Uppläsning är tolkning. Tyvärr antyder själva ordet ”upp-läsning” den allra tråkigaste varianten, text-till-tal, dvs neutralt, utan tolkning.

Men för att läsa upp måste jag förstå. Och en av dom finaste formerna av förståelse – därför att talapparaten och motsvarande område i hjärnan, Brocas område, är bland dom känsligaste och intelligentaste delarna av hela vår medfödda utrustning – är just uppläsningen, som kan jobba handgripligt och inte bara kognitivt.

Jag ordnade ett uppläsningslabb för några år sen tillsammans med Magnus William-Olsson och Paula Brandt. Vi läste upp, spelade in och diskuterade. Deltagare var skådespelare, författare, kritiker och andra intresserade.

Hur ska ett tomrum eller en radbrytning gestaltas? Såna frågor diskuterade vi. Och det finns aldrig några givna svar, inga färdiga algoritmer. Förståelsen-tolkningen kan leda till att en radbrytning ignoreras på ett ställe medan en paus sätts in nånstans där den inte alls är markerad i texten.

Uppläsning som ett sätt att komma bort från bokstavligheten, från det slags förståelse som ska redovisas för och godkännas av nån annan.