Månad: mars 2018

Vänster–höger

faaangst Samhällsdebatt
rezmigkeucheyan

Boken finns även på engelska, utgiven av Verso.

En utmärkt artikel i  senaste Le Monde Diplomatique — skriven av Razmig Keucheyan, vars bok om ”den vänstra hjärnhalvan” gav mig så god inblick i modern samhällsvetenskap — ger mig tillbaka skillnaden mellan höger och vänster.

Han inleder med att kritisera parollen om de 99 procenten, utifrån argumentet att vi icke-rika världen över har inget gemensamt allesammans. Han slutar i beskrivningen av en framgångsrik strejk på städföretaget Onet, en underleverantör till franska järnvägen SNCF.

Dessemellan gör han upp med en feltolkning av Gramsci. Gramsci hävdade inte att kampen om makten går via kulturen. Tvärtom uppmanade han dom förfördelade att organisera sig för att på så vis få röst. Däremot har reaktionärerna läst Gramsci noga inför sitt opinions- och desinformationsarbete.

Keucheyan ställer dagens aktivister vid datorskärmen mot forna tiders långsiktiga folkbildningsarbete, där vänsterpressen spelade en så enorm roll. Och den finns ju kvar, om än mestadels digitalt. Men utan organisationer.

Onet-strejken samlade alla som drabbades av nedskärningarna och sparkraven. Inklusive immigranter med dunkla anställningsvillkor. Och dom fick igenom sina krav. Keucheyan kallar dom ”Gramscis sanna arvtagare” … i ett samhälle som förvandlats i grunden.

Har inte hamnkonflikten i Sverige väldigt mycket att göra med det här? Rätten att definieras av sina arbetsvillkor? Och hur långt kan inte jämförelsen sträckas: till alla som jobbar med tillfälliga anställningar och gigs men inte har nån representation i samhället eller politiken?

Efter omläsning av Barthes ”Skrivandets nollpunkt”

faaangst Poesi, Pubiceringsformer

Skrivandet utgår från min plats i världen och i historien och i språket. Det äger rum med den grad av nödvändighet jag eftersträvar. Jag kan ställa mig i ledet, representera ett ideal. Jag kan alternativt eftersträva en skrivandets sanning, som bildar hemlig allians med alla andras skrivförsök, i fjärran land, i andra tider. Och det är så jag läser dom också. Som om vi skrev för varann. Till varann. Var och en på sitt sätt. Verklighets-efterbildning och samtidsanalys är viktiga grejer, kraftfulla ingrepp. Men själva skrivandet måste också med i läsningen, synligt eller osynligt. Redovisat eller oredovisat. Arbetet med det som är, då. Inklusive lögnerna, slöjorna. Ingen ren sanning att avtäcka. Men ett sanningsarbete som direkt eller med möda känns igen, också när dom ideologiska striderna lagt har sig, blivit obegripliga. Och också kan återanvändas i en annan tid, i en annan historisk situation. Skrivandet består, som en verksam dimension av texten, långt efter att skrivaren är borta. Hen är redan från början borta. Hen är redan från början en av dom lögner hen inte vederlägger men via skrivandet sätter in i ett större sammanhang. Som är både historiskt och tidlöst. Alldeles nödvändigt då. Alldeles öppet framgent.

Skaparkriser

faaangst Kort, Pubiceringsformer

Ensamlek är konstens grundvillkor. Sen måste den ta sig sociala former och går därvidlag ofta helt vilse. Och måste återerövras under tystnad. Med nåt slags intuition. Från lek till spel tillbaka till lek. Kanske på liknande sätt som yttre tal blir inre tal som sen i bästa fall omsätts i yttre tal på ens egna villkor. Såna där kretslopp. Som inte låter sig överblickas.

Det svåra ger det enkla

faaangst Kort

Jag tycker om att läsa sånt som går mig en bit över huvudet eller som jag inte riktigt bottnar i.

Det gör mig bättre på att skriva enkelt.

Man kan säga att jag omsätter oförståelsen i språk.

Musik som interpretativ praktik

faaangst Poesi

Ett besök på högre seminariet vid institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet gav mig en tanke om musik som tolkningspraktik. Det var organisten Per Högberg, verksam i Vasakyrkan, som redovisade sin forskning kring ”klangikonografi” — samspelet mellan musik, text och bildkonst i kyrkorummet.

Det intressanta samtalet gav mig följande idé, som jag också framförde: Det är dogm att språket har företräde, därför att det kan tolka andra teckensystem. Med Benvenistes ord: Endast språket har en semantik.

Men är inte musiken också tolkande? Fast på ett annat sätt?

Språket kan tillskriva betydelser. Men musiken ger en form åt ord och rörelser, liksom åt bilder och filmer. ”Multimedial” var ett vanligt ord under seminariet.

Ett exempel som föresvävade mig, men som jag inte hann nämna är höjningen i slutet av varje strof av ”Stilla natt”. Den referensen är förmodligen stapelvara inom musikforskningen, och kanske hela min tankegång, men jag framhärdar i alla fall.
I ursprungsversionen mal texten bara på. Men efter en revidering kommer det numera en höjning vid ”Kristus till jorden är kommen”. Och allt faller på plats.

Det går att ge resultatet av justeringen en evangelisk tolkning. Men det är då det slags tolkning som går via språket. Om vi istället säger: Musiken ger en tolkning genom att omforma texten och därmed också sångarens/åhörarens relation till den.

Musik som interpretativ praktik. Också i litteraturen.

Musik som ackompanjerar videospel. Vad som än händer på pixelslagfältet. Den tolkar i ögonblicket genom att vara med och forma uppmärksamhetsflödet. Den beskriver inte.

Musik som inte relaterar till text eller dans? Den formar sig själv. Den kräver ett lyssnande efter dess återkomster och variationer. Dess föregångare och fortsättningar.