Många – allt fler – kämpar i sitt yrkesliv mot administrationen.

Dels därför att den stjäl tid. I brist på personal läggs kontinuerligt arbetsuppgifter som redovisning och dokumentation över på specialisterna.

Men framför allt därför att den på ett självgående sätt maxar produktivitetskraven så att själva verksamheten riskerar att förändras.

Yrken som kan betraktas som konster (i vid bemärkelse, gr. technä) finner sig kringskurna. Och administrationen är ett av skärverktygen. Liksom arkitekturen, dom öppna planlösningarna.

Folk som inte begriper verksamheten har makten över den. Så kan man också beskriva läget. Därmed blir produktivitetsökning det enda målet.

Civilministern Ardalan Shekarabi har tagit upp kampen med det här under slagordet ”tillit”, som handlar om ett återupprättande av yrkeserfarenhetens status och möjligheter. Det är riktigt spännande att följa honom på Facebook.

Men vad som behövs är att improduktiv tid skrivs in i schemana. Tid för förkovran, tid för eftertanke och samtal, tid för att följa intuitionen till nya jaktmarker.

Ett stipendium har en sån effekt. Det här skrivs på sån tid.

Och överallt finns fiffiga chefer med ett förflutet i själva verksamheten. Vissa av dom kan fortfarande göra omdispositioner för att skapa avlönad, improduktiv tid. Andra befordras och genomgår en läskig personlighetsförändring.

Dom fiffiga cheferna gör sin plikt inte genom att lyda utan genom att trixa. Symbolisk är kopieringskassan som aldrig går in i bokföringen. Besökarna/kunderna betalar för kopiering och utskrifter och det blir riktigt mycket pengar, som kan användas till grejer som det absolut inte går att få pengar för uppifrån.

Nån borde skriva en bok om trixandets moral i motsats till fifflandets. Att aktivt töja på regelverket för verksamhetens skull, inte för att berika sig själv, stoppa i egen ficka.

Men allt det här kompliceras av outsourcningen som blir alltmer utbredd. Det går inte att betala en icke anställd för att förkovra sig. Det går inte att skriva ”tänkte på detta hela helgen och drömde till och med fram en lösning” i en faktura. Dom enda som klarar sig är dom som är så etablerade att dom kan ta betalt per jobb och inte per timme.

Lönearbete är till sitt väsen utsugning, som leder till utarmning därest inte ny kraft, nya råvaror fylls på från annat håll. Till exempel i form av pengar. Kanske i form av medborgarlön/basinkomst.

Och så folkbildningen förstås. Den är samhällsbärande på ett sätt många inte riktigt begriper. Jag återkommer till den.