Månad: juni 2016

Nya redskap, nya idéer

faaangst Pubiceringsformer

Jag fick mess om att Harald skulle bli 20 minuter sen, så jag gick in på Dekorima på Kungsgatan för att fördriva tiden. Och kom ut med en penselpenna. Det var ett lyckokast.

Illistration004

Jag tillhör dom som tror att teknologin påverkar tänkandet. Leroi-Gourhan, Debray, Kittler. I det här fallet med penseln handlar det både om en nyttig vila från tangentbord och skärm, och om ett mer minutiöst förhållande till detaljerna, till det som sägs och inte sägs, hur det som sägs hänger ihop.

Jag kan knattra ihop en text om vadsomhelst på nästan ingen tid alls. Och det där kunnandet är inte bara sunt. Penseln ser runt hörnet.

Penselbild

Muskelmassa och varaglömska

faaangst Ekopoesi, Kort, mat

Hittade en vetenskaplig sajt som hävdade att vildlax och norsk odlad lax är samma sak, eftersom dom innehåller samma näringsämnen. Ett typiskt vetenskapligt förhållningssätt: att bryta ner och inte se helheten, samspelet.

Vildlaxen har varit omkring i världen, varit i rörelse, svultit och frossat och tänkt en massa. Och allt det där sitter i smaken och konsistensen. Den odlade har stillastående fullföljt sitt genetiska tillväxtprogram. Och förmodligen tänkt mycket litet.

Just nu under sommaren är det säsong.

Också för det vilda tänkandet. Det som inte utgår från substanserna utan från öppenheten mot varat.

Idrottsliknelse

faaangst Översättning, Poesi

Åklinjen är en mäktig liknelse när en ska prata om poesi och jämföra poesiöversättningar. Men till skillnad från en slalomtävling handlar det inte om att ta sig ner så snabbt som möjligt, utan snarare tvärtom: att minutiöst gestalta dom varierande villkoren i landskap och underlag. Ett slags följsam skrift, egentligen pågående med tomrummet under sig. Och som vanligt håller resonemanget även för konstnärlig prosa.

Svängarna av och an neråt, accelerationerna, inbromsningarna, dom tvära glidningarna på skrå, flyghoppen: alltsammans säger nånting om vers (ursprungligen ”fram och tillbaka”, likt en plöjare), som versfotsräknandet inte alls förgår klara av. Och ändå åker jag aldrig själv utan har erfarenheterna från tevetittande.

Sådär är det med metaforer. Dom blir produktiva när dom kommer i bruk. Dom är redskap.

Storföretagsvansinne

faaangst Pubiceringsformer, Samhällsdebatt

Politiken är i färd med att sälja ut sina egna levnadsbetingelser utan att få nånting i gengäld. Bakom stängda dörrar gör EU och nationalstaterna upp listor över vad dom fortsättningsvis får bestämma över; resten är upp till de multinationella företagen.

Det liknar mest av allt ett fördrag som skrivs efter ett förlorat krig. Problemet är ”att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid”, som Wolf Biermann sjunger (i P O Enquists och Caj Lundgrens översättning).

Listigheten ligger i att det hela presenteras som handelsavtal. CETA mellan EU och Kanada ska upp till omröstning i början av juli; därefter är det dags för TTIP med USA som motpart.

EU har i stort sett redan frihandel med dom här länderna. Tullavgifterna är minimala och den ömsesidiga exporten bara växer. Men vad som förhandlas bort är staternas rätt att lägga sig i, utifrån såna bevekelsegrunder som miljö, djuretik, regionalpolitik, arbetsrätt, yttrandefrihet. Rätten att tjäna pengar blir norm, och vi får slåss i underläge för undantagen.

Illistration002

Klotter från ABF 160618

”Det handlar om dom mänskliga rättigheterna.” Så inledde Paul Emile Dupret, rådgivare till vänstern i EU, sin genomgång av läget vid ett seminarium på ABF Stockholm igår, anordnat av Vänsterpartiet.

”Det blir inskränkningar i hur riksdag och regering kan tillgodose medborgarnas intressen”, fyllde EU-parlamentarikern Anne Marie Mineur i. Hon framhöll också att investerarnas rätt att stämma stater och kommuner skapar ett parallellt juridiskt system: dom instanser som förkortas ISDS och ICS.

Blair Redlin från Kanada kunde fylla i med en lista över alla dom åtal mot politiska beslut som väckts redan under det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA från 1994.

Motståndsstrategier var temat för seminariet, och högst upp på listan står att definiera det avtal med Kanada som nästan är klart, CETA, som en nationell angelägenhet som måste beslutas av varje enskilt parlament – vilket leder till debatt och kanske även folkomröstningar.

Illistration001Malin Björk och Håkan Svenneling, V-representanter i EU-parlamentet respektive Riksdagen, berättade om sin ensamma kamp, men lät inte hopplösa. Det avgörande är att skapa allianser och opinion och på så vis övertyga de Socialdemokraterna och LO om att dom har hypnotiserats av talet om ”frihandel”, som om det vore nånting i sig gott.

