Det finns energi överallt. Men för att den ska kunna omvandlas till användbar, riktad kraft krävs investeringar i bygge och underhåll och i överföring av kunskap. En kan ställa krav på dom där investeringarna: för egen del; i jämlikhetens namn; med avseende på det biologiska livets överlevnad. Annars blir maskineriet självgående. Det dikterar sin egen logik. Det förslavar oss, om vi så utnämnts till herrar. Det tar vår egen kraft ifrån oss.
Månad: december 2015
Ekonomisamtal
Min kompis har ett ”enklare” arbete men är duktig och samvetsgrann och får alltid uppskattande ord av chefen och dennes kunder. Dock kan han titta sig i månen efter en fast anställning eller ens ett kontrakt. Vad som gäller är att hålla sig beredd på att inkallas med kort varsel och därefter kanske få jobba jättemånga timmar.
Han tycker ändå han är lyckligt lottad, eftersom han vantrivdes väldigt med att gå arbetslös, och eftersom han får betalt för varje jobbad timme, med alla pengar på bordet, vitt. Aldrig några efterhandsförhandlingar som i hemlandet om att ”du har jobbat åtta timmar men får bara betalt för fem den här gången”.
Men det är omöjligt att tacka nej när det dyker upp nånting. Det övriga livet får anpassa sig efter det.
Min kompis finner sig i sina villkor och trivs med att göra ett bra jobb och få lön. Han kan inte ens ta in ordet ”prekariatet”; kanske därför att det innehåller en svag nedvärdering, en jämförelse med dom riktiga arbeten som blir allt färre, men som ändå fortsätter överskugga bilden av arbetsmarknaden.
Han har perspektiv neråt, eftersom han har varit där, i grå- och svartjobben (aldrig i kriminaliteten); men det är viktigt för honom att känna sig jämlik, trots att hans villkor är så osäkra.
Egentligen har jag ingen aning om hur han förhåller sig till sitt arbete när han pratar med andra som också delar den här erfarenheten av att vara utestängd från arbetsmarknadens innersta cirklar på grund av bristande språkkunskaper och hudfärg. Kanske kan dom vara cyniska tillsammans, och inte bara förnöjda. Jag klarar inte ens av att ställa frågan.
Själv är jag en sorts egen företagare, med min bildning som enda maskinkapital. Men jag har privilegiet att kunna välja uppdrag utifrån lust. Jag känner igen mig i min kompis självklara arbetsglädje, men jag bestämmer själv, och så måste det vara ifall jag ska kunna göra mitt bästa. Att betalningen aldrig nånsin är på topp spelar då mindre roll. Egentligen är min grundtrygghet helt ofattbar, både den inre och den yttre. Eller möjligen väldigt gammaldags. Ibland känner jag mig som en vresig men snäll byhantverkare.
Problemet med det här samhället är inte resurserna. Det finns ett överflöd att ta av, låt vara att det mesta hamnar hos några få, och i accelererande grad. Problemet är att bilden av samhället inte överensstämmer med hur samhället fungerar. Det är bara vissa jobb och anställningsformer som syns och diskuteras. Och därmed blir det omöjligt att göra jämförelser. Inte ens inkomstundersökningarna säger nånting längre, eftersom en så stor del av utbetalningarna försiggår i gråzoner: från svarta kapitalinkomster till svarta tillfälliganställningar hos underleverantörers underleverantörer.
Alla vet hur dom själva har det. Hur stor pensionen blev. Hur stor del av den disponibla inkomsten som äts upp av räntebetalningar som om några år kanske kommer att växa till en kräftsvulst. Men ingen vet hur alla har det. Och få vet hur andra har det. Vi pratar så sällan på det viset, utom möjligen med den närmaste släkten.
Det finns så många parametrar kring ekonomin, så många måttstockar, så många helt väsensfrämmande förhållningssätt till pengarna. Men det offentliga samtalet om ekonomin handlar i stort sett bara om vad dom som har för mycket ska göra av med sitt överskott på: investeringar eller lyxkonsumtion. Det är dom som är normen – och, som det verkar, valmanskåren.
