Hittade i en sökning efter nåt helt annat min version av Bulat Okudzjavas ”Sången om den blå ballongen”; jag översatte och sjöng den på en fest med ballongtema.

Mycket är bra: som alltid utgår jag mer från språkmusiken än från det metriska mönstret och skapar avvikelser där sången måste anstränga sig och på så vis tillföra ny energi.

Lillpojken gråter: ballongen flög iväg
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Ynglingen gråter: ingen flickvän än
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Fullvuxen karl gråter: frun stack, hon fick nog
Snart nog blir han tröstad – men ballongen flyr

Nu gråter en gubbe: han hann knappt leva alls
Ballongen är tillbaka – oj vad den är blå

Men det som stör mig är y-ljudet i ”flyr”. Det är för kraftfullt och pekar åt fel håll, stiger snett uppåt istället för vertikalt. När syrran tog studenten när jag var fyra år fick jag en blå elefantballong och tappade den rakt upp i skyn. Så jag vet vad jag pratar om.

Ryskan har så muskulösa verb. Jag är väldigt avundsjuk på klangen i ”ljetit”. Svenska enstaviga verb kan knappast matcha.

Så nu gäller det att grunna. Återkommer om det dyker upp nåt. Gärna jätteenkelt. Men ”far” funkar inte på grund av att det låter som om en pappa tilltalas.

(Och varför jag lade den i maskulinum då för tjugo år sen måste också utredas.)

Hursomhelst, roligt att hitta gamla grejer och se vad man blivit bättre på. Kanske.