Uppläsningens dialektik (2): Lyssnaren

Har uppläsningen en lyssnare? Jag tror faktiskt inte det.

En medskapare, en resonans, men inte en lyssnare.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Några av dom har stannat i minnet, några har stannat i kroppen.

Ann Jäderlund på Göteborgs konstmuseum som avbryter sig efter åtta minuter därför att dikterna kommer för nära (men det säger hon förstås inte). Det var precis lagom. Det var fullmatat.

Orden kan jag inte alls rekonstruera, men svävningen mellan rösten och orden och ljuset som föll.

Tomas Tranströmer jag minns inte riktigt var – men dikten om att stå vaktpost blev en bild av att stå där på scenen.

Jag har åhört tusentals uppläsningar och inläsningar. Statistiskt sett var jag en lyssnare. Fenomenologiskt sett var jag ett instrument ”som livet spelar på / med sina stora / händer”.

Och nästa gång jag själv läser upp? Jag vill nå fram till dikten, inte till lyssnaren. Endast på så vis kan jag nå fram till lyssnaren.

(Inspirerat av samtal på Kritiklabbet utifrån föregående inlägg.)