Om jag finge önska mig nånting, så vore det att få gå till val utifrån nationalräkenskaper som berättar hur alla har det. Så att det ginge att jämföra levda liv, inte abstrakta tillväxtsiffror.
12
Den nyupptäckta matematiska planschen av Nicola Tesla verkar vara ett fejk. (Nyhet från 11 december) Men ett mycket bra fejk. En beskrivning från 12/12 1912 av vilka underbara mönster som faller ut när man delar upp talserien i tolv sektorer längs en växande spiral.
Planschen ska enligt nyheterna ha påträffats i en resväska, oklart var. Men det mesta pekar på att idén är uppfunnen av ett samtida snille, Joey Grether, som har utvecklat ett pedagogiskt redskap med kylskåpsmagneter: ”The Flower of Learning”. Läs mer här!
Vanlig matte, byggd på positionssystemet, är ju bra att ha. Men det är dom alternativa matematiska beskrivningarna som får oss att börja tänka. Och leka.
En eloge också till fejkets formgivare. Det är verkligen ett formspråk som utstrålar upptäckarglädje i början av förra seklet.
(Teslas självbiografi kom på svenska för en tio år sen och är fascinerande läsning.)
Fria att leka
Bortsett från en lite väl stor upptagenhet av K G Hammars egen roll som offentlig person, är förre ärkebiskopens populärteologiska bok Släpp fången loss! (Verbum) högintressant läsning, därför att den rymmer ett sökande som både är bergfast tryggt och öppet i sina resonemang.
Dom korta kapitlen fungerar litegrann som satser i ett musikstycke; på så vis att vissa teman återkommer, dubbleras och speglas.
Det primära, centralt i svensk teologi efter Hedenius, är uppgörelsen med tron som försanthållande, som påståendesatser om Guds existens och egenskaper. Med trygg nyfikenhet prövar Hammar allt vildare aspekter av hypotesen att allt vi säger om Gud bara är metaforer för en storhet som övergår våra förståndsgåvor och horisonter.
Han skriver in sig själv i en tradition med rötter åtminstone till 500-talsteologen Dionysios. Men själva frågeställningen är egentligen av yngre datum och hör till den tyska filosofin efter Kant, där denna ontologiska dubbelhet omhuldades, till exempel i åtskillnaden mellan allegori (som handlar om jämförelsen mellan kända innehåll) och symbol (som handlar om tillnärmelsen till nånting vi inte kan omfatta kognitivt eller begreppsmässigt).
Skillnaden mellan den moderna tiden och äldre tiders negativa teologi ligger, tror jag, i att Gud har gått från att först och främst uppfattas som skapare till att ses som objekt för människans tänkande. Guds död innebär en degradering från status som alltings upphov till en (låt vara upphöjd och mäktig) plats bland alla andra ting i världen, medan det mänskliga subjektets räckvidd utvidgades till potentiell oändlighet. Men både hos romantikerna och hos Hammar uppvägs tvivlet av en tydlig hemlig visshet.
Bortom alla förslag i Släpp fången loss! på metaforer för Gud: subjekt, vilja, verb, Omega, möjlighet, fråga, främling – en katalog som ger rika och stimulerande tankeställare och goda lästips – finns där ändå övertygelsen om Gud som grund för allt, eller helt enkelt som lika med allt.
Men den här oscilleringen mellan visshet och metaforlek korsas med bokens andra viktiga tema: den mer genuint kristna förkunnelsen att kunskapen om det gudomliga för människor vinns och utvecklas i mötet med andra människor och med Jesus Kristus som identifikationspunkt också i dom allra svåraste lägen, ”nere i skiten”, som Hammar formulerar det på ett ställe.
Också detta relationsperspektiv, som ju utlämnar oss människor till tillfälligheterna, har en underliggande grundton av trygghet, och jag tror att kärlek är det bästa namnet på den grundtryggheten. Den enda punkt där jag tycker att Hammar slackar litegrann begreppsligt är hans förkärlek för att tala om ”berättelser” i den här moderna bemärkelsen, som ju är lite väl ingenjörsmässig och drar åt att göra livet till en levd konstruktion. Vad är det för fel på det gamla ordet ”myt”, som dessutom går väl i tandem med ”logos”?
