Elitloppet 1997 var vikt åt Zoogin och jag befann mig på plats på Solvalla. Men i kvalet stod han inte att känna igen, och kom aldrig ens till final. Efteråt visade det sig att han tappat en sko bakom startbilen.

Dagarna efter satte jag upp en närbild av den tappade skon på dörren till tjänsterummet på universitetet. Det var ett sätt att signalera besvikelse. En travhäst med sån personlighet och styrka är sällsynt; det var lätt att relatera till honom.

Men snart blev det där urklippet en bild för att jag själv hade misslyckats som forskare och var på väg att missa kvalificeringen. Jag var inte fullt medveten om det då, men ser det nu: formen för undersökningen rymde inte mina egentliga insikter om hur språket funkar.

På så vis växlade en stark identifikation med en hjälte som misslyckas över i en privat berättelse som blev delaktig i att forma mitt liv och mina beslut. Det enda som inte går att avgöra är orsakssambanden. Om jag inte hade hittat bilden på den tappade skon och satt upp den på den självhäftande bruna anslagstavla som alla hade som ansikte utåt mot korridoren – skulle jag då ha kunnat jobba vidare på ett annat sätt, kanske trasha hela undersökningen och istället bygga upp en ny, där semiotiken sutte i främsta rummet? Kanske.

Det måste urskiljas två sorters slump. Att Köttbullen tappade skon var bara otur. Att bilden av skon parkerades i utkanten av mitt medvetande var en del av en större process, som även ledde till att jag helt tappade mitt intresse för trav.