt Blanchot att Heidegger tog ställning ”in the very language of his own philosophy, that he could have ’spoken Nazi’ with the gravity, the beauty, and the profundity of his own language; such that it is truly this language that he compromised and perhaps perverted. If he had flatly turned himself into a Nazi propagandist in the vulgar language of the Nazis, this would be much less serious, in my opinion; his responsibility would not exceed a failing of character or a mental aberration. At least this reminds us at what level our responsibility as ’philosophers’ is situated: at the level of one’s language.”
(”The course of the world” i Political Writings, 1953–1933, translated, with an introduction by Zakir Paul. Fordham University Press, 2010)

Varuformen

Författarna etc. begravs levande i sina porträttbilder.

Det är en grym sed men så fungerar det kollektiva minnet. Särskilt i en tid där förpackningen är viktigare än grejen, där ordet ”karaktär” blivit ett slags löfte om lättkonsumerade stereotypier.

Sen dekoreras porträttbilderna med ett florilegium av apokryfiska legender, roliga anekdoter och halvkvädna visor — så att dom inte ska ha en chans att rymma.

För att rädda dom måste vi ta oss in i deras böcker, lyssna till deras inspelade röster.

Möta den osäkerhet och motsägelsefullhet som är den vacklande grundvalen för deras konst, ända in i språkets minsta beståndsdelar.

Det där är själva definitionen på att läsa.

Svart kvadratKanske borde ett bildförbud diskuteras.

Heidenstam och Fröding som moln, som vädersystem. Tillgängliga endast under bar himmel.

Ni är ju medförfattare!

På en konferens hamnade jag bredvid en person som också översätter och skriver konstiga essäer. Vi beslöt att byta böcker, och nu är jag både upplivad och känner mig överträffad.

PikerwienomslagElisabeth Beanca Halvorsen översätter Elfriede Jelinek, skrev mastersuppsats om henne, men framför allt boken Piker, Wien og Klagesang, utgiven i Gyldendals serie med litterära monografier, Pegasus, år 2010.

Den har ett berättande och ett djup som på många sätt påminner om radio, till exempel Lars Hermanssons filosofiska radioessäer.

Och den är helt vild.

Ramen är ett sökande på alla Wiens caféer efter Elfriede, som aldrig dyker upp; men platserna ger anledning att berätta om den litterära tradition hon verkar i: österrikiska författare mer eller mindre kända utanför Österrike. Författaren besöker också Jelineks trakter på den österrikiska landsbygden och huset där hon mestadels bor.

Kärnan, utspridd genom hela boken, är en teaterpjäs byggd på citat från Jelinek, Ibsen med flera (noga angivna med fotnoter). Storyn är att Nora från Jelineks fortsättning på Ett dockhemVad hände efter att Nora hade lämnat sin man eller Samhällets stöttepelare – anordnar en ambulerande självhjälpsstudiecirkel där deltagarna är andra gestalter från Jelineks romaner, och med framstående gästföreläsare: Simone de Beauvoir, Sigrid Undset, Selma Lagerlöf och Doris Lessing, stiliserat tecknade i absurda situationer och fullastade med skarpa originalcitat. Ingeborg Bachmann och Sylvia Plath dyker också upp på slutet. Pjäsen växer till ett ifrågasättande av huruvida kvinnlig frigörelse är möjlig utanför skrivandet, och tendensen är lika pessimistisk som Jelinek själv ofta är.

Men mellan ramberättelsen och teaterpjäsen finns ett saftigt fruktkött av informationstät essäistik, som förmedlar olika aspekter av Jelineks liv och författarskap, inte minst hur pjäserna är skrivna som reaktion på samtidshistoria händelser utan att göra anspråk på att avbilda vad som egentligen hände, och med enormt fria händer till regissören att göra vad hen finner nödvändigt: ta bort, ändra och tillfoga.

Särskilt intressant är berättelsen inifrån en uppsättning i Oslo av Ulrike Maria Stuart, där Halvorsen medverkade både som översättare och regiassistent, och där Melanie Mederlind var helt självsvåldig för att förmedla en bakgrund som är självklar för en tysk publik som minns Rote Armee-Fraktion. Ett slags översättningsarbete med texten som råmaterial (och många av pjäserna publiceras heller aldrig, så att publiken inte ska komma påläst).

Den frihet Jelinek ger dem som sätter upp pjäserna återspeglas också i hennes syn på översättning. För även om Elisabeth Beanca och Elfriede aldrig träffats pågår det en e-mailkorrespondens som citeras i boken, med till exempel detta vackra citat apropå ordlekarna i Ulrike Maria Stuart:

Jeg tillater enhver frihet, som jeg jo også gir regissørene av mine stykker. Jeg vet at det ofte er umulig å oversette ordspill. Derfor uppmuntrer jeg oversettene til å lage ordspill der hvert enkelt språk tillater det, og der det ikke er mulig, bør ordspillene rett og slett utalates. Oversetterne skal bli inspirert til å omgås språket like kreativt som jeg. De er jo medforfattere!

Och grundordet i hela boken är ”kreativt”. Halvorsen har tagit djupa intryck av Jelineks litterära förhållningssätt och kan därför både ge en helhetsbild och våga ge sig ut på okända spår, tack vare att språket är så berättande och levande.

En undersökning som jag uppskattar särskilt, och som dyker upp genom hela boken, är insikterna i hur Jelinek använder sin mediala författarpersona som konstnärligt redskap, både på scen och i tidningsintervjuer — och i Nobelföreläsningen. Ständig förvandling, ständig anpassning till situationen. Men därbakom … en kamp för livet.