Allra bäst är näst sista kapitlet, som gör en omtolkning av hierarkin i treenigheten och sätter Anden som det ursprungligaste, vilket känns tokigt om en tänker kronologiskt, men övertygande ur ett mänskligt perspektiv – som ju faktiskt är det enda vi har att tillgå:
Om vi inte känner oss låsta av tanken att Gud bestämt den teologiska utvecklingen[,] utan att denna återspeglar de första jesusefterföljarnas brottning med erfarenheten att inom en radikalt monoteistisk tradition ha mött Gud i människan Jesus från Nasaret är vi fria att låta tankarna leka.
Animal spirit
Inga beslutsfattare eller ledarskribenter syntes till när nationalekonomen Eckard Hein föreläste på ABF Stockholm idag, i Katalys regi. Det var synd, för hans analys kändes viktig.
Sen sjuttitalet har det pågått en överföring av pengar från arbetarna till dom rika, samtidigt som staterna skurit ner utgifterna och spekulation ersatt investeringar. Allt detta har lett till allmän stagnation, som länge inte märktes eftersom konsumtion och välfärd hölls uppe av lån och eftersom marknaderna vidgades till hela världen. Det är dags för en överföring av pengar åt andra hållet igen, menade Hein. Att sänka räntan skapar ingen tillväxt. Det är efterfrågan som driver ekonomin. Och numera tänker till och med Valutafonden, Världsbanken och OECD i dom här banorna.
Roligast var att ekvationerna fäste stor vikt vid alfa-faktorn, α, som står för ”animal spirit”, vilket är Keynes term för ungefär framtidstro och initiativ. Minskar den samlar alla i ladorna eller spekulerar och ingenting rör sig.
Slump och tolkning
Elitloppet 1997 var vikt åt Zoogin och jag befann mig på plats på Solvalla. Men i kvalet stod han inte att känna igen, och kom aldrig ens till final. Efteråt visade det sig att han tappat en sko bakom startbilen.
Dagarna efter satte jag upp en närbild av den tappade skon på dörren till tjänsterummet på universitetet. Det var ett sätt att signalera besvikelse. En travhäst med sån personlighet och styrka är sällsynt; det var lätt att relatera till honom.
Men snart blev det där urklippet en bild för att jag själv hade misslyckats som forskare och var på väg att missa kvalificeringen. Jag var inte fullt medveten om det då, men ser det nu: formen för undersökningen rymde inte mina egentliga insikter om hur språket funkar.
På så vis växlade en stark identifikation med en hjälte som misslyckas över i en privat berättelse som blev delaktig i att forma mitt liv och mina beslut. Det enda som inte går att avgöra är orsakssambanden. Om jag inte hade hittat bilden på den tappade skon och satt upp den på den självhäftande bruna anslagstavla som alla hade som ansikte utåt mot korridoren – skulle jag då ha kunnat jobba vidare på ett annat sätt, kanske trasha hela undersökningen och istället bygga upp en ny, där semiotiken sutte i främsta rummet? Kanske.
Det måste urskiljas två sorters slump. Att Köttbullen tappade skon var bara otur. Att bilden av skon parkerades i utkanten av mitt medvetande var en del av en större process, som även ledde till att jag helt tappade mitt intresse för trav.
Att överlista Google (optativ)
Besökte intressant seminarium om tidskrifter i veckan. Bäst går det för dom som blandar olika medier och även ordnar evenemang. Det uppstår en samverkan både i produktion och distribution.
Nu tänker jag: Borde inte kulturen (och även den politiska debatten) proaktivt ägna sig åt sån samverkan, på bred front?
Internet är uppbyggt kring sälj och konkurrens; men vi är många som hellre söker efter fakta och fördjupning, vilket ofta lyckas – efter viss sortering. Men skulle inte det där gå att underlätta?
Tänk om det funnes en kultursökmotor, en legitimerad taggning som bara finge användas av vissa sajter (hur nu sånt begränsas rent tekniskt) genom ett slags medlemskap: tidskrifter, kultursidor, etermedier, bloggar, bibliografier, lexika, arrangörer av kulturevenenmang … Då skulle en sökning ge en lista med hög relevans.
