En urkristen poet från Reykjavík

Av nån anledning är det väldigt ont om urkristna poeter: såna som diktar om att gudsriket är så nära förestående att livet och verkligheten egentligen redan har förändrats, även om vi bara märker av det ibland. Samma stämningar som i första Thessalonikerbrevet.

P2660821

Men Island har en sån urkristen poet, Ísak Hardarson. Han gav ut sina första diktsamlingar på 1980-talet, blev frälst och skrev om det bland annat den underbara prosaboken Du som är i himmelen, du är här. Han är också en framstående översättare, och jobbar som busschaufför.

Ísak blandar erfarenheter av förmörkelse och utslagenhet med en livsglädje som gör världen många snäpp ljusare, och uthärdligare. Och besitter en pillemarisk humor som ger utrymme för vackra och ofta direkt filosofiska ordlekar.

För några år sen hade jag förmånen att få översätta hans diktsamling Stiger upp om natten, eftersom den var nominerad till Nordiska rådets pris. Den vann inte, och blev inte mycket uppmärksammad, och trycktes bara i de 20 ex som tillställs juryn. Men jag tycker väldigt mycket om den.

I år kom Ísak ut med en ny diktsamling, Ellefti snertur af ýfirsyn (”Den elfte slängen av överblick”, antagligen syftande på att det är hans bok nr 11), utgiven på det respekterade förlaget JPV men i synnerligen enkel utformning, bokstäverna är ett datortypsnitt som samspelar med ödmjukheten inför underverken, när de hela tiden dyker upp.

Det är samma tilltal som vanligt, och ymnigt med ordlekar – till exempel en återkommande fråga om Gud har befallt honom att tala eller att mäta (orden låter likadant på isländska men stavas olika). Samtidigt finns här en stadighet som ger en övertygande försmak av lyckan på jorden.

Jag väljer en dikt ur högen. Den utspelas i ett bostadsområde som håller på att uppföras strax utanför stan. Den innehåller också en oöversättlig ordlek, eftersom blå- blá- också fungerar som förstärkningsord, jätte-

Men ”blå tomhet” är ju också fint!

Här på Ártún är många hus ljusblå
vissa himmelsblå
– ja t o m nästan genomskinliga.

Råkar man på ett sånt
i den spårlösa nysnön
var då beredd på att inte bara porten
öppnas, utan själva
väggen –

ja på att hela huset ger vika
och försvinner där det står
inför ens blick och man griper
i tomheten

blå tomhet

– nej, man grips själv
av ett ljus så finvävt
att man knappt ens fattar
att det är

LYCKAN!

Maktutövning som tolkning av vad en menar med ”makt”

Riksdagsbudgeten och många andra trigger-happy nedprioriteringar på kommunal nivå exemplifierar ett väldigt speciellt förhållande till detta med att ha makt.

Utan förhandlingar eller debatt (och utan ansvar för genomförandet och konsekvenserna) avskaffar beslutsfattarna sånt som dom inte tycker om genom att minska eller helt dra in finansieringen.

Att ha makt är alltså att få bestämma. Ungefär som en gammeldags kung. Nyckfullt.

Tillvägagångssättet kan kallas demokratiskt eftersom det bedöms följa reglerna. Samtidigt är själva självsvåldigheten djupt antidemokratisk, eftersom alla andra komponenter i den demokratiska processen har satts ur spel, och folkviljan lämnats obeaktad (hur många är mot jämställdhet och miljövård, räck upp handen).

Bara själva härskandet blir därmed kvar.

Att visa vem det är som bestämmer.

Dom leker politiker. Och leken blir verklighet, med blixtens hastighet.

Hade det varit ett grupparbete i samhällskunskap skulle dom ha fått IG därför att dom struntat i hela den politiska och parlamentariska processen och förvaltningsstrukturen.

Vilket är illa nog. Men att åtgärderna slår mot dom svagaste och gynnar dom rikaste är ändå värre. Liksom den direkta attacken mot miljösatsningarna.

Hur kan såna ideer uppstå? Av ideologiska skäl? Eller finns det beställningar nånstans ifrån?

Hur som helst ger budgetmakarnas lättsinniga förhållningssätt till detta med att ha makt farhågor om en kommande offensiv på bred front mot jämlikheten, med sikte på avskaffandet av alla andra rättigheter än den att bli rik.

Och skapar därmed en rädsla som också den är förlamande. ”Kanske bäst att bara sitta still.”