Vi är alla pingviner

Under tiden jag vistas inne i lövskogen och undersöker dom olika konstpaviljongerna har Marc Broos hunnit flytta två skrotskulpturer närmare varann och slår på dom med en järnten. Jag ropar från långt håll: ”Så det är ett musikinstrument också!” Han svarar nånting om att man måste pröva.

marcmskulptur

Jag befinner mig på Alma Löv Museum öster om sjön Fryken i Värmland.

Jag är alldeles proppad av visuella auditiva kognitiva och känslomässiga intryck efter några timmar bland dom till synes oändligt många kamrarna och prången i den stora ladugårdsbyggnaden. Vad jag har missat vill jag inte veta. Vad som stannar kvar är en hel del:

dalakyrka

Kyrka av Peter Johansson.

Marc (som grundade museet tillsammans med hustrun Karin, också framstående konstnär) har till exempel gjort ett monument över förlorad vänskap i form av betonghuvuden som trängs i ett rum liksom misstroget tillbedjande en skulptur av huvudets ursprungliga ägare i helfigur.

Dom kommunicerar med Karin Hälls tänkvärt förlängda huvuden i en annan sal. Och med Warren Kings knivskarpa människoporträtt i naturlig storlek, skurna i wellpapp. Som i sin tur …

Mila Teshaievas fotografier använder skärpedjupet för att pejla absurditeten när olika historiska lager möts i förfallna före detta Sovjetrepubliker.

Under vandringen sammanfattar jag alla intrycken genom att upprepa en gammal boktitel av Marshall McLuhan: The Extensions of Man. Vi sträcker oss alla efter nånting. Och är ett med vår omgivning, som det därför faller på oss att undersöka, gärna med extrema medel.

Ungefär lika undrande som pingvinen inne i Roland Perssons stjärnpaviljong:

pingvin

Alma Löv Museum, som numera förestås av Stella Broos, ligger i Östra Ämtervik och har öppet varje dag 11–17 i juli. Temat för årets utställning (som alltså kombineras med dom fasta verken) är ”where are we now”, sammanfattad i en fin liten katalog med texter av Jessica Kempe. Det går också att besöka via webben och på Google maps: www.almalov.com

Det levande slottet

rävLesjöfors Museum är nog det mest levande museum jag besökt. Det är i symbios med sin omgivning: den välmående bruksorten mitt i världen som råkade i förfall när bruket och andra verkstadsindustrier gick i konkurs.

Till museet kommer originalföremålen från arbete och fritid och ställs upp till miljöer som inte bara är rekonstruktioner utan även berättelser – ofta av rätt oväntat slag, som när kugghjulsprototyperna rasar som en färgglad lavin över det långa sammanträdesbordet med originalprotokoll eller direktionsrummet invaderas av gjutjärnshjul.

Omsorgen i urvalet är häpnadsväckande, liksom ”hängningen” vars rytm växlar mellan övercrowding (t ex dragspelspaviljongen eller bandyrummet) och förfinad stilisering. Det sägs att den som kommer hit regelbundet alltid hittar nånting nytt.

bandyOch den där ständiga omorganiseringen är väl själva definitionen på liv – i en bygd som dödförklarats men nu lever ett annat liv på grund av alla som ändock stannat och alla nya som flyttat dit. Vissa säger sig ha funnit paradiset.

Viktigast för helhetsintrycket är kanske audion. Ur gamla radioapparater strömmar radioinslag intervjuer, predikningar, fyllesnack. En svartvit TV visar Hylands hörna. Verkstadsrummet har ett slammer med biokvalitet. En gammal instruktionsfilm om skogsbruk har byggts in i en brädstapel och en gammal presentationstext från regissören blir som en kommentar till hela museet:

Jag minns inte ordagrant, men det handlar om det trägna förberedelsearbete som krävs för att filma ett arbetsmoment vid t ex trädfällning så tydligt som möjligt, så att det kan fungera pedagogiskt. Många långa timmar för att ställa upp kameran på rätt plats.

Skrivande och förmedling

Väsentligt att skilja mellan skrivandet som tankeprocess – pågår här! – och arbetet med kunskapsförmedling, uppdraget att nå fram, kanske förändra.

Visst finns en implicit mottagare i det här också; det är för hen jag lägger fram tankarna i den här formen och den här ordningen.

För dig.

Men strängt taget fanns där inga tankar dessförinnan. Bara ett sorl. Sen ställer nån sig upp och har fått ordet. Allting får riktning, mening. Även om hen har fel i mycket, kanske pratar fult delvis.

Tankegångarna är som musik. Och skrivandet är inte särskilt mycket annorlunda. Resultatet ligger i processen, som försiggår i tiden, och ibland kommer det in en mygga eller en ny kopp kaffe, men utsträckningen i tiden kvarstår.

Men sen ska det här då förmedlas, eller nånting annat, kanske nånting som nån annan har kommit fram till, hens eller deras resultat. (Beställningen.)

Det är här bilden behövs. Som fixerare. I språkflödet eller som motståndare till språkflödet. Eller båda delarna.

Fixeringen. I ett schema, en liknelse eller ett infogat autentiskt fotografi där tiden har stannat.

Schemat, punktlistan, tabellen använder språk men är en bild, starkare än vi kanske anar.

Dom tankar som framkommer under skrivandet, ja låt oss kalla dom tankar, vad händer när dom ska förmedlas?