Sökresultaten i sig skulle kunna sparas och ge information till kommande användare, t ex genom att det går att betygsätta dom föreslagna länkarna. Jag ser framför mig (men har ingen teknisk lösning) hur besläktade sökningar skulle kunna bli en växande nod, där det även vore möjligt att lägga in tilläggsinformation och till och med kommentarer. Idealt att det funnes redaktörer som hade som jobb att vårda dessa noder.
Framför allt tror jag att existensen av en K-taggning (Kultur, Kritik …) skulle uppmuntra (till anslag) till uppläggning av texter och video- eller ljudclips från förr, så att forna tiders dokument blir del av vårt levande minne.
Slutligen skulle K-taggningen kunna integreras med existerande bibliotekskataloger, i bägge riktningar, för den som väljer att så söka.
DNA och översättning
Jag tittar på bilder av celldelning i ett praktverk. Mitosis är det grekiska ordet. DNA – information kodad som kombinationer av fyra olika proteiner A C G och T – delar på sig, replikerar sig och det uppstår en en ny cell som motsvarar kroppens behov just då.
Forskningen har kartlagt dom olika stadierna, och man kan inte annat än beundra cellens hantverk och noggrannhet, bland annat den kontrollinstans som var årets Nobelprisupptäckt i kemi.
Sen slog det mig att den här replikeringen kan användas som metafor för översättning.
Cellen vill dela på sig och skapa en variant av sig själv som inte är en kopia utan nånting som behövs i sammanhanget. Och det är där översättaren kommer in.
Särskilt tänker jag på Jonas Rasmussens fantastiska arbete med en långdikt av Morten Søndergaard som bygger på en analys av just hans egna DNA-sekvenser. Kombinationerna av ACGT är en beståndsdel av dikten. En annan stämma är dom oläsbara skräptecknen. Men så finns det en stor mängd oerhört vackra språkfragment insprängda i teckenmassan, och dom har Rasmussen replikerat så väldigt lyhört på: ”tvärsäkert flyter vi oimponerade genom varandra med en muskels darrning”.
Det är inte surrealism utan en språklig process i nära jamsession med naturens processer. Samtidigt som repliken på svenska måste göras utifrån svenska förutsättningar och erfarenheter. Rasmussen är en mycket duktig översättare, och här har han väl förvaltat sin frihet under mitosis.
Boken Genernas drömda rot (ett anagram på Morten Søndergaard) innehåller även ett resonerande efterord, som jag hoppas kunna återvända till.
Radikalisering och föräldrauppror
Islamologen Olivier Roy har en intressant essä i Le Monde den 18 november; jag fick fatt i den först idag. Han hävdar att gruppen som blir islamradikala terrorister i Frankrike är tydligt sociologiskt definierad: det handlar om andra generationens invandrare från Mellanöstern och Nordafrika som söker upp den sak eller organisation som låter dom bli våldsverkare. Alternativt är dom, och i ökande grad, nyliga konvertiter (inklusive några infödda fransmän).
Han ser med andra ord själva upproret mot föräldragenerationen som drivkraften.
”Att krossa Daesh kommer inte alls att förändra denna revolt … i morgon kommer de att slåss på någon annans sida.”
”Huvudproblemet för Frankrike är alltså inte ’kalifatet’ i den syriska öknen, som förr eller senare kommer att gå upp i rök likt en gammal hägring som blev en mardröm. Problemet är dessa ungdomars revolt.”
Dessutom har samtliga som gripit till dödligt våld på förhand identifierats som statsfiender av polisen, påpekar Roy.
Han skriver inte ut några recept, utan presenterar bara detta klara samband, som handlar just om andra generationen (samt dom nyfrälsta) och inga andra. Han har heller inga förklaringar till deras fruktansvärda övervåld, men kallar dåden för ”modernt våld: de dödar som massmördarna gör i Amerika eller Breivik i Norge: kallt och lugnt. Nihilism och högmod är nära förenade.”