Så kanske var fallet under den gamla goda tillväxtkapitalismen, men nu handlar det om i vilken mån dom stora världsomspännande företagen ska få vara med och bestämma över samhällenas utformning. Läget är helt annorlunda än på sextitalet, förklarade Arbetets politiske chefredaktör Martin Klepke, som också var noga med att framhålla att det är osäkert om lättnader i lagstiftningen alls ger några produktivitetsökningar, så som utlovas.

Med på podiet var också representanter för Jordens vänner och dom pigga sajterna Ttippen.se och skiftet.org, vilka tagit hand om debatten i en fråga som, hur avgörande den än är, inte får plats i svenska media (utom Dagens Industri och .)

Tillsammans gav alla intrycket att det inte är kört bara vi inte givit upp.

Att skapa utrymme för improduktivt arbete

faaangst kulturekonomi, Samhällsdebatt

Många – allt fler – kämpar i sitt yrkesliv mot administrationen.

Dels därför att den stjäl tid. I brist på personal läggs kontinuerligt arbetsuppgifter som redovisning och dokumentation över på specialisterna.

Men framför allt därför att den på ett självgående sätt maxar produktivitetskraven så att själva verksamheten riskerar att förändras.

Yrken som kan betraktas som konster (i vid bemärkelse, gr. technä) finner sig kringskurna. Och administrationen är ett av skärverktygen. Liksom arkitekturen, dom öppna planlösningarna.

Folk som inte begriper verksamheten har makten över den. Så kan man också beskriva läget. Därmed blir produktivitetsökning det enda målet.

Civilministern Ardalan Shekarabi har tagit upp kampen med det här under slagordet ”tillit”, som handlar om ett återupprättande av yrkeserfarenhetens status och möjligheter. Det är riktigt spännande att följa honom på Facebook.

Men vad som behövs är att improduktiv tid skrivs in i schemana. Tid för förkovran, tid för eftertanke och samtal, tid för att följa intuitionen till nya jaktmarker.

Ett stipendium har en sån effekt. Det här skrivs på sån tid.

Och överallt finns fiffiga chefer med ett förflutet i själva verksamheten. Vissa av dom kan fortfarande göra omdispositioner för att skapa avlönad, improduktiv tid. Andra befordras och genomgår en läskig personlighetsförändring.

Dom fiffiga cheferna gör sin plikt inte genom att lyda utan genom att trixa. Symbolisk är kopieringskassan som aldrig går in i bokföringen. Besökarna/kunderna betalar för kopiering och utskrifter och det blir riktigt mycket pengar, som kan användas till grejer som det absolut inte går att få pengar för uppifrån.

Nån borde skriva en bok om trixandets moral i motsats till fifflandets. Att aktivt töja på regelverket för verksamhetens skull, inte för att berika sig själv, stoppa i egen ficka.

Men allt det här kompliceras av outsourcningen som blir alltmer utbredd. Det går inte att betala en icke anställd för att förkovra sig. Det går inte att skriva ”tänkte på detta hela helgen och drömde till och med fram en lösning” i en faktura. Dom enda som klarar sig är dom som är så etablerade att dom kan ta betalt per jobb och inte per timme.

Lönearbete är till sitt väsen utsugning, som leder till utarmning därest inte ny kraft, nya råvaror fylls på från annat håll. Till exempel i form av pengar. Kanske i form av medborgarlön/basinkomst.

Och så folkbildningen förstås. Den är samhällsbärande på ett sätt många inte riktigt begriper. Jag återkommer till den.

Idrottssommar (EM, OS)

faaangst Översättning, kulturekonomi, Scen

Jag kan uppskatta idrotten: den långvariga övningens och obestämda väntans möte med tillfälligheterna, över ribban, skruvad upp i krysset som en bild av viljan.

Men har för långsam sinnesuppfattning för att förstå vad som egentligen händer. Behöver repriser och förklaringar, gärna med inslag av mekanik och kaosforskning.

För vetenskapen kan inte förklara vad som har hänt eller ska hända, bara hjälpa oss att förstå hur.

Jag kan också varmt uppskatta massuppslutningen kring ett lag eller juniorernas hängivna identifikation med en Mästare långt bort – där sker en fjärröverföring av kraft!

Energin växer (ja uppstår) genom att samlas i en riktning.

Det är en vacker och stabil satsning att en så rätt stor del av stats- och kommunbudgeten fortfarande används till moderna byggnader och personal med olika slags viktiga kunskaper för att hjälpa vanligt folk att hålla igång eller satsa på att slå personliga rekord. Det viktiga där är att alla har råd att delta, så att det inte uppstår ett mönster av utslagning. Men alltmer glunkas det att dom konkurrerar med affärsföretagen och ska bort.

Det är sin tid en ska satsa, inte sina pengar.