Blir det inte bilden som exporteras, ofta i ganska grov upplösning? Det jag använde för att förklara för en tänkt eller konkret läsare får eget liv utanför sammanhanget. Frege använder morgonstjärneparadoxen för att förklara idén om satsers sanningsvärde, som ett rent åskådningsmaterial. Och så överleveras exemplet som filosofiskt problem i sin egen rätt och ställer hela den logiska undersökningen i skuggan. Jag menar alla är ju överens om att en himlakropp är identisk med sig själv: det kan knappast ens kallas en sanning! Förmodligen måste ett skrivet tankearbete, dess tankegångar och dess bilder, varje gång skrivas fram på nytt i en ny situation, en annan epok – dess bilder demonstreras.

Så som görs.

Tentativ frilansfinansieringshistorik

Dagstidningar var länge en jäkla bra affär. Prenumerationsintäkterna bekostade utbärningen, lösnummerförsäljningen var en vinstaffär. Produktionen, med hur många anställda som helst, bekostades av annonsintäkterna, och det rasade in vinster. Folk var ju hungriga på nyheter och som stora upplagorna lockade annonsörerna. Artiklarna kunde vara jättelånga och betalades hyggligt.

Sen efter andra världskriget, delvis med konkurrens av radio och därefter teve, uppstod en situation där många tidningar slogs ut. Det blev företagsekonomiskt viktigt att ha ett gott anseende, och det var så dom stora kultursidorna kom till: som ett öppet debattforum vars framgångar skänkte hela blaskan kulturellt kapital. Och fortfarande gick det att försörja sig som frilansare: många arbetade på fasta kontrakt.

Det här fortsatte in på 1990-talet, men upplöstes på grund av flera samverkande förändringar. Det viktigaste var kanske att minskade intäkter och nytt managementtänk tvingade fram rationaliseringar och sammanslagningar till storkoncerner, samtidigt som digitaliseringen revolutionerade hela produktionsprocessen och avskaffade en stor mängd yrken på alla nivåer, både grafiska arbetare och administrativ personal. Tryckerierna moderniserades och centraliserades. Dagstidningarna var nu inte lika självklara vinstmaskiner längre och annonseringen flyttade till andra kanaler som direktreklam, tevereklam och till slut internet och sociala medier.

I början var journalisterna dom som klarade sig bäst även om dom fick överta fler sysslor samtidigt som produktivitetskraven ökade. Men till slut kom avskedandena också inne på redaktionerna, och tidningarna övergav sina pampiga, egenfinansierade kåkar eller flyttade in på en av våningarna och hyrde ut resten. Samtidigt frystes frilansarvodena och har i princip inte ökat sen dess – i absoluta krontal räknat. Arvodet för en litteraturrecension var 1995 på dom flesta storstadstidningar 2000 spänn, och ligger idag snarare lägre. Därtill kommer att själva frilansbudgeten krympte år från år, så att dom kvarvarande anställda tvingades producera mer och mer text, vilket innebär en kvalitetssänkning och/eller en inriktning på mer lättsmälta ämnen.

Det finns alltså en brist på bra egenproducerat material och inga pengar att köpa in det för. För vissa tidningar på papper och på webb är det fortfarande viktigt med sånt kvalificerat material, och en lösning är omprioriteringar bland dom anställda (det blir ett slags bonus att få ägna sig åt att skriva på arbetstid); men det vanliga är att ursäktsmumlande köpa in till underpris, kanske i förhoppningen att skribenten fått pengar nån annanstans ifrån (stipendier, externfinansiering). Tidningarna har också en inre konkurrens, eftersom dom kvalificerade artiklarna, med undantag för några oförutsebara succéer, har ett mycket tamare klickmönster och därför inte säljer lika mycket internetannonsering.

Det hör till saken att allt fler tidningar, och i synnerhet dom som ägs av annonssajter, internt definierar sig som webbtidningar och ser papperstidningen som ett skyltfönster som aldrig riktigt bär sig. Samtidigt som dom alltså behöver dom kvalificerade texterna för att behålla sitt kulturella kapital.

Problemet idag är dels hur det långsamma skrivandet ska finansieras, dels hur det ska spridas. Pengarna måste in utifrån, kanske med offentlig finansiering eftersom god journalistik och essäistik är en gemensam nytta som kommer hela samhället till del. Men det är också distributionen som måste reformeras. Att få slippa tävla med dom snabba klicknyheterna. Att skapa en ram av långsamhet och eftertanke som också inbegriper läsaren.

Jag tror att dom kvalificerade texterna måste få understödja varandra inbördes, så att det går att hitta texter som har med varann att göra. Nån form av avgränsad katalog som kan komma med smarta förslag, byggda på taggning, innehållsord och allas sökhistorik. Marknadens konkurrens ersättas av bildningens samarbete.

I förlängningen kanske samma urval skulle kunna kopplas till ännu oanade finansieringsformer som gör det möjligt att få skrivtid, i utbyte mot fri publicering efteråt – kanske inklusive en mellanform där dom reguljära tidningarna betalar en spottstyver (=samma som idag) för rätten till förhandspublicering. Alla frilansare vet att det är hopplöst att skriva ”på spek” numera – risken är stor att alla bara tackar nej till en redan färdig artikel.

Istället för en konstrecension

Jag gick till pressvisningen av Marina Abramović på Moderna museet för att beundra men kom ut därifrån, och från presskonferensen, med en sorts obestämd kallelse som inte talar om vad jag ska göra (det är liksom min grej) men manar till efterföljd.

Alltsammans väldigt smart och väldigt fint hantverksmässigt genomfört. Videor installationer och performances dokumenterade eller reproducerade live: alltsammans väldigt till-talande grafiskt, en stannar upp, och sen bara fördjupas av kringfakta och av att bli känslomässigt indragen, vilja ta över borsten som rengör skelettet från jord.