Samtidigt har Roy, som är en av dom tydligaste skildrarna av hela det komplicerade politiska spektrum som islam rymmer (och uppväcker), såklart ett budskap: Detta är inte civilisationernas krig. Inte heller jordens förtrycktas revansch. Det är endast fråga om personlig radikalisering, en generationsklyfta som exploderar. Dåden i sig har, slår Roy fast, ingenting med religion eller politik att göra.
Men det känns bråttom (tillägger jag) att bättre förstå dom psykologiska mekanismer som får den här dödliga radikaliseringen att gå så fort. Liksom vid sidan av allt annat. Som en psykologisk tjuvkoppling.
”Konflikten är det enda sättet att överleva”
Freke Räihä blandar konceptuell poesi med arbetarhistoria i sin nya diktsamling Baggböleri (Smockadoll förlag), och resultatet blir anmärkningsvärt hållbart.
Konceptuell poesi kan definieras som en poesi som utgår från existerande språk, gärna dokument, och arrangerar dessa på sätt som anknyter både till bildkonst och musik, och med en filosofisk underbyggnad som går ut på att språket formar verkligheten.
Räihä har visat sitt poetiska handlag i flera lika excentriska som läsvärda böcker, men i mötet med berättelsen om en lockout för skogsarbetarna i Lossmen 1924–1931 (den längsta i svensk fackföreningshistoria) gör han sitt mästarprov.
Boken bärs nämligen upp inte bara av sitt innehåll utan av genomgående formmässiga lösningar, som har fått ett excellent utförande. I synnerhet har Räihä förmågan att välja ut eller själv svarva till repliker med tyngd och övertygelse. Boken skulle enkelt kunna framföras sceniskt.
Tre former växlar om och kompletterar varann: ett återberättande av konflikten på fri vers, inklusive gott om citat; korta, absurda dialoger mellan en frågvis människa och en representant för makten; och en ordlista med valda ord ur den lokala dialekten.
Men det finns en annan skicklighet också, som ger boken dess verkliga skärpa. Det är att Räihä vet väldigt mycket men nöjer sig med att stanna vid antydningar, för att på så vis komma närmare mentaliteten i just den epok han skildrar. Ett inifrånberättande. Som i sin tur gör handlingen lättare att överföra på andra politiska situationer, inklusive dagens.
Till exempel förklaras inte bakgrunden: att storbolagen köpte skog till underpris så att forna nybyggare bara kunde få eländig utkomst som arbetare i den skog dom en gång själva ägt. Det vill säga Räihä stavar inte ut detta, men gestaltar det i stämningarna.
Syndikalismen är också djupt närvarande, men inte som programideologi utan som självklar hållning, med fokus på att arbetarna själva tillsammans råder över på vilka villkor dom ska sälja sin arbetskraft.
I kraftfältet mellan knapphändigt berättande – som förmedlar så många stämningar av solidaritet och frustration – och politisk abstraktion tar Räihä tillfället i akt att vara nunära och till exempel anknyta till dataövervakningen på nätet eller uppmana till att storma Rosenbad.
Avslutningsorden, en travesti på ”Internationalen” blottar den underliggande övertygelsen om att det finns ett messianskt element i all kamp för frihet och rättvisa, och att det binder mänskligheten samman i konfrontationen mot maktens ordningar:
”Från ljuset strida vi mot mörkret.”
Mörkret, som för övrigt känns väldigt närvarande, tack vare ordlistorna som förmedlar hur jävla motig tillvaron är; och även tack vare Håkan Eklunds illustrationer: svartvita skogsscenerier med enstaka grå valörer utstrålar stränga minusgrader i luften och i existensen.
Verket fortsätter verka
Konstnären Curt Askers dödsannons i SvD den 5 december innehåller ingen symbol, men väl ett stort tomrum ovanför namnet. Eftersom det är han blir detta både vackert och meningsfullt. En kommentar om obalansen mellan frånvaro och närvaro. Jag träffade honom aldrig men hyrde hans ateljé i andra hand en gång. Det satte spår att sova i ett rum fullt av hängande omöjliga skulpturer.
Patt
”Identitetspolitik” är ett konstigt ord. Eller snarare ett retoriskt grepp. Det tar loven av ett tidigare inlägg –eller en hel debatt. Resultatet blir oavgjort. Och ingenting har förändrats.
