Politiken är i färd med att sälja ut sina egna levnadsbetingelser utan att få nånting i gengäld. Bakom stängda dörrar gör EU och nationalstaterna upp listor över vad dom fortsättningsvis får bestämma över; resten är upp till de multinationella företagen.

Det liknar mest av allt ett fördrag som skrivs efter ett förlorat krig. Problemet är ”att innan kampen börjat, vi gett oss utan strid”, som Wolf Biermann sjunger (i P O Enquists och Caj Lundgrens översättning).

Listigheten ligger i att det hela presenteras som handelsavtal. CETA mellan EU och Kanada ska upp till omröstning i början av juli; därefter är det dags för TTIP med USA som motpart.

EU har i stort sett redan frihandel med dom här länderna. Tullavgifterna är minimala och den ömsesidiga exporten bara växer. Men vad som förhandlas bort är staternas rätt att lägga sig i, utifrån såna bevekelsegrunder som miljö, djuretik, regionalpolitik, arbetsrätt, yttrandefrihet. Rätten att tjäna pengar blir norm, och vi får slåss i underläge för undantagen.

Klotter från ABF 160618

”Det handlar om dom mänskliga rättigheterna.” Så inledde Paul Emile Dupret, rådgivare till vänstern i EU, sin genomgång av läget vid ett seminarium på ABF Stockholm igår, anordnat av Vänsterpartiet.

”Det blir inskränkningar i hur riksdag och regering kan tillgodose medborgarnas intressen”, fyllde EU-parlamentarikern Anne Marie Mineur i. Hon framhöll också att investerarnas rätt att stämma stater och kommuner skapar ett parallellt juridiskt system: dom instanser som förkortas ISDS och ICS.

Blair Redlin från Kanada kunde fylla i med en lista över alla dom åtal mot politiska beslut som väckts redan under det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA från 1994.

Motståndsstrategier var temat för seminariet, och högst upp på listan står att definiera det avtal med Kanada som nästan är klart, CETA, som en nationell angelägenhet som måste beslutas av varje enskilt parlament – vilket leder till debatt och kanske även folkomröstningar.

Malin Björk och Håkan Svenneling, V-representanter i EU-parlamentet respektive Riksdagen, berättade om sin ensamma kamp, men lät inte hopplösa. Det avgörande är att skapa allianser och opinion och på så vis övertyga de Socialdemokraterna och LO om att dom har hypnotiserats av talet om ”frihandel”, som om det vore nånting i sig gott.

Så kanske var fallet under den gamla goda tillväxtkapitalismen, men nu handlar det om i vilken mån dom stora världsomspännande företagen ska få vara med och bestämma över samhällenas utformning. Läget är helt annorlunda än på sextitalet, förklarade Arbetets politiske chefredaktör Martin Klepke, som också var noga med att framhålla att det är osäkert om lättnader i lagstiftningen alls ger några produktivitetsökningar, så som utlovas.

Med på podiet var också representanter för Jordens vänner och dom pigga sajterna Ttippen.se och skiftet.org, vilka tagit hand om debatten i en fråga som, hur avgörande den än är, inte får plats i svenska media (utom Dagens Industri och .)

Tillsammans gav alla intrycket att det inte är kört bara vi inte givit upp.