Men föredömet: jag skulle säga helt enkelt att stå upp för sin grej (eller i vissa av fallen sitta ner eller ligga men ändå stå upp i medborgerlig bemärkelse). Presskonferensen hade många berättelser om vistelser i Tibet och hos schamaner och visa mänskor, och resultatet performancets reduktion till att bara vara där, uttrycken sekundära.

Samma utveckling som jag följt i så mycken modernistisk konst men nu liksom fick berättad för mig. Reduktionen till att bara stå där. Utan att redovisningen av världens ambivalenser motsägelser och omöjligheter blir mindre smärtsam för det. Skådespelaren som arbetar bort alla gester till en icke-reaktion. Dansare som står stilla på det stormande havet. Tystnaden mitt i dikten.

I en av utdragslådorna i det underbara arkiv som ingår: anteckningen: MORE AND MORE OF LESS AND LESS.

Ledde mig över till tanken att allting är ett performance men i varierade grad är det en står där, står för det (och i motsats till att ta ställning) och avgörande (rent andligen) omsorgen om det grafiska uttrycket, enkelt eller skitigt men tydligt så att det skapas en virvel och nån annan stannar upp där också. Går i lära liksom, kanske bara en sekund.

Om allting som gör anspråk på en publik är ett performance kanske vi kan bli i stånd att göra bättre till exempel demonstrationer. Vara bättre förberedda. Ta över platsen. Med enkelhet. Världen bidrar med komplikationerna.

Oegentliga motsatser

Det nya året inleddes av mig med en felattribution. Jag tillskrev CWA Strandberg ”Nyårsklockorna” … men översättningen är ju gjord av Edward Fredin. Tur att det finns Wikipedia, och tack för att jag inte blev rättad direkt!

Exakt varför är den då så dålig, frågade sen värdfolket. Spontant sa jag att den har ingen struktur, den är en idealistisk sallad. Nu när jag tänkt, vill jag tillägga att den är ett dingdång av ogenomtänkta motsatser som tas för givna.

Gott – ont, sanning – lögn, varmt – kallt och sånt. Dom klingar tomt i vinternatten. Och skapar på så vis ett ogrundat intryck av nystart, av omstart.

Den som skriver dikt måste förhålla sig till dom semantiska motsatserna så som en komponist förhåller sig till harmonierna, etc. Dom är byggstenar. Den som skriver dikt får heller inte förhålla sig lättvindigt till framtiden. Den har nämligen ännu inte ägt rum.

Varför skriver en? Varför väljer en att läsa upp en bestämd dikt?

Därför att det är tradition? Eller för att göra upp med det som är tradition? Jag vill vränga hur du tänker, men det vrängandet överlåter jag åt dig själv.

Vränga motsatserna.

Vrångas.

Teves möjligheter till direktsändning har gjort den dåliga dikten ”Nyårsklockan” till tradition; och kanske behövs det just en dikt som är övermaga. För att nå fram till den begränsade uppmärksamheten.

Andra dikter väntar på sina ögonblick. På att fyllas av samtid och stiga uppåt och ge sig av i en annan riktning än traditionens. Nån annan gång.

Men Fredins dikt måste slaktas. Då rymmer den helt intressanta krafter.

Det dagas
Släktet fram i styrka går

Ring den frusna tiden åter varm,
klocka

sångarhjärta

Nyårsessä

Texter som skriver sig själva, texter skrivna av en jävla författare; textilier som hänger på väggen, textilier som blir trampade på, luggna på, etc.

Varför ville ni träffa mej?

Läs mina mörker istället.

Dom är förblommerade,

Nån måste förtala Josef K så att han blir glad.

Gränsen är aldrig absolut; den är ett etiskt riktmärke. (liksom semikolonet)

A maker of sentences.

Vem är det egentligen som står för knäfallet, va?!

Vem står i stormen?

Språkforskaren använder alltid sin erfarenhet av att också vara en språkvarelse. Det är för att påvisa detta som vi har uppfunnit behaviourismen.

När såg jag för första gången Lunds domkyrka? Var det inte i samband med deduktionen av dom transcendentala kategorierna?

Rättstavning avaktiverad. Det överdrivna ljudet från snöplogar. Som om dom försökte bryta upp natten.

Kom och drick thé med oss. Kom och drick vår text.

Nej den är min nu. Jag gör vad jag vill med mig.

I stället för taxonomier

”Litteratur” är inte en klassifikation utan ett förhållningssätt. Att utnämna/upphöja nånting till litteratur är en instruktion om hur den språkartefakten ska användas. Likadant med subgenrer som ekopoesi, aforistik, etc. Genre är en bruksanvisning, en rekommendation som naturligtvis inte alls behöver åtlydas, eftersom genretillhörighet inte är en egenskap hos verket.

Litteratur är storgenren, vari ingår många förhållningssätt, flera bortglömda, i träda eller ännu ej uppfunna. Men gemensamt för dom alla är öppenheten, förväntan om förvandlingar.

bokill001Likaså är förvisningen från litteraturen inte så mycket en degradering som en handhavandeinstruktion. Den här texten ska åtlydas, beundras, informera. Och du får inte göra vad du vill med den. Den är inte din.

Litteraturen är din. Den är öppen för dig. Den vill att du ska öppna dig för den, och därmed för språket, för världen.

(Flera tankar, dock inte alla, inspirerade av Juan Wilhelmis wittgensteinianska estetikbok Smak eller värde.)