I namn av vad funkar det greppet? Jag skulle säga: i universalismens namn. Det är av nån anledning fel att kräva grundläggande rättigheter och respekt åt sig själv – ett slags pinsamt etikettsbrott. Och en prioriteringshierarki inom vänstern spelar också stor roll: analysen att dom ekonomiska orättvisorna är mer grundläggande och därför bör åtgärdas först.
”Skillnadspolitik” vore mycket lättare att stå för. Och därmed offensivt hävda att det är samhällets indelningar som skapar orättvisorna. Som det oftast inte finns språk för.
Patt är den regel i schack som säger att partiet döms oavgjort när en av spelarna inte kan flytta nån enda av sina pjäser. Detta har räddat många. Men politisk eller estetisk patt är destruktiv och frustrationsskapande. En debatt som blir patt har liksom aldrig ägt rum.
Däremot vore det tacknämligt med mer identitetspolitik i bemärkelsen kritik av själva identiteten. Alla uppgörelser med var en blivit inplacerad hänger samman, och det finns grogrund för en annorlundaskapssolidaritet som skulle kunna bli mycket stark och global, ja messiansk (i Walter Benjamins bemärkelse).
Kanske är det därför locket läggs på?
Då skulle också konst och politik kunna korsbefrukta varann på ett annat sätt. Och historiens schackparti ta nya intressanta och kanske även emancipatoriska vändningar. Därför att alla deltar själva. Universalism i form av ett växande nätverk med Do It Yourself-projekt.
Och jag tror till och med att det här är vad som pågår. Igår gjorde jag t ex en lista åt en utlandskompis med tvåtusentalets viktigaste skönlitterära böcker i Sverige. Listan blev bedövande. Den handlade om mänskor som tar sin tillvaro i egna händer. Med språkets hjälp. Och i kamp mot språket.
Dikt om Facebook
Ditt öde
i mitt flöde.
En lista över vad vi försvarar
Den här checklistan dök upp i Facebookflödet, och jag tänkte skicka den vidare. Men först kollade jag upp den, och ett mycket kritiskt blogginlägg slog fast att upphovsmannen, Lawrence Britt, inte var en fackhistoriker utan en skönlitterär författare som hade skrivit en roman om ett framtida fascistiskt USA.
Vidare gick ”The Right Stuff” igenom punkterna och framförde en genomgående invändning att dom var för lite specifika, och bara fångade allmänna företeelser i alla tider, inte fascismen.
Men att jag tyckte listan var bra och användbar berodde inte på dom enskilda punkterna, utan på att dom bildar ett system.
Mönstren är arkaiska och fångar väl dom flesta forntida högkulturer sen Babylon. Där skulle ingen ens fatta vad Lawrence Britt var ute efter. Men dom hänger samman därför att dom aktivt negerar tanken om alla människors lika värde och rättigheter. Dom anger vad som går förlorat när staten blir ond. Och dom hänger också samman genom att visa att rättigheterna stöttar varandra: försvinner en är dom andra mycket värre ute.
Negationen av demokratin transporterar oss tillbaka till forntiden. Vad den regressionen sen kallas är mindre viktigt. Fascism är en instruktiv term, bara den inte inskränks till regimer som själva kallar sig detta.
Moderna ordboken
Yta, pl. ytor är ett märkligt ord, som numera jobbar i två dimensioner. Yta står kulturellt mot djup, snarast i bemärkelsen förenkling mot komplexitet, igenkännbarhet mot tolkning; men förvaltningar och företag är ständigt på jakt efter ytor som ska lösa uppkomna problem: bostäder, läsplatser. Förtätning. Kalhyggen kallas gärna ”föryngringsytor”. Undertexten i ordet ”ytor” i den senare bemärkelsen är att det som står där nu, en skogsdunge kanske, inte räknas längre. Den är redan i andanom jämnad med marken. Det har upprättats en plan, och den planar ut det som var förr. Utplånar det förflutna. På isländska betyder ”ýta” ”schaktmaskin”. Men det beror på att verbet ”ýta” betyder ”knuffa”.
”Ytor” är ett effektiviseringsord.
Fångst 