Det totalitära samhället är redan installerat. Det enda systemen väntar på är avskaffandet av den demokratiska och medborgerliga kontrollen över vem som har tillträde vart.
Månad: april 2015
Desautomatisering
“Tack tack” är inte ett tack.
“Hej hej” är inte ett hej.
Det är vårdslösa användningar. Fel använda kan dom förolämpa, avfärda.
Tack är samma ord som “tänka”. “Tack tack” är alltså tanklöst.
Hej är samma ord som “hel, frisk”. Men “Hej hej” innehåller ingen välgångsönskning.
Var kommer den här lösheten ifrån, den nästan automatiska graderingen av dom mänskliga kontakterna?
Vem var det för länge sen som framhärdade i att önska GOD morgon, GOD dag, nästan som vore det en sträng befallning? Det kan vara från ett författarbesök med Maria Wine.
Alltså misstaget att säga “Hej hej” till nån man borde eller ville omfamna. Eller devalvera äkta känd tacksamhet genom att utbrista “Tack tack”.
Reduplikationen borde ju förstärka, som i sydasiatiska och polynesiska språk, bland annat. “Mate” på maori betyder sjuk, “mate mate” död. Istället kopplar fördubblingen kraften ur ordet.
Säger vi “Tack tack” för att slippa tacka?
Säger vi “Hej hej” för att slippa hälsa?
Nej. Inga såna bedömningar har gjorts. Ändå verkställs dom lite för ofta.
Det är här poesin träder in. Jämte andra återerövringspraktiker. Desautomatiseringen. Hej! Tack!
New York-amatörens rapport
Utsikt från hustak nära Central Park 12 april.
Organiskt växer husen upp på varsin tomt eller rivs för att ge plats åt nya, högre. Inbördes så oerhört olika, vart och ett i sin tid, sin glans eller förfall. Dom är nia egna monument, dom flesta representerar ingen annan makt än att stå där. Och alla skyltar kan bytas ut. Nassau Street 122 består av en brant, smal trappa med tre våningsplan, lägenheter tvärs igenom huset men med ingången placerad på olika ställen, beroende på var i trappan: högst upp=längst bort, etc. Och i golvplanet en affärslokal, billig herrkonfektion. Längst in en kubistisk bakgård i brunt och gjutjärn, ljuset uppifrån varierar bara i intensitet med vädret och mörkret. Men tvärs över gatan pågår ett bygge, ett tjugofemvåningshus som skymtar fram lite varstans i omgivningarna när det inte är dolt bakom ännu högre hus. Jobbarna i hjälmar har högst varierande arbetsuppgifter – inte minst att forsla rätt grejer till rätt plats vid rätt tillfälle, exempelvis en vägggjutning eller en fönstermontering. Dom vet sin plats och sin tid och umgås mycket däremellan och dricker mycket kaffe i stora pappmuggar. Huset med lyftkran högst upp ser inte ut att bli nånting särskilt, men säkerligen utmärkt att bo i, kanske med samma eftertänksamhet som utmärker byggjobbarna.
En tomt kan bli precis vad som helst.
Fångst 