Dialektik

Körschemat på poesifestivalen kraschade exponentiellt, och för att stanna kvar i stämningen låste jag in mig med dom tre översatta dikter jag skulle framföra. Men då flög fan i mig. Jag bestämde mig för att läsa upp en av dom på min barndomsdialekt (sydnorrländskt stadsmål) och jobbade om den:

skanning001

Det kändes jättebra, precis som hela uppläsningen. En dikt är polyfon också i den bemärkelsen att den innehåller många möjliga röster, precis som ett partitur kan spelas på tiotusen olika sätt. Jag var inte en kopia bredvid författaren utan en konstnär i egen rätt.

Regler och desambigueringsstrategier

Det är är formellt fel, men alla förstår. Det hade varit ännu mer korrekt med ”dess” men samtidigt lite underligt:

sin subjekt.jpg

Många hävdar bestämt att det finns en regel för hur ”sin” etc ska användas; men jag är inte lika säker. Subjektet i svenskan är inte alltid självklart, särskilt i komplexa satser. Det handlar mest om att vara varsam och undvika missförstånd.

Beskrivningen går att vända på. Att svenskan, liksom t ex tyskan, har en extra strategi för att framhäva att det är objektet som åsyftas, nämligen att använda ett vanligt possessivt pronomen istället för ”sin” etc. Och det är en specialgrej, ungefär som ”denna” i skriftspråket.

Men många av språken omkring oss har inte den möjligheten. Det krävs ofta ganska omständliga angivelser för att syftningen ska bli den avsedda. Islänningar är till exempel hopplösa och använder reflexiva pronomen precis hur som helst. Ändå förstår alla nästan alltid.

Varför tjatar jag om det här? Därför att jag tycker det finns en perspektivskillnad. Att hänvisa till en regel (som en hört talas om i skolan) ger falsk auktoritet, särskilt som den är svår att tillämpa utifrån enbart grammatiska kriterier. Men att påpeka att det finns ett tricks för att göra klart vad en menar, och se till att mottagaren fattar, det är mycket mera konstruktivt.

Det är skillnaden mellan att göra fel och att vara otydlig. Med tillägget att det är fullt möjligt att göra rätt men ändå vara otydlig.

 

Gammal insändare

Jag skrev den här i försomras men orkade inte skicka in den till lokaltidningen. Nu har den förnyad aktualitet.

Tidangivelserna vid busshållplatserna är så pass missvisande att de borde släckas ner eller täckas över.

Grundproblemet, som alltid har funnits, är att bussen försvinner från skylten efter planerad ankomsttid. Man börjar gå istället, och blir strax omkörd av den buss man skulle ha suttit på …

Det nyare problemet är att GPS-informationen från bussarna inte når fram till skyltarna, med gråtretande resultat. Gissningsvis har trafikkaoset gjort att SL övergått från algoritmer till nåt slags manuell bevakning som inte hinner med i tempot.

På sistone har också tillkommit att helt fungerande hållplatser på skylten får meddelandet ”Indragen”. Men det vet bussen eller busschauffören ingenting om.

Lösningen är en total omdesign av informationen.

Bussens slutdestination står redan på skylten/busskuren och kan tas bort. Ange istället linjenummer, tidtabell
57 13:08
och eventuella avvikelser:
57 13:08 13:12
eller
57 13:08 Slussen
eller
57 13:08 Inställd

Det är förmodligen den sista informationen som är den avgörande för att fiaskot bara fortsätter. SL vill inte stå för att vissa planerade turer stryks utan förvarning. Men det märker vi som får vänta och vänta.

Boende i Norra Hammarbyhamnen

Kristeva och Dylan

Konferensen på Södertörn med och om Julia Kristeva sammanföll på ett intressant sätt med Nobelpriset till Dylan. Dom är jämngamla och fortfarande på never ending tour – i hennes fall sånt som att jobba gratis med vilsna tonåringar på ett sjukhus i Paris och sätta deras lidande i samband med hela världens problem. Dom har betytt mycket för mig på varsitt håll, utan att jag nånsin gjorde kopplingen.

För Kristeva är texten inte ett objekt utan en ”produktivitet”: dikten (eller andra konstnärliga praktiker) tillverkar betydelse och lyfter in i dom gängse betydelserna det som hittills varit förskjutet och otillgängligt. Hon är också den som har beskrivit språkets klangliga sida som nånting mer än bara dekoration. Tillika är hon en revoltens tänkare, som ger goda råd om hur världen ska bli bättre: inte att bara störta det gamla utan även (först) skapa nya uttrycksformer och kommunikationer, som låter oss förvandlas.

kristevaklotter

Klotter från föreläsningen i torsdags ”Att tänka det radikalt onda” Som också finns att läsa i Divan 1–2 2016.

Allt detta är relevant i jämförelsen. Men jag tänkte ett steg till. Nobel verkade i sin tid, och med sina förföreställningar, till exempel om vad litteratur är för nånting. Jag uppfattar förvaltandet av priset som en ständig omtolkning av just det där ordet, en tolkning som kommer att skifta igen genom tiderna. Det är som bekant inte ett pris för litterär kvalitet; det handlar om att ha gjort mänskligheten en tjänst. Och dom två motsatserna hänger förstås ihop, även om en del pristagarval haft ideologiska undertexter.

Diktkonst utvecklar ”mänsklighetens mänsklighet” (det är en formulering från Lévinas) och det är vad Kristeva letar efter också, till exempel i talet hon höll när hon fick ett annat fint pris, Holberg-priset. Vad den sen har för plattform utöver språket känns irrelevant. Språket, och skulle jag vilja säga, i ”idealisk” och kristevansk bemärkelse”: uppfordran till att förvandlas.