Men jag står inte ut när evenemanget blir huvudsaken, när inramningen tar över, när alltsammans träder in i ett underhållningsmodus och ställer prestationen i skuggan av den individuella narcissismens ögonblick.

Segern som ett värn mot besvikelsen, inte som frukten av ett långdraget förberedelsearbete, inte som blixtnedslag med gudarna själva bland allmänheten uppe på ståplatsläktaren.

Målet kommer till dig; precis som den rätta formuleringen, den goda idén, den oväntade enkla lösningen.

Skrivmaskinen

faaangst Översättning, Pubiceringsformer

Nils Schwartz essä om att det gäller att hitta den första meningen sen skriver artikeln sig själv summerar en djup yrkeserfarenhet från en av dom riktigt stora kulturjournalisterna. Jag hoppas att det sätts samman en diger klippbok med hans bästa recensioner och satirtexter som kan matcha dom andra dagspressgiganterna under nittonhundratalet.

Det var efter Schwartz bortgång som Expressen kom på att publicera den här texten ur en festskrift till en vän från hans tid som litteraturvetare. Och på fem år har den hunnit bli ännu aktuellare, med sin kritik av nätpubliceringens brist på omsorg – dess vanvård av den första meningens möjlighet: enteleki, med ett aristoteliskt ord Schwartz åberopar, vilket sen vidareutvecklas i diverse organiska metaforer.

Vad som inte nämns, men hör till sammanhanget, är att den här hållningen är nära förknippad med att skriva på skrivmaskin. Då blir ombörjandet en så väldigt konkret gest som slutar i den fysiska papperskorgen. Att sudda ut text på skärmen funkar naturligtvis också, men ger inte riktigt samma mentala omstart.

Själv brukar jag stryka mina egna och andras inledningar och på så vis frambringa en första mening. ”HÄR börjar texten.”

Men det handlar inte bara om en journalist- eller skriftställarerfarenhet utan även om hur texter är uppbyggda i samspel med läsaren.

Anslaget begränsar drastiskt och erbjuder därför konkreta möjligheter för fortsättningen. Sen ökar komplexiteten när det förs in helt andra teman som via osinnlig likhet har med saken att göra.

För en sak finns det ju. Det är för att komma åt den som en skriver. Till exempel den här texten. Ett incitament eller till och med ett uppdrag, i sällsynta fall till och med betalt. Och så en sak som växer fram tack vare textens inneboende begränsningar. Här vill jag återigen åberopa skrivmaskinen, den pepp det ger att mata upp papperet med spaken.

Jämförelsen med musiken är självklar, och jag önskar alltid jag visste mer om tonsättning. Men när grejerna länkar i varann på rätt sätt uppstår det också en musik, eller rättare sagt flera slags musik med olika slags varaktighet.

Begränsningen av valmöjligheterna. Och den tilltagande komplexiteten när förväntningarna stärks eller sviks. En kan inte stå leende som en glassclown av plast hela tiden. Samma sak beskriver Nicolas Abraham ifråga om rytmer i poesi, med anknytning till Husserls tidsfenomenologi.

Det här formuleras också i ett underbart citat i Rosemarie Waldrops bok om Edmond Jabés, Lavish Absence:

waldropcitat

Jabés har påverkat mig mycket åt det här hållet. Skrivandets linearitet som är ett läsande. Läsandets linearitet som är ett mer eller mindre uppmärksamt skrivande.

Och baklängesöversättningen som metod för att komma åt det här när uppdraget är att göra en kopia av en text på ett främmande språk. Simmande motströms möter en intrigutvecklingen och symbolkedjorna och ser upprepningarna.

Dessutom blir det skrivmaskinkänsla att efter varje mening flytta upp insättningspunkten till en jungfrulig början. Och till slut nå fram till den första meningen.

Jag är uppkopplad, alltså finns jag

faaangst Samhällsdebatt

Man är lite gammaldags, och det blir bara värre.

Trodde jag hade tecknat en försäkring på en mobiltelefon, men det jag hade försäkrat var min dyrbara tid.

Det vill säga att vid skada eller förlust få en splitter ny lur inom 48 timmar.

Jag måtte inte ha läst en rad av vad jag kryssade i och betalade en hundring i månaden för i över ett år.

Så när den gick sönder gällde inte försäkringen, eftersom fel simkort – ett annat nr än mitt – varit i bruk vid skadetillfället.

Det gammaldags bestod i att jag trodde att det var apparaten jag försäkrade. Men i den moderna världen existerar den inte utan är fullständigt utbytbar mot en annan likadan.

Det jag betalade för (i onödan) var alltså en försäkring mot ångesten för att plötsligt inte vara uppkopplad.

Och den sjukdomen lider jag inte av. Det är väl också rätt backwards.

Det är såna här händelser som försätter mig i existentialistiskt tvivel. Jag får en misstanke om att varat har blivit sekundärt till registreringen. Att personnumret är viktigare än personen. Att vi alla är ytterst utbytbara apparater.