Bortloggad

Den underliggande fasan för att plötsligt inte komma ut på nätet eller in på kontot eller finna att ens grejer har blivit totalt raderade utan att lämna ett spår gör sig påmind vid minsta mankemang eller störning.

Det är besläktat med dom allra djupaste existentiella erfarenheterna.

Och samtidigt en ingång till att leva sig in i den alltmer utbreda politiska likgiltigheten och uppgivenheten. Känslan av att inte vara inloggad längre på beslutsfattandet och samhällsutvecklingen ligger till grund för utanförskapet både som hot och som accepterat öde. Främlingskapet i en avancerad högteknologi som är vänlig och uppmuntrande på ytan men i grunden grym och oberäknelig i händerna på en makt som det nästan inte går att föreställa sig hur den verkar eller tänker. Eller var den sitter. Kanske redan i nånting bortanförmänskligt.

 

Att rätt rata

FormninnesavdelningenEn diskussion om hur långt ”arkiv” räcker som metafor fick mig att minnas min tid som vapenfri på Antikvarisk-Topografiska Arkivet (i Historiska Museet).

Där lärde jag mig att det viktigaste är gallring, därefter förteckning. Katalogen och samlingarna är liksom ett, men på olika platser. Och så bevarande, förstås. Syrafritt papper, evighetsklister som fästs med strykjärn (eller latex), tysta skåp.

Jag tänker på det där och tittar ut över min obeskrivliga samling av hyllor, plastlådor, flyttkartonger, bananlådor, tidskriftssamlare, gummisnoddsmappar och plastfickor. Tänk om man skulle burka alltsammans, och förteckna. Går det att få RAT-avdrag?

Samtidigt har världen förändrats så väldigt sen 1985. Den digitala lagringen, där en grej kan befinna sig på många ställen samtidigt, har massakrerat den fysiska lagringen. Vilket kommer att bedömas som barbari.

Gallringen, slängandet, som kritisk akt. Och ordnandet av det som blir kvar i nya former. Aby Warburg. Passageverket.

Författarskap och följdskrifter

ahlingreenebroschyrer

Två gammeldags förhållningssätt till litteraturkritik. 1945 samlade Tiden valda delar av recensionerna av Ahlins Min död är min till ett litet häfte. 1950 gav Norstedts ut ett annat litet häfte med två essäer som puffar för Graham Greenes författarskap.

Jag gissar att den primära gruppen var bokhandelsmedhjälparna, att dom fick broschyrerna gratis för att kunna uppmärksamma dom här författarskapen. Ahlins därför att hans storhet var omtvistad redan från början. Greene därför att han behövde etableras. Erik Lindegren skriver en pompös introduktion; Thorsten Jonsson åker till London och gör en subtil intervju full av hemligheter.

Det känns som att den här formen av unika presentationer idag skulle kunna funka på Internet, och få långvarig uppmärksamhet. Att få dom att funka är mest en formgivningsfråga, och svårigheten att synka med sökmotorer och kanske bibliotekskataloger.

Och så förstås detta att vem ska betala för jobbet och för texterna.

Jag kan inte riktigt förklara vad det är jag far efter. Kanske helt enkelt en kritisk intervention som stiftar sina egna ramar, inklusive att det är förlaget som står som avsändare, men vid sidan av den ordinarie reklamen. Därför att det som omtalas redan har massor av kulturellt kapital.

Många småförlag satsar idag både pengar och prestige på att ge ut långa serier av dom egna favoritförfattarnas böcker. Bakhåll är kanske det främsta exemplet. Det skulle gå att tänka sig nån form av uppbackning …

Och nu medan jag skrev kom jag på varför jag blev så nostalgisk. Det handlar om att med aktiva medel göra ett författarskap rättvisa, framhålla ett författarskaps särart utifrån litterära kvaliteter, göra författarskapet och inte författaren till grundelement i det litterära systemet, höja sig över den enskilda utgivningen.

Så om presentationer av författarskap, och av mottagandet av författarskap, görs till ett möjligt val i marknadsföringen får det också litterära konsekvenser. Man kunde tänka sig en genre. Och som alltid tänker jag att översättarna skulle kunna spela en mycket mer aktiv roll, både som introduktörer och som kännare av främmande litteraturer.

Men vad ska genren kallas? (Följdskrifter är ett fint gammalt begrepp.) Kan den i all sin spretighet samlas under ett tak på webben och därmed inte vara utlämnad åt Googles nyckfullhet? Och återigen: vem vill betala?

Rösten

Skriftspråkligheten gör prosan skriftspråklig, och det är ett problem. Jag tänker på sånt som rättstavningsprogrammens kamp mot stavningen sånt, dom vill ha sådant; men det där är bara på ytan.

Skriftspråkligheten gör att vi skriver som böcker och kapar importen från pratspråket. Inte i replikerna, men i själva prosan.

Prosan börjar i örona. Och pratspråket har andra mönster, flera uppsättningar till och med; och dom är litterärt roligare. Livfullare.

Man hör på en författare eller en översättare vad hen har diat för olika slags språk och kanske fortsätter med det.

Och sen kommer skriftspråket in i det ibland. Som blåssektionen i en symfoniorkester. Eller som samplad, brutish.

Vad jag är ute efter är nog ejentlien nåt slags känslighet. Så som en mikrofon är känslig eller som en fotograf letar upp ljuset för att hitta motivet.

Semikolonet är ett utmärkt exempel; det är egentligen talspråkligt och det är därför det mobbas av skriftspråksnormen.

Prat i radio, uppläst text i radio. Och så nåt slags mittemellan. Det kultiverade pratet med fullständiga meningar. Som på teatern också. Poesin, visst; men det är prosan jag är bekymrad för.

Nu när ljudböckerna är på väg att ta över. Varför inte skriva för dom?

Txoria txori

Under vandringen i gamla stan i Donostia (på spanska San Sebastian) pekar våra vänners son på ett hus: ”Där bodde min kompis”.

Laboaskylt

Åldersskillnaden måste ha varit stor mellan honom och Baskiens viktigaste trubadur, men han säger det med stolthet. Jag ber genast att få bli visad till en skivaffär. Det blir istället en underbar bokhandel, specialiserad på baskisk kultur.

Där köper jag en samlingsskiva och kommer inte åt att lyssna förrän hemma, men den är helt underbar. En späd stark bestämd stämma och ålderdomliga harmonier som matchar språkets klangfullhet.

Mikel Laboa jobbade som barnpsykiater men uppträdde också, och utforskade Baskiens skatt av sånger under förtryckets tid.

En gång på sextitalet skrev poeten Joxean Artze ner några ord på en pappersservett, som Laboa tonsatte redan samma kväll.

Nu är Txoria txori  ett slags Baskiens nationalsång, och även Athletic Bilbaos matchlåt. Joan Baez m fl har sjungit in den.

Den enkla berättelsen om frihetens paradoxer är själv som en fågel på himlen som visar upp hela livets vidd.

Att översätta dess enkelhet till sångbart skick var inte helt lätt. Framför allt handlar det om grammatiken. Den måste sitta rent musikaliskt, i samspel med melodin. Jag tillät mig till och med en omkastad ordföljd, vilket jag annars helst undviker. Men så här blev det just nu:

Txoriaövers

Utan etikett

Jag försökte beställa vin på franska; men den franska servitrisen förstod inte att det var franska jag pratade. Resten av beställningen fick äga rum på engelska.

Vinet jag hade beställt var en nästan färglös rosé, ett vin gris. När glaset kom in var mitt sällskap övertygade om att jag hade fått vitvin istället.

Jag smakade och kände att jag hade förlorat omdömet. Smakintrycken gick inte att översätta till språk. Först när jag tänkt igenom det här i efterskott har jag kunnat avgöra att det var en trevlig rosé med ganska stram lila eftersmak. Men den vissheten dök alltså inte upp på plats.

Det är alltid säkrare att beställa in hela flaskor, så att en kan läsa på etiketten vad det är en dricker – men då finns förstås alltid möjligheten att bli lurad att tro att en dricker nånting annat.

Många av mina rikaste vinupplevelser har jag faktiskt på Systembolaget, medan jag funderar ut vad det är jag egentligen vill ha. Och på motsvarande vis kan jag fundera ut fantastiska meningar på främmande språk och aldrig få användning för dom i det främmande vardagslivet. Det får bli pidgin istället. Att vara främling är jobbigt och fördummande.

Jag vet ju så väl – och det har jag från Herman Lindqvists bok om hur en umgås med fransmän – att det viktiga är att etablera sig först av allt. Hälsa på servitrisen och kanske även ägaren. Skapa kontakt. Bli ett subjekt i deras ögon. Som sen kan prata. Men jag besitter inte den tekniken. Det händer ibland av sig självt men oftast inte alls. Ni får komma ihåg att vi gick aldrig ut på restaurang när jag var liten. Inte på nånting alls, utom kaffedrickning hos släktingar. Det är liksom en viss social växel som saknas.

Men mest fascinerande är ändå hur själva smakomdömet kan förintas. En erfarenhet jag vet att jag delar med väldigt många, särskilt i sammanhang som är finare än vanligt. Är det här under såsen fisk eller fläskfilé?

Mindfulness är nog bra, och med rätta hyllat i bloggar och tidningsspalter; men det kräver både förberedelse och eftertanke. Nuet kan vara grymt, särskilt vid dom tillfällen när en sitter fint till bords och plötsligt inser att en har glömt att ta på sig både byxorna och kalsongerna och sen inte kan tänka på annat än möjliga sätt att obemärkt ta sig därifrån. Tack och lov brukar det alltid ordna sig.

På egna ben

Jag köpte en dyr tidskrift om grafisk design därför att presentationen av innehållet var så illa skriven att jag trodde att huvudartikeln handlade om en ny guru som hävdade att det nya är att göra designobjekt som är oberoende av format.

Det visade sig handla om en trend för att göra datorstyrningen av vardagen mer lik vardagen för att en ska slippa tänka och t ex jobba med avbilder av grejerna istället för att skriva kommandon. Dessutom var det inte gurun själv som skrev, utan ett referat av ett av hans föredrag kommenterades av en bunch svenska designers, som gav lite exempel.

Intressant, men inte riktigt min grej, va.

Däremot är själva idén att jobba formatoberoende värd minst 179 kronor, även om jag nu får stava ut den själv.

Jag är upplärd till att skriva texter som passar in precis på avsett ställe vad beträffar längd, stilnivå och tilltal. Jag kan leverera exakta bitar som överträffar beställarens förväntningar, ibland så till den grad att som blir refuserade såsom för konstiga. Eller förvisade till en annan plats än den planerade. Vilket är bland det värsta dom vet. Där tynar dom bort. En artikel som blir notis, en notis som får bild och alldeles för stort utrymme.

Det är inte bra för dom.

Dom blir nånting annat än vad dom är. På samma sätt som en radioessä på 9 minuter och 15 sekunder nästan alltid bara funkar i radioutsändning. Jag har det formatet så pass i kroppen att dom nästan skriver sig själva, gärna med långa citat som inte skulle funka i tryck. Live sprakar dom; lästa är dom bleka. Ungefär som makrillen förlorar sina färger när den dör.

Men planen är att skriva grejer som står för sig själva, eller rättare sagt får definiera sitt eget format. Modernistiska dikter är ett praktexempel, men jag vill inte göra anspråk på att skriva modernistiska dikter, såna finns det alldeles tillräckligt av.
Jag vill skriva texter om viktiga grejer där den grafiska formen (i vid bemärkelse) är underordnade textens eget arbete: flödet, dom obehärskade omedvetna processerna; och strukturerandet, dom nästan övertydliga, behärskande sekundärprocesserna. Och med jättelånga citat. Och bilder och diagram.

Kanske gör jag det delvis redan, inte minst i det här forumet. Men genom att själv ta makten över det grafiska uttrycket skulle det kunna bli möjligt att skapa ännu intressantare objekt som står på egna ben och inte minst viktigt tack vare dom nya distributionsformerna kan spridas som bilder och inte som text.

  • Bild i bemärkelsen datordefinierade dokument som kan spridas hur många gånger som helst utan att förlora sin identitet (JPEG, TIFF).
  • Men också bild i bemärkelsen tillfällig historisk konstellation som bildar (!) en struktur som inte behöver andra strukturer och därför kan interagera med dom: i förfluten tid, nu och framdeles.

Text som blir bild skulptur modell, och sen stöttas upp av förklaringstexter och tillämpningar. Ett slags vetenskapligt arbete, men med estetiska och innehållsliga ramar och instruktioner.

Fornfynd

image.jpg

Den här köpte vi inte.

Maken överraskar hustrun med ett modernt ångstrykjärn och allt går åt fanders. Det är intrigen i ett kåseri av Cello (Olle Carle) som jag hittade på en skånsk loppis (Stallet): en av dom årliga samlingsvolymerna som kåsörer gav ut på den tiden. Det är väldigt roligt skrivet, men ger samtidigt väldigt mycket 1950-talshistoria, om hur samhällsomvandlingen skapade omförhandling mellan könsrollerna,  här tydligt  i gungning utan att för den skull ruckas särskilt. Roligheten är en lekyta. Och jag är uppfödd på kåserier. Det är nästan mitt grundmodus. Att skriva tråkigt är mycket mer exalterande. Att undvika att skoja till det. Vilket är nästan omöjligt. Det håller kommunikationen vid liv, det håller linjen öppen. I skrift som i umgänge. Varje dag hade nästan varje tidning kåserier av mer eller mindre bra kvalitet – och ofta med en underström av ångest eftersom dom måste levereras till tryckpressarna. Red Top kan jag knappast läsa så här i efterskott, eller skulle kunna tänka mig att klippa ihop hans texter till en riktigt fasansfull föreställning om en man och hans skrivmaskin. Det här håller på att bli ett kåseri det med. Hjälp. Poängen är i alla fall godlynt konflikthantering. Att kunna känna igen sig i kåseriet, att således inte vara ensam med det som är småjobbigt, att kunna skratta åt eländet, därför att det inte är nåt riktigt elände utan bara det faktum att världen skapar vi tillsammans utifrån olika slags dumheter och inkompetenser, och en hel del färdigheter och skickligheter också. Getabocken stångas med törnesnåret och fastnar med hornen, som det står i den gamla kinesiska visdomsboken. Men han lär knappast kunna se på missödet med humor ens efteråt. Det var en fantastisk loppmarknad. Jag har näppeligen sett så mycket välvårdat och noga prismärkt skräp på en och samma gång. Och väldigt bra skräp dessutom. Vi köpte mer än en kasse full. Och boken av Cello  ett riktigt lyckokast. Den kom att påminna mig om att grunden för tillvaron är flexibilitet, och att ge var och en utrymme samtidigt. En tillåtandets etik som inte så ställer så höga prestationskrav på dom enskilda stackars mänskorna, en själv inräknad.

Att ge en bild

Att ge en bild – det måtte vara att påvisa nya sammanhang i ett angeläget ämne. Nya, därför att annars är det ingen gåva till läsaren/lyssnaren. Och ordet “bild” har jag givetvis från Walter Benjamin, som lärde oss att läsa och tyda samhället så som kaldéerna en gång lärde oss att tyda och tolka stjärnhimlen.

Det händer nånting ute i världen och analyserna far iväg åt redan etablerade håll, i synnerhet med dagens tävlan om nyhetstittarna, som gör att experter fraktas i taxibilar till tevestudior. Men sen efter några dar eller nåt år kommer dom riktigt eftertänksamma inläggen. Det är som om dom färdas i ett gammaldags, långsammare tempo. Ofta flera stycken, och gärna varandra motsägande.

Det har uppstått en annan situation – börskrascher, statskupper, folkomröstningar – som kräver en ny beskrivning. Och det är där analytikerns stilkonst och bildning spelar roll. Det nya läget tarvar nya beskrivningar.

Och är inte detta kritikens tid? I brottet mellan det föregående och det efterkommande. Just när det finns ett behov av mening.

Den som ska bringa reda i den uppkomna situationen är ju också omskakad och överraskad. Men besitter hen stilkonst och bildning, då utgör den text som ger en hållbar bild bästa tänkbara katastrofbearbetning. Åtminstone för oss som fortfarande läser.